Ah, nu tror ni att jag luras i rubriken som vore jag en rubrikmakare på kvällstidningsnivå. Men nej. Det här är ett regelrätt tips som funkar.
Min pappa bor i Strängnäs och är en bilkörare. Det innebär att han endast i undantagsfall hamnar i Stockholms tunnelbana. Men nu när det är såpass kaosartat med alla vägbyggen att akutpatienter måste åka helikopter för att ta sig från södra Stockholm till Karolinska i Solna, parkerar han bilen en bit utanför för att sedan ta tunnelbana.
Orsaken till besöket i storstaden var en lånebok som skulle tillbaka till Riksdagsbiblioteket i Gamla Stan: Bihang till riksdagens protokoll år 1963 C 6 Samling 1 Bd 6 Kungl. Maj:ts propositioner nr 2-30. Alla har vi våra nöjen och specialintressen; pappa ska skriva en biografi om datorforskaren och uppfinnaren Werner Schneider.
I tunnelbanespärren lade pappa fram sin remsa. (Ni som inte är vana: det är en papperslapp med rutor. Spärrvakten tidsstämplar i en ruta med en katjong-pangapparat och under en hel timma får man då åka hur mycket man vill.) Men spärrvakten ville inte stämpla.
– Det är bra, sa han bara och skickade tillbaka remsan.
– Men ska jag inte betala? sa pappa.
– Nej, du har ju redan gjort det, sa spärrvakten irriterat med blicken mot nästa kund i kön.
– Näe, jag har inte betalat, envisades pappa som är en man som vill göra rätt för sig och gärna betalar mer än han ska – för säkerhets skull.
– Stämpeln visar att du har rest den 23 augusti kl 15:15. Stick!
Spärrvakten var helt klart inte på humör.
Jag tror att 4528 är en kod för stationen som har stämplat.
Pappa gick skamset som den syndare han ju var ner mot perrongen. Och förstod plötsligt – förra gången han använde remsan var tydligen för exakt ett år sedan … när han var på Riksdagsbiblioteket i Gamla Stan för att låna nyss nämnda Bihang till riksdagens protokoll år 1963 C 6 Samling 1 Bd 6 Kungl. Maj:ts propositioner nr 2-30. Vars lånetid är prick ett år.
Så nu vet ni: ladda på er 365 tunnelbaneremsor (366 kanske, det är ju skottår ibland) och få dem stämplade med ett datum i taget på ett lagom lämpligt klockslag. Vips, har ni remsor som räcker livet ut!
Brasklapp
Det kan ju hända att remsorna, som infördes 1973, endera dagen kan anses omoderna. Vissa källor säger att de skulle ha skrotats redan förra året, men det är väl en risk man får ta?
Stickor och strån ryker i kommentatorsbåset när jag råkade skriva ”ångturbiner” istället för det korrekta ordet. (Osäkert vilket.) Mycket charmigt – det här med specialistkunskaper tycker jag ju om. Men nu ska vi försöka reda ut vilka maskiner och apparater jag stötte på i London.
(Precis som när jag skriver om sport, försvinner härmed halva läsekretsen med ett stön.)
När jag har varit i gamla fabrikslokaler i Sverige har maskineriet varit svart. Eller grått. Ibland har det skiftat i en upplyftande beige nyans – helt i stil med den svenska befolkningens vinterkläder. I Tower Bridges gamla öppningsmaskineri ställer man sig däremot och gapar av pur färgglädje och känner att nämen va, är vi kanske på tivoli eller modevisning?
Kanske lite för stor, men annars hade man väl kunnat ha den som brosch?
Precis som när man klär sig, ska man i maskinparken se till att ha accessoarer i matchande färg:
Den röda i bakgrunden är ett oljefilter — Wells’ waste oil filter.
På en informationsskylt står det:
This is the Hydraulic Pump for Engine A. This was the fourth step in opening the bridge. This is where steam power was charged into hydraulic power, to be sent to the bridge.
The drive rods from the engine powered pistons. The pistons moved backwards and forwards inside cylinders filled with water. They forced water into pipes, which created pressure.
This water pressure was used to create hyraulic power. Hydraulic macines can create much more power than steam.
Smycken ska man ju också ha förstås – gärna bärnstensörhängen med små metallfästen som bryter av mot den gröna kavajen med de rödsvarta revärerna?
Smörjande olja i vackra behållare sades detta vara. Men jag vet inte, jag.
Och här kommer de läckra underkläderna – en bh med metallspännen och inbyggda läckagebehållare:
Eller så är det kanske en ångpanna?
Än en gång måste jag säga att dåtidens byggnadsverk och teknikkunskap imponerar på mig sådär så att jag skakar på huvudet och banalt säger ”men oj vad duktiga de var då”. Tower Bridge byggdes på åtta år 1886–94, och i morse på nyheterna hörde jag att en simpel gångbro tar två och ett halvt år att färdigställa. Delar av tunnelbanan i Stockholm är avstängd sedan flera månader och jag tänker (förlåt nu alla som arbetar där, tänk på att jag inte vet vad jag pratar om): ”Åh, vad 1800-talets ingenjörer hade kunnat göra storverk på samma tid”.
På HMS Belfast fanns en liten underbar tuppkamsmanick som var en klädmärkningsgrej. Vilken skönhet!
Jenner Marking Machine, A. & C. Jenner, LtD, Mitcham, Surrey.
Men nu är det så förvirrat att jag inte bara gillar 1800-talets vackra teknik utan även fascineras av gammal brutaldesign. Alla maskiner med on/off-knappar är så fina! Man tar tag i den lilla spaken och trycker ner den för att sätta på. Snäpp! Och så trycker man den uppåt för att stänga av. Snäpp! Jag och tre tioåringar testade alla knappar uppe i styrhytten (heter det nog inte) på det gamla krigsfartyget.
”Running speed range”. Jahadå.
Jag antar att kommunikationen mellan kommandobryggan och bomblagret (heter det nog inte) numera sker på annat sätt – men det här lär ha varit mycket effektivt på sin tid: att ropa i rör och trattar.
”Officer of turret”.HMS Belfasts guide med lättbegripligt gränssnitt. On/off, liksom.
Nu till modern teknik som funkar jättejättejättebra: inspelade guider i örat.
Jag har nog inte använt sådana sedan kassettbandstiden på 1980-talet och blev nästan lite förälskad i den här apparaten på HMS Belfast (se vänster). När jag skulle lämna ifrån mig den efter rundturen, kändes det lite som att släppa lustgasen under mina förlossningar: kan jag inte få behålla den, snälla rara? Skyltar inne i båten visade vilket nummer man skulle knappa in och rösterna berättade precis det som vi ville veta. Ibland kom knarriga intervjuer med gamla sjömän som hade tjänstgjort på båten – en man berättade hur man inledningsvis tvättade sina kläder: alla fick tvätta själva i en liten hink!
Klädtvättning kallades ”dhobeying” från hindis ord för tvätt: dhob.
I St Paul’s Cathedral (där man inte på några villkor får ta bilder) fick vi moderna guidemaskiner: specialtillverkade i Apple-stil. Det kallades ”ipod-technology” och var alldeles förfärligt enkelt att hantera för alla som är vana vid pekskärmar och menyer.
Nere i kryptan var det mörkt och i ett hörn kunde jag fotografera manicken utan att bli arresterad.
Sankt Paulskatedralen tog förresten 35 år att bygga. Just saying.
Men nu är det slut på apparatrapporten! På våra irrfärder runt London Bridges stationsområde hittade vi Borough High Street med spökskyltar från den viktorianska eran. Läs: The Monster – Ready Made & Bespoke Clothing Establishment. Visst låter det modernt med ett klädmärke som kallar sig Monster? (Men monster.com är inte ledigt och heller inte ett klädmärke.)
På den högra sidan står det ”Albion House Clothing Company Branch Establishments Paris, Antwerp and Ghent”.
Ser ni att man också kan se hur det gamla huset såg ut i konturerna?
Anyhow. I Londons tunnelbana (som jag alltså gillar) slog det mig att de är dåliga på att se till att skyltarna kan ses tydligt, och så tänkte jag att jamen hurra, i Sverige vet vi att ha tydliga skyltar! (Ett måste eftersom det är komplett omöjligt att på perrongen höra vad de säger i de skrälliga högtalarna från anno dazumal.)
Kolla, allt skymmer!
Väl hemma igen tog jag en bild på Centralen:
Äsch då. Saker i vägen och ganska otydligt även här.
Tre syskon. Visserligen står det på skylten var vi är, men vi är ändå vilse.
Kanske är det så att London under OS-året 2012 ska gå så mycket som möjligt i blått – jag har försökt hitta bevis för det, men misslyckats. Tower Bridge har varit blå och färgglad sedan 1977, så där har jag inget att hämta. Titta, till och med befästningsplupparna i murverket strax bredvid Towern är blåa:
Plupp?
När vi gick en Jack the Ripper-vandring höll jag inte på att ta mig härifrån och fick älga genom de farliga kvarteren för att hinna ifatt gruppen:
Nummer 11. Och ”Eleven and a half”. Så vackert.
Ripper-vandringen tog oss till områden där vi aldrig någonsin hade hamnat på egen hand. Regnet öste ner och den lättklädda guidens långa kjol slafsade inte bara runt hennes fötter utan sökte sig som en bläckfisk mot oss andra och våra blöta fötter. När vi var klara med turen och alla kvinnorna hade blivit mördade – där vi fick veta exakt hur tarmarna hade placerats och vilka inre organ som hade plockats ur – höll jag på att tappa bort hela församlingen igen. För jag hittade detta hus:
Visst måste det väl vara så att det gamla huset revs, men väldigt försiktigt så att en liten kuliss kunde behållas? Och den integrerar man förstås inte i det nya huset utan balanserar en liten bit framför? Och ingen i det nya huset bryr sig ett dugg om att det blir mörkt i deras rum?
I ett helt annat område – nära London Bridge – hittade jag ett annat slags kulisshus:
Finhus på framsidan och fulhus på baksidan. Som i Vilda Västern. Ni som är vet, berätta för mig – är det här vanligt?
Min vana trogen har jag även inspekterat matavdelningen i ett av alla varuhus. Tyvärr har våra matbutiker hunnit ifatt omvärlden nu – luttrad gäspade jag framför kilometerlånga rader med mjölkprodukter och tre meter höga hyllor med världens alla flingor. Precis som på Louvren, liksom. Men på tårtfronten ligger vi efter så länge vi envisas med att ha riktig grädde och inte glasyr på toppen.
Gräsklippningstårta.
Eftersom hela London håller på att renoveras, putsas till och lagas (och, om jag inte har fel, målas blått), finns det många staket att välta omkull, plank att klottra på, avspärrningar att kliva över och koner att sno.
Den här killen tiggde pengar genom att sjungtuta i konen. ”Konsång” kan vi kanske kalla genren.
Jag förstår att svenska politiker åker utomlands för att inspireras av sådant som fungerar i andra länder. Men jag tycker att de har missat vissa saker som t.ex. tåg som tål både klimat och älgar, tydliga skyltar i tak och instruktioner på golv. För att inte tala om ordergivningen vid varje övergångsställe:
Jag hade helt enkelt varit jätteöverkörd utan dessa bokstäver.I centrum finns perfekta kartor för oss utan lokalsinne och avståndsbedömning. ”Hit tar det fem minuter att gå” – underbart! Gör så i Sverige!
Vi diskuterar och jämför hela tiden — vilken huvudstad (eller annan stor stad) fungerar bäst? (Nej, man kan förstås inte definiera ”bäst”.) Londons komplicerade tunnelbana har oförtjänt dåligt rykte, men är hur simpel som helst när man väl har förstått att man ska fokusera på färger och riktningar. När ett tåg kommer till plattformen, står nästa station längst fram på tåget – inte slutstationen. Förstås! Vi tycker helt enkelt att London är en väldigt, väldigt turistvänlig stad – men tar gärna emot protester.
Nu måste jag berätta mer om den återuppbyggda ”The Globe”, som jag ju berättade att jag dyrkar. (Fuskteater! fnyser Orangeluvan och påpekar att det finns både sprinklers och skumsläckare i den nya teatern. Jag fnyser tillbaka på ett helt annat sätt och låtsas inte om hennes svammel.) Bygget finansierades av privata donationer, och alla som bidrog med minst 3 000 kr fick sitt namn inristat i stenarna som man går på. Och se – där är ju John Cleese! Och Michael … öh, vem?
Michael Pallin?
Men det här handlar inte om en helt vanlig felstavning. Nej, det var John Cleese som sa att han gärna skulle betala sin bäste vän och kollegas sten, särskilt om han då skulle få det stora nöjet att se till att Michael Palins namn blev felstavat.
Jodå, sa The Globe-människorna, det skulle ju gå bra. Och sedan såg de till att Palins sten blev mycket större än Cleeses. Michael Palin har meddelat att han är mycket nöjd med arrangemanget.
Vi går och går, här i London. Broder Jakob suckar och stönar av ryggont och blåsor under fötterna medan Orangeluvan med små förtjusta pip deklarerar att hon har träningsvärk både här och där. Själv har jag ju basketmuskler, ingångna skor och russin i fickan för eventuella blodsockerdippar så jag mår finfint trots att jag luktar som en svettig italienare under armarna.
Nu ska ni få tips på en fullständigt perfekt turistdag om ni liksom vi gillar museer, byggnadsverk, historia och fallossymboler.
1. Towern – en medeltida borg som faktiskt för tankarna till Disney när hela alltet är upplyst på kvällen.
Vår guide – här glad.
Den guidade turen leddes av en fantastiskt rolig karl – en Beefeater – som däremot var butter som Scrooge när jag efter rundturen överföll honom med översvallande beröm.
– You were fantastic! I loved every word and will recommend this to everybody I know!
– Ehm.
Towern har sedan urminnes tider hyst minst fem korpar eftersom legenden säger att landet kommer att gå under utan korpar just på Towern. Stackarna vandrar omkring vingklippta på Towerns marker och fotograferas av turisterna som hade de aldrig sett en fågel. (Tog jag en bild? Javisst.)
2. Tower Bridge – som är blåmålad! Det ser inte klokt ut samtidigt som det är jätteläckert – och insidan är otroligt imponerande med muttrar stora som kanelbullar.
Kolla, som en Legobro!
Och vet ni att det till 1804 var is på Themsen? (På vintern dårå.) Och att bron öppnades för båtar med ångturbiner till 1972?
3. HMS Belfast är ett litet smidigt fartyg som man sedan 1975 har kunnat inspektera på insidan. Se så snyggt de har lagt ut alla bomber och granater – som ett afrikanskt trähalsband.
I och för sig tyckte vi inte att det skeppet särskilt litet och smidigt – men våra referensramar när det gäller krigsfartyg är begränsade. Det var med andra ord gigantiskt. Och inte höll vi på att ta oss därifrån heller – det så mycket att se! Som ett Madame Tussaud’s fast bättre!
Tandläkaravdelningen på HMS Belfast. (Nu förstår ni att bilden i gårdagens inlägg var från sjukstugan.)På hela skeppet finns sådana här förtjusande, blankputsade mässingsskyltar.
4. The Globe. Det är alltså en kopia av Shakespeares teater – och att kliva in i den är kanske det närmaste en religiös upplevelse jag har varit. När guiden berättade om forna tiders föreställningar och om hur alla har hjälpt till med finansieringen och nutida föreställningar och hur publiken kommer nära skådespelarna och hur skådespelarna pratar med publiken kändes det nästan som om jag skulle börja gråta av lycka. Jag tittade på Orangeluvan, som såg intresserad men inte så värst salig ut. En man bredvid mig gäspade lite förstrött. En kvinna snett framför mig pillade på sin telefon. Jag drog efter andan för att inte snyftstöna högt och ljudligt. Höll jag månne på att förlora förståndet? Men så sneglade jag på Broder Jakob, som såg alldeles hög ut – överväldigad som han var.
– Ta en bild på mig här på scenkanten! Här! sa han och liksom omfamnade scengolvet.
5. The Rickety Bridge eller The Wobbly Bridge (aka The Millenium Bridge) är en gångbro som när den öppnades 2000 kom i självsvängning och fick stängas för att sedan repareras under två år. Den leder direkt till …
5. … St. Paul’s Cathedral som är så stor och mäktig att man bara går omkring och ooooar och aaaaaar och säger ”men huuuuuuuuuur kunde de bygga så här?”
6. The Monument (The Monument to the Great Fire of London) är en drygt 60 meter hög obelisk som är ett ihåligt torn som byggdes till minne av den stora branden 1666. (Bra årtal.) Blott 311 trappsteg leder oss turister upp till toppen, där vi får svindel och snabbt tar oss ner igen.
Det roligaste med trappan (här står vi längst upp) var att den var så smal att alla bredhöftade blev tvungna att bumpa med varandra eftersom alla som skulle upp gick samtidigt som alla som skulle ner.
Charles Dickens skrev om Monumentet år 1844:
”… if the day were bright, you observed upon the house–tops, stretching far away, a long dark path; the shadow of the Monument; and turning round, the tall original was close beside you, with every hair erect upon his golden head, as if the doings of the city frightened him.”
Sedan är ni nästan hemma vid hotellet igen och har inte slösat en enda krona på tunnelbana. Däremot är ni jättehungriga och sura och behöver massage på vaderna och en stor öl för att kunna diskutera politik och sport samt konst med era syskon.
Oj, jag glömde ju:
Jag i kaptensstolen på skeppet. Och där ser ni kanonfallosarna.
Jag sitter ohyggligt högt på mina svenska hästar och ryar om hur enkelt det är att komma ut på internet hemma. Jag har i två dagar försökt köpa mig en uppkoppling, men får bara felmeddelanden och suckar till svar. I hotellreceptionen sa personalen att de diskuterar en annan lösning, men att den nog ligger ”ett par år i framtiden”. Å ja ba:
– Hm. Och OS ska gå här nästa år? Hm.
Nu har jag i alla fall betalat en halv förmögenhet för att få skriva av mig lite. Först det viktigaste: kolla vem som serverade oss mat på Wagamama!
Ni ser väl vem det är?
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan är alltså i London här och slarvar runt. Vi har inte sovit i samma rum sedan sent 1970-tal och upplever både det ena och det andra. Broder Jakob hostar i sömnen och Orangeluvan snarkar och sparkar omkring sig. Själv ligger jag tyst och stilla som ett lik på lit de parade.
Nu kommer en mycket, mycket stark rekommendation för eventuella Londonresenärer: hotell Novotel vid Towern. Om man är ute i god tid är det snorbilligt och läget är alldeles perfekt på alla sätt och vis. Frukosten ser ut så här:
English breakfast. Men var är baconet?Nej, inte my cup of bacon. Sidfläsk, va?
Vid frukosten finns två bås med bord, stol, tv-skärm och hörlurar. Jag trodde först att det var något slags material för personalen – övervakning av köket eller kommunikation med vaktmästaren.
Men det är ren service för mat som måste intas framför tv:n.
Lite konstigt är det att vi inte har råkat ut för ett enda missöde. Inga kravaller, inga tjuvar, inga fall i trappor och inga kaskadkräkningar. Fast på en restaurang bad Orangeluvan servitören att byta bort en smutsig tallrik, som sedan visade sig bara vara en skål för musselskal. Jag försökte konversera en städerska genom att fråga vad en dörrstopp kan tänkas heta på engelska. Men istället för att prata normal engelska med ord som ”what do you call” eller ”English word for”, sa jag:
– Does it have a name?
Städerskan tittade förvånat på mig och svarade på väldigt bruten engelska:
– Anna Iskovitsch.
Så nu vet ni det.
Eftersom vi alla tre saknar lokalsinne, begriper vi inte hur vi har lyckats hitta fram till allt – men jag tror att det beror på att jag agerar t-u-r-i-s-t och läser karta och guidebok och frågar alla om råd och anvisningar – i alla fall alla som ser ut att kunna gå och prata på en gång. Se bara vilket proffs:
Det är jag till höger.
Sedan har vi ju shoppat också. Kanske speglar våra inköp våra personligheter?
Orangeluvan köpte föryngringskräm, kortstrumpor, ett paraply, smink och borttagningsmedel till sminket, en berlock, lockspray och en mugg till mamma.Jag köpte bullformar i silikon, föryngringskräm, markasitörhängen, smink, lockspray, vitlöksburk och te till pappa.Broder Jakob köpte två knivar. Och undrar nu om det är en hovkrats som han har fått på köpet.
Vad är det för blått, vackert tyg som ser ut som sjövatten med små krusningar? undrar ni. Det är den noppiga filten på ena sängen förstås. (Men det är ett bra hotell!)
Och så ännu fler rekommendationer: Ett Oystercard till tunnelbanan! Och The London Pass – ett kort som ger fritt inträde till en farlig massa museer.
Sent en dag i januari fick jag ett mejl från en av mina författarvänner. Han un…
– Screeeeetsch! Stopp! Plats för skratt! Jante ser dig! Vem tror du att du är – ”en av mina författarvänner”? Som om det skulle vara något att komma med! Ha!
– Jamen, jamen. Asså. Nästan alla som jag numera träffar, hejar på, som jag skriver till och skrattar och pratar med ger faktiskt ut böcker. Det är bara jag som int…
– Vad sa du? ”Numera”! Ha! Så vad var det för fel på de gamla vännerna? Duger inte de nu när du föredrar dina fina”författarvänner”?
– Förlåt. Jag ska genast skärpa mig. Anna, Petra, Sandra, Bengt-Erik, Lisa, Karin, Annika, Jonas och alla andra måste alltså börja spela basket för att jag sk…
– Japp.
I alla fall. Frågan jag fick från min förf… eh … kompis var hur i hela friden man skulle kunna lattja till ordet vardagsedge. Liksom [vaaardagseeedsch]. Mitt svar löd:
”Alltså va, vardagsedgeriet är liksom ett etablerat begrepp som jag ALDRIG har stött på! Kan det vara storstadsspråk? Och du ska till och med ha det i titeln på din bestseller! Wow!
Ok, om vi nu bortser från att jag har en stor lucka i min allmänbildning och att jag bor en timme från Stockholm, så tycker jag att ”edge” är ett såpass ickesvenskt ord att du får skoja till det precis som du vill. Det är ju inte förrän ord anses höra hemma i den inhemska vokabulären som man blir petig med böjningar (och böjelser).
Hur du nu än skojar till det, så hoppas jag att du i pluralformen drar in Edgar i Herrskap och tjänstefolk.”
Jag hade faktiskt aldrig stött på ordet! Tydligen handlar det om att våga lite extra, att riskera något utan att för den skull vara kriminell. Att på ett enkelt sätt göra vardagen lite mer spännande: drick okänd mjölk utan att kolla på bästföredatumet, gå med oknutna skor i trappor, stå riktigt nära någon som inte står dig nära. Dagen efter Bengt-Eriks fråga, snubblade jag över denna annons:
Trendigt ord, tydligen.
Ola Karlsson på Språkrådet hjälpte mig när vi funderade över hur edge ska passa in i svenskan när han påpekade bl.a. att ”folk edgar på skidorna (ställer dem på kant, sa man förr), ungdomar straightedgar (spelar punk och äter växter)” och att edge även kan betyda ’spänning, tuggmotstånd, tillskruvat’. En av Olas kolleger blev också engagerad i diskussionerna och utbrast glatt:
– Kan vara den medelklassigaste boktitel jag nånsin har hört! Passar fint i bokhyllan bredvid ”Knådfritt surdegsbröd” och ”Solsidan – bakom kulisserna”!
Och nu är boken här. Jag har den i min hand och den har en handskriven dedikation till mig som är väldigt vardagsedgig – såpass att till och med min djefla man rynkade pannan lite när han läste.
Om jag nu rannsakar mig själv, är jag ju extremt edgig hela tiden. Aldrig har jag inköpslista, ständigt kör jag omkring med lite för lite bensin i tanken, ofta äter jag spenat utan att spegla tänderna efteråt och utan att vidta försiktighetsåtgärder pratar jag med vilt främmande människor som skulle kunna slå ihjäl mig hela tiden. Och just nu är jag på väg till London helt utan kravallstaket under armen.
Och ni då?
Ur boken ”Vardagsedge – 56 enkla tips för hemmafakiren” av Malin Stehn, Bengt-Erik Engholm och Lena Thoft Sjöström.
Man kan vakna hemma eller borta. Man kan vakna med ett ryck eller en liten huvudvärk. Man kan vakna frivilligt eller av en fot i stl 27 på näsan. Men man kan också vakna med en förvånad undring:
– Aj. Vaffa… Aaaj. Nämen hjälp, vem har brutit mina armar inatt? Eller spelade jag tennis igår? Hjälp, vem är jag?
Gårdagen var både nykter och helt utan ovana rörelser. Jag högg inte ner vår häck (som ju gav träningsvärk från långfingrarna ner till magen), jag spelade inte basketmatch (som garanterat ger blåmärken av motståndarnas armbågar) och jag slängdes definitivt inte ner i en köttkvarn. Så hur har jag då under en lugn natt lyckats
vrida vänster axel ur led
vricka höger handled
stuka höger lillfinger?
(Ungefärliga diagnoser. Vrickning, stukning och urledning har inte exakta definitioner enligt mig.)
Jag minns att jag drömde om Mansour Bahrami, men det hade mer med bokstävernas inbördes placering än med hans tennisspel att göra. Hallå, fly mig en liten pingla så att tjänstefolket kommer och hjälper mig! Familjen! Jag har ont! Hohooo! Hall… Vänta nu, benen funkar ju. Äsch då. Allt får man då göra själv.
Hade inte det varit coolt? Tänk er att jag och mitt följe kommer till just din stad med sju långtradare och så smäller vi upp jumbotroner i taket, högtalare större än en etagelägenhet på Strandvägen och i runda slängar 23 halvnakna dansare som juckar i takt med att jag på scenen tjoar:
– Dubbelt supinum stör läsningen!
När jag sätter mig på scenkanten och långsamt viskar fram mitt budskap om de–dem–dom, hörs en violinkvartett gnissla i bakgrunden. När jag i slutet (efter blott en timme, mer orkar inte de svettiga åskådarna) visar att man i ett informationsblad i tur och ordning ska 1) ange ämnet 2) informera för allt vad tygen håller 3) tala om vad läsaren har för skyldigheter, kommer konfetti av sönderrivna lappar från barnens skolor drösslande från taket – ner på alla i den saliga publiken.
Sedan kanske jag måste strippa steppa lite bara för showens skull?
Titta på mig! (Fast ni tror förstås att det här är Pamela Anderson i ett par konstiga trosor. Men nej, det är jag i steppskor.)
Nämen allvarligt talat: bjud in mig till er skola eller till era barns skolor. Jag kan göra underverk.
– Lotten Bergman, så här på 100-årsdagen måste vi ju få fråga: vilken var den roligaste tiden i ditt liv?
– Vad säger han? Vem? Vilken låda?
– FRÅGA! NÄR VAR DET SOM ROLIGAST?
– Hur ska jag kunna veta när du är som roligast?
– DU!
– Ja, jag säger ju det. Inte ett dugg rolig. Dessutom har du en fånig mustasch.
– När du ser tillbaka …
– Kommer inte på fråga. Kanelbullar gjorde jag senast någon gång i slutet av 1900-talet.
Mina gener är sådana att jag på ålderns höst 1) kommer att få dålig hörsel 2) inte kommer att minnas ett endaste dugg. På min 100-årsdag får ungdomarna helt enkelt rota i de gamla bloggarkiven, så är det. Därför berättar jag när jag har som roligast.
Jag har inte träffat alla i kommentatorsbåset – men många av er som kommenterar har öppnat era hem och låtit mig sova över på golvet i hallen, på finsoffan och i tältsängen, en familj åkte flera mil för att titta på flygplan med mig, många har trillat in i mitt hus och några har dessutom låtit mig komma på studiebesök. Jag har er alla att tacka för många, många skratt. Nu ska ni få se hur en av långskrivarna i båset ser ut:
Skogsgurra.
Han bor med sin fru Karin i obygden bortitok, dit man kommer via en slingrande grusväg med grässträng i mitten. Vägen går inte att beskriva med ”ta vänster, sedan höger”: man måste ha värden i örat för att komma fram. Så hur vågar jag mig dit – med barn och allt? Ptja, positiv magkänsla kanske?
När man kör in på den enorma gårdsplanen framför Skogsgurras hus, skriker man små förtjusta pip-tjut eftersom det inte står ett enormt hus på tomten, utan två!
1. Boningshuset från 1862 målades senast 1923, men är i bättre skick än utsidan antyder.2. Det andra, nästan övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder.
Den vänstra delen av det trasigare huset är faktiskt från 1700-talet, och någonstans där i fogen mellan de två århundradena har något satt sig på sniskan så att taket böljar lite. Men äsch – självklart måste vi ju gå in och titta, kom barn!
Sa jag.
Fru Karin skakade då på huvudet och sa att nej, där har ingen varit sedan hennes pappa dog 1973, och nej, det är inte tillrådligt att ta med sig barnen och ta för guds skull på er stövlar. Skogsgurra sa ”det här vågar jag inte titta på” och försvann.
Som ni ser på bilden ovan har verandan ingen entrétrappa – man får klättra upp på en stege. Jättespännande!
Här på verandabänken har ingen suttit på snart 40 år.Och på den lilla tvättlinan har ingen tvätt hängts på snart 40 år.
Vi öppnade en knarrande dörr utan lås och klev in i en vacker, färgglad hall med sviktande golv.
Blommig hall, ljusblå trappa.
Jag sa ”titta, det finns andra som målar på väggarna i sina hem” till barnen och traskade vidare. På golvet låg något som såg ut som en rebus:
Hur tolkar ni detta?
I ett skåp fanns 13 båtmotorer, i en soffa låg en stor gipsbyst, i ett fönster fanns det dryckjom.
Mums, koncentrerad svavelsyra.
På ett ställe var golvet så murket att jag höll på att åka rutschkana rakt ner i källaren. Jag vände upp blicken och hittade en ledtråd: en balja på drift.
Bilden är suddig, ja. Iver, sinnesrörelse, halka och mörker kan ha varit bidragande orsaker.
På väg ut igen, anade vi vilket partyhus det nog hade varit en gång i tiden.
Pilsner!
När vi kom in i boningshuset igen för att leta upp Fru Karin och hennes Skogsgurra, möttes vi i hallen av en liten smidig räknesticka.
Observera gärna den gömda dörren i trappan: man tar loss en bit av ledstången för att ta sig in där!Vid en taffel mellan två stora golvur satt Fru Karin och spelade.
Och sedan försvann tiden i ett huj – vi pratade i munnen på varandra, inspekterade ägorna, drack champagne, letade efter gamla tapeter, irrade upp på vinden för att kolla på räknemaskiner, drack te och pratade varandra sönder och samman. Vid midnatt sa Skogsgurra ”nämen om man skulle ta och äta något?” och bad Åttaåringen om ett förslag på nattamat. Denne förslagne lille pojke öppnade kylskåpet och sa bestämt att bacon och ägg skulle sitta fint.
Därför satt vi klockan halv ett på natten och åt ägg och bacon som den naturligaste sak i världen. Sedan kröp vi till kojs. Eller … de andra lade sig på soffor och madrasser – jag kröp in här:
”Lottens antikatt-tält” kallas detta.
För så är det med nästan alla som jag känner: de har katt. Och där de förnicklade katterna är, kan jag ju inte vara med astmaväs och nässnor samt ögonkli. Därför byggde Skogsgurra detta enkla tjäll till mig. Under natten åskade det och regnade som aldrig förr — och där låg jag bredvid en fotogenlampa, en dator och en kofot (ännu en rebus?) och hade det hur bra som helst.
Men nu till dagens läsarfråga. Vi gjorde ett gemensamt besök på det lilla Arbetarmuseet i Gråbo, där Skogsgurra vevade igång en gammal grammofon på hög volym och nästan ville ta med sig en fin älgtavla hem. Där fanns även en gammal skolsal, med dessa mystiska matematikredskap:
Va ä dä?
Vet någon av er hur de användes i skolundervisningen? Det är plywoodremsor som hänger styvt och obegripligt. (Museipersonalen visste inte heller.)
Släng er i väggen, Per Moberg och Nigella och allt vad ni nu heter. Jag lagar faktiskt mat iklädd bikini.
Lök och lök.
Det är på det viset att jag har fått ett (betalt) hedersuppdrag: att provlaga recept ur en ännu inte utkommen bok av Lisa Förare Winbladh och Malin Sandström: Matmolekyler. (Se även Matmolekyler på Taffel.)
Jag valde en löksoppa eftersom Nittonåringen här hemma häromdagen sa:
– Lööööök, jag skulle vilja ha mer lök i all mat!
Sedan fick jag sådan våldsamma problem med ingrediensinförskaffandet att nyss nämnde Nittonåring hann åka hemifrån för att ta några resttentor nere i Lund och alls inte fick avnjuta kvällens ömt tillagade soppa.
Visst ser det lite enkelt, ganska billigt och lättåtkomligt ut när allt står samlat sådär på en liten gammal bricka, inköpt för 2 kr på loppis? Jamen fokusera då på orden ”ost” och ”ljus miso” så ska ni få höra på andra bullar lökar.
I receptet står det att osten gärna ska vara ”grovriven lagrad ost, gärna gruyère, comté eller Västerhavsost”. Som Coop (där jag köper nästan allt) inte har. Ehum, kan man kanske ersätta den med en extremt lagrad Västerbotten? tänkte jag och köpte en bit som förstås var helt fel eftersom man hellre ska ta grevé eller herrgård. Som jag inte alls köpte.
Rätt ska vara rätt, tänkte jag och letade i minnet efter en ostbutik som jag aldrig har varit i eftersom den ligger i en del av staden där jag aldrig går: i frisörgettot.
Gamla staden i Eskilstuna, där det på ett par hundra meter ryms tiotalet frisörer, tre skönhetssalonger och två antikaffärer samt en ostbutik.Eller rättare sagt en kombinerad blom-, choklad- och ostbutik. Himla praktiskt.
Men det räcker ju inte med att hitta rätt ost – ska man provlaga måste man göra allt rätt. Vad är det som kallas ”ljus miso”? Det är i alla fall inte det som på Coop heter ”Miso: ljus soja av japansk typ”. Nej, man måste bege sig ner i ett f.d. parkeringsgarage i stadens China Town:
Gå ner i den mörka avgrunden där!Ser ni: ljus miso! (Men man ska inte äta det lilla paketet där, nähedå.)
Den vilda jakten på ingredienserna fortsatte med en tur till Systemet eftersom jag skulle ha ”torr sherry, helst fino” och ”vitt oekat vin, gärna chardonnay”. Fino? Oekat? Vabaha?
– Fino? jag ska kolla i daaataaaan. Jaha, jaså, det är en sort. Den där! Men oekat? Ja, nä, då smakar det nog inte ek … aha, det finns en sort som heter ”unoaked”! sa den samlade personalskaran på Systemet där vi hängde över en datorskärm.
Unoaked! Fino! Yay!
Nu skulle man kunna tro att jag med mina resor kors och tvärs över stan tyckte att projektet här var både krångligt och bökigt. Men icke då. Det allra värsta med att laga mat efter recept är ju att ha tålamod att steka löken i all evighet. Jag vill fräsa den snabbt och effektivt som en snytning – inte stå och röra, inspektera och filosofera. (Bränner jag min mat ibland? Ja.)
Det här är en barnportion med ganska lite soppa och en massa macka.
Tre timmar tog det från början till slut – men jädrar vilken löksoppa! Alldeles söt och god, slafsig och kladdig och ljuvlig. (Och bikinin hade jag på mig hela tiden, ja.)
