Sent igår avslutades vår trams- och skojbasketcup (EBA) där gammal som ung möter liten som stor. Själv går jag ju omkring och tror att jag är en relativt storvuxen människa eftersom alla i min professionella omgivning – särskilt de radioanställda – är så små. Men så här stor är jag i min basketvärld:
Petite!
Jag åkte hem efter sista matchen, duschade och lade mig utan att torka håret för att sova den ömma sömnen som en tantbasketspelare sover: med lite ont här och där. Sedan vaknade jag och såg ut så på detta vis:
Till frukosten berättade min djefla man, när han hade fnissat färdigt åt min frisyr, att han borde ha klippt gräsmattan för tre veckor sedan. Eller att någon annan borde ha gjort det. Samt att vår inte alls gamla handtralla var paj och kaputt på ett sätt som inte låter sig lagas. Och att vi faktiskt inte kan låna någons motorgräsklippare eftersom vi körde sönder den senaste vi lånade. Han avslutade med att berätta att den enda vettiga lösningen var att i skift och på huk klippa gräsmattan med häcksaxen i väntan på att gräsklipparinköp låter sig göras.
Jag tänkte bara ”pah, så farligt kan det inte vara, jag är dessutom både stark och vältränad, om än gräsallergiker” och gick ut för att kontrollera.
Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.
Skiftarbetet inleddes. Barnen skrattade. Häcksaxen saxade. Vi knäade i skift. Jag försökte vinna en inte uttalad tävling om störst yta på kortast tid. (Det sägs förresten att man får snygg bröstmuskulatur av just den där klipprörelsen med båda armarna.) Efter en timme såg det ut så här:
Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.
Och nu till rubriken här ovan. Armarna är helt slut. I armarnas förlängning sitter fingrar som darrar som blåklockor och som inte orkar trycka ner tangenterna utan bara hovrar några millimeter ovanför dem. Jag skulle nyss snyta mig, men orkade inte lyfta papperet och började fundera på att snyta mig i ena handen. Men den orkade jag inte lyfta upp till näsan. Kanske hade jag kunnat snyta mig liggande?
Det här är det jobbigaste jag någonsin har skrivit.
När jag började på Nationalencyklopedin 1988 var jag 24 år medan gamlingarna på redaktionen var runt 45. De var garvade redaktörer och visste vad de gjorde, medan vi var nyutexaminerade ungdomar som jobbade 80 timmar per vecka i nyfiket oförstånd – men med stor glädje.
Nu börjar gamlingarna pensioneras. Några har dött. Andra fyller både 70 och 75 men jobbar vidare. Och i helgen träffades vi på storkalas — men även de som inte var närvarande, var det. Liksom.
Det var som att bli förälskad på nytt, som att känna sig 23 år yngre, som att bäddas in i bomull och gungas till sömns i en välkänd vagga. Jag skrattade så att jag fick ont i nacken och torkade mascara från hakan. Jag trevade i minnet efter namn på tillfälliga vikarier och jag rabblade än en gång våra sexveckorssjok – ett känt partytrick. (A–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car … osv.)
När det var dags att gå hem, tog jag en professor emeritus i historia under ena armen och en professor emeritus i språksociologi under andra armen och så fnittrade vi oss framåt på slingriga vägar genom mörka gränder och smutsiga perronger.
Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?
Det man inte kan se på bilden ovan – men som ni kanske kan se framför er – är hur den ena professorn skrattar halvt ihjäl sig medan den andra på ett synnerligen illustrativt sätt visar hur man gliiiiider av de lutande bänkarna.
Vi råkade sätta oss i tyst avdelning på tåget och blev tipsade av konduktören om att vi kanske skulle passa bättre i en pratavdelning. Och jag kom på att det här med att åldras ”med behag”, måste betyda att man inte slutar skratta på vägen mot det oundvikliga slutet.
I Lund har man förresten korvgubbar nästan som förr i tiden – med låda inte bara på magen utan även parasoll och rygga:
Han påminner ju om Mary Poppins.Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.
Helgen avslutades med en bokfrunch på Långbro Värdshus – vars mat jag varmt kan rekommendera. Dock ska ni vara misstänksamma mot flanörerna i det omgivande parkområdet. Se här hur värdshuset ser ut från den oansenliga baksidan och tänk er att det inte finns några gäster där och att allt ser obebott ut. Som det faktiskt såg ut när jag anlände. Okej?
En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.
Jag frågade en man som satt på en bänk:
– Hej, ursäkta, vet du var Långbro Värdshus är?
– Ja, ungefär 250 meter ditåt! sa mannen och pekade bort från det gula huset.
Varför skulle jag inte tro på honom? Han såg ju högst tillförlitlig ut. Jag klampade iväg och tänkte att det var värst vilka långa 250 meter det var, fast man vet förstås inte hur det står till med folks avståndsuppfattning. Så jag frågade en kvinna som precis som mannen satt på en bänk och njöt av livet.
– Ja, där borta vid stora vägen, sa hon. Men du kommer ju därifrån …?
Petra Jankov Pichas praktiska bokväska.Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)
Nu vet jag vad jag alltså ska göra när jag blir stor: bli fnittrig professor som äter frunch varje dag. Och emellanåt ska jag sitta på parkbänkar och peka folk åt rätt håll.
(För er som inte minns: jag kallade en troglodyt till bilförare för både det ena och det andra samt just troglodyt eftersom han var just det – i en synnerligen stressad bilparkeringssituation.)
Jag befinner mig alltså i Lund. Att parkera i centrum är som att parkera i Rom eller varför inte Sydpolen: hopplöst. Gatorna är smala och slingriga och dessutom kullerstensbelagda och parkeringsplatserna är väldigt få samtidigt som bilarna är många trots att alla verkar cykla. (Jämförelsen med Sydpolen? Självklar: har ni någonsin lyckats parkera där? Nä just det.)
Lunds kommun har en parkeringskarta till min hjälp.
Eller … kanske inte till så stor hjälp?
Men den gästfrie skotten som hyser mig hyr förstås en parkeringsplats i, öh, på, eh … någonstans. I sitt parkeringshus. Själv befinner han sig just nu i Christchurch och kan inte på några villkor ens om han tänker på engelska komma på vilket nummer hans plats i parkeringshuset har.
Så sent igår kväll chansade jag.
Jag tog den enda tomma plats i det område där han förmodligen har sin. Och så skrev jag en stor lapp med röda bokstäver och tejpade upp i bakrutan:
OM JAG HAR TAGIT FEL PLATS: RING MIG PÅ 070-888 55 42! JAG KAN KOMMA OCH FLYTTA BILEN JÄTTESNABBT!
Sedan gick jag hem och sov den oskyldigaste av sömner.
Zzzzzzzzzzz.
(Sovpaus så att ni förstår lugnet. Zzzzzzzzzzz. Fast egentligen signalerar kanske zzzz att man snarkar? Hur stavas ”lugna snusningar”? Fnfnfnf nfnffhhhf hnfhnfh nfnhf?)
– DINGDINGDINGDINGDING!!! –
Strax efter kl 06 i morse ringde telefonen och väckte en mycket skyldig felparkerare. En väldigt arg och väldigt skånsk röst skrek så högt han någonsin kunde:
– Om du inte flyttar biljävulen omedelbart så vet jag inte vad jag gör med den! Jag ska ta tåget till Köpenhamn!
– Förlåt! Jag kommer omedelbart! svarade jag och kastade mig ur sängen.
När jag nu skriver att jag ”kastade mig ur sängen” så var det verkligen så. Varken kroppen eller tankarna hann med – det var verkligen bara reflexerna som skötte kastandet. Därför hamnade jag i skräddarställning. På golvet.
Jag har faktiskt inte suttit med benen i kors på det sättet på flera år; det är väl något med de knastriga knäna, kantänka. Jag sa till mig själv medan jag krånglade loss benen:
– Byxor. Nyckel. Skor.
Kanske i Lund?
Och så rusade jag i full galopp iväg med sömnskräp i ögonen och andedräkten som från en unken gravkammare ut, för att 25 meter senare tvärstanna eftersom jag hade glömt bilnyckeln men hade med mig dörrnycklarna. På väg tillbaka in i huset tackade jag min lyckliga stjärna för att jag dels har kondition, dels inte har vant kroppen vid stretchning och uppvärmning utan bara kör på ren explosivitet.
Samma Paris-bil som ovan, misstänker jag.
När jag äntligen kom till parkeringshuset fyra minuter efter väckningssignalen, stod den arge och vevade med armarna och kallade mig idiot och Köpenhamn om vartannat. (I alla fall lät det så.) Jag bad om ursäkt och förlåt och om mer ursäkt och förlåt och sa att jag hade fått fel nummer medan mannen fortsatte att rya om att man inte kan bete sig som jag hade gjort och att jävl…
Sedan hörde jag inte mer eftersom jag skyndade mig att flytta på bilen. Jag körde mot den automatöppnande garagedörren … som inte öppnades. I stark nedförsbacke stod bilen med nosen nu mot en stängd port medan jag kände hur svetten rann från hårfästet ner till de så praktiskt uppfångande ögonbrynen. Jag andades. Hostade lite, tog djupa andetag, hostade igen kände hur hjärtat slog sönder bröstkorgen. Så tänkte jag:
– Nämen hörru Lotten, det här kan du ju blogga om. Du ser förmodligen ut som någon som håller på att dö i lungpest på 1300-talet.
För att få mer luft och komma på en lösning, öppnade jag bilfönstret och drog djupa, hostande andetag av den cementdoftande parkeringshusluften. (Jag vet inte varifrån hostan kom – är ju frisk som en nötskrika.)
Då kom den arge mannen. Liksom spatserande. Inte ilsket rusande utan bara släntrande. När han såg mig och den stängda dörren tog han ett par steg bakåt och några framåt och började svära om dörren som hade hängt sig, medan han tryckte på en till synes kamouflerad knapp bakom en stolpe. Garageporten öppnades och jag kunde köra ut – efter att jag hade släppt ut Köpenhamnsresenären först. Som lugnt gick mot stationen.
När jag kom in i huset igen satte lungpesten sina klor i både själ och kropp och jag föll ihop i en liten hög – om än inte i skräddarställning . Tågen till Köpenhamn går faktiskt var tionde minut. Det kanske ordnar sig ändå.
——
Uppdatering
Eh. Hm. Arge mannen ringde en gång när jag inte vaknade, visar det sig nu. Och då pratade han med min telefonsvarare innan han ringde en gång till. Trots att jag vet att det är jag som är den skyldige och jag erkänner mitt parkeringsbrott, kan jag inte låta bli att ändå roas av den oförblommerade, skånska ilskan. Här via länken kan ni lyssna. (Lägg gärna märke till hälsningsfrasen.)
Här på Språkpolissidan ekar det ofta tomt och tyst eftersom språkpolisandet försiggår i andra kanaler som Twitter, Facebook, bloggarna och ute i de fysiskt verkliga föreläsningslokalerna. Men nu måste jag ju tipsa om vad hakke skriver om: stavning! Själv vill jag som tidigare meddelats stava dubblett med ett b.
En annan sak som kan vara intressant är Bergmans Bookface på Facebook. Där lämnar vi kort-korta tips om nästan vad som helst varje vardag. (Man klickar på länken och klickar på ”gilla” [även om man de facto gillar grisen i säcken] och vips, är man liksom med i spelet.)
Det var det hele, som dansken säger.
För er som undrar vad en asterisk är, så har jag hittat denna underbara tolkning:
Vad tror ni om denna rutt när jag idag ska köra ner till Nittonåringen i Lund?
Kan ju inte ta mer än fyra, fem timmar väl?
Jaså inte det?
Nej, inte heller jag tror på det där. Jag skriver på bokbytardagsbloggen (där kommentatorsbåset tydligen alltid ekar sorgligt tomt) hur jag förmodligen kommer att åka, men vet inte riktigt hur jag ska hinna. Strunt samma — bilen är packad, jag är nykter, vägarna ligger där de ligger och bilen går bra. Igår stukade jag visserligen ena handen (två basketmatcher) och ful i håret är jag, men what else is new?
Uppdatering kl 09:43
Kom på att jag ju måste tala om vilka böcker jag har med mig att byta bort:
Skånska vägar och avvägar (Skånska akademien)
En historia om läsning (Alberto Manguel)
Doktor Glas (Hjalmar Söderberg)
Fotspår i djungeln och andra noveller (W. Somerset Maugham)
Målarens döttrar (Anna-Karin Palm)
Slutstriden (Cornelis Ryan)
Pressporträtt (Jacob Forsell)
Vår egen tid
Som (Roi Patursson)
Fem år av frihet (Jan Myrdal)
Och några till.
—
Eskilstunas stadsbibliotek kl 10:16
– Ursäkta, var har ni Bokbytarhyllan?
– Öj, eh, jag trooor … kanske … hm … här boooorta … kanske …?
Vi hittade rätt, och vips kom en annan bibliotekarie fram och berättade att de hade hoppat på det här så sent som i måndags och nej, de hade ju ingen skylt i entrén, men snart så …
Lite magert — men kanske det blir mer?
Jag bytte till mig
Död i gryningen (Leon Meyer)
Zlatan är Zlatan (Peter Karsson, Jennifer Wegerup)
Nåd (Linn Ullman).
Mot Norrköping!
——
Liten undersökning i Katrineholm kl 11:32
– Hej, vet du om ni har Bokby… Hallå. vänta! Jag bara … nähe.
– Hej, har du hört tala om Stora Bokbytardagen?
– Ja, men jag vill behålla alla mina böcker.
– Hej, var ligger biblioteket?
– Har ingen aning!
I Katrineholm har jag förlorat så många basketmatcher och klivit på så många ersättningsbussar. Bara negativt. Men hårdrockaren Sulo kommer från Katrineholm och honom har jag gjort armhävningar med!
Sulo i radion 2008.
Fortsätter nu mot Knäppingegatan 9 i Norrköping!
—–
Norrköping kl. 12:40
Oh, jag gillar Norrköping. Spårvagnar och gamla hus – men en trist järnvägsstation. Bokbyteriet skulle finnas på Knäppingsgatan, som visade sig heta Knäppingsborgsgatan (sju värdefulla minuter försvann när jag stressat knappade in den ena knäppa adressen efter dan andra på de alltmer krympande knapparna på telefonen).
På ”Föreningen för hållbar utveckling” jobbade åtta lyckliga fas 3-anställda damer och en trevlig, rödrosig karl. Hela bokhyllan på bilden ingick Stora Bokbytardagen och jag kastade mig raskt över tre pärlor, nämligen
Rembrandt (J. Bolten, H. Bolten Rempt)
Till hundra procent (Björn Borg)
Livets tjänare – en bok om läkekonstens historia.
Men plötsligt kom de på något:
– Men vänta, tänk om det inte är alla böcker som ingår!
– Tänk om det bara är översta raden!
– Eller understa!
– Vad ska vi göra?
Jag lämnade lokalen med mina nya böcker och försäkrade de anställda om att de böcker som jag lämnade var dyra, fina och i gott skick.
Sedan körde jag vilse i en stund. Norr? Söder? Väster? Öster? Ah! Jag har ju en kompass!
—
Linköping kl. 13:30
Det var Correns kulturredaktion som bjöd in till Stora Bokbytardagen. I min enfald avsatte jag en massa tid till just denna plats eftersom jag såg framför mig hur journalisterna skulle lägga ner sina block och pennor och möta upp med boktravar och glada leenden. Se hur det såg ut på Facebook:
Men det var ”bara” ett litet ensamt bord i foajén. Där stod en man och en kvinna och botaniserade bland böckerna, och jag pekade raskt på fem stycken som jag anser har för dåligt språk för att man ska orka läsa. Sedan lämnade jag en stor, historisk bilderbok och tog en konstig en, känner ni till
Sa du gula höns? (Agneta Lagercrantz och Lill Lindfors).
Mannen där som inte ville vara med på bild och inte alls med sitt namn heller, var gammal pensionerad copy writer som man känner till vid namn, minsann.
—— Mer i Linköping!
Nu är det så underligt ordnat att jag i två timmar ska vikariera för min pappa som är sjuk, men som skulle ha föreläst på Scandic Frimurarehotellet i Linköping. Fast … vad heter gatan där jag är?
Nu tar jag på mig föreläsarminen! Kära Norrkö… förlåt, Linköpingsbor!
—–
Färdig! Jag pratade på kursen ”Kontorets administratör och koordinator” om hur man skriver protokoll, skriver fel och rätt, informerar tydligt och nämnde inte semikolon mer än ett par, kanske fem gånger.
Den väldigt pratsamma gruppen, fast bakifrån.
Nu mot Lin … nej, Norr … nej, vahettere … Jönköping! Biblioteket på Dag Hammarskjölds plats 1.
(Oj, det kurrar i magen. Jag åt upp mina medhavda mackor i bilen, och skulle behöva värma upp spagettin och köttfärssåsen någonstans om en timme. Hm. Kan man gå in på McD och be att få värma upp lite ”barnmat”?)
—–
Jönköpings bibliotek kl. 18:21
Kolla vad det står här på Stora Bokbytardagens sajt:
Jönköping till klockan sju, jahapp, funkar ju jättebra tills man ser detta:
Neeeej! Bara till klockan fem!
Jag hade famnen full av böcker när jag klev fram till lånedisken och måste ha sett lite olycklig ut. Dessutom är min kamera så stor att den öppnar de mest förvånande dörrar. Först fick jag tag på en bibliotekarie som beklagade sig och ringde och ringde till sin kollega som måste ha lytt alla skyltar om telefonavstängning eftersom hon inte gick att nå. Sedan bjöds jag på bröd, gorgonzola, fikonmarmelad och cider.
Fast jag måste ha sett fortsatt ömklig ut, för de gav sig inte, de envisa bibliotekarierna i Jönköping. Efter en stund dök bokbytardagstjifen upp och kvittrade att nej, allt var bortplockat och nu nere i källaren och de hade haft releaseparty för en romanskola (aha, gorgonzolan och fikonmarmeladen) men visst, hon kunde plocka fram allt igen så att jag både fick byta böcker och ta bild. Inga problem!
Till och med kakkorgen plockades fram igen!
Jag bytte bort en bok om hajar, en skrivhandbok och Doktor Glas (lugn, vi har fler hemma) mot
Christine (Helle Stangerup)
Flickan som blev en växt (Mirjam Tuominen).
På väg ut gick jag med buller och bång rakt in i mittenpartiet av biblioteksdörrarna – alltså den enda del som inte öppnas:
Om man granskar bilden noggrant kan man se ett flottigt näsavtryck i mitten.
Nu hinner jag ju inte alls till några bokbytarställen i Skåne, vilket jag hade tänkt. Men nästa år tar jag sträckan Uppsala–Luleå, ok?
Jahapp, idag den 18 maj 2011 är det 20 år sedan jag gifte mig med min djefla man. Men vi träffades redan den 9 januari 1985, så drygt sex år senare visste jag allt om hans nycker, knäppigheter och extrema professorsförvirring. Jag köpte inte grisen i säcken, om man säger så.
Nu har livet förändrats lite med alla digitala plingplong-hjälpmedel och det faktum att vi inte har barn att hämta på dagis längre; under åren 1993–2008 skulle ju ett eller två barn både levereras och hämtas på ett speciellt klockslag. Vi behövde många påminnelser vad gällde tider, matsäckar, stövlar, overaller, lappar, föräldramöten, lussetåg och annat. Min djefla man glömmer dessutom gärna möten, födelsedagar, namn, matlagning, glasögon och ibland även hur han skriver sin egen namnteckning.
Men bröllopsdagen glömmer han inte.
En gång köpte han ett vackert pärlhalsband för flera tusen kronor som vi egentligen inte hade. Jag tittade länge på det där det låg på blått sammet i en vacker ask och så pillade jag lite på de skimrande pärlorna. Sedan satte jag på mig halsbandet och hade på mig det i flera minuter, varefter jag returnerade det till affären, fick tillbaka pengarna och gick iväg och köpte en tumstock istället.
En annan gång åkte vi till Örebro, där jag bestämde att vi skulle äta kvällsmat på McD. En tredje gång råkade jag planera in en basketfest just den 18 maj – en fest som man inte får gå på när man inte är basketspelare. Man kan lugnt säga att den romantiske djefla mannen har det tufft med vårt 18 maj-firande. Igår:
– Det är ju den 18 maj imorrn …
– Ja! Porslinsbröllop! Jag vill ha fler Stig Lindberg-tallrikar för de gamla har nästan tatt slut!
– Jag tänkte att vi kunde åka iväg och äta midd…
– Fast jag och Sextonåringen ska spela två basketmatcher imorrn kväll. Hoppsan.
– Ok, det blir nog bra ändå. Vi kan kanske åka till Julita och äta lunch?
– Fast tänk om vi krockar ihjäl oss på vägen, då splittras barnen på olika barnhem eftersom ingen kan ta hand om alla fem och … och … vi kan ju äta fil och flingor hemma i köket också?
– Ok!
Han tar nästan allt med jämnmod, det gör han.
Reprisbild: de famösa tallrikarna.
– Kan vi fira lite på torsdag istället? sa min djefla man efter en stund.
– Nja, då ska jag ju köra ner till Lund och samtidigt gå på Bokbytardagen i Örebro, Motala, Norrköping, Jönköping, Ängelholm, Helsingborg och Hässleholm och det blir ju ganska tufft.
– Är det där schemat verkligen genomförbart?
– Äsch. Nej. Förbaskade realist.
– Vet du att nästa år, då firar vi nylonbröllop.
Ok, jag lovar att vi ska fira rejält då. Nylonmaskerad? Nylonresa? Nylonnostalgi!
Deeped tänker idag tillbaka och funderar över om de som bloggade för fem–sex år sedan fortfarande håller på. Jag torrbloggade utan kommentartorsbås i åtta år innan jag körde igång på riktigt med Julkalendern i december 2005 och har hållit på sedan dess.
Men varför, oooh varför?
Vad vinner jag på att skriva gratis och lägga ner massa tid på att dokumentera eller leta efter fakta som ingen egentligen bryr sig om? Om jag inte hade bloggat kanske jag hade hunnit med att städa källaren eller i alla fall lära mig att gå i högklackat?
Äh, svaret är självklart: det är för att ni läser som jag skriver.
De tre senaste dagarna har jag varit upptagen med diverse aktiviteter som inte inbegriper dator – och då blir det ju inget bloggat. Men nu är några i kommentatorsbåset så vana vid vad som händer vid olika tider på året, att Cecilia N. till och med frågar:
”Månne det är basketdamerna som har terminsavslutning? Vad var det för tema i år?”
Det betyder att hon har bättre koll på mitt liv än t.ex. mina syskon och föräldrar. Och vips, känns det som om jag faktiskt måste rapportera lite för att inte förvanska verkligheten: dokumentationen över lifvet. Det är ju när det inte händer saker som det är svårt att skriva, inte tvärt om. Den senaste tiden har jag underlåtit att berätta att jag har:
ätit tre smørrebrød som inköptes på Centralen, men åts i Nyköping
med tre kompisar initierat en basketturnering för alla i klubben – gammal som ung, rund som tunn, halvproffs som komplett nybörjare
haft säsongsavslutning med basketlaget
städat efter nyss nämnda fest.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.
Några sekunders bollstudsande från basketturneringen:
Länk till snutten eftersom den tydligen inte syns på alla datorer.
(Jag förstår om alla sporthatare är trötta på mitt ältande om denna ljuva idrott. Men fatta lyckan när Willie Cherry [drygt 60 år] spelar försvar på Lasse Andersson [drygt 50 år] – som båda två spelade i Plannja i slutet av 1980-talet! Och när en liten tjej född 1997 dribblar mellan benen på en tvåmeterskille! Eller när en förälder som aldrig någonsin har spelat basket får bollen av motståndarna för att hon ska få göra sitt livs första poäng.)
Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” – och toaletten stajlades till något djungelliknande.
Den där festen är jobbig. Jättejobbig. Vi har nämligen tema varje år och det betyder utklädning (som elefanten i inledningen), frågesporter och tipspromenader, personligt utformade diplom och prisutdelning till alla. Men efter tio års övning är vi nu blasé och vet precis hur det ska gå till – att jag skulle klä ut mig kom jag på 25 minuter innan alla kom.Vad blir man med silverpumps och fem meter silvertyg?
Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.
Men gårdagens ESC och Saades tredjeplats då? Och hockey-VM där vi spelar final senare ikväll? Och snabbstoppet i Rejmyre i fredags? Ska inte det också ältas och analyseras in absurdum? Jovisst, jag ska bara städa bort ruggugglans alla förlorade fjädrar, riva toalettdjungeln, rätta en bortglömd tipspromenad och se var jag har förlagt barnen någonstans.
Uppdatering 16 december 2016: Hotellet som jag berättar om här nedan har kontaktat mig och berättat att renoveringen sedan länge är klar och det har hänt mycket på hotellet och att alla är hjärtligt välkomna dit.
Det var värst vilken fjölkorv till prinsessa på ärten jag har förvandlats till. Förmodligen har jag bott på finhotell i rum med utsikt och balkong, tofflor och morgonrock samt chokladbit på kudden för många gånger. När såg jag senast mögel i duschen? Smutsiga lakan? Intorkad tvål? Trasigt överkast? Nä just det, en lyxlirare med rynk på näsan – det är jag det.
Men ölen är god och utsikten med raggarbilar, polispiket och 25 a-lagare mycket intressant.
Nu ska jag försöka vara dumpositiv.
– Tjoho vad kul, jag ska bo på ett sekrutthotell som ser ut som … ett vanligt hus?
Nämen titta, där nere finns ju ett fönster med klistermärken. Tänk om det är mitt!
När jag kom in till hotellets reception och fick höra att jag skulle gå ner i underjorden för att komma till mitt rum, tänkte jag att det nog var något suterängtrolleri i bortre änden. För inte kan man väl bo i ett källarutrymme?
Jo, det kan man. Med överkast i täckjacksmaterial!
In i det brunaste rum jag har varit i sedan 1973 klev jag och konstaterade att joorå, det kommer ju in ljus där uppe genom källarfönstret med klistermärken. Ganska mycket ljus! Se där, badrummet är ju alldeles nyrenoverat med ett härligt, iskallt klinkergolv. Och att tv:n sitter på väggen vid sängens huvudände är väl bara intressant?
Ni hör att jag intalade mig att jag kunde vara vara tuff som en orienterare, cool som fallskärmssoldat och tålig som en finsk skogshuggare? Tsst, vad är väl en brun källarlokal om man tänker efter? Men när tv:n på rummet igår visade sig inte ha tv3 och därmed inte ishockey-VM, tappade jag humöret. När väggarna sedan släppte igenom en annan gästs kurrande magljud, blev jag nästan arg. Snabba efterforskningar visade att varenda hotell i hela Finspång (tre stycken) var fullbokat.
Räddningen blev ett annat källarrum, där det fanns en tv für alle. Och godis, lättöl och ostbågar! Trarajdiraaaa, nu äre hockey-VM!
Ostbågarna gick ut 1 mars och chipsen idag. Ah well.
I sällskap med två döva tjejer och en väldigt tystlåten man såg jag där Sverige slå Tyskland med 5–2. När vi gjorde mål undslapp jag mig ett litet pipigt ”jiho” medan jag inombords skrek och hoppade på möblerna.
Tillbaka i mitt rum blev jag arg på de endast 80 centimeter breda sängarna och möblerade om.
Såja.
Så vad är då Finspång förutom ett ställe där jag stundom spelar basket och ofta håller föreläsningar för Siemensanställda? Jo, det är en stad med ett centrum som runt 1976 måste ha jämnats med marken för att strax därefter byggas upp i betongbrutalitet.
Berlin? Leipzig? Gdansk? Brno? Nej, Finspång.Det här är en affärsgalleria i Finspång.
Stackars lilla Finspång. Det är som att se bilder på små, fattiga barn i början av 1900-talet. Med snor rinnande ur näsan, barfota och i trasiga kläder släpade de sig ner i gruvorna istället för att leka kull i blommiga träskor. Finspång ligger vackert; det är ett böljande landskap med fantastiska villor och … nej. Inte så mycket mer. Torka näsan och ryck upp sig, Finspång — locka hit storstadströtta människor med gratis internet, tågbana som binder ihop stan med Linköping och Norrköping och sluta upp med ofoget att ge bygglov till vem som helst.
En liten … rökbalkong?Min senaste installation illustrerar min uppgivna känsla inför hotellsängens bredd.
Det här var dagen när jag åkte tåg och någon kräktes i närheten av mig och jag såg ännu ett par gratisåkare bli hämtade från tåget av polis samt dagen när jag tog in på ett sekrutthotell. Men mer om det en annan gång, för nu måste vi fokusera på en intressant toalettincident.
Jag föreläste i eftermiddags på Järva Krog, där Scandic har en stort hotell som ligger helt åt pepparn vid en motorväg. Lokalerna är bra och Jamie Olivers mat alldeles utmärkt. Men särskilt trevliga är omgivningarna inte alls. Strunt samma.
Från hotellkorridoren fanns en toalettdörr för både män och kvinnor. Jag är inte överdrivet förtjust i det. Innanför dörren fanns fyra stängda toadörrar. Men vänta, en var visst olåst och liiiite på glänt? Bra, tänkte jag och öppnade dörren.
Tyvärr stod det en karl där och skvalade. Han vände sig mot mig och såg varken förvånad, skamsen eller skärrad ut utan snarare komplett och alldeles lugn. Min reaktion var allt annat än lugn; jag sa HUUUUUUUUHHH! och slängde igen dörren som vore jag en ilsken tonåring. Förmodligen ryckte karln till, eftersom … ja, vi kommer till det snart. Själv backade jag in i ett hörn – mellan två handfat. Jag tänkte medan jag tittade på de fyra stängda dörrarna, varav tre var låsta:
– Måtte det komma någon ur de låsta toaletterna. Måtte någon bli färdig nu. NU! Jag vill inte prata med honom igen. Snälla nån, kom ut och släpp in mig!
Det är faktiskt inte första gången jag kliver in i toaletter där män håller på att lätta på trycket för fullt. En gång när jag var sju år glömde min bästa kompis pappa låsa och en gång var det en annan kompis storebror som visade upp sig nästan mangrann.
Tyvärr gick inte mina önskningar i uppfyllelse idag. Mannen kom ut och började tvätta händerna medan han tittade på mig där jag stod upptryckt mot väggen som ett litet barn.
– Jaaha. [… mummel … mummel … mummel …]
Jag hörde alltså inte vad han sa. Som ett fån stod jag kvar i mitt hörn och tänkte på hur mannen väldigt noggrant tvättade händerna. Tvättade och tvättade. Så tittade han på mig igen och sa:
– Ja, det är ledigt nu. Du kan gå in.
– Huuh. Ihi. Ehu. Hrmha … sa jag och gick in på toan.
Jag måste ha skrämt honom med mitt dörrslängande. Ja, det måste jag verkligen ha gjort. Han måste ha ryckt till som en skrämd kanin. Han måste ha svängt åt än det ena, än det andra hållet – fram och tillbaka som en vajande tulpan.
För det var kissdroppar precis överallt. Kiss, kiss, kiss, överallt kiss. Inte pölar, nej. Bara droppar – men jättemånga droppar.
Det var nu två minuter tills min föreläsning skulle börja. Jag hörde hur mannen tvättade och tvättade sina händer utanför min låsta dörr. Och de andra toaletterna var som bekant också låsta. Men man kan inte föreläsa kissnödig, det kan man inte. Jag drog ett djupt andetag och rev ut miljöfarligt mycket toapapper och torkade mig fram till toan och på toasitsen och kände mig som småbarnsmor på nytt. Det luktade surt, som sparriskiss. Sedan gjorde jag vad jag skulle, tvättade händerna och rusade uppför trappan mot föreläsningslokalen – där jag mötte kissgubben med fru och dotter. Jag slog ner blicken och rusade vidare.
Det första jag gjorde på föreläsningen var förstås att berätta om min upplevelse inne på toan. En dam längst fram räckte då upp handen och sa:
– Men! Men! Jag gjorde ju precis likadant! Hur länge stod han egentligen där och kissade? Och jag slängde också igen dörren sådär hårt! Kan det vara en toalettinstinkt?
Kanske var han inte riktigt navlad, den där kissgubben. Kanske åker han runt och kissar in revir med sin lilla familj lite här och där? Men nu till den brännande frågan: varför, ooh varför vill en del män stå upp och kissa? Är det månne för att den där erbarmliga sittringen alltid är full av kiss eller sparar man tid och kraft på något sätt?
(Om bilderna ovan: det finns massa samlingssajter som dyker upp om man googlar på ”toilet sign”.)
När jag var liten på Mätaregränden 8 i Lund, bodde alla som jag kände i samma område. Världen var liten och behändig även om gatan med blott 18 hus kändes oändlig. Mina föräldrar var då yngre än jag är idag, och jag har förstås svårt att tänka mig hur de tänkte och kände och vilka problem eller glädjeämnen som präglade livet. (Jajaja, jag kan ju fråga dem, men de ser 1970–73 i samma rosenröda skimmer som jag.)
Mamma var högstadielärare i franska och tyska och pappa höll på med sin doktorsavhandling i oorganisk kemi. Jag gick först på lekis på Magistratsvägen halva dagarna och sedan på Svenshögsskolan medan en barnflicka var hemma med Broder Jakob och lillasyster Orangeluvan. Ibland kom släktingar och hälsade på, men mormor var bara ruskigt arg hela tiden och farmor och farfar var jähäääättegamla. För på den tiden var man jähäääättegammal från ungefär 70-årsåldern. Idag jobbar mamma (74 år) fortfarande som språklärare – nu i italienska – och pappa (73 år) tränar som bäst för att vinna pingis-VM för oldboys samtidigt som han reser land och rike runt och håller föreläsningar.
Men då – i början av 1970-talet – fanns det två saker i mina föräldrars liv som jag inte stöter på i mitt vuxna liv, nämligen
groggbord
vickning.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.
Att detta har dykt upp i minnet beror på en DN-artikel med rubriken ”Groggbordet måste bort när festen är som roligast” av Urban Bäckström. Det föranledde ett språkpolisbesök i Nordegren i P1, där vi diskuterade metaforer och det faktum att vi kanske umgås i fel kretsar eftersom groggbordet inte ens dyker upp som alternativ under festplaneringar.
När försvann groggbordet? Eller finns det kvar, fast inte i min värld? Mamma och pappa och alla i Mildnerhusen på Norra Fäladen festade nätterna genom minst en gång per månad – gärna maskeradklädda.
Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.
Vi barn hängde på och sov under bålskålen eller mellan pianot och klarinetten. Det var säkert inte särskilt lämpligt. Men varför orkar ingen numera vara kvar på festen tills det är dags för vickning? Janssons frestelse kl 02:15 är väl ren och skär njutning? Fram för groggbord och större vickningar!
(Hjälp, jag blir ju trött bara jag tänker tanken på att dricka läbbiga drinkar och äta mitt i natten.)
