Det var förvirrat här igår morse. Jag skulle iväg och föreläsa i Stockholm, Trettonåringen hade svårt att hitta gympashorts, Elvaåringen skulle praoa (hörni, var inte prya ett lättare ord att uttala?), och Sex- resp. Treåringen skulle lämnas till dagis i ottan.

Då kräktes åttaårige Oskar. Det var ingen okontrollerad katastrof- och sprutkräk som vi läser om så ofta. Nej, det här var med skål i handen och i-förvägen-varningar.

Problemen hopades:
1. Olle är fortfarande i Ryssland/Ukraina.
2. Man kan inte vabba eller sjukanmäla sig som föreläsare på en konferens.
3. Åttaåringar kan inte vara ensam hemma en hel dag.

Lösningen kom snabbt:
1. Bästisgrannen har en skotsk man.
2. Denne skotte jobbar skift.
3. Skotten var ledig igår och villa gärna ta hand om Oskar.

Som jag har berättat tidigare, har vi installerat larm i huset för att skydda alla våra gamla skor och trasiga femtiotalsmöbler från tjuvar. Detta larm gör oss hela tiden nervösa eftersom koder och nycklar tappas bort och försvinner. Ibland (hör upp alla tjuvar!) glömmer jag att sätta på larmet. Igår bestämde jag mig helt frankt för att strunta i det – Oskar eller skotten kanske skulle behöva hämta något i huset under dagen. (Nej, jag lovar, kära larmföretag, jag ska aldrig göra så igen.)

Sedan förflöt dagen helt utan problem. Shortsen hittades, praon på lekis gick bra även om en elak sexåring slog och nöp min elvaåring, de två minsta barnen fick vara ovanligt länge på dagis men överlevde även detta. Den sjuke tittade på tv, åt skorpor och drack nyponsoppa med skotten. Men Oskar var tydligen bekymrad över vårt hus, som stod där olarmat och helt tömt på folk. Någon gång på förmiddagen tog han (tydligen) saken i egna händer. När jag kom hem, satt det en lapp på dörren.
Vi är en dröm för alla bovar och banditer.
(Kolla: versaler, skiljetecken, ng-ljudet och dubbeltecknad konsonant!)