Hoppa till innehåll

Några vinterminnen

När jag hade bott i tre år i Luleå utan att en enda gång ha hasat upp på Ormberget eller ens varit i närheten av Måttsundsbacken, fick jag nog av allt skid-tjat. Min farbror Sten Stenson i Älvsbyn lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor. I skinn. Läderpjuck. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma. Den tolvåriga lilla Lotten sa aj, oj och nej och ångrade sig, men plogade sig nerför backen i alla fall.

Jag föll i liften, jag åkte in i skogen, jag krockade med andra åkare, jag fick astma och ont i knäna. Matsäcken med limpmackor förstördes när termosen med varm choklad gick sönder. Men de tio liftbiljetterna åkte jag upp. Sedan dess har jag försökt åka slalom många gånger, men jag blir bara sjuk och skadad och på uruselt humör. Både i Åre och Dundret har jag varit med 40-gradig feber. Knäknastret går aldrig över.
(Bild ur NK:s Leksakskatalog från 1973.)

Hockey har jag däremot inte spelat, jag hade bara vita prinsess-skridskor med taggar. Vaktmästarn i ishallen hade koppärrig hy, kronisk ögoninflammation och skum i mungiporna, men bjöd oss småflickor på Fox-kolor. Vi fnittrade så där elakt som bara tjejer kan.

Vadan dessa associationer? Är jag månne imponerad av OS-deltagarna? Jaaa. Och – om sanningen ska fram – väldigt avundsjuk.

Share
Publicerat iBloggen

13 kommentarer

  1. Jag hade ALLTID hockeyskrillor. Nedärvda vettu, av storebröderna. Och det var kanske nån gång jag tyckte att de vita ballerinaskridskorna var lite gulliga, men vafan, det gick ju inte att åka i dem ordentligt! Och så de där värdelösa taggarna, som om nån av mina vänner hade ställt sig och börjat snurra elva varv i Diö Ishall. Nej, tacka vet jag hockey! Jag kunde till och med bromsa sådär häftigt, på tväre! 🙂

  2. Cruella

    Jag har noterat att hockeytröjorna börjar vara slimmade igen, inte helt olikt den snygga bilden. Hockeygriller är det som gäller för tjejer som killar här – dottern blev mäkta upprörd när jag sa att jag sett ett par vita, rejäla utan taggar och grejs. SVAAAAAARTA ska jag haaaaaa, skreks det. OK då. Och jag har också hockeyrör, för första gången i livet fryser jag inte om fötterna. Tyvärr har de ockuperats av 12-åringen.

  3. Det var roliga minnen från din barndom, men något hemsk. En sak minns jag tyfligt. När alla ungar på gatan mittemot gamla mejeriet i Pajala. började åka slalom i en närliggande backe, brevid reningsverket i Mikael Niemis bok “Vittula”, Vi hade slalomskidor med rem runt pjäxan. (säkerhetskedja? Ramlade man blev det inte roligt. En av grannbarn bröt benet och blev liggandes ett tag. Tillbaka till backen. Den var lång tyckte jag. man åkte neråt mot älven. sen fick man gå upp med skidorna, jobbigt. Hade man tur var det någon snäll som hjälpte oss upp med skoter. Idag när jag tittar på backen verkar den litet och perfekt för pulkaåkning.

  4. Pernilla

    Jag gick i alpin(?)skidskola på en golfbana! I en backe vid trettonde hålet!

  5. torbern

    Mitt käraste utförsminne är långa backen i Bogen (en flugskit på kartan 55 km norr om Arvika, helt nära gränsen till Norge). Här hade Helsingborgs skid- och orienteringsklubb ett läger varje år med uppläget äta-åka-äta-skita-åka-äta-sova-repris. På långa spåret fanns en spikrak utförslöpa på två kilometer dit man kom efter att ha kämpat sig blå i backarna bland snötyngda granar. I den backen var det bara att stå och njuta och känna hur istapparna växte i ögonfransarna.

    Liftar är FUSK! Inget är så njutningsfyllt som att skörda frukterna av hårt uppförsarbete.

    PS Kyrkan i Bogen nämns i Frödings dikt ”Bergslagstroll”:

    ”Det rungade och vren och sa knak genom skogen,
    för somma var så stora som kyrkan i Bogen,
    och tallar är som halm för en tocken en luns.”

    Första raden speglar skidlöparkänslan rätt väl, inte sant?

  6. Liksom Kristina fick jag ärva mina bröders hockeyrör. Fast jag lärde mig aldrig åka skridskor ändå (fast jo, någon gång i min barndom kunde jag sladdstanna också..). Jag minns bara den där outhärdliga smärtan i fötterna (som kommer av slalompjäxor också). Värst var dock på högstadiet när jag på något vis lyckats växa ur alla ärvda skridskor men hade för små fötter för brödernas dåvarande, så jag fick låna på skolan. Ack. Dessa oslipade bandyrör med mjukt skinn över vristerna så att de vek sig…. Det gick ju inte att åka i.

    Om ett par veckor ska jag förresten åka utförs för första gången på elva år är det tänkt. Det ska bli intressant att känna hur ont fötterna gör DÅ…

    Fresten: jag vill HAA den där katalogen. Jag blir helt nipprig av bilderna. Hemma hos mina föräldrar finns postorderkataloger från tidigt nittonhundratal. De är roliga men jag blir inte lika nipprig som av sjuttiotalskataloger.

  7. Ica

    jag säger som Kristina och Stina. Jag fick ärva brors hockeyskrillor, eller ännu värre: storkusinernas unisexskrillor. De var skitfula och jag skämdes. Men med hockeyskrillorna högg jag en klubba och precis som Kristina for runt i Diö ishall, låtsades att jag var hockeyproffs och for med huvudet före in i sargen.

  8. Emi

    Jag fick inte ens ärva hockeyskrillorna, mina föräldrar VÄGRADE köpa vita sladderskridskor och investerade istället i nya svarta. Först höll jag på att dö av skämsel (jo, det heter så), sen upptäckte jag fördelarna med att åka ifrån de andra, så fröken-inget-bollsinne-alls faktiskt hade en chans i hockeybockey. När blir hockeybockey OS-gren?

  9. Stina: Det är tyvärr inte min katalog! Min svåger visade den för mig i julas, och jag trodde att jag skulle få den och var nästan på väg in i hans famn, fylld av livslång tacksamhet när han försiktigt antydde att jag bara skulle titta. Nu har jag skannat in hela härligheten, stoppat in originalet i sin plastficka och återlämnat den.

    Däremot äger jag en gammal Ellos-katalog från 1974.

  10. Och jaaa, jag är tydligen ensam i världen om att ha haft vita tagge-skridskor. Alltid nåt. Jag kan skriva en generationsroman som heter Vita skridskor är det nya svarta.

  11. Jag hade vita skridskor med taggar. Jag tror att min mamma närde någon dröm om att se mig som konståkare med rosa benvärmare… Som jag längtade efter de där hockeyrören!

  12. jag skulle ABSOLUT ha vita tagg-skridskor en gång i tiden, för det hade ju alla tjejer! mina föräldrar försökte få mig att förstå att de svarta var bättre, men nej. så jag fick ett par, och slipade bort de nedersta taggarna efter ett tag för att slippa stå på näsan hela tiden.. ja, nästa gång det var dags för nya skridskor blev det ett par svarta…

  13. Jag hade också taggskridskor. Men inte kunde jag göra piruetter för det. Jag är nog för feg…

    Slalom var det aldrig tal om. Jag var 30 när jag köpte mina första och enda slalomskidor. Men då hade vi flyttat till Norrlands inland och jag var den enda i skidbacken med tåbindning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.