Hoppa till innehåll

Man kan inte förstå allt

Strax utanför mataffären står en ungefär fyraårig kille och gråter. Jag har handlat nästan ingenting för 437 kronor och är sur. Var är killens föräldrar? Hörni, ta hand om …

Maaaammaaa! Gå inte mamma!

Killen snorar och torkar tårar med blöt vante. (Ni minns känslan?). Jag går sakta mot bilen, vänder mig om. Var är den där mamman? Ska jag verkligen beh…

– Gå hem nu! Gå hem säger jag! ropar en tjej.

Ah, där står hon, ca 50 meter bort, på busshållplatsen. Hon röker och stampar bort kylan från fötterna. Hon skriker, killen skriker.

– Gå inte mamma!
– Gå hem! Gå hem!

Jag förstår inte varför han ska gå hem utan sin mamma, men det är inte det viktigaste.

– Kan jag hjälpa dig? ropar jag till mamman medan jag slänger in maten i bilen.
– Ja, han bor runt hörnet på 47 A! ropar hon tillbaka.

Ok, bra, det var ju konstruktivt. Jag går fram till killen, böjer mig ner på huk och säger:

– Hej, jag heter Lotten. Din mamma säger att du bor runt hörnet där, vill du att jag hjälper dig?
– Stick! Stick! Du ska inte vara här! Jag vill inte gå hem! Mammaaaaaaa!

Helt sund reaktion, klart att han inte ska ta hjälp av främmande människor.

– Gå hem!
– Vill du hålla min hand …?
– Stick! Mammmaaaaa!
– Gå hem!

Detta håller på ett tag. Killen slutar skrika. Han tycker innerligt illa om mig och börjar hulkande gå bort från affären. Jag står stilla. Mamman vinkar avvärjande till mig att allt är ok. Jag smyger lite runt hörnet, jodå, där går han mot 47 A.

Jag sätter mig i bilen, kör förbi busshållplatsen där mamman suger intensivt på cigaretten medan hon på väldigt litet avstånd lusläser tidtabellen med ryggen mot affären, mig och den gråtande sonen.

När jag tänker efter fick jag rätt mycket för mina 437 kronor. Och snart börjar ju hockeymatchen. Länge sedan jag vattnade blommorna. Hoppas barnen är friska i morgon. Vad ska vi äta ikväll då? Titta, där ligger ju Olles glasögon.

Skit. Ska jag åka och ringa på hos 47 A?

Share
Publicerat iBloggen

11 kommentarer

  1. Bra fråga… jag vet inte hur du ska göra. Själv hade jag säkert inte ringt på eftersom jag är alltför svensk och feg för det.

    Fast egentligen vore det säkert bra både för pojken skull och för din egen skull. Är allt ok så kan du ju bara släppa det sen. Är allt inte ok… så är det bra om det kommer fram.

  2. Ring på! Kolla om det är okej. Sen kan du gå vidare,

  3. Ok, jag har spinkat i fönstret. Han är där och ser nöjd ut.

    Men visst måste man göra så här lite oftare? Fråga hurere och fårjaglyftaåtdig och skajaghjälpatantövergatan?

  4. Ja, man borde fråga. Det känns kanske som att man lägger sig i, men å andra sidan vore det väl hemskt om ingen brydde sig?

    Man kanske skulle våga vara lite obekväm, nyfiken i en strut, lägga sig i andras angelägenheter tillräckligt mycket för att en annan människa ska inse att hon eller han är sedd.

    För om man är den där kvinnan som får spö så väggarna bågnar måste det kännas jävligt ensamt när grannarna inte ens saktar ner farten, lägger huvudet lite på sned och bara helt lätt frågar hur det är, istället för att bara hasta förbi.

    Var 4-åringen ensam hemma?
    Jag bara undrar vilken mamma som inte är rädd för att pedofiler ska plocka upp ungen på vägen eller i en olåst lägenhet när ingen vuxen är i närheten. Kan du se in genom fönstret så kan andra det…

    (Hörde massa otäcka historier igår om en kvinna som vaknade av att en naken man låg i hennes säng och en reklamutdelare som blev indragen i en lägenhet där hon våldtogs i tre dagar. Det som jag läst om i tidningen har tydligen hänt folk som min svåger känner!)

  5. Helena 2

    Man ska absolut lägga sig i och fråga om man kan hjälpa till! Ibland blir man avsnäst, men det får man ta. De flesta blir glada. En annan sak som jag tycker man ska göra är att själv be om hjälp när man behöver det! Långa män är t.ex. oftast jättehjälpsamma (och blir glada) om man ber om hjälp med att ta ner varor från översta hyllan i mataffären.
    Fast det var väl i och för sig ingen vidare bra jämförelse – när det gäller barn så ska man absolut hellre “lägga sig i” en gång för mycket än en gång för lite.
    Och nu till något helt annat: Tack för den snygga “din blogg eller min”-tröjan. Ena dottern norpade den, så jag måste försöka förtjäna en till.

  6. Jag får ont i magen när jag läser. Vem passar pojken när mamma inte är hemma? Och varför låter denna någon pojken följa efter mamman när hon går? Fyra år, det är inte mycket, det.

  7. Killen var inte ensam hemma, det var någon annan där, men jag kunde inte avgöra vilken “slags” människa.

    Jag kan inte släppa detta. Det skulle ju kunna vara ett fall av fosterhemsplacering … väl? Jag är komplett och totalt okunnig — men visst kan barnet få bo hos en familj och få besök av de biologiska föräldrarna då och då?

    I detta fall en mamma som inte vet hur man agerar med barn.

  8. Helena 2

    Verkar inte så troligt med familjehem. De vuxna som tar hand om familjehemsplacerade barn är välkollade och vettiga människor som vet hur man ska hantera en sån här situation, d.v.s. de hade följt med det stackars barnet och hjälpt honom ta adjö av mamman eller sett till att han stanande kvar hemma i vuxensällskap.
    Allvarligt talat: om du är orolig för barnet så ring socialen och be dem kolla upp läget. Det kan man göra, det är inget att dra sig för. Man behöver inte känna sig som en skvallerbytta eller nåt sånt. Jag har gjort det. Som sagt, det är tusen gånger bättre att lägga sig i en gång för mycket än en gång för litet.

  9. Ica

    aaahhhh!! vad finns det för människor?? Så får man inte göra (syftar nu på mamman och inte dig)! Stackars lilla kille, och stackars alla i omgovningen och stackars allt utom mamman. egentligen är det säkert synd om henne med eftersom hon av någon anledning inte kunde knalla hem med sonen själv, men ändå. gaah.

  10. Fy vilken historia, jag blir alldeles gråtfärdig.

  11. Alltså. Jag känner personligen till tre uppsättningar fosterföräldrar och av dem var EN bra. De två andra hade fosterbarn för försörjningens skull, och använde pengarna till att spela på Bingo.
    Sen har vi ju läst om “kannibalens” föräldrar som var fosterföräldrar åt kvinnorna som han sen mördade, så jag tror inte att man automatiskt kan anta att alla är bra.

    Man ska väl aldrig anta något öht, utan lita på magkänslan! Känns det som om det behöver kollas upp så gör det!
    Om allt är som det ska så kan du ju lugnt släppa det.

    Jag har låtit bli att lägga mej i, och sånt gnager länge. Nästa gång hoppas jag att jag inte bara släpper det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.