Idag, när Patrik Sjöberg ger ut sin bok och berättar om sina förfärliga år med övergrepp, vill jag ta honom i famn.
Kramas? Jag? Som inte ens är särskilt förtjust i kramar?
Men jag sa ju det. Andra bara fnyste:
– Pah, han röker ju.
– Hur tror han att han kan hoppa som dricker öl hela dagarna?
– Pffft, vad ska han med det där långa håret till?
Å ja ba:
– Tyst med er, Patrik Sjöberg är ok.
Han och Frank Andersson var kanske bråkigare, svårare, struligare och mer uppkäftiga än Ingemar Stenmark och J-O Waldner – men jag har alltid haft ett gott öga till truliga killar med idrottsambitioner.
Jag började ju inte träna basket på allvar förrän i 14–15-årsåldern, så jag hann inte ha så många konstiga coacher innan jag började coacha mig själv. (Ni förstår kanske nu att jag inte har lärt mig något nytt på bollfronten på 20 år? ”Finta höger, gå vänst… nej, det kan jag ju. Men skruva vänster från höger sida, så … ja, det har jag lärt mig, ja.”)

Det ska kanske tilläggas att ingen av mina tränare (som kallas coach på basketsvenska) någonsin har gått över gränsen på samma sätt som Patrik Sjöbergs Viljo Nousiainen gjorde. Mina coacher var knäppa på helt andra sätt:
- En var alltid bakfull. Dessutom var han dålig på allt som hade med basket att göra.
- En kom inte till träningarna för han sov. Alltid. Vi sprang hem till honom och kastade stenar på hans fönster och i bästa fall vaknade han och stapplade iväg till hallen och höll utmärkta träningar.
- En kom alltid i tid och var perfekt på alla sätt och vis. Och slutade efter två månader eftersom en annan klubb värvade honom. (Hej Kurt Hansen.)
- En var en komplett idiot som kunde kräva av en spelare att springa och köpa snus till honom efter en halv träning. Mig beordrade han en gång ut på planen som guard i en jämn match när det var två minuter kvar – fastän jag alltid har spelat center. Jag gjorde nästan självmål, foulade, orsakade bakåtspel och dubbeldribblade – och så var den matchen slut.
Ni ser att mina klagomål är petitesser i sammanhanget. (Jag har blandat kronologin och städerna huller om buller och inte nämnt alla tränare; det handlar om 1977–81 i Luleå, 1982–1984 i Täby, 1985–1990 i Lund. Sedan dess har jag tyvärr själv coachat de lag som jag har spelat i – och jag är alltså inte särskilt bra på att coacha.)
Men jag kan faktiskt hänga med halvvägs när det kommer till hur pedofilerna tänker. (Lugn nu, läs vidare så ska jag förklara.) Om jag ser en basketlirare med läcker basketrumpa som ler mot mig med enmetersaxlar (ja, rumpan liksom ler med sina breda axlar) och som sedan ta några snabba dribblingssteg ifrån mig mot korgen och dunkar bollen i korgen, ja då pirrar det till i magen.
För det är ju så läckert.
Men det handlar ju inte om jisses-jag-måste-göra-barn-med-den-där och jag vill verkligen inte se honom naken. Nej, jag njuter fullt av det jag ser och drar sedan ner rullgardinen eller järnridån, för jag har faktiskt annat att tänka på – t.ex. vad tusan gjorde jag av det där paketet med köttfärs som jag höll i nyss?
En gång såg jag en coach som under en träning hade bett några av sina 14-åriga adepter att göra en finurlig övning med school moves mot korgen. Men tre stycken hade han tydligen bett om något annat som såg ut som … massage ..? På honom? De knådade nämligen coachen där han halvlåg i hallen och sprang inte omkring som de andra i laget. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom och sa att det såg väldigt, väldigt illa ut och att han som coach inte skulle vara sysslolös under träningarna. Inte vet jag om jag uppfattade situationen rätt, inte vet jag om jag påverkade någon, men jag vet att han inte längre coachar något lag.
Jag vill förstås tjoa ”sluta kladda, era dumma jävlar”, men det är ju lika effektivt som när Barnjournalens Bengt Fahlström med stirrande blick i tv-rutan sa till alla föräldrar att sluta slå sina barn. Alla de barn (som är som Patrik Sjöberg en gång var) ska få idrotta för att de vill idrotta, men normalt funtade coacher ska faktiskt också kunna krama och klappa om sina ”barn” utan att misstänkas för snusk. Än en gång säger jag som en tjatig papegoja att alla vuxna ska sluta fega och istället kommunicera, kommunicera och kommunicera. Med varandra, med barnen och med allt däremellan.
Apropå kommunikation. ”Hur brett har du hoppat?” kommer efter tre minuter. ”Är du med i facket?” kommer efter sex minuter.
Ja, jag vet att det är jättesvårt att komma på något att tillägga och kommentera när det gäller sådana här inlägg.
Men kommentatorsbåset kan om inte annat ju hålla med eller protestera eller bara berätta om den där förbaskade scoutledaren som det egentligen inte var något fel på förutom att hon luktande skunkkaffe i munnen.
Nä, det är inte lätt att skriva nån fiffig kommentar. Det får bli ett enkelt: bra skrivet.
Förresten så tycker jag inte att tränare ska vara vare sig momentanfulla eller bakfulla.
Varför hade du med dig ett paket köttfärs till träningen? Det är mest det jag sitter och funderar på just nu.
Igår funderade jag mest på min kompis lillebrorsa, som var ett annat av Viljo Nousiainens höjdhoppslöften…
Köttfärsen hade jag tappat bort hemma i huset — och det var för flera år sedan så du behöver inte vara orolig Stellan. Däremot har jag en gång haft med mig en melon till träningen i tron att det var en basketboll.
Men melon skulle väl kunna fungera i viss form av basketboll-träning? Passning med tung boll?
Sätt en cykelhjälm på en melon och släpp den från huvudhöjd. Släpp melonen utan hjälm. Assosiation till experiment med vikten av cykelhjälm och kinderäggsvolley.
Även en drummel kan vara/ bli en hjälte.
Intervjun: Diskussionen når rent filosofiska höjder (sic!) när de talar om hur glad eller ledsen man blir när man klarar respektive river lågt…
Jävla Viljo är allt jag har att säga i övrigt. Hoppas hela den här historien blir ett skrämskott för alla som håller på och en ögonöppnare på oss som står brevé.
Jag gissar att du hittade köttfärsen för annars hade du säkert bloggat om spöklukten ni har hemma …
Det är väl just den där rullgardin-, järnridåmekanismen som inte fungerar hos pedofiler?
Jättebra att du påminner om att det också finns en normal kontakt mellan barn och tränare som vi vill ska finnas. Det är så lätt att hysteri utbryter (särskilt i media) varje gång en sån här läbbig historia blir offentlig, vissa tecken tyder på att den är på gång nu också. Krav på registerutdrag t.ex.
Så har det ju varit de gånger någon tafsat på barn på dagis – hux flux
så tittade alla snett på de få män som jobbar på dagis. Vi vill ju ändå att barnen ska få manliga förebilder under hela sin uppväxt.
Hoppas att Patriks framträdande ger fler mod att prata om övergrepp de utsatts för. Inte nödvändigtvis i offentliga sammanhang men för deras egen skull.
Det är så tråkigt med historier av detta slag eftersom de ofelbart innebär att massor av män, med engagemang och glöd inom idrotts- och scoutrörelsen och inom barnomsorg, ses snett på. Jag förstår om de tappar sugen och ger upp, vilket är sorgligt eftersom de så förtvivlat väl behövs. Samtidigt blir jag så oändligt trött på mina medbröder, det är ju tyvärr nästan alltid män, som uppför sig på detta sätt mot barn. Tänker jag sedan vidare på hur män reser till Thailand med flera ställen som ”sexturister”, vet min harm inga gränser.
Jag hakade upp mig på köttfärsen direkt, för jag vet ju var du la den! I kaffefiltret med kaffet, som du ju inte kunde hacka loss från köttfärsen.
På mina barns skola, inte i staaan, där har TVÅ lärare sagts upp (!) på tre år, för att de har varit allt för närgångna några av sina elever. För mig är det obegripligt och jag undrar om det finns ett uns av chans att det handlar om dålig kommunikation i något av dessa fall. Jag vet inte om jag ska hoppas att det är så eller om jag hellre ska hoppas att de fått foten på skäliga grunder. Jag kan bara konstatera att det i båda fall har varit manliga lärare som blivit anklagade av en klick flickor i åk. 9.
Ja, vad säger man…? Men alla inom skolvärlden måste väl lämna registerutdrag innan de kan anställas? Så har det väl varit de senaste 10-15 åren i alla fall? Åtminstone där jag har jobbat.
Instämmer i förhoppningarna att alla duktiga eldsjälar som jobbar som idrottsledare och inte är pedofiler orkar stå på sig och hänga i. Det populära ordet transparens kommer för mig…
Jag såg nån amerikansk dokumentär om pedofili för en massa år sen och det jag minns starkast är att de berättade att pedofiler söker sig till yrken där de får kontakt med barn. Läkare, lärare, präst osv. Och att genomsnittspedofilen hade hunnit med 70 offer innan han avslöjades. Det känns lite tungt, milt uttryckt.
På min grundskola fanns en lärare som alla visste var äcklig, han tafsade på de mer utvecklade tjejerna och ringde även hem till några av dem. Ryktet sa att han redan prickats för detta så rektorn vägrade ta emot någon mer anmälan för att på så vis slippa avskeda honom. Om det var sant eller ej vet jag inte, men resultatet blev att som tjej gjorde man allt för att slippa komma för nära eller väcka hans uppmärksamhet.
Jag hade honom en enda gång, han hoppade in som vikarie på en franskalektion och ägnade den tiden åt att sjunga tyska snapsvisor för oss, med fötterna på katedern.
Usch, ja — det är klart att de söker sig till barnen. Och de läskigaste är ju de som kan förställa sig och få omgivningen att ”inte se”.
(Det där sista lät trots allt trevligt, Suvi. Tyska snapsvisor fick jag mycket sällan höra i skolan.)