Vi vaknade den 1 mars 1986, Olle och jag, i mitt urtrista korridorrum på Hallands Nation i Lund. (Det var inte Hallands fel att rummet var tråkigt.) Olle skulle tenta, jag skulle tenta. Vi gäspade oss till korridorköket och åt fil, flingor och källarfranskor med massa pålägg, för det gjorde vi alltid. Någon hade varit där före oss, för Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod med krigsstilsrubrik att landets statsminister hade blivit mördad.
Men detta såg inte jag. Inte Olle heller.
Kunde inte hitta min sparade SDS, men tydligen köpte jag denna dag Expressen och Kvällsposten, som på den tiden var två olika tidningar. Ni anar inte vad jag har för underliga saker i mina skattgömmor.
Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Gäspade igen.
I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna, mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att tugga på naglarna och tänka på försvunna suddgummin.
Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.
– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.
Och det är nu min omognad framträder. Jag var förstås förvånad, men inte särskilt bekymrad. Jag tänkte mer på tentan och visdomstanden som jag drog ut dagen innan. Och så tänkte jag på Jannes hund. Janne, som gick i min klass i högstadiet. Hans hund började yla så fort Palme talade i tv. Nu slapp han yla, tänkte jag. Vad betydde detta för Sverige? Vad betydde detta för framtiden? Hur kände sig Palmes barn – och fru? Nä, det tänkte jag inte på. Jag tänkte på en ylande hund.
Tentan klarade jag, livet gick vidare och bara ett par veckor senare grät jag ögonen ur mig för att jag inte skulle få vara med på scen i revyn under Lundakarnevalen. Jag grät och grät och grät. Se det, det var en riktig sorg. För mig.
När Anna Lindh mördades, var jag äldre och klokare. Jag ställde de rätta frågorna, jag deltog på ett vuxet, sansat sätt och jag bekymrade mig för hennes små barn och lyssnade på de stora världsledarnas beröm. Men Palme? Nej, jag är fortfarande på min 1986-års-nivå och tänker på Jannes ylande hund.
Efter att ha läst de senaste dagarnas artiklar, är det slående hur många gånger de tar fram två särdrag som ger Olof Palme en extra dimension som världsledare.
1) Han körde omkring i en ”skruttig, gammal Saab”.
2) Han gick omkring i malätna, förfärliga gamla kostymer tills hans kolleger fick ”släpa honom till ekipering”.
Det är ingen, ingen, som tycker att jag är en förträfflig människa för att jag kör omkring i en skruttig, gammal Volvo (från 1986, ja) och har på mig helt fel kläder.
Så! Nu! Plats för era minnen!
25 kommentarer