… nu ska jag berätta om en nästan helt vanlig måndag.
När min djefla man låg och skrek av smärtor försökte jag göra sådant man inte gör när ens djefla man ligger och skriker av smärtor.
Först åt jag frukost, men blev skrämd av något bakom brödlådan.
– Buh! Visst blev du jättejätterädd, mamma? Jättejätterädd?
Sedan blev jag åthutad via en irriterad Sjuttonårings lapp.
”Nästa gång det ligger ostkanter på bänken, placerar jag personligen dessa i valfri säng.”
Några timmar senare hade Nittonåringen ökat informationstätheten på samma ställe.
Efter att inte på något sätt ha kunnat locka fram mer smärtstillande till den djefla skrikande mannen, gav jag mig på mig en ful buske som skulle ansas lite. Och lite till. Och lite mer. Och så förvandlades busken plötsligt till hela sjukvården och alla läkare och jag dödade dem allihop, förstås. Såhär:
Moahahahaaa. Hämnden är ljuv.
Men man ska ha heltäckande kläder och handskar när man slåss mot taggiga buskar, det ska man. Armarna, låren, ansiktet och nacken såg ut som gardiner på 80-talet med sina sneda, ilsket röda linjer på diagonalen.
Aj.
Sedan spelade jag basket, slog halvt ihjäl mina mot- och medspelare och hällde litervis med svett i de långa rivsåren. För att en liten stund senare se till att vår bil lade sig på sidan i ett dike … som för att sova middag en stund.
Vänster bakhjul och höger framhjul hängde i luften och bilen påminde på så sätt lite om ett hängbukssvin.
Jag joggade hem, ringde Skotten och tog med mig honom, den andra bilen och alla barn som har muskler. Med sjutton plankor, ett snöre och gemensamma krafter lyckades vi faktiskt att under vilda tjut dra upp bilen. Det rökiga grannskapet luktade sedan som ett helt formel 1-lopp.
I morgon är en annan dag. Bäva månde mänskligheten.
Igår eftermiddag berättade jag i en kommentar att det var lite jobbigt att ha feber samtidigt som min djefla man satte igång med en jätteröjning av husets framsida genom att peka med hela handen och rya på detta sätt:
– Du och du putsar fönster, du och du klipper av busken där på hälften, du flyttar stenarna dit och du river upp alla maskrosor som växer i gruset. Aj, jag fick ryggskott. Nu går jag och lägger mig.
Efter att ha delegerat till oss sex andra att jobba, gick karlsloken alltså och vilade. Hrnff.
Ett par timmar senare var husets framsida riktigt prydlig, när den djefla mannen föll ner i en ack så bekant avgrund av smärta. Vi kallar det ryggskott, men det är en besvärlig muskel som så fort det vankas däckbyte, gräsklippning eller väskbärning, brister. Den sitter i ländryggen och gör så ont att han vrålar som under krystvärkar.
– Aaaaaaaaaaaargghhhh! Det är som när en by gör uppror! Ååååååååååååårrrrr! Fast istället för människor är det muskler! Haaaaaaaaaaauuuuuuuuuhhh! Karl XII låg till sängs i ett helt år 1714. Aaaaaaahhaaaaaagh!
När han hade kämpat med smärtan i två timmar, hamnade han stående i köket. Han hängde över en av våra sju bufféer som en cowboy mot en bardisk efter fjorton whiskyglas. Kallsvetten rann, han ville kräkas, han ville dö och bad mig att ringa efter ambulans. Så då gjorde jag det medan den djefla mannen som en trehundraårig ek lade sig ner på golvet, där vi hade placerat soffkuddar.
Den stickade tröjan och sittunderlaget placerade Åttaåringen under knäna för att det skulle kännas bättre.
Väl nere på golvet började han googla lumbago och vårdprogram medan jag väntade på svar från 112.
– Aaaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrghhhh!
– Har du något emot att jag tar bilder?
– Nej, det här måste dokumenteras – det är ett minne för livet.
– Ok, de har bara en akutbil och den är för livshotande situationer, men de kan skicka en ambulans inom en halvtimme.
– EN HALVTIMME? SATANS JÄVLA AMBULANSJÄVLAR! Förlåt. Säg att jag ber om ursäkt. Jag menade inte att skrika.
Efter vad som inte alls verkade som en evighet utan snarare bara en halvtimme, kom stesoliden i sällskap med två vackra ambulansmän som med milda röster och blåa plasthandskar kröp ner på vårt golv och viskade ömma ord i den skrikande djefla mannens öron.
– Åååååh. Knark. Ååååh. Knark. Sherlock Holmes och jag. Åååh.
I detta skede kom en granne in för att höra om det var något hon kunde hjälpa till med; hon hade ju sett ambulansen. Och det slog mig att så ska man ju göra! Om jag ser att det är en ambulans hemma hos grannarna gör jag ju tvärtom: visar hänsyn, stirrar inte, försöker att inte störa. Men det är klart att man genast ska gå in och fråga om man kan hjälpa till med något! Så nu gör vi det, alla i fortsättningen, eller hur?
Här försökte den djefla mannen att riva handtagen från ambulansens inredning.
Efter vad som däremot verkligen kändes som en evighet lyckades vi alla med gemensamma krafter få in den djefla ryggen i ambulansen. Nej, jag följde inte med – jag hade bara varit i vägen och alla insåg vi att barnen hemma behövde mig mer än den krokige mannen.
Här låg han och tryckte på sin röda larmknapp i flera timmar. Till slut ropade han på hjälp tills personalen kom.
På sjukhuset kom fler och fler examensfirande studenter in – men vad som felades dem var oklart eftersom den djefla mannen mest låg och blundade och sjöng vaggvisor för sig själv för att stå ut.
Klockan halv två på natten kom han tillbaka – i en jättestor ”liggande sjuktransport”. Han föll än en gång som en trehundraårig ek – nu blott 15 centimeter innanför vår dörr, där jag hade lagt en madrass. Jag lade mig i en närbelägen soffa och så tillbringade vi natten utan annan smärtlindring än alvedon. För si, man delar inte ut knark till 47-åriga familjefäder med outhärdliga smärtor mitt i natten ity de kan missbruka det.
Men nu har jag varit på apoteket och hämtat ut muskelavslappande medel som får den djefla mannen att bli alldeles gråtmild av lycka.
– Ni är underbara allihop. Caesar satte eld på en massa skepp i Alexandria och … åh. Ni är så fina. Achillas i Egypten slogs med Caesars lilla styrka och så ockuperade Caesar Faros och … åh. Allt är så bra. Sedan satte romarna eld på egyptiernas båtar. Och biblioteket. Titta. Vi har så många böcker. Allt är så bra.
Jag som aldrig är sjuk, har feber sedan igår. Det är lika underligt som det varma vädret – på barnens skolavslutningar brukar jag ju vara frisk medan regnet och haglet öser ner. Nu är jag sjuk och ämlig och det är lika varmt ute som på min panna. Men jag lyckades få barnen att posera vackert i examenskläderna!
Nästan i alla fall.
Fast eftersom jag varken snorar, snörvlar, hostar eller kräks, har jag lite svårt att inse att jag är sjuk. Med jämna mellanrum hoppar jag upp ur sängen för att fixa det där som jag glömde (kan vara vad som helst) och dråsar blott tio minuter senare omkull i närmaste mjuka möbel.
– Pappa! Mamma ligger i röda soffan och vill ha te!
– Pappa! Nu ligger mamma i vita soffan och säger att du måste köpa koriander!
– Mamma är borta igen!
– Nejdå, hon sitter i gröna fåtöljen och sover!
– Kolla, mamma ligger på köksbänken!
(Det där lät värre än det var: ”köksbänken” är en vadderad, blå bänksoffa som är jätteskön.)
I feberdimmorna har jag nu kommit på ett nytt yrke: rektorstalsspökskrivare. De pratar ju smörja i de av rundgång fyllda högtalarna.
”Livet är som en prick. Men en färgglad prick!”
”En del av er kommer att ses nästa termin. Men inte alla. Några av er kommer att gå i en annan skola. Men några av er kommer att ses här i höst medan andra kommer att gå i en annan skola. Så några av er kommer att byta till en annan skola medan några kommer att gå kvar här. Men vi önskar er lycka till i alla fall.”
Skolavslutning i femte klass. Finskorna och en som är sin mors dotter.
Hej,
hittade språkpolisens goa blogg mest eftersom jag sökte förtvivlat efter ett svar.
Frågan har jag ganska klart för mig, nämligen:
– Om det t.ex. heter en människa och flera människor, varför heter det då noll människor? Snabba följdfrågan blir ju såklart, vad heter detta numerus som säger att det är färre än en?
Med vänliga hälsningar
Mattias
Knepig och intressant fråga! Jag (Olle, aka ”En djefla man”) slagit i böckerna här på morgonen utan att hitta en välformulerad förklaring. Jag kopplar in Lottens pappa, vikarierande språkpolis Per Stenson:
Hej!
Inte är det lätt, inte. Men för det första avviker noll från 1, 2, 3 osv. såtillvida att man i vissa matematiska sammanhang inte räkna noll som ett tal. Däremot är det alltid en siffra.
För det andra räknar man normalt inte med noll vid uppräkningar. Om jag ber någon räkna upp talen till och med tio så börjar man knappast med noll. När det inte är uppräkning säger man ju ”ingen människa”, dvs. singularis.
Men jag gissar att bakgrunden kan vara att man menar ”antalet noll av gruppen människor”.
Jag tog körkort i 25-årsåldern och köpte med min djefla man runt 1990 en drygt 15 år gammal limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare för 10 000 kronor av en släkting. Vi kunde se marken svischa förbi under oss genom ett charmigt hål i golvet och fattade inte varför alla skrattade åt oss.
Sedan dess har vi ägt den ena sekruttbilen efter den andra – ofta ärvda av vänliga släktingar. Att bilarna startar i fuktigt väder är som ni förstår luuuxuryyy.
Nu är bilen som i höstas lagades med silvertejp nyuppfräschad med ett silverglänsande avgasrör, men vi börjar ana dess annalkande frånfälle eftersom den tappar delar som en sjuåring tappar tänder. Därför tillåter jag mig att fantisera över vilken sorts bil jag vill ha.
Först och främst vill jag ha en Ford Mustang från 1967:
Johnny Depp på en sådan i ”21 Jump Street”.
Men det går också bra med en Ford Gran Torino från 1972:
Clint Eastwood framför en sådan i ”Gran Torino”.
(Vabaha? Ni tycker att jag prioriterar männen framför bilarna i mina bildval? Men självklart och förstås.)
Fast jag fattar ju att jag måste vara realist. Därför önskar jag mig också en folkabuss:
Skådespelarna, flygande ur en sådan i ”Little Miss Sunshine”.
Nu är det så att jag igår fick njuta av en nästan perfekt bil. Det är en sådan som har liksom ett vardagsrum i sammet på insidan och som man förmodligen inte kan ha annat än kul i. Från 1988 – jättemodern jue!
Känner ni? Som en nattklubb i Texas!Relaxa och se landskapet fara förbi!
Det där bakre sätet har inte ens säkerhetsbälte! Men vänta, det saknas något. Vad ska man ha i de där hålen om inte en … en … en 2,8-öl!
Bilden togs i exakt det ögonblick som jag upptäckte 1) tärningar 2) Wunderbaum!Man måste testa kollapsmöjligheterna.
Nästa nybil som vi köper ska ha manchester och sammet och dra minst 1,2 liter per mil. Andra må prioritera hästkrafter och miljövänlighet samt krockkuddar. Alldeles för få människor räknar ut partyfaktorn. Som i detta fall är 8,3.
Obloggerskan Ö-helena kom på att det saknades några som t.ex. landskapsbakterie och landskapsspritdryck. Men framför allt nämnde hon ju att det saknas en officiell lista över landskapshuvudbonader!
Så kan vi inte ha det. Googla er blå, länka på era bloggar, på era twitterkanaler och Facebookstatusar och tjattra i kafferummen – få hela Sveriges befolkning engagerad i detta. Kriterierna struntar vi i – men ju roligare desto bättre, förstås. Vem ska få bonnakepsen? Pillerburken? Basket Baskern? Kvarnhjuet? Sjaletten?
Hur vi ska välja och tänka och vad som definierar en huvudbonad har jag ingen aning om, men jag misstänker att jag är envåldshärskare med goda mutinstinkter. Fyll båset!
Mitt rörelsemönster är minst sagt yvigt. Därför trillar jag, snubblar, slår mina trubbiga armbågar i handfat, hatthyllor och håltänger. (Japp, det där var dagens armbågstacklingar.) Porslin går i kras och tavlor far i golvet. Trösklar är för mig ett djävulens påfund som funkar som spikmattor eller spanska ryttare.
Så här såg det ut nyss – föreställ er att en kamera filmar vårt sovrum. Ni ser inget särskilt men hör hur jag närmar mig och som en flipperkula studsar mot väggarna på väg mot rummet och som skjuten ur en kanon faller jag sedan på mage in genom dörren och som en volleybollspelare glider jag flera centimeter framåt på trägolvet. Golvet hämnas då genom att släppa från sig en sticka rakt in i min mage. Ni ser stillheten och känner lugnet genom linsen.
Föreställer ni er smärtan nu – som ett stick? Förmodligen sa jag bara huff eller hoppsan. Nu struntar vi i kameran och går in i mina tankar istället. Det enda jag hör där jag ligger och har lite, lite ont av stickan och jätteont i ena knät (de är ju lite känsliga, knäna) är en geting. Tankarna far oroligt omkring och tänker på smärta, getingar och mer smärta. Geting? Nej, det är nog en jättegeting. Säkert en genmanipulerad mördargeting. Bzzzzzzz, bzzzzzzzzz, BBRZRZRZRZRZRZRZZZRRRZ!
Aha! En bålgeting! Var? Var? Aha, i fönstret!
Tittut, herr bålgeting.
Bålgetingar är stora som små hästar. Nästan. De är faktiskt nästan kannibaler eftersom de äter getingar och bin. I gamla böcker står det att deras stick är livsfarliga – men det finns det numera inte belägg för. (Puh.) Dessutom är den faktiskt ganska fridsam av sig och inte lika lättretad som andra attackinsekter.
Den kan sticka nästan hur många gånger som helst och dör inte som självmordsbombarna – getingar bin – vars gadd ju rycks ut pga. felvända hullingar. Det är förmodligen ett mer effektivt sätt (att offra sig själv), men då är jag hellre kannibal.
I några sekunder trodde min hjärna att det var ett getingstick jag hade i magen där jag låg – tills jag sävligt (helt emot min natur) reste mig upp, drog ut stickan som en annan Bruce Willis och långsamt och lugnt approcherade bålgetingen, där den klev omkring på den trasiga persiennmojängen.
Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.
Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)
I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.
Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.
Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)
Pling plong! Allmänbildningsakuten!
I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.
Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.
Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:
Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.
Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.
För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.
Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)
Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.
Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.
Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.
Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.
Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:
Hårspray, anyone?
Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.
Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)
Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!
Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.
OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.
… sjöng Beatles. Ricky Bruch dog som 64-åring igår fastän hans farmor och mormor blev 103 respektive 101 år gamla. Fast de var förstås inte två meter långa diskuskastare som tog dopingsprutor i 10–15 år. (Läs mer här, i en två år gammal artikel.)
För er som inte var med på 1970-talet: Ricky Bruch var som en Carolina Klüft-hulk. Han tangerade världsrekordet i diskus och tog medaljer i OS och EM och utnämndes 1973 till världens bästa idrottare. När det inte gick som planerat, grät han hejdlöst. Och så var han rolig. (Jodå, jag kan visst komma ihåg det – jag tittade på Sport-nytt redan i koltåldern.)
Kanske var det bara tok-gener, kanske var det alla mediciner han stoppade i sig – men när friidrottskarriären var över, blev Ricky både deppig och manisk och full av helt vansinniga idéer. Och väldigt ensam, sägs det.
Vi som var med minns när Ricky var med i Superstars och slängde iväg en medicinboll som vore det en sådan där röd plastsak som Idlaflickorna bollar med. Pang, rakt in i väggen bara – när de andra deltagarna samtidigt huffade och puffade för att kunna humpa bollen ett par meter framåt. När de skulle mäta hur långt Ricky hade kastat, lades måttbandet lodrätt rakt upp på väggen.
Och så skrev Ricky Bruch ju dikter – nästan som Mats Wilander.
Stjärnor har sina banor därute i mörka alltet. Jag har mina vanor på ägg lägger jag saltet.
Nu längtar jag innerligt efter nya idrottsstjärnor som får vara tokiga och personliga samt fulla av självförtroende utan att jagas med frågor som börjar på ”hur”. (Alla journalister inleder sina frågor med ”hur” just nu. Hur viktigt var målet? Hur tycker du att det känns? Hur länge ska vi vänta på nästa vinst? Hur stort är det här? Hur fantasilöst är inte det?)
Jag har berättat förut att jag är uppvuxen i ett akademiskt hippiehem där det mesta var ganska stökigt och man inte firade kommersiella högtider som mors och fars dag. Idag har jag till exempel inte som en god dotter gratulerat min mor – som har bytt åsikt helt och numera absolut vill bli uppmärksammad. (Okej, okej, jag ska!) Inte heller har jag blivit gratulerad här hemma eftersom jag de facto inte bryr mig om det.
Se där vad som händer när man blir feluppfostrad! Man går miste om en hel massa!
Men i morse blev jag faktiskt gratulerad av min djefla blyga svärmor, som gav mig en present ”från en mor till en annan”. Det innebar att jag och hennes son – min djefla man – fick åka ut med tusenlappar i handen för att ett klippmonster köpa! (Apropå gårdagens text. Jotack, jag mår bättre i armarna och händerna nu. Träningsvärken sitter som två skruvstäd på underarmarna.)
Först åkte vi till affären som snart måste vinna pris som varande den absolut fulaste. Kan man blanda blått, rosa i två olika nyanser, orange, grått och svart samt blekgult i en enda entré? Javisst:
Det enda som egentligen matchar något, är den djefla mannens t-shirt.
Det var lite dyrt där. Då åkte vi till Jula, som i telefon intygade att jooorå, de hade sju exemplar kvar av den batteridrivna klippare som vi ville ha. När vi väl kom dit hade de dock endast ett skyltexemplar kvar – som inte var till salu. Därefter åkte vi till Plantagen som dels hade 374 kunder som köpte blombuketter till sina mammor, dels vår klippare. Nästan 1 500 kronor billigare än på Coop …
Trettonåringen klipper till.
Och klipparen går bra? undrar ni? Vet inte, jag har ingen aning. Bzzzzzzz bzzzzzzzzz låter det från trädgården och det ser himla bra ut – men jag är lam och allergisk och har en blogg att ta hand om, jue.
