Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Telefår

Att gå på museum är kul. Jag tar alltid med mig mer eller mindre frivilliga barn och så hör jag mig själv förklara sådär mammigt att konst utvecklar sinnena och att man får använda sin egen fantasi ibland men att ibland fattar man precis vad konstnären har velat förmedla. Jag tror att vi en gång stod i en hel timme framför tavlan nedan, läsandes om vilka konstnärliga friheter Carl Gustaf Hellqvist hade tagit sig när han målade.

Konstverk som blev ett metakonstverk där inte verket i sig utan historiska fakta gjorde verket så mycket mer intressant.

Och se här! Vilken succé hade jag inte gjort med dessa konstföremål tillsammans med barnen?

– Titta barn! Underbart!
– Ska jag säga något konstigt, mamma?
– Eh, ja?
– Ska man tänka att vi låter som får när vi pratar i telefon?

Via. Konstnären heter Jean-Luc Cornec. (Egentligen hittade jag fåren någon annanstans via en länk på en länk på en länk, men jag gick så att säga vilse i länkeriet. Sorry.)

Share
14 kommentarer

Gissa vem som kom på besök

Gitarrist med känslig syn?

Nope, det där på bilden är inte mitt vardagsrum. Det är Sveriges Radios väntrum.

I radiostudion får jag intervjua en vansinnig massa människor varje dag. Mina programledarkollegers roll är att säga:

– Men ska det verkligen vara på det här viset?
– Vad tänker just du göra åt saken?
– Hur länge ska det få vara på det här sättet?
– Ligger inte en stor del av ansvaret på dig?
– Hur känns det?
Hur känns det?
– Hur känns det?

Min roll är att säga … äh, jag vet faktiskt inte, men det brukar bli:

– Åh … åh … kommer du ihåg hur det var 1979 när …
– När jag var liten kunde man …
– Men jag har läst att …
– Precis som jag!
– Fast min pappa som är kemist …
– Förlåt att jag avbryter, men vad menar du med ”alla säger att arbetarklassen inte finns längre”?

Den där sista flög ur mig häromdagen när vi intervjuade en mycket, mycket, mycket lyckad författare. Som fräste ifrån, blev arrogant och snorkig. Och liksom började föreläsa om marxistisk teori. Författaren är upprörd för att

  1. samhället i 20 år har påstått att arbetarklassen inte finns (visste jag inte!)
  2. arbetarklassen finns visst (självklart!)
  3. ingen respekterar arbetarna längre (vem respekterar inte vem saru att du sa?).

Arbetarna? Längre? Respekterar? Finns? Vabaha?

Jag menar … arbetarklassen? Here I am! (=Jobbar konstant, föder för många barn, bor i en industristad och är fattig som en kyrkråtta. Såvaddå? Men det duger nog inte. Som arbetarklass ska man tydligen jobba med musklerna. Men jag går ju på gym också ..?) Bah.

Men är det inte ..?

Då är det roligare att ta emot två fullständigt bedårande musiker: Joachim Nätterqvist och Jonas Olofsson, som kallar sig Narcissistic Street. Och ja. Det är Arn. (Ytlig? Vaddå, jag?)

—-
Bonuscitat
Tillie: I don’t care to see a member of my own race getting above himself.

Share
15 kommentarer

”Jamen min hund är väldigt ren av sig” (uppdat.)

Det är vansinnigt enkelt att fotografera en söt katt.

För några veckor sedan beklagade jag mig inför alla radiolyssnare.

– Det är ju så synd om mig. Jag har inte klappat en katt sedan jag var nio år!

Egentligen är det alls inte synd om mig. Jag saknar kattklappandet lika mycket som att äga en segelbåt, att tävla 800 meter i DM eller att ha ögon i nacken. Inte alls, alltså.

Omedelbart efter ynkandet ringde Sörmlands samlade pälsdjursägare till radiostudion för att berätta att

  1. jag bara var hypokondriker
  2. just deras lilla älskling var särskilt ren och allergifri
  3. man faktiskt kan operera/vaccinera/hypnotisera bort allergin
  4. det finns raser som inte är allergena.

En av dem som ringde, var envisare än de andra. Hon ringde hem till mig på kvällen och övertalade mig till ett allergiförsök. Javisst serru, jahadå, hum hum rajraj, svarade jag och förträngde alltihop.

Förmodligen kommer jag att skriva något om ”eftertankens kranka blekhet” på denna plats om ett par timmar. Klockan 16:00 ska jag klappa en sibirisk katt. Bästisgrannen följer med som förkläde och hjälper till med eventuell iltransport till sjukhuset, om jag på skattebetalarnas bekostnad ska få vård för min dumhet. (Ja, jag har även med mig Betapred mot anafylaktisk chock samt några andra, mildare medikamenter.)

Uppdatering
’Schäkta dröjsmålet, jag skulle bara.

Men: ”Everything that doesn’t kill me, makes me stronger!”

Några i kommentatorsbåset oroades över det ickevetenskapliga i detta allergitest. Det får man verkligen hålla med om.

  • Är vi t.ex. säkra på att den sibiriska katten inte har umgåtts med en vanlig bondkatt på förmiddagen?
  • Kan vi se på de sibiriska katterna att de verkligen är sibiriska?
  • Kanske gick en häst genom katternas hus i morse, kontaminerade luften och förstörde de ickeallergena enzymerna?
  • Hyposensibilisering kan inte framkallas på en halvtimme.

Ah well. Vi kom in i ett kliniskt välstädat bostadshus, som var ett växthus för sibiriska katter. Några gick utomhus, några var inne, tre små ungar var med sin mamma i ett särskilt rum med vattenfontän. Jag klappade klumpigt en katt på ryggen och tog sedan det stora steget och kliade en kattunge bakom höger öra.

Inget hände.

Som en Shrek med en fågelunge i näven försökte jag klappa och gulla en kattunge som såg ut som jag. Ok, den var ju mjuk och gosig och levande, men förvirrande lik ett gosedjur från Coop. Bästisgrannen agerade samtidigt som en jonglör med 50 års erfarenhet och pratade med katter som katter tydligen ska talas med:

– Så söt man kan vara! Åååh. Nämen. Och se! Oj! Komsikomsi, såååhjah. Åååh.

Herrejisses och hjälp, den rör ju på sig, kan den gå sönder, hur ska man hålla? När fick jag så här stora händer? Vänta, om detta hade varit ett spädbarn, hur hade jag hållit då?

Efter en halvtimme var testet med gott resultat avklarat. Jag kände ingenting!

  • Efter 35 minuter kliade det på hakan.
  • Efter 40 minuter hade jag svårt att andas.
  • Efter 45 minuter kliade det i båda ögonen.
  • Efter 48 minuter nös jag 28 gånger.
  • Efter 50 minuter stod jag i en dusch och desinficerade mig, knaprandes på allehanda piller. (Och ringde det då på dörren så att jag fick gå ner och öppna med schampo i håret? Ja.)

 

Höger öga före testet och nu efter drygt fyra timmar. Känns mycket värre än det ser ut.

Nu mår jag ok eftersom den allra bästa medicinen kommer från USA (i somras) och gör en seg, dåsig och allmänt lycklig.

Resultat: Jag är fortfarande allergisk och inte ens sibiriska katter funkar. Men vad ska jag med en katt till? Jag har ju avloppsrör, blommiga golv, halvmålad panel, stökig källare och en hel del annat att klappa på.

Läs om Annas katt-test.

Share
23 kommentarer

Idag: begravning

Gerhard Voigt var en av mina kolleger på Nationalencyklopedin. Första gången jag träffade honom var han en nypensionerad professor (rättsmedicinare) som inte gillade att fiska och golfa och som istället ville arbeta dygnet runt med oss andra redaktörer.

För så var det. Vi jobbade hela tiden.

– Har du suttit här hela natten? kunde man i ett helt naturligt tonfall fråga den som redan var på plats om man kom tidigt till kontoret.
– Retorisk fråga, va? kunde den jobbande svara.

Vi fick samsas om datorerna, som bara räckte till 70 % av oss. Några fick inte ens en stol att sitta på, utan satt på golvet med artiklarna utspridda runt omkring. När arbetsdagen var slut, samlade vi ihop och sorterade artiklarna i redigerade och icke-redigerade högar och hoppades vinna jakten på datorplats dagen efter. Det var kanske ok för en 25-åring som precis hade avslutat studierna.

Men till denna hierarkilösa miljö kom professor Gerhard Voigt, som var van vid sekreterare, delegering samt ordning och reda. Förvånansvärt snabbt föll han in i varje morgons datorkamp, accepterade order som att gå och koka kaffe, jobba 15-timmarsskift och dela telefon med fyra andra. Lunch åt han aldrig, men ibland kunde han ses tugga på en rå falukorv framför datorn. Många gånger när vi svarade i telefon var det någon förskrämd student eller av respekt darrande kollega som bad om ursäkt för att de fanns:

– Förlåt. Förlåt. Skulle det [gulp] möjligtvis [svälj] gå att bli kopplad till [harkel] professor Voigt? Förlåt.
– Aaarå. GEEERHARD! TELEFÅÅÅÅN!

Vem var då Gerhard Voigt? Jo, en ung tysk läkarstudent som blev inkallad i Hitlers armé, instängd i Stalingrad, överkörd av en stridsvagn, flyttad till Sverige och sedan legendarisk obducent, lärare, mentor och jag vet inte allt. Vi älskade honom.

Så här lät det på förmiddagsfikat på redaktionen en dag runt 1989:

– Jag har skoskav.
– Jag är trött.
– Jag ligger efter med 136 artiklar.
– Min mamma har blivit galen.
– Den här maten är inte god.
– Jahaja. Det påminner mig om när vi låg i Stalingrad och inte hade något att äta på flera veckor.

Sa Gerhard Voigt på sin brutna svenska. Här tystnade vi alla och begrundade detta faktum. Vi hade i alla fall mat. Vi var inte tvungna att kriga för Hitler och bli loppbiten inne i de knähöga stövlarna utan en chans att lufta fötterna på fjorton dagar. Men jag var inte riktigt nöjd, utan spärrade upp mina blåa, blåa ögon och sa:

– Men Gerhard. Vad åt ni då då?
– Då Lotten, sa Gerhard lugnt, då åt vi ingenting.

En annan gång satt en frustrerad och relativt högljudd redaktör och hamrade på tangentbordet. Hon tjoade, fnös, svor och gestikulerade mot den mörka skärmen med den blinkande, gröna markören. Precis när jag och Gerhard gick förbi henne, vrålade hon i falsett:

– Nej! Jag dööööör!
– Ja, gör det. Du hade blivit ett mycket vackert lik, sa Gerhard medan han fortsatte att gå.

Det var Gerhard Voigts forskning som såg till att Volvos bilar utrustades med nackstöd och säkerhetsbälte, det var hans rättsmedicinska kunskaper och yttersta noggrannhet som löste tusentals mordfall och det var Gerhard som förklarade passionen för sitt yrke så här:

– De döda hjälper ju oss andra att överleva.

Nu finns han inte i livet längre; idag var vi i Lund på hans begravning. Men han finns i alla citat och minnen som jag tänker släpa med mig resten av livet.

Där precis i mitten sitter jag på mottagningen i en för begravningar på tok för ärmlös klänning och planerar ett hyllningstal.
(Det gick bra.)
Share
27 kommentarer

Vi är guuuuule …

… nä, det är ingen schwung i det där.

– Hur känns det?

Denna hårda arbetsdag med fyra timmars radio-direktsändning från Parken Zoo gav mig erfarenheter som att

  • väcka en husvagnsägare som var klädd i endast tatueringar
  • motionssimma med en amerikanska (jag är nästan alltid klädd i bikini i radio)
  • granska en vit tiger som revirkissade
  • köra vilse med SR-bil på cykelstigar
  • förgäves leta efter Fantomen
  • möta djur i skamvråbur (den busiga krokodilen, den busiga bältan och den busiga apan)
  • intervjua en djurparkschef
  • intervjua en vd
  • bli kallad ”lilla vän” av en på alla sätt och vis liten man
  • kolla på pirayor
  • svettas i floder
  • stuka en axel.

Nu har jag laddat inför Sveriges match mot Grekland genom att dricka öl och ikläda mig landslagströja. Måste bara sparka i kakelugnen före matchstart, så går det säkert bra. Vänta nu, var lade jag barnen?

Såja.

Uppdatering:
Fredrik Ljungberg manglades, Chippen blev skadad, Henke ville bli utbytt men blev det inte och Grekland spelade bedrövligt så att Zlatan och Petter ”Håkan Mild” Hansson gjorde varsitt mål. Alla som intervjuas på tv är jättefulla nu.
Share
23 kommentarer

Äsch, vad är väl en fot i kläm?

Potatisen i himmelriket.
(Potatis i brännvin är däremot nästan som kusingifte.)

Föga anade jag igår när jag vaknade att dagen skulle ha detta i sitt sköte:

  • Gräsklipparen började vid lunchtid att brinna.
  • Gasen i grillen tog på eftermiddagen tvärslut.
  • En potatis drunknade i whisky.
  • Mitt i Tysklands match mot Polen stod jag i källaren med vatten till fotknylarna.

(Konstig ordföljd? Japp. Och källaren? Ni tar er alla åt hjärtat och kippar efter luft. Källaren? Är det sant? Källaren-som-ju-är-full-av-minnen! Stackars liten Lotten! Vojne vojne.)

Tyskland spelade som sig bör enligt en dot-to-dot-plan medan Polen inte hann backa tillbaka i försvar, så jag tog en snabbrusch genom huset för att stänga fönster och dörrar. Alla släktingar och grannar satt framför tv:n och drack whisky när jag ropade ÖVERSVÄMNING så det skallrade i löständer och hörapparater ända till den närliggande Rollatordalen.

– Översvämning i källaren! ropade den djefla mannen bistert.
– Översvämning i källaren! sa jag förväntansfullt och tänkte på bloggvirke.
– Översvämning i källaren? sa min mamma förvånat.
– Är ni försäkrade? sa min svärmor.
– Kolla på Polens målvakt, han spelar i Celtic, sa Skotten.

Svart, läbbigt vatten sprutade upp genom en golvbrunn och vi fick snabbt order om att gå hem till grannarna om vi behövde gå på toa. Den djefla mannen ringde till

  • kommunen
  • f.d. ägaren till huset (vi har bott här i snart tio år)
  • en rörmokarkompis (som på västgötska sa ”Har ni hela servisen full mä skit?”)
  • ett akutnummer så att en gigantisk, illaluktande pumpbil vid halvelvasnåret brummade och blinkade orange så att hela gatan andades partystämning.
Science fiction-lock på pumpbilen.

Tyvärr pumpades sten, bajs, skrot och grus ur närmaste A-brunn upp i en enda sörja, vilket är lika lovande som när Karl-Oskar börjar hosta blod. Under artoskopin ner i asfalten hördes:

– Dänn glappar. Ä han [kameran] grinig?
– Jag ser inte ett skit!
– Det ä väl skit vi ser?

Nu kommer kabelmarkeraren och i morgon bitti kommer grävgubben. Om detta hade varit en Kalle Anka-serie hade jag nu sett alla sedlar få vingar och omringats av massa fladdrande
kr
kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr kr.

FAQ:
– Ligger den 3,5 meter långa rörsprickan på vår tomt eller på kommunens mark?
– På vår tomt förstås.
– Men är vi inte försäkrade mot sådant här som ju faktiskt inte har med naturkatastrofer att göra?
– Javisst, men rören är från stenåldern så försäkringen gills inte.
– Varför sitter mormor och tittar på tv:n när den är avstängd?
– Hon kanske är avloppschockad.

Jag hade här en spegel i handen och med solkatten såg jag all skit perfekt.
Share
25 kommentarer

Briljant?

I en viss blogg- och journalistklick, kallar man varandra briljanta i tid och otid. Huääärk. Variera er!

Visserligen skulle man kunna tänka sig att min aversion mot ordet bara beror på ogin avundsjuka för att ingen framhåller mig som briljant – men nu låtsas vi att det inte är så utan bara att jag på mitt eget briljanta sätt ska försöka illustrera vad som händer när ett ord eller ett uttryck blir slitet. Jag stjäl några meningar:

”Hon skriver som vanligt briljant.”
”Briljant inlägg, kära du.”
”Darling Stina är ännu en gång briljant.”
”Briljanta chicks i kultursvängen.”
”Efter det briljanta föredraget åt vi musslor.”
”En sådan briljant intervju!”

Om man går till en ordbok, är definitionen utomordentligt framstående på ett iögonfallande sätt”. Ett antal briljanta variationsförslag kommer här (läs långsamt och känn efter) – varav några känns till åldern stigna som en pilsnerfilm och nästan inget känns nyskapande eller fräscht. Fett bra, anyone?

  • asbra
  • bautabra
  • bländande
  • ”blandning mellan nobelprisaspirant och Columbi ägg”
  • bra
  • ”bra som jordgubbar är gott”
  • delikat
  • eminent
  • enastående
  • extraordinär
  • fabulös
  • fantastisk
  • femstjärnig
  • fenomenal
  • finfin
  • förstklassig
  • förträfflig
  • fulländad
  • genial
  • genialisk
  • ’glimrende’
  • glänsande
  • grandios
  • grymt
  • gynnsam
  • gôrbra
  • hedervärd
  • helbra
  • helschysst
  • himlastormande
  • hissnande
  • härlig
  • illuster
  • imponerande
  • int’ så dåligt
  • int’ så obra
  • jättebra
  • kanonbra
  • kanoners
  • kanonfin
  • kempegrejt
  • kolossalbra
  • lysande
  • magnifik
  • majestätisk
  • makalös
  • mastodontbra
  • märklig
  • mästerlig
  • nyttig
  • oerhörd
  • oförliknelig
  • omåttlig
  • osannolik
  • otrolig
  • oöverträffad
  • praktfull
  • prima
  • präktig
  • rubinistiskt
  • ruggigt
  • rungande
  • safiriskt
  • sagolik
  • sällsam
  • skarpsinnig
  • sketabra
  • skicklig
  • smaragdlikt
  • snillrik
  • splendid
  • storartad
  • storslagen
  • storstilad
  • storvulen
  • strålande
  • strong
  • ståtlig
  • super
  • superb
  • suverän
  • svindlande
  • tiopoängs-
  • tjiggigt
  • tjusigt
  • toppen
  • toppenbra
  • toppenfin
  • utmärkt
  • utomordentlig
  • utsökt
  • vass
  • vidunderlig
  • ypperlig
  • överdådig
  • överlägsen

Jaha, 46 ord. Uppdatering: Nu 96! De röda orden kommer från kommentatorsbåset. Mera! Flera! Men man kan också använda ”briljant” i betydelsen ”utomordentligt begåvad”. Vilket ju inte behöver antyda att man är ett dugg framstående utan bara har en släng av briljans att släpa på i bagaget. Andra ord som har använts såpass ofta att deras briljans har flagnat, är t.ex. kvalitativ, kränkning, plattform, hata, fokusera, katastrof … för att inte tala om ”chock”. Fast nu gled jag visst in på företags- och löpsedelsspråk.

Hur som helst: ordet briljant har i mina läsögon tappat sin enastående betydelse och blivit trött och slitet. Ber om ursäkt om jag har förstört ordet även för er.

— Detta inlägg borde ha sponsrats av ett synonymlexikon. —
Share
29 kommentarer

Gunde orkar hålla på i en timme

När jag får beröm känner jag mig som gick jag på LSD.

(Ok. Mina erfarenheter när det gäller knark uppgår till 0,1 på skalan som går upp till 10 men blir extremt dimmig bortom ungfär värdet 3,4. Den där tiondelen kommer sig av att jag 1980 skymtade hasch i en tändsticksask.)

För av LSD blir man väl lite lulligt lycklig för stunden, ser vackra färger, blommiga träskor och svajande tidningsrubriker i lila? Så känner jag mig nu, trots att jag alls inte har fått beröm eller stående ovationer. Men jag är just nu fånleende och lycklig trots att jag alls inte får vara Sommarpratare, ge ut kåserier, stå på Dramatens scen eller ens pussa Johnny Depp.

För jag har intervjuat Gunde Svan idag! Och han skrattade! Lyssna här på när han t.ex. förklarar att när han åker med de nuvarande landslagskillarna, så orkar han inte hålla deras tempo i mer än en timme. Uppdatering: direktlänk till ljudet för er som vill slippa se mig i bikini.

(En analys av intervjun kan visserligen visa att programledarkollegan Jonas förtvivlat försöker hålla intervjun på ett mer seriöst plan medan Gunde har svårt att få en syl i vädret för att jag babblar om mina minnen med utstående öron och toppluvan på skulten och tjoanden åt Mogren ute i spåret och den långa staven och … och … men Gunde blev i alla fall glad. Och jag, som sagt.)

Glade Gunde är här utklädd till Thomas Wassberg.

Bonusklipp. (Efter 2,50 säger Gunde ”ståpäls över hela kroppen”.)
Bonusklipp 2. (Gunde, 20 år, åker på längdskidor nerför en slalombacke.)

Share
17 kommentarer

Inte heter det väl ”taband”?

Jag sitter hopkrupen på Språktidningens redaktion, mitt i ett champagnevimmel. Alla är här. ”Mitt” hörn är en rund smatt med fönster … förmodligen har det varit en spiraltrappa här.

Min utsikt just nu.

Eftersom champagnen på fastande mage var synnerligen effektiv och jordgubbarna alls inte lindrade den svindlande känslan, satte jag mig här som en drottning på sin tron, väntande på uppvaktning. Ibland sticker någon in huvudet och säger ”jobbar du?”. Jag svarar att jag bloggar, varpå alla utan undantag vänder på klacken och går eftersom jag förmodligen är redlöst berusad och bara sluddrar.

(Det ska fan bjuda mig på mingel, här sitter jag och är asocial.)

Fissla! Fissla! Fissla!

 

Men nu har jag (där jag sitter) hittat något i senaste – det idag utkomna – numret av Språktidningen. De ber läsekretsen om tips på vad taband skulle kunna kallas istället. När det i bloggmun redan heter fissla! Uppdatering: Verbet av substantivet taband ska vi bara inte tala om. Tabandagera? Och ja, man ”fisslar med ett fisselsnöre” enligt kommentatorsbåset.

Ber härmed om tillstånd att få upprepa mig:

fiss`la verb ~de ~t
ORDLED: fissl-ar
SUBST.: fisslande, fissling
• genom att med fingrarna få ett snöre, trätt över båda händerna, att bilda olika figurer: snabbfissla; ~ en kaffekopp; ~ tillsammans med vännerna; han ~de till allas stora förvåning; ~ på pendeltåget
KONSTR.: ~ (ngt)
HIST.: sedan 2008; fr. ficelle ’snöre’

Såja. Mejladressen till Språktidningen är info@spraktidningen.se. (Han som får era mejl heter Patrik och är alls inte svårövertalad.) Nu ska vi väl ändå få allmänheten på bättre tankar? ”Taband” är hopplöst svårt att betona rätt (ta’band … taba’nd) och får i alla fall mig att tänka på religiösa militärer från Afghanistan.

Share
15 kommentarer

Nyttig … nej, rolig kvällsmat

Tydligen har man efter intenzzziiifa schtudier på mathälsoinstitutet i Schweiz funnit att vi människor är ögontjänare.

Om man äter tillsammans med andra människor äter man nyttigare – det spelar ingen roll om måltiden äger rum med brorsan, halvhukande vid ett för lågt soffbord framför tv:n eller med 20 finkläddingar vid ett långbord med vit duk. Sällskapets vakande ögon gör att vi skär maten i mindre bitar, tar extra grönsaker och förmodligen slabbar mindre.

Dessutom är det ju oftast roligare att äta med andra. Som ikväll – någon hittar på en fråga och den som kan svara snabbast får ställa nästa fråga. Det kluriga är att ställa frågor så att t.ex. endast en specifik person kan svara.

– Vad heter Spindelmannen och Hulken på riktigt?
– Vad heter ”Var hälsad sköna drottning” på latin?
– Hur lång är en basketplan?
– Vad hette Gustav Vasas söner? (Genusteoretikerna rasar eftersom döttrarna inte nämns.)
– Vem kan säga namn och färg på alla fyra i Ninja Turtles?
– I vilken Tintin finns det långt, snabbt växande skägg? (Slamkrypare.)
– Hur många sjunger finns det i världen?

Den där sista var Femåringens bidrag. Vi enades om att världen är iTunes och det rätta svaret ”nittionio hundra miljarder tusen” sånger.

Nä, om man skulle ta och gå ner till köket och dricka mjölk direkt ur paketet när ingen ser det.

Share
23 kommentarer