Ni vet ”jag-fick-gå-i-flera-timmar-per-dag-till-skolan-med-halm-i-skorna”? Ni vet artonhundrafrösihjäl ungefär? På detta finns två reaktioner:

1) Det var synd om mig, så ska mina egna barn minsann inte ha det!
2) Klarade jag det, så klarar ni det. Fortsätt gå!

Jag har några sådana här idéer som stökar till livet för di små. Det mest irriterande med min egen uppväxt är den bedrövliga skolan och de enorma allmänbildningshål jag sedan dess har försökt fylla igen. Därför är jag riktigt besvärlig när det gäller kunskap. ”Gå och slå upp i NE!” tjoar jag ständigt. I morse kom åttaåringen med telefonkatalogen under armen.

– Vad är detta, mamma?
– Menar du telefonkatalogen?
– Ja … Är det en katalog med telefoner?
– Det är en katalog med telefonnu… hm, har du aldrig sett den förut?
– Näe! Vad kul! Är vi med? ”Teletjänster” – är det vi?
– Nej, privatpersone… har du aldrig sett när vi slå…
– Kolla! Bergman, Magnus! Är det vi?
– Näe … där, kolla. Där är vi: Lotten & Olle. Och där: Olle & Lotten.
– Coolt. Två gånger. Dom har tagit Eniro och satt allt i en katalog. Det ska jag berätta i skolan.

Allmänbildningshål, någon?