Jag (norrlänning från början) gillar vintern, särskilt när det är mycket snö. Det ska vara kallt och man ska helst känna hur det klistrar av is inne i näsborrarna. Nu snöar det igen, och jag bara tänker ”coolt, vilken himla fin vinter det har varit!”. Olle (för alltid skåning) ryar, suckar och stönar om vartannat och verkar tro att det är SMHI:s fel alltihop.
I ”Snö – en renskötare berättar” av Yngve Ryd (2001), kan vi lära oss lite nyttigheter:
muohta: snö
njähtso: blöt snö
ridne: snö i träden
iebla: genomblöt snö om våren
yålkkå: trampad, hård och slät snö
sänásj: gammal grov lös snö, rinner som grovsalt
vahtsa: litegrann nysnö
ippås: orörd mjuk snö
biera: riktigt tunn snö på marken
Men nu vet jag vad som gäller: dälvvemuobta, alltså vintersnö.
”Med det ordet menas att nu räcker det, nu vill vi inte ha mer snö – det här är nog för i vinter. Men nästan alltid kommer det mer.”
Så nu har Olle och ni andra ett namn på vad det är som sker utomhus: dälvvemuobta. Själv tycker jag att samiska påminner om word verification.
18 kommentarer