Påskdagen den 1 april 2018. Det var fullt blås i huset och släktingar i varenda hörn.
Min svåger tittade Tjugofyraåringen och spanjoren i ögonen. Och så sa han lugnt:
– Heeeej! Vi har lagt en kattuggla i frysen!
Han är alltid komplett oberäknelig och gravallvarlig när han skojar.
– Va? En uggla? sa de unga tu med en mun.
– Yep. En uggla. En kattuggla.
– Varför har ni lagt en uggla i frysen?
– Kattuggla. Ptja, varför inte?
Den ytterst förvirrade diskussionen som följde hade kunnat fylla en bloggkilometer, så jag förkortar den genom att kapa tio minuter här. (Man får blanda enheter ibland.) Efter en stund drällde massa barn in.
– Hallå, kusinerna! Stämmer det att det ligger en uggla i frysen?
– Det är väl bara att kolla? sa en kusin.
– Nej, tänk på datumet. Vad är det för datum idag? sa en annan kusin.
– Ahaaaaa. Åhå. sa den verkligen inte alls lättluradeTjugofyraåringen.
Hon suckade belåtet. Det låt naturligtvis inte nån uggla i nån frys. Inte den 1 april. Då kom lillkusinen, elva år, springande. Precis som sin far sa han:
– Heeej! Det ligger en kattuggla i frysen!
Nu vidtog vad man kan kalla kackalorum, ett jädra hallå och lite rabalder. Några av oss som visste hur det låg till, ljög. Några som inte kände till sanningen råkade uttala sig bergsäkert felaktigt om än det ena, än det andra. Vi hade förstås kunnat spara några trumhinnor, 20 minuters käbbel och ett oändligt antal hjärncellers tålamodsavdelning om någon bara hade tröttnat och gått ner till frysen i källaren och kollat. Det hela slutade med att svågern hämtade upp en plastpåse med för många okänt innehåll.


– Oh. Åh. Jag dööör. Det är ju en uggla! sa Tjugofyraåringen.
– Joder! sa spanjoren som faktiskt talar spanska endast undantagsvis numera.
– Kattuggla, sa svågern.
– Hoho, sa jag och skrattade åt mig själv.

Nu ligger ugglan där i frysen igen, bredvid Lidls osedvanligt goda jordgubbsglass. Men hur hamnade den där?
Jo, på väg hem till oss igår, satt Orangeluvan och svågern i bilen och pratade om projektledningstrubbel, titelbesvär och delegering. Solen lyste vackert, våren gömde sig runt hörnet, trafiken flöt smidigt och svågern kände ett nästan religiöst lugn. ”Det här blir en bra dag”, tänkte han, där blicken svepte över landskapet och motorvägen och de kala träden samt gamla skitiga snöresterna. Orangeluvan sa:
– … stort ansvar men ingen makt, men tillförordnade chefen måste gå en knepig balansgång med oklara direktiv från ledningen … VAD VAR DET?
– DET VAR EN UGGLA! utbrast svågern.
– NEJ! Det var ju en MYRKOTTE! skrek Orangeluvan.
Det är förstås svårt att i 100 km/h se skillnad på djur i vägrenen. Men ändå. Faktakontroll:


Svågern funderade i ett par sekunder, och bestämde sig raskt för att ta av från motorvägen, köra åt fel håll så långt han kunde, stanna, gräva fram en handduk och ett par handskar för att sedan vandra en kilometer bort till kattugglan.
Förmodligen hade den stackarn brutit nacken, för den hade inga synliga skador och var såpass nydöd att det ena ögat hade börjat torka, medan de andra fortfarande var fuktigt. Nu funderar svågern på att få den uppstoppad, vilket kostar en halv förmögenhet. Han sms:ade till en kompis i Estland, där ju allt är billigare. Men det blev lite fel:
Tjugofyraåringen utbrast nöjt några timmar senare:
– Ugglan var det absolut bästa aprilskämtet någonsin!
Och så var det inte ens ett aprilskämt.
Jag har haft en kattuggla i frysen.
Den bärgades ditstädes på likartat sätt som svågerns kattuggla bärgades till er frys. De bryter nacken när de flyger in i kraftledningarna
.
När Herr T kom hem på jullov tyckte han att frysboxen brummade så förskräckligt att han drog ur sladden.
Vilket han glömde morgonen därpå.
Det upptäcktes av Herr H efter tolv dar. Han satte prompt i proppen.
Vid inspektion befanns frysboxens hela innehåll, genom impaktion, ha förvandlats till ett enda föremål.
Ehuru stort.
Eftersom Herr T avvikit från brottsplatsen ålåg det Herr H att åtgärda malören.
Malören gick inte att skyffla in i en säck fvb kommunkomposten.
Herr H drog ur proppen och glömde saken i tio dagar.
Vid återupptäckten befanns innehållet ha antagit flytande form och stark doft.
Herr H drog in Starke Mannen i återställningsprocessen. Boxen baxades ut och vältes överända.
Vad skyffelbart var skyfflades in i säck fvb kommunkomposten.
Säcken skyfflades skyndsamt in i min bil enär kommunkompostens stängningstid närmades sig med stormsteg.
Det gick hål i säcken under transporten.
Doften har varit ihållande, frän och stark. Mycket stark.
Du ska inte komma och snacka om kattuggla i frysen!
Hela fågeln är så underbart dunig och fluffig — till och med på fossingarna. En ulv i fårakläder.
Och vad har vi här då? Me and my uggla, liksom. Men är det en kattuggla eller nån annan sort?
Oh, se där, Karin! Jag ska fråga svågern – han är gubevars ornitolog.
Är det månne en nyckeluggla?
Men spanjoren då! Eller har ’joder’ fått sammma urvattnade klang av svärord i största allmänhet, som ’f*ck’ i USA?
Definitivt bästa aprilskämtet på länge! Som ju inte var ett skämt.
Men hos Ninja var det ordentligt skämt.
Ojdå!
Här har vi icke skämtat aprillo det minsta. Däremot tittat igenom ett antal lådor med mina gamla grejer i. En låda pappersdockor med mera får följa med hem för genomgång och kanske inskanning, några pussel och spel ska skänkas bort till bättre behövande, några äldre spel och handtecknade kalendrar återgår till uthusvinden tills vi hittar dem nästa gång, bokstavsklossarna hoppas vi kan glädja ett par fem- och tvååttalftåriga nästansläktingar, och modelleraskulpturerna har fotograferats och får sedan gå till de sälla jaktmarkerna. Den enda upphittade ugglan är läraren i pusslet Fågelskolan, som jag tänker behålla tills vidare.
Hihi, Dina, skämt hos Ninja!
Ökenråttan – ja, man säger till och med ”joder” när man vill gratulera någon till en bra match!
Hoppsan! Och vad innebär ’joder’ då, där efter matchen? ’Må du få hmhm:a’ eller bara ’bra hmhm:at’ eller vad?
Karin, visst är det en kattuggla.
Utsökt skämt, Dina, tackar!
Olle, dunigheten hos Gugglan gör att den kunde flyga alldeles ljudlöst. Till båtnad för Gugglans näringsintag.
Karin, var är ugglan nu?
Jag minns när den kom i huset. Tror att det var Dal-Edvin (från Norberg) som kom med den. Kan den ha varit ersättning för nåt jobb som Bröderna hjälpt honom med? Det förekom en del informell handel redan på den tiden. Ungefär som när man får ett avgasrör bytt och betalar med tjugo Barkis?
Ingen aning SG. Ugglan fick dåligt rykte med tiden, sades vara livsfarligt arsenikbemängd. Hamnade bland miljöfarligt avfall, kanske? Nyckeln har jag kvar, men klänningen gick det krympmal i så den blev nog en bit av en trasmatta.
Först morgonpromenad på havsisen. Bra motion för benen. Sen läsa Ninjas kattugglekommentar och få en genomkörare i magmusklerna.
Nu har jag nog motionerat tillräckligt idag.
Först morgonpromenad på havsisen. Bra motion för benen.
Sen läsa Ninjas kattugglekommentar och få en genomkörare i magmusklerna.
Nu har jag nog motionerat tillräckligt idag.
Någon har nog försökt skämta aprillo med mig med, för det stack ut en massa hår(?) ur avgasröret.
Kan man klimatkompensera genom att spinna det och sticka nåt?
Hu, vi har en liknande frysupplevelse som Ninjas, exklusive upprepade omfrysningar. Frysen stod i ett uthus hos föräldrarna, och där uppmärksammar man inte lika lätt strömavbrott som när de uppträder i bostadsrummen. Den innehöll inga ugglor, men gott om älg- rådjurs- och harkött. Så skyfflandet och doftupplevelserna känns igen.
OT vill jag påminna om Askersundsutflyktstipset jag skrev om i platåträskobåset den 12 februari: Annikas och hennes andra hälfts och deras bands Swede Hollow-musikpoem på lördag den 7 april.
Biljetter kan beställas här, vilket jag tror att några av er har gjort: https://www.nortic.se/tickets/event/16125
I’ll be there!
(Misstänker att det inte går så bra att läsa i den här bilden, men den föreställer i alla fall ett uppslag i gårdagens Nerikes Allehanda.)
Nu blir det duett i himlen. Jerka har fått sällskap av Lill-Babs.
Man blir lite ledsen, faktiskt.
Jag gillade Lill-Babs. Världens mest framgångsrika underdog.
Snyggt formulerat, Ninja.
Det pratas ju mycket om Integration. I dag har vi verkat för Integrationen. Eftersom solen sken så välsignat parkerade vi oss på en parkbänk i lä, i söderläge och jobbade på våra solbrännor, helt utmattade av att ha släpat på en systempåse med två vinflaskor. Där vi satt observerade vi två yngre gentlemen som tittade sej spanande omkring, läste på portar på omkringliggande byggnader, fifflade med sina telefoner och konfererade med varann. Samt ryckte på axlarna och gick sin väg. Så kom ytterligare ett par yngre herrar och spanade runt, ryckte på axlarna och försvann. Ett tredje par dök upp. ”Dom ser alla ut att vara invandrare av utländsk extraktion”, sa Lille Maken. ”Vadå, utländsk”, sa jag, som anade lite, ni vet … ”Ja, man kan ju vara invandrad från Växjö”, förtydligade Lille M. Det tredje gosseparet visade initiativförmåga, nalkades oss, nämnde ett företagsnamn och frågade om vi visste var 33:an ligger. Nja, vi pekade lite bortigenom och sa att kanske där. Men när vi sen reste oss för att hasa oss hem såg vi ”33” på en av byggnaderna, Lille M upphävde sin berömda busvissling efter killarna, dom vände sej om, vi pekade ivrigt mot 33:an, ”där, där” och gossarna ropade ”tack, ha en bra dag” och vi gastade ”tack, detsamma”. Och så gick vi hem.
Vi gissar att firman söker personal och vi skulle gärna rekommendera de där sista två till det bästa.
Jag sa till Lille M.”Erkänn att du var lite ängslig att dom tänkte råna oss.” Han sa ärligt ”Ja.”
Men whaaaaat och ursäkta om mitt minne nu sviker mig: har Lille Maken en lika berömd busvissling som jag? Som skär genom märg och ben och får trumhinnorna att hamna i självsvängning?
Jag är djupt impregnerad.
Genom märg och ben.
Och gäller det Lill-Babs så bodde hon länge i huset ovanför vårt, i 7:an; vi bor i 5:an. (Den där 33:an ligger ett kvarter längre upp.) Vi såg henne ofta när hon var ute och rastade sin lilla hund, alltid glamoröst klädd och alltid i skyhöga klackar.
Min mamma gick till samma fotgymnast som L*ll-B*bs och fick då veta att L*ll-B*bs gått så länge i högklackat att hon inte kunde ha annat eftersom hennes hälsenor blivit så korta av detta skobruk.
Se där vådan av att vara lyxbrud.
Busvissling? Glöm inte att Mästaren just nu sitter ensam på en bar i Flensburg. Skare va nåt? MMS med listor till 0706510784.
Men det är lite brått. Möte i Graasten om ett par timmar.
Jag har stora skåpet. Så det kan hanteras en hel del. Och killarna vid gränsen blir så snopna om jag inte har nåt i lastutrymmet. Förra gången hade jag inte handlat nåt och då undrade dom om jag var så illa informerad att jag inte visste att pilsnern kostar en tredjedel och rödtjutet hälften.
Så kan det vara när man är en svensk senil idiot.
Vad roligt att Skogsgurra tar emot beställningar!
Men har vi fått veta hur det gick med det spännande och mystiska ljudet? (Har letat bakåt i kommentarerna men kan inte hitta!)
Jäääätteläcker Lill-Babs!
https://www.youtube.com/watch?v=ECCIF55U-gU
Och den här hyllningen är inte dålig den heller. Älskar hennes ansiktsuttryck!
Men vem gjorde det läckra fodralet i guldlame?
Apropå fåglar (Vi är väl fortfarande i kattugglebåset?) – Upptäckte häromdagen ett kolibrinäste utanför köksfönstret och kom att tänka på nästet som vi alla följde för … 2? 3? år sedan. Är det fortfarande under uppsikt?
Tydligen designades fodralet av en Linda Larsson till den italienska pangbrallisen.
Nu var Christer ju jätteklok som spanade in själva filmen på IMDB! Beröm, beröm!
Och ni som nu undrar hur det kan komma sig att Dina har kolobrier i trädgården … Hon bor liksom inte i Sverige.
Nu ska jag iväg och utbilda mig till biografmaskinist!
(Nu skriver jag inom parentes här, så det är lite diskret: Lille Maken har träffat Lill-Babs … För rätt länge sen. Oj!)
Sån där modern biografmaskinist som kör digital film, eller en sån som kör 35mm-film på projektorer där prislistan för reservdelar visar pris i Reichmark?
Maken kan nog fortfarande köra den senare. Man ska skärma av lampan när filmen står still så den inte smälter och så måste man se till att sätta igång det bakre hjulet också, så man inte vadar i film efter några minuter.
SG. Riesling, please, ifall du råkar på något sådant.
Tack, tack!