Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Jag är bestulen

Jag – som bara gråter på begravningar och förlossningar – sitter här och är synnerligen förvånad.

På Friskis & Svettis klockan 14:37 i eftermiddags fann jag mig stirrande på ett uppbrutet, men nyss låst och igenbommat värdeskåp. I värdeskåpet låg inte längre min ryggsäck. Det må ju vara hänt, men ryggsäcken hade ju ett innehåll.

Hela dagarna går man omkring och försöker uppföra sig – man petar sig ju inte i näsan, kliar sig inte i rumpan så att någon ser det, stirrar inte på folk, går inte före i köer och avbryter inte den som talar. Men när man har blivit bestulen på sin ryggsäck ropar man (trots att det finns barn i närheten) med målbrottsbruten röst :

– NEJ! MEN SATAN! HELVETES JÄVLA SKITTJUVAR!

Sedan springer man sådär som i filmer när apelsinstånd faller omkull, män med korvlåda på magen puttas in i damer med små hundar. Ja, man springer till och med så att små barn kanske tappar sina glasstrutar på marken och barnvagnar rullar nerför branta stentrappor. (Man = jag.)

Jag inte bara skrek och sprang fullständigt ovärdigt utan att visa hänsyn till mina medmänniskor, jag vevade dessutom med armarna som en väderkvarn och tänkte inte alls på vristspänsten eller att ta ut stegen med lagom högt uppdragna knän så att frånskjutet ger som mest effekt.

Ja, jag for fram som Phoebe i Vänner.
Jag sprang fram till receptionen och uppförde mig fortfarande inte ett dugg väl.
– Jag är bestulen, jag har blivit av med allt jag hade med mig, får jag en telefon, jag måste spärra, ge mig en telefon, ring till polisen, ge mig en telefon!
Personalen agerade snabbt, kvickt och smart. Medan jag inte ens kom på telefonnumret hem. Jag höll bara med darrande händer i en främmande telefon där en vänlig själ hade knappat in en nolla så att jag skulle kunna komma ut på linjen. Och så började jag storgråta.
Jag? Gråta? Gråta för vad? Jo det var ju
  • min dator (som är relativt nybackuppad)
  • plånboken med alla betalkort och kvitton som ju revisorn ska ha och medlemskorten i basketklubben och bl.a. Jonas Hallbergs visitkort
  • ett väldigt viktigt passerkort
  • mobiltelefonen
  • stora, fina, svarta systemkameran som är så bra
  • cykelnyckeln
  • modemet
  • nätsladden
  • kanonadaptern
  • lite mer.
Det är därför jag är förvånad. Jag gråter alltså över prylar. Jag är alls inte den sansade person som jag trodde mig vara i krissituationer. När folk ligger och blöder på gatan, jo. När barn går vilse, när man behöver rycka in och ordna upp en situation eller när åskan går – då kan man lita på mig. Men inte om jag blir av med min dator.
Försäkringsbolaget? Ptja, de säger att man bara får ersättning om man hade sina stulna saker i ett låst utrymme, men ett låst skåp räknas inte som ett låst utrymme. Jamen såklaaart!
Ryck upp sig nu, fru Bergman. (Fan i helvete, skitsatans pisstjuvar.)
Share
58 kommentarer

Tre män och en näsa

Idag ser jag ut som Zeb Macahan. Det beror på att jag har sovskrynklor i ansiktet och när man är så gammal som jag, sitter skrynklorna fast som Rocky Mountains.

Zeb Macahan var en rollfigur i serien ”How the West Was Won” som gick på tv 1979, när vi bara hade två kanaler att välja mellan. Vilket idag ter sig som en absurditet men ganska skönt ändå.

På föreläsningen som jag ska hålla senare idag, kommer jag att på ett allvarligt men snubblande och fnittrande samt faktafyllt sätt förmedla de heliga skrivreglerna som jag tycker så mycket om. För att lätta upp stämningen, kommer jag att (som alltid) läsa upp följande stycke av Tage Danielsson.

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse – särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm–Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

Tage Danielsson, förstår ni barn, var en lustig man som var lång till växten och ganska långsam till talet. Och han var så rolig, så rolig, så när jag läser honom högt ser jag inte bara ut som Zeb Macahan utan även som Tage.

Zeb, nej, jag menar Tage. (Teckning av Per Åhlin)

Men Tage hade ju en bästis. Här kan man dra parallellen att 1+1=3 eftersom de tu var fantastiska tillsammans ända till 1985, när Tage trillade av pinn.

Hasse Alfredson. Ni ser, barn, att han har två s i förnamnet och bara ett i efternamnet?

Idag ser min näsa ut som Hasses näsa, som ju står ut. Jag fick nämligen på träningen igår en boll på kranen så att jag ser ut som en babianrumpa i plytet. Vilket förmodligen kommer att ta udden av skrivreglerna.

Fotnot som kanske förklarar ämnet, men inte näsorna
Jag föreläste för 29 personer igår, varav blott tre hade hört talas om Hasse & Tage. Basåattnivet.

Share
37 kommentarer

The Kulturblogg Award

Priser som Den djefla mannens förfäder har kämpat sig till.

Jag har visserligen som mål att vinna både en Oscar-statyett och ett nobelpris, men tills vidare nöjer jag mig med att kämpa väl.

(Bah, jag ljuger som en dopad sprinter. Jag vill vinna allt, inte alls bara kämpa väl. Jag tävlar ju till och med i potatisskalnings- och tvättsorteringsdueller.)

Kulturbloggen har hittat på ett pris som nog alla vill vinna. The Kulturblogg Award. Man vinner visserligen ”bara” äran – men ni kan väl se framför er hur bloggarna kryper fram ur sina bloggsängar och kommentatorsfåtöljer och i mysbrallorna smyger fram längs den imaginära men långa och röda mattan?

Nominera via mejl i kategorierna

Jag kommer förstås att i framtiden instifta The Tramsblogg Award och vinna den grenen. På The Award Ceremony ska det då vara det fritt inträde till alla som bloggar från sina platser och själva The Award är en lista på 356 inspirerande bloggämnen och 712 lagom komprimerade bilder samt ett trådlöst modem gjort av kryptonit eller annat material som inte kan gå sönder.

Glömde ju:
Skulle ställa en fråga till er på slutet, men den försvann i prisyran.

Fjortonåringen har i sin bokhylla en pokal som är full av medaljer och bilden högst upp här är ju från Den djefla mannens barndomshem. Det närmaste jag själv har kommit priser och pokaler är när jag vann en antirökteckningskampanj i femman och en uppsatstävling (på engelska) i nian. Trots snart 30 års basketspelande har jag inga medaljer, inga pokaler … men säkert ett par hundra diplom. Som jag borde ha dumpat för länge sedan.

Har det månne gått inflation i medaljer? Vilka har ni kvar hemma?

Share
43 kommentarer

Schyffert, Izzard, Ekman och Bergman

Igår kväll klockan sju satt vi i godan ro (jo tjenare, med fem barn är det varken godan eller någon annan ro någonsin) och åt spaghetti med köttfärssås. Jag hade ett utsökt rött vin i glaset och kände att nämen det här är väl ändå livet.

– Plioooinokniong! sa det samtidigt i både min och Den djefla mannens mobiler.
– Shit! Henrik Schyffert! sa min djefla man och stirrade sin mobildisplay.
– Va? Känner du Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.
– Nämen vad kul – Henrik Schyffert! sa jag och tittade på min display.
– Va? Känner du också Henrik Schyffert? sa Sextonåringen.

Numera är det svårt att imponera på Sextonåringen, så jag hade god lust att mumla jahadå och bara ta en till bit mat.

– Nej, sa min djefla man, det var bara en påminnelse. Vi ska gå på Henrik Schyfferts föreställning om en timme.
– De där påminnelserna som synkar med datorns almanacka funkar bra, det är bara synd när man blir väckt mitt i natten av ”Plioooinokniong! Tandläkarn kl 15”, sa jag och svepte vinet för att hinna leta reda på människokläder eftersom man sällan går på teater iklädd träningsoverall från 1982.

Sanningen var att vi komplett, fullständigt och totalt hade ”glömt” att vi skulle gå. (Vadan dessa citattecken? undrar ni. Jo – det är Schyffertsk ironi det där. Man vet inte riktigt vad som ironiseras och man vet inte om det är allvar eller ”skoj”. Se, där dök de upp igen! Tänk om jag håller på att förvandlas ironatör!)

Sådär otydlig var han inte i verkligheten. Observera och ge poäng för boken där i vänstra hörnet: SAOL.

Jag kan alltså varmt rekommendera föreställningen ”The 90’s – ett försvarstal”. Gillar man Eddie Izzard (vilket man gör och hör sen), har man roligt med Henrik Schyffert. Särskilt gillar jag när han gång på gång återkommer till ämnen och knyter ihop säckar på löpande band. I mörkret antecknade jag en massa som jag idag inte kan få ihop till mer än ”kraff … Ovve T. … pappradio … cigfläkt … mage … bra kontakt m. publiken”.

Vi höll inte på att ta oss ut ur teatern efter föreställningen eftersom jag var tvungen att lusläsa alla gamla affischer på vägen nerför de plastmattekontaminerade marmortrapporna.

Vi blev som nästan de allra sista ut ur foajén mingelintervjuade av en journalist som ville veta vad vi mindes av 1990-talet. Förutom en farlig massa graviditeter, rabblade jag brons i fotbolls-VM, friidrotts-VM i Göteborg, Jonathan Edwards världsrekord, Ludmilas framgångar, Pernilla Wibergs bragder, hockey-VM-guld 1991, -92 och -98 medan Den djefla mannen med en tår i ögonvrån suckade:

– Åh. Modem … 28.8 … U.S. Robotics … suck.

Ah, vi tar väl en ljuvlig liten Izzard nu?

”… because it’s a fucking h in it!”

Share
14 kommentarer

Det hårda arbetarlivet

Som egenföretagare pratar man gärna om hur det är att vara just egenföretagare. Vi låter lite bittra och jämför oss gärna med arbetarna på 1860-talet utan reglerad arbetstid, utan semester och utan pengar.

– Vem för vår talan i dagens alltmer jämlika samhälle? Va? Va? Va?
– Visserligen bröt jag benet i förrgår, men om jag inte står på scen om en timme får jag inga pengar och vem ska då köpa fil till mina barn?
– Ingen fara, jag ska ändå sitta uppe och jobba i natt, ring du från N.Y. klockan 03.
– Ojojojoj, stackars liten, har ni inte varit i Thailand! Någonsin? JAG HAR INTE VARIT UTOMLANDS SEDAN 1988, OCH DÅ FANNS INTE THAILAND!

Efter sådant här gnöl drar vi alla kollektivt efter andan och säger snabbt och tyst samt med en suck:

– Menjaja, jagvill ju bara jobbasåhär, jagvillintevaraanställd, vettu. Friheten … ja, det är det värt.

Igår på Ordfrosseföreläsningen lutade jag mig tungt mot SAOL.

Efter att ha jobbat utan paus för rast och vila 28 dagar i sträck, är jag idag ledig. Visserligen har jag jobb att utföra, men är så sömnig att bara blogginlägg låter sig göras utan kramp.

Istället har jag – fortfarande klädd i det jag sov i, vilket inte är Chanel No. 5 – sett på en film och sovit förmiddag.

Lunch.

Nyss åt jag lunchen som ses på bilden här ovan, inspirerad av filmen jag såg. Vilken film var det, tror ni? (Svaret finns i kommentatorsbåset.)

Uppdatering i kvällningen
Ni som är egenföretagare kan väl blogga om det hårda livet i gruvan från ert sätt att se det? Liten summering:
As Good as it Gets kommenterar att hon uppskattar arbetskamrater nu när hon inte är egen längre, medan Caveat lector (inte Ceveat) nöjer sig med bloggarbetskamrater. PGW skrattar och säger att vi är konstiga, Howdy Sailor har kul en gång i månaden (jag läser lite som jag vill, jag) medan Bondhustrun slår fast att f-skattsedel minsann är det nya svarta. Nej, enligt denna undersökning finns det inga egenföretagande karlar.

Ni som inte läser kommentarer ser vad ni missar, va?

Share
34 kommentarer

Mot Ordfrossa i Stockholm

Den döende dandyelegansen.

Att dricka vin klockan fyra en måndagseftermiddag hör ju inte till vanligheterna. Men det ska jag göra idag eftersom Ordfrosserier kräfva sådana drycker.

Vi ska prata om nyord, gammelord, älsklingsord, sekruttord, fisselord, mejlord, chockord, felstavningsord och ord som vi kanske saknar. Kanske. Men med en ny kurs och helt okända deltagare vet man nämligen aldrig vartåt pratet far iväg. Min senaste, högst vetenskapliga undersökning om kurshållande, har nämligen gett vid handen att

  • längst fram till höger sitter ofta en som egentligen inte vill gå på kurs, men som är tvingad
  • det finns kvinnor som även i 50–60-årsåldern har bästisar som de måste sitta bredvid
  • en argsint, grälsjuk man i 50-årsåldern kan vara den som efteråt kommer fram och säger att allt var underbart och förtjusande
  • en leende deltagare i mitten gör föreläsaren glad och självsäker
  • en omkullfallen blädderblocksställning väcker även den djupt sovande åhöraren.

Nu tänkte jag att ni i kommentatorsbåset skulle få hjälpa mig med ord som ni saknar. Både sådana som har försvunnit och sådana som aldrig har funnits. Att dandyelegans och herrbekant inte längre finns i SAOL är kanske ett tecken i tiden – men jag ska banne mig skaffa mig både och bara för att orden är så trevliga.

Typisk herrbekant: Cary Grant.
Share
52 kommentarer

Farstahallen och gympasalen i Tärendö (uppdat.)

Just nu sitter jag på golvet i Farstahallen i Stockholm. Om fem timmar kommer jag att sitta på golvet i Västertorpshallen i Stockholm. För snart 30 år sedan satt jag på precis samma sätt på golvet i Tärendö. I Överkalix. I Boden. Någon enstaka gång i Piteå.

Det handlar alltså om bortamatcher.

När jag var liten och spelade basket i Luleå, hade klubben ett gäng minibussar som coachen körde mil etter mil. Vi var borta hela helgerna, sov på liggunderlag och aldrig, aldrig, aaaaaaldrig var det någon förälder med på färden. Hade jag velat ha mina föräldrar med? Nope. Mamma hade hejat på laget med de snyggaste dräkterna och pappa hade hejat för mycket.

Idag kör vi våra barn enligt ett sedan länge uppgjort schema och är med och kollar på alla hemmamatcher. Kanske hade jag knorrat om barnen hade valt fotboll eller hockey istället för basket i varma, illaluktande, dammiga hallar – nu njuter jag bara.

Men vart man än kommer för en bortamatch är reaktionerna alltid likadana:

– Uäääh! Vilket golv!
– Nej, kolla korgarna! Alldeles snea!
– Men har dom inga linjer på sidorna?
– Taket trillar ner!
– Bara hälften av lamporna funkar!
– Det här kommer inte att gåååå!

Sedan ordnar det sig alltid. Hala golv är inte något problem om man först kliver i en pöl med läsk, sneda korgar vänjer man sig vid – och om det är mörkt, är det ju mörkt för båda lagen.

Här i Farstahallen är takhöjden i klass med ett härbre från 1700-talet, så vi får akta oss för höga långpass och skott med snygg båge.

 

Fjortonåringarna som ska spela flätar varandras hår, tittar på P98 som spelar före, stretchar lite och fnittrar.

Det finns bara ett fel, egentligen. Jag är inte 14 år och får inte vara med och spela!

Uppdaterat
Tragedi i baskethallen! Ett kortläsarår motsvarar tydligen tjugo människoår.

Den hastiga bortgången var brutal och oväntad, såsom hastiga bortgångar plägar vara.
Share
15 kommentarer

Läxor på modernt vis

Det här med läxor är jag osäker på. Alltså varandet eller inte varandet.

Dels tycker jag att det är utmärkt att barnen lär sig att ta ansvar för dem, dels tycker jag att det är ett himla tjat när jag måste ta ansvar för dem. Det underliga är jag helt och komplett har förträngt mina egna läxor före sjuan. (Den korrekta termen för förträngning är egentligen bortträngning. Men jag är en gammal hund.)

Från högstadiet minns jag en farlig massa nätter när jag skrev uppsatser, pluggade ädelgaser och nötte in tyska dativ. Men bara till prov – hade vi alltså inga läxor? Minns ni?

Sextonåringen här hemma pluggar som jag: i sista sekunden och liggande kors och tvärs på sängen med alla papper i skrynkliga ickehögar. Den djefla mannens studiegener har alla hamnat hos Fjortonåringen som skriver på räta rader med stiftpennor i vackra anteckningsböcker.

På väg hem från skolan igår upptäckte Sextonåringen att han hade glömt läxan i skåpet i skolan. Raskt tog han tag i en av de mer ordningsamma klasskompisarnas papper, höll upp det framför den ständigt uppslagna datorn och tog en bild.

Exakt denna bild pluggade han in. Plötsligt känns det helt ok med läxor igen.

– Hörru. Du känner dig inte övervakad … av dina egna ögon?
– Salve. Non.
Share
31 kommentarer

Rockad är svårt

I schack får man bara utföra en rockad en gång. Det tycker jag låter som en bra regel. Rockader är nämligen inte bara svåra att stava (rokad? rockard?) utan även att genomföra mer än en gång i verkligheten.

Om man säger att de två tonåringarna är kungen och de tre andra barnen här hemma är tornet, har vi gjort en rockad där kungen dessutom har huggits i två delar.

Rummen ligger inte och flyter i tomma intet som på den schematiska bilden, utan är förbundna med tarmliknande korridorer och konstiga trappavsatser som i dessa dagar är fullproppade av bokhyllor, gosedjur, kläder i fel storlekar, leksaker för fel ålder och böcker på längden och tvären.

Högar, plastsäckar, stök, bråte och skräp. Mitt hem.

Eftersom sängar har bytt plats med varandra och placerats på för madrasserna okända ställen och jag sedan tidigare har gardindraperier som gör sängplatserna till mysiga kojor, sitter nu alla tygsjok på fel ledd medan några sängar har hamnat direkt på golvet eftersom deras ben bröts av eller försvann på vägen.

Men ungefär till nästa sommar planerar jag att ha ommöbleringen färdig. Om jag inte bestämmer mig för att riva hela huset och därmed slippa fylla i blanketten för fastighetstaxering förstås.

Ja. Jag har knölat ihop blanketterna med flit. Och ja, de skulle ha skickats in i förrgår.

– Är mer än halva fasadbeklädnaden utbytt sedan 2003?
– Ja! Men inte hela! Huset ser ut som ett halvmålat sekrutthus!
– Finns ett allrum i källaren?
– Nej! (Pfhuhf!)
– Har köket normal standard?
– Ja, men allt är skevt och vint och vattenskadat och rent ut sagt skitfult!

Hej Skatteverket. Jag vill ha avdrag för avsaknad av jacuzzi, garage, köksfläkt, parkettgolv, raka väggar och ordning.

Share
26 kommentarer

McCain Defeats Obama!

Eller kanske inte.

Finns det något som jag gillar, så är det att faktakontrollera. Sicken tur då att jag fick jobba på Nationalencyklopedin i tio år – före internet, före Wikipedia och före mejlrevolutionen. Och före Nationalencyklopedin. Jädrar vad jag har dubbelkollat fakta i böcker, fax och telefon i mina dagar.

(Hur gammal är jag egentligen?)

Rubriken ovan kommer sig av den kanske största blundern i tidningshistorien – den från 1948, om president Dewey. Ni minns honom inte? Nämen kolla då:

Fast president Truman på bilden ser väl rätt nöjd ut ändå?

Att fel vinnare utsågs i en jätterubrik berodde på att

  • alla mätningar före valet visade att Dewey skulle vinna stort, trots att han var en tråkmåns
  • den mest erfarna av journalister spådde för blott andra gången på 20 år fel
  • de som skötte tryckmaskinen på tidningarna strejkade
  • de som trots allt skrev texten gjorde det på vanliga skrivmaskiner
  • utan tryckmaskinen var pressläggningen mycket längre än vanligt.

Journalisterna som tog rövaren, satt alltså och skrev med sina pekfingrar på tröga tangenter och fyllde i bokstäver så nära deadline de kunde. Om något blev fel, XXXX-ade de bara över det. Eller skrev över den gamla texten med sådan emfas och så många gånger att den rätta versionen syntes bättre och svartare än den ursprungliga som var fel.

Chicago Daily Tribune publicerade förstås senare en rättelse och bad om ursäkt. Det gjorde NE också i sina rättelseblad, för hur man än bär sig åt, så blir det alltid fle. Fel. (Vilket jag berättade om här. Tjorust, anyone?) Nu tycker jag att fler ska göra som SvD, som varje dag listar (några av) den gångna dagens tryckta fel.

Nu måste jag ange källa – annars blir jag ju en texttjuv och plagiator, vilket minsann inte något att skryta med. Besök källan för mina Dewey-kunskaper: Regret the Error. Njut sedan av korrigeringar som dessa:

”Det råder inte en salmonellaepidemi, vi publicerade felaktiga siffror från 2007.”

”Vi ber om ursäkt. David Hasselhoff blev inte full i en bar och irriterade inte några gäster.”

”Paudhima Shari är inte Nilanjans far. Hon är hennes mor.”

”Jason Cundy är inte död. Men blommorna som ni skickade är vackra.”

(Trots citattecknen har jag tagit mig friheter och översatt lite som det passar mig. So sue me.)

Det finns även en bok om sådana här misstag – en bok som jag härmed skriver upp på önskelistan till i jul. En bok som jag kommer att lägga ovanpå de andra 23 dammiga stackarna som jag sneglar mot varje kväll.

Fotnot
På svenska skriver man president med gemen, på engelska med versal. Och än så länge har vi ”vacklande bruk” när det gäller Internet, som väl inte längre kan sägas vara ett namn, utan ett begrepp – internet.

Share
23 kommentarer