Elvaåringen här hemma är en jäkel på att baka kladdkakor. Swoooosch bara, snabbt som ögat vispar hon till något – och så står där plötsligt en ångande chokladbomb som vi sju ganska kvickt sätter i oss.
Recept?
Näpp. Det var alls inte det jag ville dela med mig av, utan vad som hände efter det senaste baket. Vissa matregler har jag fått med mig hemifrån, och dem har jag svårt att släppa. De är bl.a.
- inte godis före maten
- en sallad till varje måltid
- tedrickning runt nio på kvällen
- bakverk måste svalna innan man äter dem, annars drabbas man av akut magont
- bara läsk på nyårsafton.
(Nejnejnej, den sista har jag inte hållit fast vid.)
Alltså skulle kladdkakan svalna. Och det kvickt – vi skulle ju smörja kråset så snabbt som möjligt, var tanken. Jag ställde ut kakan på altanen. Hm. Farligt, där spatserar ju skatorna omkring och stjäl vad de kommer åt. Jag satte skor och jacka på treåringen med baktanken att om han rumsterar om, leker, sjunger och stökar till på altanen så vågar skatorna inte komma. Jättebra! Ut och lek! Jahoo!
En liten stund senare ropade treåringen att ”kakan hade blivit kall”.
Joorå. Väldigt kall.
