Nej, inte fusk. Men lite crashing the party? Kulturbloggen utmanar (eller peppar) några andra bloggare att skriva om något av fyra i förväg bestämda ämnen. Jag är inte med på listan, men … eh, hrm. Äsch, jag svarar kort på alla fyra ändå!
1. Den bästa bok jag läst
De är nog fyra: Äventyrens ö, Jättehemligt, Hundra år av ensamhet och Birdman. Jag läser och läser och egentligen är fortfarande ingen läsupplevelse större än Äventyrens ö. Tag lärdom, vuxna Lotten: låten barnen läsa vad helst de vill. (Jag försöker prångla på dem Lisa Tetzner-serien och Tordyveln flyger i skymningen samt Det blåser på månen, men de vill bara läsa kusinerna Olsson och Kamratposten.)
2. Om man tog bort ordet ”men” i det svenska språket …
… skulle användningen av ”fast”, ”däremot”, ”emellertid ” och ”dock” öka markant. Samt ”skador”.
3. Finns det någon musikstil idag som du anser dominerar och om den på något sätt anses påverka den generationen som är ung idag, likt de stora banden på 70-80-talen anses påverkat den generationen som växte upp då?
Rapandet (som jag anser ska stavas rappandet på svenska) dominerar inte idag, men är förvånansvärt stort. Rapp-livsstilen påverkar förstås lyssnarna. Men rapp-lyssnarna kommer även de att växa upp och ingå i företagsstyrelser och ha fallskärm och skaffa barnvagnar med lufttryck i däcken och vilja flytta till radhus.
Anses 70- och 80-talens musikstil verkligen ha påverkat generationen? undrar jag nu. Oavsett vilken musikstil man fastnar för i ungdomen, sitter den som ett kletigt vällingpulver under strumpan resten av livet och man rycker till när man hör den bekanta melodin, släpper blicken från tv-spelet (90-talet) eller datorn (00-talet) eller teletransportören (10-talet) … Man njuter och tänker på den första kyssen, första stage-dajvandet, första borren som kan borra ett fyrkantigt hål. Och minns. Känner. Får lite ångest. Men är jag verkligen påverkad av en musikstil? Nej, men vem är väl jag … jag som anser att Äventyrens ö är den bästa bok jag har läst … och som gärna nynnar på ”Michelangelo” (Björn Skifs 1975).
4. Om jag var Gud för en dag …
Det är så lätt att raljera. Om jag var Gud för en dag skulle jag bli förvånad. Haha. Om jag var Gud för en dag skulle jag se till att jobba hårdare. Hihi. Om jag var Gud för en dag skulle jag göra dygnen längre. Hoho. Men på riktigt, om jag var Gud för en dag, skulle jag faktiskt precis som Sven Melander vill att jag ska säga, ha sett till att det blev fred på jorden. Jag förstår mig inte på nödvändigheten av lidandet. Jag vill bara att alla ska må bra.
Om ni också vill svara på en eller flera av frågorna på er blogg: tala gärna om det i kommentarerna. Ni som inte har en blogg kan ju reflektera här!
28 kommentarer