Lotten – Sida 167 – den skrattande språkpolisen

Dagens visdomsord från ett dåligt föredöme

Publicerat av Lotten Bergman den 19 september 2011 12:35

Det luktar illa i huset. Jag vädrar och korsdrar mig så att glas far i golvet och böcker faller ur hyllorna – men inser ju att jag måste gå till botten med lukten.

Det är inte mögel.
Det är inte sur mjölk.
Det är inte kräftskiverester.
Det är inte kattpiss i en gammal orienteringsdoja.

En gång hörde jag av en kusins kompis bästis mosters dotters pojkvän (eller nåt) om en bortglömd gympapåse i Tibbleskolan i Täby. (Hm. Eftersom jag har gått på just denna skola kanske jag inte hörde historien av någon utan var där i alldeles egen hög person? Ack, jag börjar hitta på minnen. Hm.) Korridoren där det fanns gympaskåp luktade alltmer illa tills någon bestämde sig för att bryta upp ett skåp, som om det hade haft en bärande roll i en tecknad film hade puffat ut små röksignaler som ett rop på hjälp. I skåpet fanns en stinkande gympapåse med innehåll som skulle ha gjort en surdeg stolt.

Så luktar det i vårt hus. (Tydligen flyttade gympapåsens svettiga ägare till en annan skola två månader tidigare.)

Jag har tömt alla papperskorgar (hittat ett par örhängen!), tvättat all tvätt, pillat barr och grus ur underkläder som råkade tvättas tillsammans med orienteringskläder, röjt bort badstrandspåsar ur hallen (snyft), slängt slitna skor, hittat en främmande 40-talshatt, slängt en en vecka gammal persika som låg och jäste i Åttaåringens skolväska i hallen – och så har jag lagt tre mossiga orienteringskartor i frysen. (Ni ser att vi återkommer till orienterarämnet? Det är ju mycket som kan lukta i en orienterares vardag.)

När jag röjde som värst i vår dagisliknande hall där alla har varsin plats, hörde jag ett släpande och rasslande utanför den på vid gavel öppna dörren. Det lät som ett spöke i en slottskorridor; kedjor skramlade, metall slog mot sten och någon stönade högt. Det var sotaren.

– Hallå? ropade sotarn och rättade till sina pinaler som hängde från hela honom som girlanger på en julgran.

Sotarn! Satan! Det hade jag glömt! Han tittade på de pyramidliknande klädhögarna på golvet, noterade att jag hade på mig min pappas studentmössa från 1950-talet (ja, den hittade jag också i röran) och sa stilla:

– Jag ser att ni fortfarande inte har skaffat en stege …? Så att jag ka…? Vi har ju pratat om det i tre år nu …
– Stegen! Fasen! (Jag svär väldigt mesigt.) Förlåt! Men ser du vilka fina stuprör vi har tejpat upp?

Den här skulle enligt reklamen på ett smidigt sätt rulla ut sig som en tunga och släppa ifrån sig vattnet en bit bort. — Den där skulle enligt reklamen på ett smidigt sätt rulla ut sig som en tunga och släppa ifrån sig vattnet en bit bort. Trots vattenkannans uppbackning faller vattnet inte tillräckligt hårt för att trycka ut plasten. (Det där högra röret är jättesmart: det leder vattnet rakt ner på tvättstugegolvet.)

Tegelstenen och hans kompis Flinta där brukar hjälpas åt med fallhöjden. — Tegelstenen och hans kompis Flinta brukar hjälpas åt med fallhöjden.

Och nu kommer dagens visdomsord. ”Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag” känner ni ju till sedan tidigare – ett ordspråk som jag inte tycker stämmer riktigt. Vissa saker är himla bra att få skjuta upp, faktiskt. Men say after me nu: ”practical debt”. Praktisk skuld kan vi kalla det på svenska så får vi in en liten dubbelbetydelse också.

”Technical debt” och ”design debt” är etablerade uttryck som beskriver hur dumt det är att göra något förhastat, dåligt, vårdslöst eller halvhjärtat: man får sota för det i ett annat skede. Det kostar alltså att fixa det som inte är välgjort.

Man kan dra paralleller till nästan allt som man inte sköter som man borde – t.ex.förseningsavgift på en räkning som kunde ha betalats, men som glömdes längst ner i högen med obehagliga kuvert.

Vår praktiska skuldlista kan inledas med stuprören och den förkättrade stegen och sedan fortsätta med källarstöket, hatthallen, väsklagret, blomvasmisären och bilraset. Vi har skuld upp över öronen när det gäller praktiska ting som borde ha fixats igår. Men nu ska det bli andra bullar av!

Jag måste bara hitta källan till lukten först.

58 kommentarer

Test: Icas kokta, skalade ägg!

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2011 13:56

Hm. ”Tastetest” på svengelska är ju ett jätteroligt ord. Och tyvärr helt omöjligt att läsa, så det kan jag ju inte skriva.

Moving on mot viktigare ting!

Jag har på flera ställen sett raljerande inlägg om den ytterst dumma produkten som är höjden av lättja och okunnighet i dagens moderna samhälle där man tar bilen till gymmet och har motorgräsklippare: kokta, skalade ägg på Ica!

Eller så dumma kanske de inte är …? Om man tänker på saken är ju kokta, skalade ägg en utmärkt produkt för den stressade människan som bara behöver en liten blodsockerhöjare som är fri från tillsatser och hokus pokus? Jag tycker i och för sig att äggen hellre skulle säljas i sina skal och inte nakna som färdigpillade räkor – men ok, det kanske är så att man vill se ägget och inte köpa grisen i säcken och äggen i skalen.

Hur som helst inköpte min djefla man naturligtvis ett paket på extrapris – blott fem spänn. (Ordinarie pris är 13–14 kr.) Äggen jämfördes raskt i vårt kök med nykokta ägg. Jag yrar i filmsnutten här nedan om medeltiden (bästföredatumet var ”1109.18”), ett blindtest som inte är det och borde kanske börja fundera på att anlita regissör om jag ska fortsätta med tastetest i mänsklighetens tjänst.

Kameraman på slutet: min djefla.

Om någon av er inte kan se – eller rentav inte orkar se och lyssna – så kan jag tala om att äggen smakar mjöl och är verkligen hårda. (Huruvida de är ekologiska förtäljer inte paketet.)

Fotnötter pga. kameramannens kommentarer:

1. Jørgen Clevin var mannen i det danska barnprogrammet.

2. I Sibyllans hemligheter stod det om hur man gör ägg mjuka. Den djefla mannen kom ihåg att det skulle vara ”vattenglas”, men i själva verket är det ättika som behövs.

65 kommentarer

Anyone for crying?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 september 2011 11:11

Jag är sannerligen ingen lipsill. När andra snyter sig redan i inledningen av Extreme Makeover eller förbereder sig med hela toarullar inför olyckliga kärleksfilmer, rycker jag på axlarna och känner mig som en hel karl. (Nej, det handlar inte om genusteori – att vara som en hel karl är bara ett uttryck, förstår ni.)

I lokaltidningen ställdes idag denna fråga till folk på stan:

”Har någon gjort något kärleksfullt för dig i sommar?”

Många svarade att deras partner hade överraskat med matlagning, några fick blommor, sovmorgon och vackra stearinljus tända.

Och nu är vi där igen: kärlek och romantik, röda rosor och hjärtformade stenar … talar liksom inte till mig. Min stackars djefla man måste ge mig nya basketskor eller sätta upp fungerande hängrännor och stuprör för att jag ska bli stjärnögd och knäppa händerna av förtjusning. (Eller vaddå knäppa händerna, klappa händerna menar jag nog.) För att jag ska börja gråta krävs nästan rån eller intensiv lökhackning utan cyklop. Våra barn har inte ärvt min känslokyla (som alls inte är känslokyla egentligen utan kanske bara trasiga tårkanaler och en släng av konkretism och faktafäbless) utan är precis som man enligt normen ska vara: romantiska och känsliga.

Men nu ska ni få se på något som gör mig knäsvag och rör mig till tårar.

(Kolla när en pappa resolut sätter sig ner med sina barn med blicken ”nu jävlar blir det åka av” eller när … äh, ni måste helt enkelt se.)

66 kommentarer

Beslutsfattare Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 6 september 2011 14:43

Det sägs i många vetenskapliga undersökningar att det är de många besluten under en dag som gör att man blir trött. Och att man blir nervös och orolig av att inte ha något att göra annat än att fundera över oförrätter och deadlinear.

Eller så hittar jag bara på dessa fakta för att det passar mig.

Igår fattade jag banne mig inte ett beslut. Allt låg framför mig som en räkmacka. Jag hade helt enkelt inga val eftersom

man måste gå upp
man måste äta
man måste svara på alla mejl (vissa av er kanske inte håller med om det)
man måste förbereda veckans föreläsningar
man måste prata med sina barn och grannar
man måste åka på basketträning.

Så när natten kom (och jag inte hade ett val mellan att gå och lägga mig eller ej) och jag skulle sova, var jag ju inte trött. Humdidum, sa jag och vred på mig som Jeff Goldblum i ”Flugan” medan jag försökte hitta på valsituationer som skulle göra mig trött. Trarajdiraa sa jag och tänkte att jag var Eric Roberts i ”Runaway Train”, för det var en himla jobbig situation detta att ligga och kämpa. Jag tror dock att jag somnade till slut, för när jag vaknade var jag jättetrött.

Denna dag har däremot bjudit på så många valsituationer att jag redan vid lunchtid behövde sova middag. Skulle jag inför resan till Lund och föreläsningen imorrn

packa i lilla eller stora ryggsäcken
ta bil eller buss till stationen
ha fula & bekväma eller fina & obekväma skor
ta med Nittonåringens rullväska med höstkläder till honom eller ej
ha kjol eller brallor
äta hemma eller på tåget
ta med Nittonåringens hantlar eller ej
mejla affärn om den där otrevliga tanten i kassan
ta ur diskmaskinen eller hänga tvätten eller backuppa datorn
packa ner Nittonåringens höstkläder i en stor bag istället
kanske cykla till stationen om jag inte packar ner hantlarna och höstkläderna till Nittonåringen
ta med stora ordboken i två band (SO) om jag nu inte tar hantlarna
verkligen ta på mig ringarna för tänk om det kommer tågrånare
ta med mig passet för tänk om jag plötsligt måste åka på semester direkt från Lund
packa Nittonåringens rullväska full med de där bananerna som jag köpte igår som var så billiga och som kommer att bli bruna innan jag kommer hem igen
borsta tänderna?

Det slutade med att jag med oborstade tänder blev lite för sen för bussen och eftersom jag hade Nittonåringens rullväska full med skor och kalsonger så blev cyklingen för bökig; jag tog bilen. Och fick efter 300 meter vända och köra hem igen och stänga av larmet och älga in i huset med andan i halsen och springa ut igen och glömma att sätta på larmet innan jag kunde köra mot stationen igen eftersom jag ju hade glömt Nittonåringens rullväska hemma. Den som var så himla full av skor och kalsonger.

Men nu till dagens läsarfråga: vad är det här för konstiga tåg som har oanvända kök och som inte byggs om för att få plats med fler resenärer och varför kan jag inte googla fram svaret? — Men nu till dagens läsarfråga: vad är det här för konstiga tåg som har oanvända kök och som inte byggs om för att få plats med fler resenärer – och varför kan jag inte googla fram svaret?

30 kommentarer

Riksbankens rumpregistrering

Publicerat av Lotten Bergman den 3 september 2011 11:34

Igår kände jag mig lite som ett litet barn på zoo. Och som Olof Palme när han skulle svara på hur mycket en liter mjölk skulle kunna kosta – även om han kanske inte sa just ”två och femton för en liter mjölk, det var det jävligaste, det hade jag inte en aaaning om”. Jag kände mig också som mig själv, för så här förvånat uppspelt tycks jag bli mest hela dagarna.

– VA! Det är ju fullt med moraklockor överallt!
– HALLÅ! VAR SKA JAG PRATA? P-R-A-T-A!
– Är det på den här knappen jag ska try…? Jaså inte det.
– Jag kan skåda Globen!
– En pool! En pool! Ni har ju en pool!
– Det visste jag inte!
– Det visste jag inte heller!
– Näe! Hade jag inte en aning om!
– HÖR DU MIG NU?

För jag föreläste hela dagen om skrivknep, redigering och korrtecken för Riksbanksanställda. I entrén står man paff framför en rökfärgad glaslåda utan något som helst hål och pratar med en vakt som glatt säger att man hörs trots allt. Legitimationen ska man lägga i en manuellt framtryckt plåtlåda som plötsligt skjuts ut ur väggen med ett ljud som påminner om när guldtackor släpas mot cementgolv.

Besökare placeras i en sluss där man (obs, Lotten, obs) inte på några villkor får trycka på några knappar för då bryts strömmen och … ja. Vi ska kanske inte gå in närmare på det.

Det är Riksbanken som har bestämt att Astrid Lindgren, Evert Taube, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld ska finnas på de nya sedlarna och som har fattat det ytterst turistvänliga beslutet att man utan förstoringsglas ska kunna se valören på de nya mynten, kolla:

Ok. Det här är bara prototyper – det är inte alls så himla säkert att valören kommer att vara så här supertydlig. Men man kan ju hoppas!

Det är också Riksbanken som har en chef, vars namn är bra att kunna i allmänbildningssyfte. Bengt Dennis (minns ni 24-procentsräntan som slog till precis när jag och min djefla man för lånade pengar hade köpt lägenhet?), Urban Bäckström, Lars ~~Heikonen~~ Heikensten och Stefan Ingves heter de fyra senaste.

Uppdatering:
Här fanns tidigare två bilder som inte var OK att publicera – jag har fått bannor och lyder förstås blint! Men det positiva i kråksvängen (som jag i alla fall måste få berätta, tror jag) är att även Riksbanksanställdas arbetsrum kan vara stökiga med utökat skrivbordsutrymme på golvnivå.
Slut på uppdatering

Riksbankshuset är en svart, ful koloss (byggd 1970–76) i kassaskåpsmodell strax bredvid Sergels torg. Man tänker ”men gah och bah, jädra arkitektskräp till att förfula, tacka vet jag 1890-tal!” och så fnyser man lite som den okunniga pöbel man ju är.

För inne i huset insåg jag att det var uttänkt, häftigt, coolt och ett fantastiskt tidsdokument. Det är ljus björk, lejongula mattor samt cirklar och rutor överallt – i möbeldetaljer, soffor, bord och på väggarna.

”Ett inrutat liv”, vill jag skämta. Så det gör jag.

Jättekakel som finns på varje våningsplan. (Kolla pappa! Vilsna pingisbord! Hämta!)

Överallt hänger fantastisk konst och alla 14 våningsplan har moraklockor – som går rätt eftersom en trotjänare har som specialuppdrag att varje tisdag vrida upp dem. Allt är outhämtade panter från dåtiden och jag är så glad att de inte står och samlar damm i en källare.

Arkitekt var Peter Celsing, och han har fått eftervärldens beröm och lovpris – personalen är särskilt nöjd med gymmet och poolen på taknivå. Man är beredd att hålla med; det är fantastiska lokaler som Celsing kallade ”återskapande av min barndoms vindar”.

Har ni ölfester här? sa jag och bad om att på studs få bli anställd.

Men precis som när jag hittade en kamouflerad, marmorerad Ingvar Carlsson på väggen i Riksdagshuset, fann jag även här ett scoop. Jag misstänker nämligen att alla besökare i Riksbankshuset registreras i hemlighet i ett kartotek med kroppsavtryck (inklusive storlek)! Ni tror kanske att det här till vänster är en helt vanlig stol?

Inte då! Jag kan meddela att jag har avslöjat Riksbanken!

Sitsen har förstås ett tekniskt avancerat mikrochiplager med avtryckskänslig registreringsfunktion inbyggd. Man sätter sig i god tro och lyssnar på den synnerligen intressanta föredragningen och skrattar åt tokiga rubriker och lustiga, språkliga sammanträffanden och så applåderar man och reser sig upp och går hem – intet ont anande. Men kvar på sitsen finns ens rumpavtryck på detta vis:

Två åhörarrumpor i jeans, nu registrerade. — Två åhörarrumpor i jeans, numera registrerade.

Vi kanske kan kalla det FRA:s rumpspaning i försvarsunderrättelseverksamhet – FRArfuv?

32 kommentarer

Sverige i friidrotts-VM och jag på Råby IP

Publicerat av Lotten Bergman den 1 september 2011 23:08

Nämen tacka vet jag forna glansdagar när Patrik Sjöberg hade guldgula lockar och krängde sig över 2,42 m, när Ricky Bruch humpade diskus iklädd peruk och morgonrock och vars 71,26 m fortfarande är svenskt rekord och när Linda Haglund sprang snabbast trots ett synnerligen ickeströmlinjeformat hårrufs. För att inte tala om hur lattjo det var när Ludmila inte åkte bob eller fast för dopning.

Numera är vi i Sverige glada för en finalplats och med nöd och näppe avklarade kvalgränser. Stackars journalisterna får intervjua svettforsande ickesvenskar som är så lyckliga att de bara dreglar och gråter. Jag tänker ”vätskeersättning hitåt!” och gnäller på de fåniga frågorna och är förstås egentligen bara hemskt avundsjuk på deltagare och funktionärer såväl som expertbisittarna och kameramännen. Den hittills vanligaste frågan från en mikronfonhållare – och den dummaste – måste vara:

– Hur trött är du?

Jag svarar förstås åt alla idrottare där jag sitter framför tv:n och skriker.

– Vaddårå, på en skala menaru?
– Jag har sprungit en mil (eller hoppat ner i fjorton vattengravar eller flugit uppåner över en ribba fem meter över marken eller eller) och du undrar hur trött jag är?
– Har du ett trötthetsindex?
– Ja, nu känner jag, aha – jag är 8,71 trött! Det är 23 % tröttare än tvåan!

Igår var pappa och jag ute och plockade 18 kantareller, när skogen som i en saga öppnade sig och jag plötsligt klev in på en gammal friidrottsarena.

Råby IP stod det på den vita, vackra skylten och plötsligt provsprang jag där bredvid häckarna, fantastiskt lycklig i mina randiga gummistövlar. Helt oregisserat såg det ut så här:

Når vi kikade in i de öppna (!) och förfallna omklädningsrummen, såg vi ett hopfällt pingisbord. Eftersom pappa (som snart ska vinna veteran-VM i bordtennis, säger han) är mån om alla vilsna pingisbord i världen, planerar han nu en bordsadoption.

Och snart ska Christian Olsson ta VM-guld i tresteg. Jomen. Jahaja. Ska vi slå vad om att han ”inte får den rätta känslan”?

(Förlåt. Men jag tycker att det var roligare när Baumgartl föll på sista hindret och när Stefan Holm slet upp en guldtröja ur väskan samt när Carolina Klüft skrattade sig i form. Förlåt.)

16 kommentarer

Ointressanta drömmar

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2011 21:03

Tydligen är det så att jag i runda slängar en gång per år (vilket jag vet eftersom jag har bedrivit intenziva schtudier och gjort en bloggvetenskaplig undersökning alldeles nyss via Google) berättar hur ointressanta alla andras drömmar är och hur intressanta mina egna är.

Sorry.

I morse väcktes jag av Fjortonåringen som bara skulle berätta att han led av varkladdiga ögon, ont i halsen och feber (är man sjuk i den här familjen så är man det med besked), varpå jag (tydligen) tröstade honom med:

– Åh. Det var en hemsk mardröm. Vad bra att du väckte mig.

För i drömmarna befann jag mig i fel stad och på fel plats, med för många barn och inga kommunikationsmöjligheter – men med tusen och en tider att passa.

Sedan gick dagen som dagar vanligtvis går utan att jag tänkte närmare på drömmen eftersom jag var synnerligen upptagen med två deadlinear och en kantarell som skulle plockas. Vid kvällsmaten kom vi in på mardrömsämnet, men det slutade i totalt pratkaos eftersom mina barn obegripligt nog anser att deras drömmar är intressantare än andras.

– Jag hade på mig en svart overall med röda revärer och trillade nerför en utomhustrappa i all evighet. Som bakåtkullerbyttor! Med ryggsäck!

– Och trianglar som får alldeles för spetsiga hörn och linjer som spricker!

– Mumin kom i Tarzankläder och …

– Mumien? Trasan?

– MUMIN! Tarzan!

Men så tog Fjortonåringen till orda med sin obegripligt djupa basröst som han måste ha fått av brevbärarn:

– Känner ni ett djuuuup? En inåtkänsla? I mardrömmen? Allt handlar om abstrakta ting – och alla förändringar är katastrofala! En oändlig feeling av djup … invärtes. Liksom.

Å ja ba: ett obegripligt djup? Nä. Eh.

Jag lider alltså av mardrömsbanalitetskomplex: mina drömmar är faktiskt inget att skryta med. Jag faller eller är sen. Alla andra är intressantare. Däremot är alla i familjen helt överens om att vi minns åtminstone en mardröm från barndomen. Vågar ni utan att drabbas av barndomstrauma dela med er av era?

56 kommentarer

Typisk pyttipanna med idrott, punka och smärta

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2011 09:38

– Alltså, jag har inget att berätta! sa jag högt till mig själv igår eftermiddag när det sög till i skrivtarmen. (Usch, det lät inte alls särskilt delikat.)

Då förträngde jag snabbt att jag skulle kunna skriva

fem spaltkilometer om upplevelsen av att läsa Ricky Bruchs memoarer
tusentals tecken om hur båda våra sekruttbilar har drabbats av punktering på höger framdäck och de tänkbara orsakerna därtill (elaka grannar, knivar i gruset, ovarsam framfart?)
en bok om ett pågående friidrotts-VM med tjuvstarter, brottning på 110 meter häck och de fåniga trosorna som tjejerna tävlar i istället för sladdriga basketshorts.

Bild ur Bruchs memoarer. (Förlåt, alla som är känsliga.)

Pffffft! fnös däcket och lade sig ner på ena sidan.

110 meter häckbrottning i rejäla brallor.

Men helst vill jag berätta om hur jag under uppvärmningen på basketen igår skulle befria en geting som hade trasslat in sig i mitt linne och den otacksamma insekten saknade insikt i människors välvilja och då bara stack. Mig. Aj. Ajajajaj! Fast när jag sedan inte kunde sätta mina trepoängare eftersom trepoängslinjen till denna säsongsstart har flyttats så långt bak att jag nästan inte ens ser korgen, kunde jag ju skylla på getingskadat finger.

Tillbaka till punkteringarna. Min djefla man kan inte hjälpa mig eftersom han är 1) av ryggskottstypen 2) i Polen. Och trots att jag vet precis hur man gör och har bytt från sommar- till vinterdäck många gånger, blev jag helt handlingsförlamad inför fullbordat punkteringsfaktum.

Fast det kan ju haft att göra med att bilen är utrustad med tandborstar, uppslagsbok i ett band och ett laminerat periodiskt system … men ju saknar fälgkors. Och att man för att få upp maskinpåskruvade muttrar dessutom måste ha ett hävstångsrör. Den riddare som på sin vita springare kom till min hjälp med det som behövdes såg ut så här:

Såja. Moving on. Återgå nu till era BNP-höjande uppgifter!

34 kommentarer

Panik, undantagstillstånd, storm och blixt samt dunder och en Irene

Publicerat av Lotten Bergman den 28 augusti 2011 11:46

Som jag har berättat förut är jag fånigt förtjust i undantagstillstånd. Jag har inledningsvis inte en tanke på mänskligt lidande utan funderar mer på mys vid kakelugnen, spritkök, ficklampor och rejäla kläder. Snöstorm? Javisst, vad kul! Översvämning, jomenvisst!

Sedan får jag ju hejda mig när det inte bara är lite mysigt utan faktiskt katastrof. När Katrina anföll Louisiana 2005, hittade jag denna bild och fokuserade inte alls på människornas misär utan på att tanten bär hundfan istället för att hålla koll på sin son där bakom ryggen. (Min egen tolkning förstås.)

– Dra inte i tröjan, jag kanske tappar hunden!

Klockan 04 inatt vaknade alla i huset av att ett stroboskop blinkade i trädgården. Fast det var egentligen hundratals blixtnedslag i skogen utanför stan. Vi rusade ut och fixade stuprör och hängrännor som är för gamla och av fel dimension och som inte kan lagas med moderna rörbitar och plockade in kökssoffan som hamnade på verandan när jag skurade golvet igår och så sa vi oooooo och aaaaaa och jösses åt spektaklet som vore det på nyårsafton.

Men hur har de det i New York, där det ju inte bara blixtrar lite utan där alla inväntar den stora stormen som heter Irene? Jag surfade runt och kan berätta följande:

Många vill bli evakuerade – men visst ser det ut som en brödkö 1929?

En av de evakuerade berättar om upplevelsen på Twitter:

Några kan inte riktigt ta varningarna på fullt allvar:

– Tssst, vaddå avstängd tunnelbana? Kom, vi kollar!

Vaddå farligt att surfa, jag är ju Stålmannen. — – Tsst, vaddå farligt att surfa, jag är ju Stålmannen.

Men hur ser Irene ut egentligen?

Uppdatering!
Tydligen ser Irene ut ungefär sådär, men bilden visar inte alls Irene – trots den till synes korrekta bildtexten. Enligt Béatrice Karjalainen (som tipsade mig om misstaget), litade jag bara på vad jag läste och tyckte liksom många andra att det var såååå coolt. Men det här molnet är tydligen ett som hängde över Pensacola, Florida, för flera veckor sedan. (Den informationen har jag förvisso inte heller kontrollerat …) Slut på uppdatering.

En av de mer kreativa lösningarna när det gäller att få behålla sina prylar, är att helt enkelt samt prydligt ställa allt under vatten redan i förväg:

Men än så länge (söndag förmiddag) är nog detta det som grep mig mest:

29 kommentarer

Om Online Publishing AB och en dum blondin

Publicerat av Lotten Bergman den 26 augusti 2011 08:37

Det här är det enda jag kan göra i detta läge: berätta för er andra. En Dum En har nämligen klivit i galen tunna.

Jag vet att man inte ska tacka ja till erbjudanden på telefon. Om det inte är en inbjudan till Nobelfesten. Och att man inte ska köpa saker via telefon. Att man för säkerhets skull inte ska lyssna på säljarna ens – även om de faktiskt kan vara hur seriösa som helst. Telefonsäljare har det svårt när de ringer till oss eftersom jag innan de hinner säga ”erbjudande” snoppar av med ”är det något som du vill sälja så måste jag tacka nej, hejdå”. Och ja, som vanligt är det synd att de oseriösa sabbar för alla som faktiskt sköter sig, men som vi numera per automatik inte litar på.

Så hur gick det här till då, när jag blev så grundlurad att jag till och med på den ytterst pinsamma telefoninspelningen bara tackar JA till allt säljaren säger och inte ens reagerar när kostnaden tretusenniohundra nämns? Jo, jag trodde att det handlade om Eniro och 118 118 och en tjänst som vi har haft sedan tidigare. Jag var extremt ofokuserad och hörde inte ens att det handlade om pengar. Fast jag artikulerar fint.

Men hon sa faktiskt före inspelningen ”telefonkatalog” och ”hundrartontvåndrarton” och ”samma som förra året” och ”det som ni har haft förut”. Kan jag förlåtas då?

Ni ska nu få tillfälle att höra hur jag som ett nöt med stark och säker röst bara tackar JA till precis allt utan att lyssna på annat än att hon kallar mig Lotta och inte Lotten. För då blir jag en tiger! Och ni får gärna kalla mig idiotlotten – men jag trodde verkligen att det handlade om 118 118 och något som vi brukar betala för. Usch, det här är så hemskt. Om ni nu ryser av obehag inför mitt huvudlösa agerande, ska ni veta att jag började kallsvettas och fick yrsel när jag lyssnade på mig. Det var som om en främmande människa med min röst sa JA om och om igen.

Lyssna genom att klicka på ljudfilen här: SGP_08-15-2011_11-55-52

Huvvaligen.

Omedelbart när fakturan kom, började vi protestera – jag och den djefla mannen. Vi har mejlat snällt, vi har rutit i telefon och vi har twittrat och vi har hittat ohyggligt många andra människor som på olika diskussionsforum berättar att de har varit med om samma sak. Det gäller dels Mika Mauritz Andersson (f. 1967), dels dessa företag där han enligt allabolag.se är vd eller styrelsemedlem:

Finn Mobil AB Solna, Org.nr: 556703-2379 – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951
Online Publishing Solna AB Solna, Org.nr: 556607-0735 (Reklam, PR, Mediebyrå & Annonsförsälj) – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951
SGP Online Sales AB Västerås, Org.nr: 556621-8144 (Reklam, PR, Mediebyrå & Annonsförsälj) – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951
Nummerupplysningen 118218 AB Västerås, Org.nr: 556673-4561 – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951 & Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB (numera PWC)
Industri Sök AB Solna, Org.nr: 556754-3482
Örsundsbro Färg Aktiebolag Örsundsbro Org.nr: 556439-3477 (Färg & Lack, Butikshandel) – revisor: Karl Sylve Gustafsson, f. 1949
Namn & Nr 118115 AB Solna (Bolaget är inaktivt)
MA Konsult & Försäljning AB Örsundsbro, Org.nr: 556812-9687 (Reklam, PR, Mediebyrå & Annonsförsälj) – revisor: Tuuli Sylvia Ceamanos, f. 1966
Komplett Vitamin i Sverige AB Solna, Org.nr: 556795-3335 (Hälsokost, Butikshandel) – revisor: Johan Richard Kaijser, f. 1951 & Öhrlings PricewaterhouseCoopers AB (numera PWC)
P V A Color AB Örsundsbro (Bolaget är inaktivt)
Tempestade Handelsbolag Västerås (Bolaget är inaktivt)
Mikas Konsult & Reklam Örsundsbro, Org.nr: 670412-XXXX (Reklam, PR, Mediebyrå & Annonsförsälj)
SGP Holding AB Solna, Org.nr: 556777-7429

(Med reservation för eventuella faktafel från källorna som jag har använt.)

Imponerande skickligt av honom, måste jag säga – jag kan knappt hålla ett företag flytande.

Jag fick igår per telefon tag på denne Mika Mauritz Andersson, som helt korrekt lade märke till min låga bildningsnivå och sa ”du fattar väl att det inte handlar om en katalog?” och ”du är inte så bra på det här” och tillade ungefär tio gånger ”säg inte ja till något, säg aldrig ja till en telefonförsäljare”. Han erbjöd sig att halvera fakturan som ren goodwill, men mer än så kunde han inte göra eftersom ”säljaren ju har fått sin lön utbetald”. [sic]

Så nu kommer snart en ny faktura på strax under 2 000 kronor. Han har lagen på sin sida – jag har blivit lurad att tacka JA, men eftersom inspelningen är bindande kan jag inte göra annat än att betala för en produkt som jag på inga villkor vill ha.

Kanske kan jag be att få adressändra och säga att vårt företag heter ”Akta Er För Mika” och att kontoret ligger på Lurendrejerigatan 666 i Bluffboda?

Precis när jag höll på att trixa, mejla, fråga jurister och andra i telefonsäljarbranschen, ringde telefonen.

– Hej, jag ringer från Google, sa en tjej.
– Om det är något som du vill sälja så måste jag tacka nej.
– Jag vill bara kontrollera dina adressuppgifter! Är det Bergmans Bokstäv…
– Vänta. Du ringer från … Google? Vad ska du göra med mina adressuppgifter?
– Vaddårå? Du vill väl vara med i Google?
– Va? Får jag prata med din che…
– Asså du vet väl vad Google ÄR eller?
– Nämen vad i hela fri… nu är du ju bara otrevlig.
– Det är du med, faktiskt! *klick*

Hon slängde på luren i örat på mig. (Ja, så heter det även om hon bara tryckte på en knapp.) Jag har heller ingen aning vad detta var – jag svarade i telefonen som inte har nummerpresentation och kan inte trixa och be den ringa upp senaste inkommande samtal. Jag hoppas att det var en helt normal busringning. Eller så var det … eh. Nej.

Uria Heep får avsluta dagens ältande.

____
Uppdatering:
Dieva tipsar om att DN idag skriver om ett liknande fall – men där Eniro är inblandat.

Uppdatering igen 28/9 2011:
Se, det finns fler som blir uppringda av en Google-tjänst. Mycket roande! (Det räcker med att läsa utskriften av samtalet.)

57 kommentarer

Lotten Inlägg