Lotten – Sida 173 – den skrattande språkpolisen

Å nu blire reklam för gratisföreläsningar!

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2011 11:05

Som ni ser här ovan ska jag prata i 40 minuter om kommatecken, semikolon, snedstreck och divis kontra pratminus. Problemet är bara att jag kan prata i en vecka. (Och ja, det finns faktiskt platser kvar – kolla, en anmälningsblankett.)

Det här med att tala inför folk är lätt som en plätt för mig. Att mingla på cocktailpartyn är däremot jättesvårt. Att gå fram till en främmande person och säga ”och bilen går bra?” eller ”jag ser att du kommer från ett företag som jag gärna skulle föreläsa inför” är megasvårt. Att gå fram till en lång karl och säga ”men guuuu va du är låååååååång” är däremot galet lätt men inte särskilt trevligt eller konstruktivt.

Igår var jag speaker på tusen och en basketmatcher. Det finns tyvärr ingen speakerskola – alltså en sajt som ger tips om hur man är som speaker eller ens ett svenskt ord för företeelsen. Men det kanske beror på att det är så individuellt? Man ska naturligtvis säga namnen på dem som gör poäng och vilka som byter in och ut och får foul, men det är lika viktigt att förklara sådant som en publik kanske inte ser. ”Japp, det var stortån över linjen där.” Sedan måste jag ju hålla med om att det är rätt viktigt att inte säga fel.

Den här ska man låta vila mot hakan på ett synnerligen ohygieniskt sätt.

Efter den sjuttifjurtonde basketfinalen igår var jag törstig som en av Dupontarna i öknen och hade inte ätit på jag vet inte hur länge. Men jag höll koll på allt – tills det var dags för prisutdelning. Ett spanskt lag (Unamuno SBT) hade slagit ett lag från Borås i födda 95-klassen. Å ja ba:

– Vi börjar med att dela ut silvermedaljerna till det spanska laget!

Prisutdelarna skakade på huvudet, spelarna som förstod svenska skrattade och spanjorerna såg förvirrade ut. Å ja ba:

– Va? Sa jag fel?

För att fastän jag hade suttit och berättat om matchen i 45 minuter och blivit storligen imponerad av de unga, spanska killarnas färdigheter, gjorde min hjärna och mitt förstånd en baklängeskullerbytta. Och det värsta var att jag inte riktigt gick med på att jag hade sagt fel. Jag vände mig om, stirrade ner i mina papper och förstod inte hur det kunde stå att spanjorerna hade vunnit ”när det ju var Borås som hade det”. Jag vände mig till protokollföraren och sa ”vann spanjorerna, sa jag fel, är det Borås som ska ha silvermedaljerna, hur kunde jag säga fel?” och fortsatte in i micken utan att vänta på svar:

– Vi börjar förstås med att dela ut silvermedaljerna till svenskarna! Förlåt, de heter ju … eeeh … (lite för lång tvekan där) öh … Borås!

Men hela tiden hade jag en känsla av att jag var lurad. Någon måste ha gjort något för att skoja med mig, tänkte jag. Jag fick helt enkelt en försmak av min egen ålderdom när jag kommer att titta på mina barnbarnsbarn och påstå att de är mina kompisar från 1970-talet. Förmodligen kommer jag att försöka släta av läkarna om de är tillräckligt bredaxlade och fråga efter basketbollar på lördagar och blodiga biffar till frukost.

Men än så länge funkar jag rätt bra så länge jag får äta med jämna mellanrum, så kom gärna till gratisföreläsningen!

Basketkillarna av årgång 1997 var lite olika stora.

46 kommentarer

Jag är en nöjd, glad och positiv basketfantast

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2011 00:21

Ja, är det inte irriterande så säg? Är jag verkligen nöjd, glad och positiv i denna värld som bara hyser krig, bråk, svält, förlustmatcher mot Norge och tjafs om trams och oginheter samt lättja och ilsken frustration? Japp.

Det kan i och för sig gå över på två sekunder om jag tvingas på en ersättningsbuss för försvunna tåg – men just nu är jag så himla nöjd. I dagarna tre ska jag nämligen delta i en basketcup som hålls i Eskilstuna och som sägs ha flest deltagande lag av alla cuper i Sverige: EEM Basketball Cup. (Vi är mycket för engelska inom basketen.) Det är ett ämrans pussel att få alla att spela och bo och få mat och dessutom ha kul. Men det funkar. Ett år fick übertjifen ett paniksamtal klockan halv sex på morgonen. Då hade han sovit i ett par, tre timmar och förväntade sig när han svarade att en baskethall hade brunnit upp, att ett lag hade rymt eller att domarna gjorde myteri. Istället skrek en hysterisk matansvarig dam i luren:

– Vad ska vi göra? Ketchupen är slut!

Igår skrev jag poängprotokoll på tre matcher där två ryssar och en finne turades om att döma. I periodpauserna tuggade de på långa, vita trådar som såg ut som trasiga tubsockor:

Det visade sig vara torkad fisk som heter ”Kalmar”. Alldeles utmärkt smakade trådarna.

Sedan skulle jag vidare till en annan baskethall, så jag packade ihop mina prylar och började fundera på kvällsmat. Lagen som skulle spela värmde upp och allt var i sin ordning – men de nya domarna dök inte upp. Vid en snabbkontroll visade det sig att någon hade gjort fel: var femte match saknades helt i matchschemat! (Märk väl stavningen ”chtsch” i det ordet. Kan vara bra att lägga på minnet.) Då kom en 2,5 meter lång f.d. storspelare gående mot oss där vi stod och skrek med telefonerna klistrade vid öronen, slitande varandras hår.

– Ni behöjver ejn dummare?

(Han heter Chris Grundberg och är amerikan samt f.d. megajättespelare i Elitserien.)

Strax därefter kom en kille som egentligen skulle skriva protokoll – Robin Aziz – och sa att han också kunde döma. Inga problem, sa han bara med ett brett leende. Därefter kom en ung liten tjej och sa att hon hade hört att det saknades folk som kunde skriva protokoll och att det kunde ju hon göra för hon hade minsann inget bättre för sig.

Eftersom det inom basketen är strängt reglerat hur domare sa klä sig, fick jag be de två lagen att godkänna jeansdomarna. Vilket de gjorde. Men vi tyckte alla att det ju såg helt vansinnigt ut. — Eftersom det inom basketen är strängt reglerat hur domare ska klä sig, fick jag be de två lagen att godkänna jeansdomarna. Vilket de gjorde. Men vi tyckte alla att det ju såg helt vansinnigt ut. (Robin signalerar att ett trepoängsförsök har avlossats.)

Väl hemma kollade jag på Sverige–Frankrike i hockey-VM (4–0) (och konstaterade att kommentatorerna uttalade Henri och Gras [hanri] och [grass]) och hann precis börja fundera på hur morgondagens synnerligen besvärliga körschema med barnmatcher, protokoll och allmän närvaro på fem platser samtidigt såg ut, när det ringde. En för mig helt okänd människa sa:

– Hej, du ska ju vara hallvärd imorrn klockan åtta till tolv, men om du vill kan jag ta det passet åt dig – det var så himla roligt idag!

Så ni förstår: det finns fortfarande ideella krafter som glatt rycker in när det kniper. Jag ser med tillförsikt fram mot resten av livet. Jag är glad.

13 kommentarer

Mot Kungälv

Publicerat av Lotten Bergman den 4 maj 2011 09:38

I morse när jag klev ut genom dörren för att sätta mig i taxin mot stationen, knöt jag min snygga piffsjal som en slips. (Piffjsal är en sådan där färgglad halsduk som inte värmer ett dugg men som får en att se lite mer proper ut än man egentligen är.) Slipsknuten måste ha varit en överslagshandling orsakad av kaos i simultanförmågeavdelningen, för det var alls inte meningen.

Jag och min sjal har nu kommit halvvägs och jag har fått tågfrukost:

Förutom att ananasen och apelsinen hade besudlats av en grapefruktbit, var det faktiskt värt 96 kr.

Alla andra på tåget har också piffsjalar. Fast männens är mer som yllehalsdukar och alla är knutna som Erik Hamréns så att de ser halslösa ut. (Karlarna alltså.) Alla pratar högt i sina mobiler, men det gör inget för jag lyssnar och skulle snart kunna driva ett multinationellt företag för jag vet precis hur man säger och gör då.

Tyvärr vill medpassagerarna inte att jag drar ner rullgardinen för att stänga ute solen, så jag har byggt mig ett litet solfort för att kunna blogga om hur svårt det är att blogga i motljus:

Jag ska alltså föreläsa för 80-talet åhörare på Kungälvs sjukhus i eftermiddag. Men nyss kom jag inte ihåg att Kungälv hette Kungälv utan började yra om Kungsbacka och Stenungsund. Västtrafiks reseplanerare föreslog därför den ena dumma resan efter den andra och jag kände mig inte alls som den geografiredaktör jag en gång var på Nationalencyklopedin.

Röd och grön express är ju ett kul namn på en buss, men jag som är van vid siffror blir bara förvirrad. Den där bollvägen där, är den inte lite väl lång?

Äsch då, jag skulle nog ha bett om noggrannare instruktioner av arrangören, tänkte jag när jag konsulterade mejlkonversationen från i vintras:

”Med buss från Göteborg till Kungälv tar det cirka 20 minuter, sedan behöver du lite tid att komma till lokalen på Kungälvs sjukhus, cirka 10-15 minuters gångväg beroende på var du hoppar av bussen.”

Vilken buss? Vilken gångväg? Förbaskade lokalsinne till att vara lamt.

Men då! Då frågade jag på Facebook! (Ni märker att detta är ännu ett hyllningstal till det här nya sättet att kommunicera digitalt med människor som man ju egentligen inte känner?) Och Pseudonaja hoppade omedelbart in med perfekta instruktioner så nu vet jag att jag ska gå norrut på gatan där busstationen ligger och dessutom passera två korsningar!

Vänta nu. Norrut? Hm. Måste ladda ner en kompassapp.

Uppdatering:
Det bidde inte en kompassapp. De bidde en klockkompass. (Fast klockan har inget med saken att göra egentligen utan är bara en kompasshållare.)

Kompassen funkar inte om du håller den sådär på sniskan, Lotten.

Medan andra föreläsare håller till på hotell eller slott och äter lunch på manglade dukar, håller jag idag till i den här miljön:

Bakom en av dessa dörrar finns en jättestor hörsal. (Nyss låtsades jag gå fel bara för att kolla på spökena och monstren som bor längst bort.) — Bakom en av dessa dörrar finns en jättestor hörsal. (Nyss låtsades jag gå fel bara för att kolla på spökena, mördarna och monstren som bor längst bort.)

33 kommentarer

Underliga tider

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2011 00:55

När telefonerna ploppade upp i stugorna och bilarna började köra så fort att man befarade att förarna skulle dö av vinddraget, sades det att ”vi lever i underliga tider”.

(Se hur skickligt jag planterar ut ett citat sådär utan källa.)

Men hjälp, så pyttelite underligt det egentligen var vid förra sekelskiftet. Om man jämför med andra tider, vill säga. Ska vi ta 2011 som exempel? För det är året när Usama Bin Laden kanske dör och folk firar som tokar fastän en regelrätt rättegång hade varit det vettigare alternativet och en person som har dragit sig undan socialt liv för att twittra (?) råkar vara den ende som direktrapporterar om själva attacken:

Han kallar sig Really Virtual och hans tweets är skrivna nerifrån och upp.) — Han kallar sig Really Virtual och tweetsarna är skrivna nerifrån och upp. Han kunde inte sova för de ämrans helikoptrarna som for omkring och höll på.

Precis lika underligt är det ju att Sverige i dagarna förlorade mot Norge i hockey-VM. Men okej, det är förstås på en helt annan nivå. (Vilket jag förmodligen bara skriver för att det inte anses riktigt korrekt att som jag likställa terrorrelaterade världshändelser med hockeymatcher på gruppspelsnivå.)

För att få lite perspektiv i underligheterna som präglar olika tider, ska ni få se vad som utspelade sig i Kvällsöppet med Birgitta Sandstedt 1974. Men först – eftersom man i dessa dagar beordras att ”sätta sig upp” när man är dödssjuk och ringer efter ambulans – måste jag dra parallellen till Gary Engman, som dog för att ambulansen inte kom en dag år 2000. Och han var gift med nyss nämnda Birgitta Sandstedt. Allt hänger ihop.

Här har vi då det i dessa dagar lite underliga jippot i tv: journalister från Lektyr springer nakna in i tv-studion medan publiken knäpper händerna i knät och Birgitta skrattar.

Men det mest chockerande med bilden är ju det faktum att karlarna när de klär av sig nakna väljer att

inte ta av sig skorna och strumporna
ta på sig skor och strumpor efter att de har krånglat av sig kalsongerna.

Vabaha?

_____

Bitter uppdatering:
Jag är som vanligt inte först med bilden: se här!

Liten faktauppdatering:

Jag glömde ju att skriva om själva boken som bilden är tagen ur! Det är Lisette och Allan Schulmans bok ”Såg du?” från 1980. Och när jag nu tittar närmare på bilden ser jag att det står ännu en naken karl i kulisserna.

Den bild som han tar då och där skulle man ju vilja få tag på. För att inte tala om namnen på de tre som springer in.

Boken ”Såg du?” är en rekapitulation av svensk tv:s första 25 år. Allan och Lisette skriver i förordet att de ”på ett självsvåldigt och synnerligen subjektivt sätt plockat ut sånt som varit festligt, uppseendeväckande, chockerande, spännande, minnesvärt och roligt”. (De skriver genomgående skall istället för ska men sånt istället för sådant vilket är intressant ur ett förvirrat språkhistoriskt perspektiv.)

På det allra sista uppslaget ser man den lilla familjen titta på en tv utan bild. Men bilden är formad som en tv-bild så att vi som tittar på den ska få en känsla av att vi tittar på tv på några som tittar på tv – trots att Allans armbåge liksom bryter illusionen. Jättekonstnärligt.

Uppdatering med scoop:
I kommentatorsbåset avslöjas det att Lisette egentligen heter Elisabeth och att de röda hängselbyxorna på bilden här ovan är av manchester.

24 kommentarer

En liten lördagsrapport med ost- och bävertugg

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2011 20:11

– Men Lisa, har du inte smakat på osten än? Den är alldeles underbar!
– Va? Men alltså, jag är väldigt van vid alldeles underbara ostar. Vi har det ofta hemma.

Kalla mig gärna kusinen från landet, men jag är fan inte van vid alldeles underbara ostar.

Det är gruyère och det är langres och allt måste ätas med hacka och spade och alls inte på salta kex och finncrisp som i min barndom. Och de är alldeles underbara.

Men hur underbara ostarna än är, så finns det fler njutbara ting. Gissa nu:

Ser ni ett antal ingredienser som passar till vaddå?

Lisa Förare Winbladh må vara en skicklig matskribent som lagar sjurättersmiddagar av blott en liten nöt, men dimensionera bunkar och skålar kan hon inte. Se här paniken när morotshögen sväller över alla bräddar:

Men man kan ju inte prioritera mat och dryck hela dagarna. Mitt i dammsugningen inför gästernas ankomst, ringde min djefla man från bilen (aj-aj, fy-fy) och tjoade:

– Det finns ett träd som en bäver har gnagt på …
– Ja, jag vet, där vid bussv…
– Men nu har trädet fallit över bussvägen!
– Va? Nej! Vad kul! Jag måste dit!
– Jag tänkte att du kunde åka dit och …
– Jag måste åka dit!
– Du kan ju åka dit och fly…
– Jag åker dit! Jag flyttar på det!
– Ta med di…

Inte vet jag vad han tyckte att jag skulle ta med dig eftersom jag lade på. Jag skrek:

– ALLA BARN SOM ÄR HEMMA OCH INTE SOVER! TA PÅ SKORNA! HOPPA IN I BILEN! NUUUUUUU!

Jag hade kanske kunnat tänka ut en mindre skrämmande replik och kanske skrikit lite mindre brutalt, men Åttaåringen och Elvaåringen lydde i alla fall och trodde inte att det handlade om en brand/tornado/översvämning eller plötsligt dödsfall.

Så här såg det ut:

Det syns kanske inte, men trädet ligger över halva vägen.

Bävern, han gnager på träd när vi smofsar i oss ostar.

Inser ni nu att vi har räddat hundratals liv och trafikstockningar? Att vi har gjort en samhällsinsats och är värda medaljer, pukor, trumpetstötar och fyrverkerier? Se här i filmsnutten hur vi kämpade — jag och Åttaåringen — medan Elvaåringen filmade:

Och hur hjältebetonad var er lördag?

28 kommentarer

En lustiger hatt

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2011 15:20

Jag struntar i om ni är rojalister eller republikaner och huruvida ni bryr er om eller hatar kungliga bröllop eller bröllop över huvud taget. Jag satte på tv:n med en lunchmacka i handen och höll på att trilla rakt in skärmen när jag såg ett par beigerosa Musse Pigg-öron i kyrkan:

Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.

Snabbt fick jag upp den allestädes närvarande stackars kameran som om den har en hjärna och ett medvetande nog inte mår så bra av alla konstiga syner. Jag satt precis som alla andra i London så här i en halvtimme:

Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.

Tjejen med konstverket på skallen är tydligen ett av de två svarta fåren i den kungliga familjen – Charles’ lillebror Andrews dotter Beatrice.

Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.

(Ni ser att hon petar sig lite i näsan där? Det där runs in the family för när Charles klev in i kyrkan torkade han med handen av snoret från nästippen och ställde sig sedan och skakade hand med en farlig massa folk.)

Säga vad man vill om mode – så jättemedveten är jag inte även om det är intressant med estetik. Visserligen kan jag fastna i modetidningar från 1940-talet och dregla över en Rowellskatalog från 1971 – men dagens mode hänger jag inte med i eftersom jag bara är fast i jeans- och hoodieträsket.

Men tänk om alla började ha hatt! Med hattnålar! Tänk om man modebloggarna listade snygga hattar och jag varje år fick gå ut och köpa den där vårhatten som jag suktar så efter (som passar med den röda favorithoodien). Se bara så chic jag skulle kunna vara och hur intensivt jag skulle kunna suga på skalmarna:

Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.

Nu ska jag och plommonstopet gå på promenad. Tiddeldoo!

13 kommentarer

Om läbbiga tränare

Publicerat av Lotten Bergman den 28 april 2011 22:32

Idag, när Patrik Sjöberg ger ut sin bok och berättar om sina förfärliga år med övergrepp, vill jag ta honom i famn.

Kramas? Jag? Som inte ens är särskilt förtjust i kramar?

Men jag sa ju det. Andra bara fnyste:

– Pah, han röker ju.
– Hur tror han att han kan hoppa som dricker öl hela dagarna?
– Pffft, vad ska han med det där långa håret till?

Å ja ba:

– Tyst med er, Patrik Sjöberg är ok.

Han och Frank Andersson var kanske bråkigare, svårare, struligare och mer uppkäftiga än Ingemar Stenmark och J-O Waldner – men jag har alltid haft ett gott öga till truliga killar med idrottsambitioner.

Jag började ju inte träna basket på allvar förrän i 14–15-årsåldern, så jag hann inte ha så många konstiga coacher innan jag började coacha mig själv. (Ni förstår kanske nu att jag inte har lärt mig något nytt på bollfronten på 20 år? ”Finta höger, gå vänst… nej, det kan jag ju. Men skruva vänster från höger sida, så … ja, det har jag lärt mig, ja.”)

Det ska kanske tilläggas att ingen av mina tränare (som kallas coach på basketsvenska) någonsin har gått över gränsen på samma sätt som Patrik Sjöbergs Viljo Nousiainen gjorde. Mina coacher var knäppa på helt andra sätt:

En var alltid bakfull. Dessutom var han dålig på allt som hade med basket att göra.
En kom inte till träningarna för han sov. Alltid. Vi sprang hem till honom och kastade stenar på hans fönster och i bästa fall vaknade han och stapplade iväg till hallen och höll utmärkta träningar.
En kom alltid i tid och var perfekt på alla sätt och vis. Och slutade efter två månader eftersom en annan klubb värvade honom. (Hej Kurt Hansen.)
En var en komplett idiot som kunde kräva av en spelare att springa och köpa snus till honom efter en halv träning. Mig beordrade han en gång ut på planen som guard i en jämn match när det var två minuter kvar – fastän jag alltid har spelat center. Jag gjorde nästan självmål, foulade, orsakade bakåtspel och dubbeldribblade – och så var den matchen slut.

Ni ser att mina klagomål är petitesser i sammanhanget. (Jag har blandat kronologin och städerna huller om buller och inte nämnt alla tränare; det handlar om 1977–81 i Luleå, 1982–1984 i Täby, 1985–1990 i Lund. Sedan dess har jag tyvärr själv coachat de lag som jag har spelat i – och jag är alltså inte särskilt bra på att coacha.)

Men jag kan faktiskt hänga med halvvägs när det kommer till hur pedofilerna tänker. (Lugn nu, läs vidare så ska jag förklara.) Om jag ser en basketlirare med läcker basketrumpa som ler mot mig med enmetersaxlar (ja, rumpan liksom ler med sina breda axlar) och som sedan ta några snabba dribblingssteg ifrån mig mot korgen och dunkar bollen i korgen, ja då pirrar det till i magen.

För det är ju så läckert.

Men det handlar ju inte om jisses-jag-måste-göra-barn-med-den-där och jag vill verkligen inte se honom naken. Nej, jag njuter fullt av det jag ser och drar sedan ner rullgardinen eller järnridån, för jag har faktiskt annat att tänka på – t.ex. vad tusan gjorde jag av det där paketet med köttfärs som jag höll i nyss?

En gång såg jag en coach som under en träning hade bett några av sina 14-åriga adepter att göra en finurlig övning med school moves mot korgen. Men tre stycken hade han tydligen bett om något annat som såg ut som … massage ..? På honom? De knådade nämligen coachen där han halvlåg i hallen och sprang inte omkring som de andra i laget. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom och sa att det såg väldigt, väldigt illa ut och att han som coach inte skulle vara sysslolös under träningarna. Inte vet jag om jag uppfattade situationen rätt, inte vet jag om jag påverkade någon, men jag vet att han inte längre coachar något lag.

Jag vill förstås tjoa ”sluta kladda, era dumma jävlar”, men det är ju lika effektivt som när Barnjournalens Bengt Fahlström med stirrande blick i tv-rutan sa till alla föräldrar att sluta slå sina barn. Alla de barn (som är som Patrik Sjöberg en gång var) ska få idrotta för att de vill idrotta, men normalt funtade coacher ska faktiskt också kunna krama och klappa om sina ”barn” utan att misstänkas för snusk. Än en gång säger jag som en tjatig papegoja att alla vuxna ska sluta fega och istället kommunicera, kommunicera och kommunicera. Med varandra, med barnen och med allt däremellan.

Apropå kommunikation. ”Hur brett har du hoppat?” kommer efter tre minuter. ”Är du med i facket?” kommer efter sex minuter.

15 kommentarer

Stackars näsan – och lite tågtrubbel

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2011 11:14

Man kan dämpa sina fem sinnens fulla bruk genom att ganska diskret till exempel ploppa in hörlurar med musik (hörseln), stänka på tabasco på läbbig mat (smaken), ta en alvedon (känseln) eller bara blunda (synen). När det gäller lukten är det svårare att vara diskret, men snart stoppar jag in öronproppar i näsan.

Vi sitter på tåget och det är fullsmockat. För en liten stund sedan klev en kiss- och rökgubbe på och satte sig bakom mig. Jag tycker mig ana att det är landstingsbrallor som stinker och antar att det är den toviga koftan som är inrökt eftersom koftor i alla böcker är inrökta. Det är förstås så att han får lukta och att det är synd om honom eftersom han är en spillra av den människan han förmodligen en gång var.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.

Men så kliver ett gäng killar på. De är liksom kepskillar i 20-årsåldern – fast ingen av dem har keps. De pratar smattrande spanska och luktar mer svett än någonsin en baskethall efter femton matcher eller ett i tio år använt knäskydd av märket Vulcan. Tro mig, jag har känt en och annan svettlukt i mina dagar. Men aldrig något som liknar denna stank.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog vänjer mig.

Och då kommer en parfymtant och sätter sig framför mig. Hon ser inte alls ut som en parfymtant gör i min fantasi utan som en helt vanlig tjejdam i 45-årsåldern. Och hon har hoppat i galen parfymtunna eller liksom Obelix i parfymgrytan. Det är en kväljande, stark parfym som går åt Old Spice-hållet.

Jag tar nu mitt sista djupa andetag och tänker att jag hellre vänjer mig vid tumskruvar eller felstavade ord. Kan man kanske hälla tabasco i näsan?

Uppdatering

Oj och hoppsan. En av de illaluktande killarna får nu en ~~ringande~~ rungande utskällning av tågvärden. Han ska kastas av för att han har ”gett avgång”. Tågvärden säger”du måste lära dig att veta hut” och ”kliv av tåget!” och killen svarar ”håll käften!”.

Om jag förstår rätt klev killen av tåget och var oförskämd mot människor som klev på, varefter han vinkade just den gest som betyder ”nu ska tåget avgå”. Någon som vet hur den gesten ser ut?

Uppdatering 2

Det händer saker: i Södertälje skulle resenärer mot Malmö tydligen kliva av och byta tåg. Men av någon anledning gjorde de inte det. I högtalaren får de nu veta att de ska byta sina biljetter och ta nästa tåg mot Malmö om två timmar. Å ja ba:

– Varför kom de inte av tåget?

Uppdatering 3

Vi kom iväg till slut – och killen fick åka med. Jag försökte spionera på Malmöresenärerna, men fann inget komprometterande. Mycket mystiskt.

19 kommentarer

Catweazle och Stefan Sundström …

Publicerat av Lotten Bergman den 20 april 2011 00:28

… är nästan lika som bär:

Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).

Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.

[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]

Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:

– Men oj vad du är lik Catweazle!

Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)

Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!

Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.

Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)

Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.

37 kommentarer

Jag behöver fler jobb

Publicerat av Lotten Bergman den 17 april 2011 12:08

När man läser om författare eller konstnärer eller för den delen fiktiva figurer i romaner, går de alltid genom en period där pengarna tar slut, den onde fabrikören är elakare än någonsin och fotsvampen vandrar uppåt. Det är en prövning som de går stärkta ur. Och så ärver de en okänd faster eller blir upptäckta av en modellagentur.

Jag behöver fler jobb, vilket inte borde vara så svårt egentligen eftersom jag kan skriva, redigera och framför allt föreläsa om språk, retorik och presentationsteknik. Men jag är bedrövlig på marknadsföring och reklam.

Uppträda i pyjamas? Visst, inga problem! — Uppträda i pyjamas? Javisst, inga problem!

Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar eller åka runt och tala om för Sveriges alla power point-missbrukare hur de egentligen skulle kunna lägga upp sina presentationer.

Men ålrajt, jag nöjer mig med en föreläsning här och där. Har ni några tips på företag eller andra institutioner som skulle kunna tänka sig att lyssna i en halv- eller heldag? Eller en timme eller en vecka? Hääär finns exempel på hur föreläsningarna kan se ut.

Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!

För att ni inte ska tvivla, kommer nu kursutvärderingsröster som mina rådgivare tycker att jag ska lägga ut här och nu:

Jag tycker Lotten är kanonbra, rolig att lyssna på, enkel. En sådan lärare skall alla elever ha, man lär sig mera då.
Stimulerande och gav många tips! Frisk fläkt!
Viktigt ämne som berör alla. Presentation med mycket energi och humor.
Mycket bra brinner för sitt ämne och behärskar det fullt.
Otroligt inspirerande, underhållande och intressant. Hade velat ha dubbelt så mycket tid med henne!
Hon räddade hela kursen!
Underbart! Människor som älskar det de gör är alltid intressanta att lyssna till, och Lotten var precis sådan.
Oerhört inspirerande som föreläsare. Skulle haft mer tid!
Otroligt trevligt och roligt framförande

Tänk att ingen någonsin skriver att jag är metodisk och systematisk. Hm.

Jaså ni vil ha en helt vanlig föreläsning? Ok! — Jaså ni vill ha en helt vanlig föreläsning? Ok!

I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.

Mejla mig om ni vill. Eller gå in i kommentatorsbåset och berätta om tiden när ni levde på vatten och bröd – för att en liten stund senare ramla över en kittel med guld vid regnbågens slut.

35 kommentarer

Lotten Inlägg