Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Teatersvenskan i radio och tv

Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:

Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)

Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som  systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.

Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)

På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.

Lyssna här på Lennart Hyland 1954!

Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.

Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!

Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:

”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”

Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:

  • Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
  • Packa pappas kappsäck.
  • Sex laxar i en laxask
  • Kvistfritt kvastskaft.
  • Typiskt västkustskt.

Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.

Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.

Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!

Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.

Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:

Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.

(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)


Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!

”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”

Share
42 kommentarer

Det näst roligaste aprilskämtet

Det roligaste aprilskämtet är faktiskt inte den där om nylonstrumpan som man ska trä över tv:n för att få färg-tv. Nej, det allra roligaste är den där om Clark Olofssons nedgrävda byte i Måttsundsbacken. Vi kan ta en paus här så att ni alla läser om det.

[läspaus, humdidum, trarajdiraa]

Här kommer så en länk till det näst roligaste aprilskämtet! Men vad hör jag i fjärran?

– Va? En länk?
– Kan männschan inte bädda in klippet?
– Men orka klicka!

Jag förstår att ni alla är upprörda, men klippet tillhör SVT och ligger på SVT och får inte flyttas från SVT hur goda mina intentioner än är. Men ni får naturligtvis en sammanfattning i bilder här, sorry ©SVT eller nåt.

Den nitiske tv-reportern Sven Ekberg berättar här iförd säkerhetshjälm om hur en av Ölandsbrons 50 meter höga pelare helt enkelt har vittrat sönder.

Eftersom detta filmades 1997 och man då på SVT:s lokalredaktioner näppeligen hade tillgång till CGI eller andra finurliga specialeffekter, blir man ju storligen imponerad. Och förundrad över nyss nämnda hjälm.

Det ser ju jättetrasigt ut!

– Polisen stänger av för både bilar och sjöfart.
– V
ägverket och länsstyrelsen kommer att sätta in bilfärjor.
– Kommunikationsminister Ines Uusman är på väg hit i helikopter.

En professor i armerad betong som dessutom är projektledare för Öresundsbro-projektet säger att han är bekymrad:

– När bron byggdes 1972 användes saltvatten vid betonggjutningen, vilket orsakade korrosion i armeringsjärnen. Betongen behöver kunna andas!

– En kolloidpartikel har uppstått som klättrar uppåt i pelarna … det är en svävande partikel som håller sig ovanför vattenytan …

”Nu mäter vi med hjälp av ljudinstrument som visar hur porös betongen är.”
Denna oerhört skärrade Norrköpingsbo var mitt på bron när det började ”gunge, riste, och skake” och han fick trycka gasen i botten ”innan hela skiten kollapsa”.

Som den skjutjärnsjournalist jag ju är, har jag nu letat upp den där Sven Ekberg – numera pyntad med de grå tinningarnas charm.

– HUUUR fixade ni så att det såg ut som om bropelaren faktiskt var trasig?
– Vi satte en stor glasskiva framför kameran. På glasskivan täckte vi en bit av bropelaren så att den i bild såg ut att ha rasat. Med dagens teknik hade det nog varit mycket enklare.

– Och jag är oerhört förtjust i detaljen den där betongklumpen som någon släpar bort …

– Äsch, betongklumpen hittade vi i närheten av brofästet, bara.

– Men det är så himla bra gjort!
– Ja, men egentligen blev det lite för bra och trovärdigt. Polisen som ställde upp höll på att få sparken, jag blev utskälld av en hotellägare på Öland eftersom hans gäster bokade av sina rum, Ölandsbladets chefredaktör skrev en ilsken ledare om det olämpliga skämtet som skrämde bort turisterna.
– Wow. (Jag är väldigt verbal.)
– Inslaget sändes i Rapport och SVT:s växel höll på att braka ihop. Därför tvingades Aktuellt senare på kvällen förklara för tittarna att allt var just ett skämt och att bron stod kvar på sina bastanta cementfötter.

Jag tackar härmed redaktör Ekberg – och tittar på klippet än en gång.

Sven Ekberg till höger, med sin son Svante till vänster.

Själv har jag lyckats lura barnen genom att på den tiden som vi hade dagstidningar lägga en ett år gammal tidning i lådan (jag planerade alltså för detta i ett år!) och genom att i radio påstå att man har hittat ägg med glasbitar i. Av skämten år 2019 tror jag att jag gillade detta mycket enkla från  SOS Alarm bäst:

Avslutningsvis ett aprilskämt från 1957: spagettiskörden hotas!


Uppdatering!

Sven Ekberg vände uppåner på hela Youtube för att leta fram snutten med brodebaclet – och se på tusan. Här finns det – gömt bland massa annan aprilskämtsbråte!

(Jag har ställt in så att ni hamnar direkt på 2,56 min och bara behöver klicka på playpilen.)

Share
19 kommentarer

Kattens potatis!

– Varför säger man gå i lås när det går bra, fastän det inte är bra när läget är helt låst?
– Varför säger man på stubben, framgent, mölja, godemän och grodmän?
– Vad är teleskopord?
– Vad är kamelnotationer?
– Vem hittade på halskaka?
– Raffig helg på er!

Det där är från i morse, när jag som många andra fredagsmorgnar var på Sveriges Radio för att i direktsändning prata om ord och etymologier samt svara på frågor från lyssnarna. Ibland händer det magiska: att jag får en fråga som jag inte kan svara på.

– Sådärja sa kärringen, pissade på syltan.

– Han har skägget i brevlådan.

– Jag erkänner, rakt av slips!

Syltan lyckades jag utreda; den är så trist att lite urin gör den bättre, och man säger så när man förbättrar något lite grann. Varifrån skägget i brevlådan och rakt av slips kommer, har jag än så länge bara teorier om; idag fokuserade vi på ”kattens potatis”.

Min radiokollega Svante Ekberg satt i flera timmar och letade i i Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal för att hitta stället där kattens potatis nämns. Schyffert berättar efter 1 timme, 15 minuter och 37 sekunder om hur han inte var cool, men tyckte att han var det – och avslutar med:

… tycker man är kattens potatis, liksom.

Publiken skrattar, men har förmodligen inte en susning om varifrån potatisen kom. För det heter ju egentligen ”kattens pyjamas”.

Som jag inte heller är bekant med.

Nu hoppas jag att inte heller ni har hört något om kattens pyjamas, så att jag får en anledning att berätta lite om uttrycket. Det blev ursprungligen poppis i USA på 1920-talet när skämttecknaren Tad Dorgan drog upp det ur dyn. Det betyder ”något som är bra, eftersträvansvärt, gärna elegant”.

Tad Dorgan gör reklam för 100 år sedan (1919).

”Kattens pyjamas” finns i några andra varianter, nämligen

Gott så. Men jag kan inte riktigt se ett mönster. Katter har inte pyjamas, men de kan jama. Ormar har inte höfter, men många hundar har pungkulor. Ah well.

Men nu ska vi se vad som hände i New York en novemberdag 1922! Ta fram luppen och läs! (Eller halka ner till min tolkning av texten lite längre ner.)

Pyjamaskvinnan och hennes katter

Folkmassa samlas på 5th Avenue, men polisen anar reklamjippo.

Under söndagseftermiddagen möttes flanörer på 5th Aveny av en ovanlig syn – en ung kvinna ute på promenad iklädd genomskinlig, gul sidenpyjamas, eskorterad av fyra katter … även de iklädda pyjamas.

De nyfikna åskådarna framförde snabbt teorier om afasi, sömngång och till och med ren galenskap, när en polis kom till platsen. Han tittade roat på den unga kvinnans klädsel och anropade sedan sina kolleger. Han var uppenbarligen ännu inte helt säker på om han borde arrestera henne för förargelseväckande beteende, för att hon hade brutit sabbaten eller för att hon med sitt tilltag störde ordningen och samlade en stor skara nyfikna New York-bor.

Plötsligt skyndade fem andra poliser och tre väktare till platsen. De tittade på pyjamaskvinnan, konfererade med varandra, sneglade åt kvinnans håll igen, och konfererade lite mer. De verkade ha fattat ett beslut, när någon viskade att den unga kvinnan såg ut att ”verkligen vilja bli arresterad”. Direkt fattade alla misstankar om hennes avsikt.

— Kattens pyjamas … mumlade en av poliserna. Vänta lite, jag tror att det här är något slags reklamjippo!

Trots den unga kvinnans vädjanden och de pyjamasklädda katternas jamande, vägrade poliserna att arrestera dem – och nöjde sig med att se till att åskådarna skingrades. Detta fortgick tills den kyliga hösten övertygade pyjamaskvinnan om att hennes flortunna klädsel inte passade årstiden, och så gick hon hem.

 

Men … varifrån kommer egentligen uttrycket ”rakt av slips”?

Share
33 kommentarer

Elegant våning 1919 (men med massa fotboll i kommentatorsbåset)

Av ingen anledning alls snubblade jag över en annons om nybyggda lägenheter i Stockholm år 1919. Alltså för 100 år sedan.

(Ingen anledning här ovan kan läsas som ”djup och innerlig fascination inför dåtidens lyxboende”.)

I vad som ser ut som två lägenheter, men som kanske ändå bara är en, kan man breda ut sig på detta vis i boudoir, fruns sovrum, herrns sovrum (dörr emellan för nattliga eskapader, kan man tänka sig), andra sovrum, kapprum, gästrum, herrum (inpyrt, misstänker jag), bibliotek, salong, matsal, vardagsrum, kök, tjänar-rum (?) samt ett sovrum som jag dristar mig att kalla pigkammare. Jag anar hur serveringsgången såg ut med de förmodat vackra högskåpen och entrérummet med sitt käpp- och paraplyställ.

Men är det inte väldigt ont om toaletter?

Annonsen vet att berätta att arkitektfirman heter Östlihn & Stark, som bara existerade under ett decennium innan de mycket väl ansedda arkitekterna allihop startade egna firmor. Det står att det är ovanligt stora rum och utrymmen, att det ligger på en ”öppen plats mellan Narvavägen och Diplomatkvarteret” (huh?) och att september ska skrivas med versal. (Där höll jag förstås helt på att tappa koncepterna och gjorde en miniutredning om månadernas gemener, men fann mig och återvände till våningen.)

Men var är det? Finns huset idag? Hallå, hur ska jag googla?

Jag gav upp, och kontaktade de Östermalmsboende, arkitektinsatta mästerdetektiverna Blomquist & Blomquist. Som visste besked omedelbart: Linnégatan 86.

Mästerdetektiverna konstaterar: ”Det färdiga huset byggdes dock så att sovrummen mot gården inte fick redovisade fönster eftersom granntomten bebyggdes i vägen.”

Snabbt såg jag att en tvåa på just Linnégatan 86 var till salu för nätta 6,3 miljoner kronor – kanske kan man kika in i ett herrum eller en serveringsgång?

Åh, så vackert.
Ack. Bara öppen planlösning och vitt å fräscht. Men underliga, mystiska prång finns där ju. Och alla har vi väl tjocka månadstidningar i meterhöga staplar på parketten, ja.

Säljhistoriken visar att sedan 2015 har bara två lägenheter av sexton sålts i huset. Och att den största våningen är på 253 m² – det är bombis där serveringsgången bor. Men vips, var tvåan såld och nu kan jag inte spana in elementen, som ju såg ut att vara gamla.

Suck. Fly mig en serveringsgång pronto! [google, google …]

Men si vad Stockholmskällan har åt mig! Bilder från ”generaldirektör Hugo Landelius våning på Linnégatan 86” – massa bilder! Foto: Lennart af Petersens (1913–2004)!

Tack, Lennart!
Hm. Kan detta rum passa in nånstans på planritningen? Jävla stor matta.
Tre rum i fil. Landelius gillade tydligen att ha draperier istället för dörrar.
Titta! Intressant prång därborta i vänstra hörnet!
Men det där burspråket … kan det vara … vardagsrummet …?

Nu är jag nästan nöjd. Fly mig en bild på en serveringsgång på Linnégatan 86 så lovar jag att hejda mig i googlingsgalenskaperna och göra vettigare ting!

Bilderna togs 1967, och det visar sig att det nog har att göra med att Hugo själv dog det året. (Gissa om jag gillar SvD:s arkiv.)

Men hur var det nu med versalerna 1919? Här är en annons som ligger kloss intill planritningen på tidningssidan.

Den är ju lika galet full med versaler som någonsin tyskan! Och både livrem och hängslen (punkter och mellanslag) i förkortningen för eftermiddag samt en divis mellan klockslagen.

Nope, det var inte bättre förr även om de eleganta lägenheterna var förtjusande – mina älskade skrivregler följdes inte ens då.

Share
89 kommentarer

Förbaskade fullmåne

Näe, det är tydligen så att fullmånen inte alls påverkar oss människor. Jag sover dåligt såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med en dålig natt – men ändå står jag där och ylar mot fullmånen att den ska ta på sig all skuld.

Fullmåne.

Men nu har jag upptäckt nåt intressant. När det är fullmåne tappar jag bort saker! Jag tappar förvisso bort saker såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med något borttappat, men det är i alla fall månens fel. Tror jag.

Däremot är det vetenskapligt bevisat att jag får oerhört kassa bokstäver i Wordfeud när det är fullmåne. Men gah, jag påstår ju att jag lägger dåliga ord pga. dåliga bokstäver såpass ofta att fullmånen förr eller senare sammanfaller med Dr. Feuds ogina och påstått slumpade bokstäver. Som nu mot hakke: IIIUUZE. Vabaha?

Här på bilden står Tage Danielsson och läser ”Andersson i nedan”, som sedan blev skol-tv. Så här lät det:

”Ni skulle bara kunna titta in på expeditionen för bortglömda effekter här nere. Där ligger det t.ex. 30 000 satsdelar som vi har glömt när vi slutade skolan, och 70 000 stycken 1718 som vi har glömt att Karl XII dog då, och 7 miljoner vallöften som har kommit bort, och en biljon flickor som folk har lovat att aldrig glömma, och åtta biljarder ifyllda blanketter som de har glömt att ha någon glädje av – och så en liten flaska konjak, fast den kan de inte förstå hur den har hamnat där. Det måste vara någon utlänning som har glömt.”

Och allt detta dravel drog jag alltså till med för att få anledning att berätta att högtiderna avlöser varandra på löpande band just nu: fullmåne, vårdagjämning och Världspoesidagen. Det var faktiskt UNESCO som 1999 beslutade att en poesidag behövdes för att främja, tja, språket, läsningen och bokstävlarna.

Ekelöf!

Viktor Rydberg skrev att månen vandrar sin tysta ban, men även att kossorna står och drömmer om sommaren när månen lyser på dem, muuuu. Ferlin skrev att den bussiga månen var hygglig som lyste, medan min absoluta favorit Anna Maria Lenngren skrev att hon minsann hade sett solen och månen prata med varandra.

Oj, vad jag här borde illustrera min aversion mot fullmånen med en kristallklar och ung Ted Gärdestad som vill ha en egen måne, men si jag hittar ingen sådan där han sjunger live. Så ni får något helt annat med honom – och Tommy Körberg som grädde på moset.

Glad poesidag på er alla! Båset håller extra öppet för alla poesianalfabeter, alla rimmare, haikuister och rappare!

Share
22 kommentarer

På möhippa i Brighton!

I Sverige är ju möhippe- och svensexedatumen hemliga tills den blivande bruden och brudgummen plötsligt överraskas, kidnappas, får åka cabriolet på motorvägen, äta lunch med en Cary Grant-man, sy sina egna kläder, sjunga och strippa lite på gågatan i Malmö för att sedan äta och dansa halva natten lång. (Japp, det där var min möhippa 1991.)

Foto: Lotten Bergman 2019

Här i England är datumet inskrivet i almanackan av alla – även brudparet – redan ett halvår före bröllopet. Men det (och att alla pratar lite mer engelska här) är också den enda skillnaden. Ja, och en och annan brittisk egenhet.

Här kommer nu en liten bildrapport från denna möhippedag!

Brittiskt sågspån till frukost: Weetabix. (Fastän jag inte måste; jag skulle kunna välja rostade mackor med Marmite istället.)
Trekantiga dubbelmackor till lunch. (Fast numera finns de ju t.ex. på Pressbyrån hemma och är inte ett dugg exotiska.)
I detta hotells foajé samlades vi för att sedan glida iväg och dansa burlesk dans. Vad tror ni om stilen … 1987 kanske?

Brighton är en sommarstad med evighetslång strand och en nästan outhärdligt trist pir med spelarkad (Palace Pier) och en annan pir (West Pier) som har varit stängd sedan 1975.

West Pier runt år 1900.
West Pier idag. Den skulle upprustas, men brann och gick sönder och brann igen och gick ännu mer sönder.

Det enorma möhippegänget (drygt 20 tjejer och två tanter, där jag var en) fick under flera timmar dans ”burlesk dans” som går ut på att wiggle the bum, being seductive and pop up the boobs. (Hej alla spammare, nu slängde jag verkligen ut bete.)

Där i mitten med det stora leendet ser ni den blivande bruden, tillika mitt kusinbarn. Den lilla dansläraren sa att jag var bra på att wiggla med bummen i en avancerad halvmåne, så nu vet ni det.

Jag har hört förfärliga svensexehistorier som jag hoppas är osanna och överdrivna. Killen som söps full, ikläddes konstiga kläder, lades ensam på nattåget till Malmö och som sedan lämnades åt sitt öde. Eller killen som söps redlös och sedan när han hade smullit av fick ena benet gipsat.

Världens bästa bartender fotograferade alla tjejer hela kvällen samtidigt som han pep ”I just love this hen do, I really do”.

Visserligen flödade alkoholen på brittiskt manér under denna möhippa, men allt var verkligen bara oskyldigt och roligt. (Utom, och detta tar jag i en diskret parentes, när stripparen kom. Och näckade totalt och helt – komplett humorlöst. Gah, fnys och blä.)

Vi dansade så att jag dagen efter knappt kom ur sängen pga. huvud- och träningsvärk.

Prosecco, vin, piña colada, roliga människor, vackra kläder, intressanta diskussioner, YMCA-dans, Saturday Night Fever-dans, burleskdans och världens ostigaste pizza gjorde möhippan alldeles perfekt.

Men vad var det egentligen finaste på hela dagen?

Foto: Lotten Bergman 2019
Har ni nånsin sett något så brittiskt fulländat konstverk?
Share
24 kommentarer

Ett fult hotellrum, en fantastisk show och två ägg

Jag kan föreläsa en hel dag och sedan utan problem skutta hem och laga en trerättersmiddag och därefter spela basketmatch, gå på händerna och städa källaren.

Men när jag en hel dag är moderator på en konferens, faller jag en minut efter slutsignalen ihop i en sorglig liten skräphög som knappt kan hasa sig till järnvägsstationen. Som moderator står jag upp och

  • hälsar alla deltagare välkomna
  • berättar om nästa föreläsare och hälsar denna välkommen
  • ställer ett par förhoppningsvis givande frågor
  • lyssnar på föredraget (sittande)
  • säger tack och ställer några förhoppningsvis givande frågor
  • sammanfattar om det går
  • hälsar nästa talare välkommen.

Under en dag handlar det bara om 5–6 intron och sammanfattningar, vilket ju är en fis i rymden egentligen, me  … jag blir helt slut i rutan.

Fast jag lär mig väldigt mycket. Och får bo på hotell och äta äggröra!

Jag spanade in i hotellköket för att se om det fanns några spår av äggröretillverkningen som på inga villkor kunde ha kommit i närheten av äggpulver. Och si!

Igår vaknade jag i dock i ett hotellrum som faktiskt var irriterande fult inrett. Det är förstås ingen fara – jag tar bara ett par bilder och får ju blogga lite om det.

En bajsbrun, fulsnickrad sänggavel, svarta jätteblommor och en tavla som färgklick.
Kornischen var i samma matchande bajsnyans och gardinerna hade exakt samma mönster som tapeterna vid sänghörnet.
Stackars vägguret hade hamnat helt ensam och lite sned på en naken vägg.

 

Toan var så liten att kaklet inte var mer än ett schackbräde (faktiskt 8×8 svart-vita kakelplattor) och blott en handduk fick jag. (Man vill ju ha en på kroppen och en virad runt det nytvättade håret, eller hur tjejer?)

Den gammelrosa fåtöljen med fläck måste ha varit med om något spännande! (Jag verkar petig – men när jag väl har börjat leta fel kan jag inte sluta.)

Efter föreläsningarna tog jag tåget hem och blev åthutad av en kvinna som ansåg att min ryggsäck hade nuddat och därmed smutsat ner hennes säte. Jag bad om ursäkt och somnade (på ett nästan medvetslöst sätt med läsglasögonen fortfarande på näsan) för att samla krafter inför kvällens begivenhet: Mia Skäringers föreställning ”No More Fucks to Give”. Som varmt rekommenderas!

Det var oerhört imponerande, roligt, provocerande och proffsigt!

Nu ska jag strax sätta mig på ett miljöförstörande flygplan och ta mig till England för att gå på möhippa. Kan ni gissa vad som försiggick när denna bild togs i morse?

Tysk äggbehållare, hårdkokta ägg och snö.

Pssst, förresten. Knävelrapport.
Jag har kommit på hur man går normalt. Jag har gått fel sedan knäna började värka 2012, och nu går jag sådär som alla andra går: med hjälp av musklerna. Detta gör att jag får en ryslig träningsvärk i lår, rumpa, vader och tår, så nu går jag inte alls normalt (igen) utan mer som en korsning mellan en känguru och en pingvin.

Share
18 kommentarer

Bank-ID är ju bra att ha

Det händer så mycket! Jag trillar omkull i en trappa, håller en föreläsning, knäcker ett ägg och häller det i äggkartongen, köper nya glasögon, får kortison i knäna, skriver en jättetrist artikel, tar salt istället för socker och hittar ett nytt favoritvin.

Men mitt i alltihopa kommer oroväckande besked från mobilen. Jag måste tydligen byta Bank-ID. Jag fick detta besked ett par dagar in i januari och sket fullständigt i det. Men mobilen och banken envisades.

”Du måste förnya ditt bank-ID om 69 dagar.”

– Va? Sextinie dagar är ju om en evighet.

”Du måste förnya ditt bank-ID om 58 dagar.”
– Va? Femtiåtta dagar är ju om en evighet.

”Du måste förnya ditt bank-ID om 44 dagar.”
– Pfft, förtifyra dagar är ju om en evighet.

”Du måste förnya ditt bank-ID om 31 dagar.”
– Va? Trettien dagar är ju om en månad, vilket alla ju vet är ju en evighet.

Jag tog därefter mitt förnuft till fånga, gjorde efterforskningar, fann att man måste ha en bankdosa (vilket jag inte har och aldrig har haft) och gick till banken – den bank som tack och lov fortfarande har ett kontor. Som var fullt av folk! Schas, människor, schaaas! Jag har ett viktigt ärende!

– Hejsan, tjillevipp och hallå. Jag ska tydligen begära ett nytt bank-ID.
– Utan dosa?
– Dosa?
– Du måste ha en dosa. Det är minst 40 minuters kö. Kom en förmiddag istället eftersom alla pensionärer kommer sedan.
– Åhå.

Jag åkte till banken igen en helt annan förmiddag (som jag planerade noga i mitt oerhört fullspäckade och intressanta schema), stod i kö i 15 minuter, väntade i 20 minuter (pensionärerna var tydligen redan där) och kom till slut fram till en handläggare. Som var basketspelare!

– Hejsan, tjillevipp och hallå. Dunk påre. Vi basketspe…
– Hej Lotten! Jag förstår att du måste ha ett nytt Bank-ID? Har du din dosa?
– Dosa? Bankdosa? Jag har aldrig i hela mitt liv någonsin i evigheten ägt en dosa.
– Då fixar vi en. Du får en dosa nu, och så går du hem och loggar in med den och fixar nytt ID. Kan jag få personnummer? Såja. Logga in på Bank-ID. Såja. Såja. Såååååja. Det är kul med basket. Såååja.
– Så … vad jag nu har fått är en dosa som jag måste ha för att ta mig in på banksajten, vilket jag vanligtvis gör med lösenord, så att jag kan begära nytt Bank-ID?
–Japp! Dosan är bara för säkerheten, vet du. Ses i hallarna!

Säkerheten, schmäkerheten. Ge mig en bankrånare som dessa enay day.

Jag gick ut från banken, köpte ett par skosnören, träffade en annan basketspelare, cyklade hem, gjorde en stor potta te – och tappade nånstans på vägen bort dosan. Helt obegripligt. Bermudatriangeln bor i min ryggsäck.

Då testade jag att logga in via datorn, klickade på ”nytt BANK-ID”, fyllde i allehanda siffror och klickade ja och amen här och där och … och … och … häpp. Klicketiklick, klart.

På tre röda sekunder hade jag helt utan bankdosa fått ett nytt bank-ID. Det är kanske ett lite sämre ID? Det kanske har fransig fåll, lappade knän och sneda funktioner, men ett nytt och välfungerande ID är det faktiskt.

Så du som nu sitter med min bankdosa och tänker råna mitt konto:

  1. jag har inga pengar
  2. dosan går inte att använda utan mig
  3. enjoy life!

Uppdatering!

Hej, lilla bankdosa.

Naturligtvis dök den komplett onödiga dosan upp i en jackficka så fort jag hade skrivit drapan ovan, så nu kan jag ta bild på den.

Share
38 kommentarer

Hallå! Telefonväxel från 1897!

Jag har en lillasyster som heter Orangeluvan, och hon jobbar på Telias huvudkontor i Stockholm. Det skulle man ju kunna tro är intressant, men si det förbleknar komplett och totalt redan i entrén på hennes våningsplan.

För där står ett underverk!

Det är en telefonväxel från slutet at 1800-talet och allt på den är alldeles fantastiskt. Man kan dra i spakar och öppna små luckor och flytta på sladdar och låtsasprata i en lur.

– HALLÅ!? Är det hos slaktarn? (Vid precis en sån här satt min mormor och jobbade.)
Här är en likadan växel, fotograferad runt 1920 – när min mormor var 18 år och kanske satt exakt så här? (Telefonen i fönstret ser spännande ut. Den heter tydligen ”Taxen”.)
”Telefonsladdarna” hänger som halsband under bordsskivan. (Tyngderna gör att sladden åker ner i bordet när telefonisten drar ur kontakten.)
Detta är anropsklaffar som fick stängas för hand till 1915, när de modernare ”klaffjackväxlarna” kom – med automatisk återställning.

Där stod jag och petade och klämde och öppnade och stängde medan omvärlden pratade om tunnelbanetider, skobroddar, priset på morötter, fiskfjäll och universalmedel för ugnsrengöring. Som om det skulle vara nåt att bry sig om!

– Kolla! Vad är det här? Klick.
[Inget svar.]
– Hörni, här är en till spak som låter så coolt. Schklfff.
[Inget svar.]
– Vad kan det här vara? Lyssna! Pluck.
[Inget svar.]

Jag ville jag vore telefonist runt 1920. Krrrsch! Schklfff. Det var tydligen ett populärt yrke – särskilt för de unga kvinnor som ville flytta hemifrån men inte hade någon utbildning. (Min mormor flyttade från Haparanda och hamnade i Stockholm, där hon jobbade som telefonist tills hon träffade morfar.)

En annons i SvD 1906. (Oh, hon har små pretentioner. Så trevligt.)

Ni har säkert sett den här bilden nedan – det är Telefontornet i Stockholm en vinterdag 1890 när det var frost på alla de drygt 5 000 telefonkablarna. (En kabel per telefon.)

Telefontornet hade alltså drygt 5 000 inkopplade telefonabonnenter runt 1890.

I Stockholm bodde denna vinterdag 245 000 människor. Hm. Hur många i Sverige hade telefon ungefär 15 år senare? Måste kolla …

Vi i Norden hade en himla massa telefonapparater jämfört med andra länder. (Nordisk familjebok, just detta band trycktes 1918.)

Den sista svenska telefonisten som kopplade samtal gjorde det 1972 – sedan var allt automatiserat och ingen fick längre njuta av ljuden vid telefonväxlarna. Ack. Klick.


Tillägg! Nina i kommentatorbåset skriver:

Åhh, snörväxlar! Ringsnöre, svarssnöre, delningsomkopplare!

I Flygvapnet användes manuella växlar in på 90-talet. Det fanns stationära men också små transportabla för upp till 24 abonnenter, finfint på våra flygbaser bland annat.

För att telefonisten skulle veta att samtalet var slut måste abonnenten ge slutsignal genom att veva på veven (japp, ända in på 90-talet fanns sådana telefoner). Då föll slutsignalsklaffen och telefonisten kunde koppla ner.

Slut på tillägg!


Jag undrar hur många som idag har kvar sin ”landlina” eller pratar i en gammal dialogtelefon – jag har förvisso 15 telefoner i källaren, men prata i dem kan man inte längre. Vad händer förresten om kriget kommer; kan man då ringa till Telia och be dem knäppa på vår väggfasta telefon i köket? Och sedan söka jobb som telefonist?

Vad heter dessa och vad har de för funktion?

Nåväl. Jag blev slutligen med våld sliten från de fina telefonväxelsmojängerna på Telias kontor eftersom tunnelbanor och dyra morötter tydligen var viktigare. Men först hann jag filma en snutt som jag verkligen hoppas att ni lyssnar på med ljudet på. Klick! Pluck! Krrrsch! Schklfff.

(Växeln som kommer i bild på slutet är dötrist och hade inte alls lika fina ljud.)

Share
51 kommentarer

Pausmusik med semlor

Ninja-Malins semlehyllning:

Semla, semla ,semla
det är semmeldag idag!
Semla, semla, semla,
mandelmassa, grädde, ja!
Kardemumma ska det vara
uti bulldegen den rara.
Så vi säger semla, semla, semla
det är semmeldag idag.

Båsdiktaren Ninja-Malin är en semmelkonnässör av rang, och får därför en hedrande plats i bloggen denna fettisdag. Semmeldikter är det helt enkelt lite för ont om!

Mamma säger fastlagsbulle och äter den med varm mjölk, medan hennes syster alltid sa fettisdagsbulle och åt den som en dubbelmacka med grädden sprättande åt alla håll. Jag säger semla och pillar av det trista locket och sväljer det i en tugga. Sedan ansar jag grädden med tungan – nästan ekivokt – tills det är så lite kvar att mandelmassan blottas. Då inleds den stora njutningen.

År 2008 införde jag denna tradition i huset. Mums.

Den nuvarande Nittonåringen gillade inte semlor när hon som femåring fick en att äta upp alldeles på egen hand.

– Jag vill inte äta smällan för den ser ut som en hamburgare.
– Men du kan ju äta upp locket på semlan? sa jag och pillade loss den lilla trekanten med florsocker.
– Ja, så kan du äta lådan.

Om ni nu undrade vad semlans underdel skulle kunna heta.

Share
14 kommentarer