Ibland vill jag resa i tiden. Eller vänta, vad säger jag? Vi börjar om.
Jag vill alltid resa i tiden. Men ibland lite extra mycket. Kolla på de underbara bilderna som LIFE:s fotograf John Olson tog i början av 1970-talet – på berömda storheter och deras gamla föräldrar eller andra släktingar. Vissa bilder är mindre intressanta än andra (Jackson 5 med sina slavdrivare till föräldrar), andra kan jag inte riktigt se mig mätt på. Som den här på Elton John med mamma och styvfar:
Fnitteranfall, posering, ultramoderna möbler och tapeter. Samt ett par ormskinnsstövlar med matchande blus. Foto: John Olson.
Jag vill ha lika fnittriga bilder på dagens intressanta stjärnor! Tänk er … eh … öh … Vad konstigt, jag kommer inte på någon som är intressant. Madonna med sin … bror? Oasisbröderna med … nej, jag måste tänka modernare. Lady Gaga med sin farfar? Justin Bieber med mormor och morfar, som funkade som föräldrar? Hm. Ett sådant här projekt kanske bara är intressant 40 år senare när man har facit i hand och kan skratta åt ormskinnsstövlar?
Jahaja, men ok, då vältrar vi väl oss i facit? Här kommer bilden på Grace Slick, sångerskan i Jefferson Airplane – gravid med sitt enda barn (fast det visste man ju inte då):
Inte alls lika modernt – och väldigt annorlunda positionering. Lite underligt. Foto: John Olson.
Med Grace Slick var det så att hon gjorde lite som hon ville – uppträdde svartsminkad (”för jag bara tog allt jag hade och kladdade på”), var öppet för Svarta Pantrarna, var nära döden i en brutal bilolycka som orsakades av drag racing. Och så hade hon stora problem med droger och blev sedermera alkoholist. Fotografen fick tillfälle att ta om bilden efter förlossningen, och den är om möjligt ännu underligare.
”Ja, håll ungen uppåner! Såja, så ler ni båda två och tittar hit! Håll stilla! Braaa! Perfekt!” Foto: John Olson.
Det där barnet som relativt obekymrat ser världen upp och ner, heter China Wing Kantner. På BB deklarerade mamma Grace att bebisens namn skulle vara ”gud” med litet g för att det ju skulle göra barnet till en ödmjuk och fin människa. Fast … hon skojade bara, vilket framkom först sedan hela rock- och popvärlden hade gått i spinn och skrikit om kränkning av guds namn och LSD-tokiga mammor.
Eftersom jag sitter med facit här, så kan jag tyvärr meddela att även lilla China blev alkoholist samtidigt som hon försökte vara skådespelerska och hjälpa Jefferson Airplane (och dito Stardust) att fungera. Nu är hon nykter och ägnar sig åt bibelstudier.
Bonusbild!
Frank Zappa i lila brallor med vikveck. Foto: John Olson.
Vill ni se en inplastad soffa, Eric Claptons mormor eller ung Joe Cocker? Kolla häääär.
Underliga är äro nätets vägar. För att inspireras till stordåd nästa julkalenderdecember eller bara för att det är så himla trevligt, är jag på ”bokresa” just nu. Själva resan klarades av på ett par timmar, så nu är jag mer på ”bokpratssammankomst”.
Det är Breakfast Book Club som anordnar och som har sett till att 25 personer ligger i soffor och läser, hänger i baren, sitter i smågrupper och pratar om hur himla jobbigt det är att läsa böcker i manusform innan de har kommit ut och som på det stora hela lever i bokstävernas värld. Nyss satt 17 personer och diskuterade Anna Wahlgrens dotters bok Felicia försvann och snart ska vi sätta oss och lyssna till högläsning. Jag dricker te så det skvalar och trivs så att jag håller på att spricka.
Men bokhyllorna på plejset här är lite enkelriktade. Får man månne titta på Melodifestivalen ikväll – som ju är ett sådant kommersiellt jippo – när detta är det enda man ser, vart man sig i husen vänder?
Marxismen, Leninismen, folkmakt, LO, VPK och annat som för den apolitiske blott intresserar ur ett historiskt perspektiv.
Men så såg jag ljuset i tunneln!
Lenin, Stalin, Marx, Branting – och Jane Fonda!
Alltså back to normal. Puh.
Jag har från en säker källa fått veta att vi under kvällen kommer att serveras detta, om än bara på tv:
Fast ”skrev” har ju faktiskt med böcker att göra.
Uppdatering 1 Programledarna inleder med pojkbandsmedley där misstänkt mycket var Backstreet Boys. Fast jag tror minsann att en dansare har blivit sjuk: visst måste man vara minst fem i ett pojkband?
Nu kommer första låten! En liten söt pojkspoling som heter Ulrik Munther spelar munspel. När jag var nästan 18 år var jag verkligen inte torr bakom öronen och hade verkligen inte pallat att sjunga en låt som handlar om ”relationer och förlåtelse, att man måste kämpa ibland i en relation”. Men vänta nu … spelar han munspel på riktigt? Killen står ju enånhalv meter från micken. Hmmm. Fusk, på min ära. (Ni har väl sett andra artister som sjunger stämmor med sig själva fastän de är ensamma på scen?) Vi här i Norrtälje tror på den här låten.
Uppdatering 2 Scenen intas nu av Boppers rockabillybandet Top Cats. Ståbas! Min melodifestalerfarenhet säger mig att den här gruppen kommer att få jättemånga röster av alla som inte röstar på de andra. (Ja, men jag gillar ju killar med mörk sångröster.) Se där, hela publiken klappar i takt!
Uppdatering 3
Vad coolt! Sonja Aldén kommer klädd i munkkåpa! Nej, den åkte av – hon har som vanligt på sig gardiner. Ballaaaaaaaaaaaad. Vi som sitter här tror på 27 veckor på Svensktoppen. ÅH NEJ! HON KLIVER UPP PÅ EN BRO! HELA LOKALEN FYLLS AV RÖK! SÄTT PÅ FLÄKTEN! Ja, där kom den. Va, sjunger hon om döda människor? Jamen det var ju lite coolt.
Uppdatering 4
Andreas Lundstedt säger i den totalt intetsägande presentationen som är så närgående att man ser näshåren ”oschigawa”. Alla vi som tittar på säger ”åhå”. Tydligen vill han med låtvalet visa ”en ny sida av mig”. Eh. Jamen! Det är ju nu de kommer att greppa … ja, där kom det. Han sjunger att han aldrig kommer att sakna dig mer än nu och så hugger alla killar på scenen tag i paketet simultant. Men hur ska vi tolka det? Vad är symboliken? (Min syster Orangeluvan hälsar via sms att hon vill sätta lille Andreas på en piedestal och offra minst en ko till hans ära.)
Uppdatering 5
Vindmaskiner och rök, flöjt, dragspel, fiol och jättelånga ben … och så låter det som Nordman. Men tjejerna heter Tomoteij och ser preciiiiis ut som hon i reklamen för schampot 1976. Låten är faktiskt jättetrist och platt fastän jag så himla gärna vill att vi ska lyckas med en låt med dragspel i eftersom jag har jobbat på P4 dit alla ringer och klagar på att det är för lite dragspelsmusik i radion.
Uppdatering 6
”Lite fjärilar i magen … nu kör vi” säger David Lindgren djupsinnigt och drar av Erik Saades låt från förra året. Och dansar! Och snurrar på huvudet! Och blir inte andfådd! Oj, alla i rummet där jag sitter svimmar av lycka!
Uppdatering 7
Mimi Oh sjunger. Och har på sig kläder. Och dansar. Och ler. Men vi sover. Och tänker lite på Mat-Tina.
Uppdatering 8
Thomas di Leva har jag ju ett speciellt förhållande till eftersom jag har sett honom på konserter flera gånger och dessutom var närvarande när han i Kungsträdgården slängde av sig den påklistrade locken. Han säger själv att låten handlar om att ”man ska fortsätta att följa sitt hjärta och sin övertygelse och aldrig ge upp”. Och kaftanen är jättesnygg – skulle lätt platsa på Nordiska museets senaste utställning om syslöjd. Han ser faktiskt ut som en superhjälte.
Det var det.
(En sak är vi helt överens om i alla fall. Skorna har hittills varit bedrövliga.)
Uppdatering 9
Direkt till final: Ulrik Munthe & David Lindgren
Andra chansen: Top Cats & Timoteij
Värst idag: mellanakten med robotar och plipp plipp och en Jessica Folcker i en jättegardin.
Oavsett vad man anser om kungahusets varande eller inte varande, är det synnerligen intressant att gräva sig ner i luntorna och lära sig kuriosa om regenterna. Jag har sagt det förut: jag är fullkomligt bedrövligt kass på kungalängder (fast jag vet att Karl XII var 1,72 m lång).
Jag attackerar dem lite på måfå i min kunskapstörst, vilket väl ur pedagogisk synpunkt är helt fel. Förmodligen borde jag sätta mig att rabbla namn och regentår och hänga upp dem på viktiga händelser istället. Men då hade det ju tagit flera månader innan jag kom fram till den här fjunmustaschen:
Gustav IV Adolf, målad av Per Krafft d.y. 1809.
Gustav IV Adolfs pappa var Gustav III (han som tyckte om teater och mördades på en maskeradbal) och hans farfar var Adolf Fredrik (han som dog knall fall efter att ha ätit surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagne och semlor). Men det intressantaste med Gustav IV Adolf är hur han blev till – och om han verkligen var son till sin far.
För när Gustav III åtta år efter bröllopsnatten skulle begå premiär med sin hustru Sofia Magdalena, uppstod problem. Enligt påklädaren, pagen och stallmästaren Adolph Fredric Munck af Fukila, kallades denne in till den äktenskapliga sängen, där kungen viskade: ”Jag finner inget hål.”
Efter flera nätters försök, där Munck fick hjälpa till med både det ena och det andra, hittade kungen rätt och 1778 föddes den lille gosse som skulle komma att bli Gustav IV Adolf. Meeeeen in på scenen kliver nu dennes farmor: Lovisa Ulrika (som är orsaken till att Kina slott finns i Stockholm).
För hon var bombis på att det var Munck och inte Gustav III som hade hittat hålet, och det höll hon inte inne med. Gustav III blev fly förbannad och beskrev (tydligen) noggrant hur han var absolut säker på att lille Gustav Adolf var hans son och ingen annans. (Den ordväxlingen och de bevisen skulle jag ha velat ta del av.)
Lovisa Ulrika skrev till sin son – den nyblivne förstagångsfadern – att hon vet bäst, att hon älskar honom men att han förstås har fel:
”Min Herr son,
Jag är mor och den heliga egenskapen kan aldrig utplånas ut mitt hjärta. Den kommer alltid att få mig att uppriktigt ta del i Eders Majestäs lycka, och jag väntar av framtiden och tiden att den slöja som täcker Edra ögon, skall slitas ögon, skall slitas sönder. Då skall Ni ge mig rätt och begråta den hårdhet som Ni visar en mor, som kommer att älska Er in i döden. Jag är eders Majestäts mycket goda mor,
Lovisa Ulrika.”
Det här löste sig aldrig. Gustav IV Adolfs mamma sade totalt upp bekantskapen med sin svärmor och ryktet om bastarden slutade aldrig att gå. Dessutom blev Gustav IV Adolfs regenttid inte lyckad – han förklarade krig mot Frankrike och förlorade Finland, avsattes och sattes i husarrest. Därefter skilde han sig, blev under namnet ”överste Gustafsson” hemlös och alkoholiserad, men lyckades ändå till skillnad från sin far (som han alltså inte bråddes på?) hitta diverse hål och göra kvinnor i hela Europa med barn – en av dem födde till och med trillingar.
När Gustav IV Adolf arresterades 1809, hade han på sig just exakt den här uniformen. Livrustkammaren förklarar trasan på vänsterärmen så här: ”Det är en vit, knuten duk – som Gustav III:s revolutionstecken.”
Så. Av alla Sveriges kungar kan ni nu mer än de flesta om just en, eftersom Gustav IV Adolf (1778–1837) är den kanske minst kände.
Mer kan man läsa i t.ex. Populär Historia. Dock nämns ingenstans hur lång karln var.
Japp, nu blire språk igen. Jag har nämligen ingen annan utväg. Jag måste ju hitta en anledning till att få berätta att jag har lagt XYLOS i Wordfeud. Etthundratrettiotvå poäng på ett bräde, tjoff bara.
Men det underliga hände en liten stund senare, när jag hade rumsterat om bland bokstäverna och bara fått massa halva bearnaise-ord och tyska prepositioner – som man ju inte kan lägga. Frustrerad lade jag ut bokstäverna som jag dukar till kvällsmat: lite på måfå och på en höft samt i slumpmässig ordning.
Och så godkänns beach! (Synd att det inte finns något som heter manisv, för då hade jag ju kunnat fortsätta med beachvolleyboll.)
Så nu är jag lite nyfiken på om ni kan hjälpa mig med att lista ord som
finns med i SAOL fastän man inte tror det (BEACH???)
inte finns med i SAOL fastän de ju borde det (PÖ!)
ord som har funnits, men som är strukna och saknade (förbrytarfysionomi och andra som vi har berört tidigare).
Svenskan funkar ju på så sätt att vi har tusen och en sammansättningar som inte kan listas eftersom de inte ”finns” förrän de sägs. Vi förstår alltså nya ord fastän vi aldrig har hört dem förut – vilket är det som gör svenskan till ett ordrikare språk än t.ex. engelskan. Vi har ett oändligt antal ord! [Här får ni gärna slå er för bröstet/brösten.]
Det där Facebook må börsintroduceras bäst det vill – jag äger inte några aktier eftersom jag som den tävlingsmänniska jag är, förmodligen hade fått läggas in på aktiekursavvänjningsklinik i min jakt efter gullpengar.
Men Facebook har en annan sak. (Även ni som inte fejsbokar kan läsa detta.) Det är grattishälsningarna man får på födelsedagen. Och som av en ren tillfällighet fyller jag år just idag. (Den 2/2 delar jag förvisso med hakke, men han är faktiskt ett år yngre så det så).
Man kan alltså gratulera sina kompisar på födelsedagen, vilket är ett förtjusande sätt att hålla kontakt. Jag har gett mig fan på att svara alla som skriver, vilket trevligt nog ger otroligt mycket tillbaka. Men vad skriver man när man faktiskt vill variera sig och vara lite mer personlig? Studiomannen Peter skrev till exempel:
Grattis på födelse dagen min kära språk vårdare!
(Aj. De mellanslagen visste var de tog.)
Jag sitter själv ofta och funderar på hur jag kan vara lite annorlunda och tänkte att här kan ni kanske få lite inspiration? Och om man inte är en FB-människa så kan man ju sms:a. Eller (håll i er) skriva något på ett papper för hand. Några från denna förmiddag:
Tjipp tjipp fiddelivipp och grattis-tut!
Högljudda födelsedagsflatulationer
Hoppas försynen leder dig genom livets Legominfält i dag
Zthnbonv!
Grattis på flödelsedagen. Med ett flyt utan måtta, blir du nu 48. Hursa!
Ett trefaldigt skånskt leve!!!
♪♫♪♫♪♫ Gott nytt år!
En påse vokaler till dig på bemärkelsedagen.
PREDLSOUS: TURRRAALEG ÅP GEEEFNÖDDASL
Högsäsong för fina födelsedagsbarn!
(Det där sista kom från en som fyllde år igår. Movin on!)
Gratis på födlsedagen!
Grattis på 23-årsdagen.
Hoppas dagen förflyter utan benbrott.
Glottelerar på grammaktiadagen! Må dagen bli fylld av finslipade bokstavar!
Nicknamn played GRATTIS for 96 points.
Hardegrattuläran!
(Jag anger inte källa här ovan – alla är ju inte officiella på Facebook; många har olika namn på övriga nätet och där. Men skrik gärna ut vilken som hör till er i kommentatorsbåset.)
Visst är det trevligt att fylla år (numera)? Den kanske vanligaste av de ovanliga är från Nalle Puh, vilket jag nästan höll på att glömma så gammal jag är:
Two tips on your birthday:
1) Forget the past, you can’t change it.
2) Forget the present, I didn’t get you one.
“De äldre tror på allt, de medelålders misstänker allt och de unga kan allt.” (Oscar Wilde)
”Visheten kommer med åren. Och du är den visaste jag känner.”
(Förmodligen måste man sätta in en smiley efter den där sista.)
”When I was younger, I could remember anything, whether it happened or not.” (Mark Twain)
”With mirth and laughter let old wrinkles come.” (William Shakespeare)
”Du kan inte vrida tillbaka klockan, men du kan vrida upp den.”
Äsch, den där om klockan funkar ju inte i dessa armbandsklockefria tider. Hm. Tänk om smarta telefoner levererades med en uppvridningsknapp. Som Kling och Klangs bil, liksom.
Kling vevar medan Klang sitter i bilen och ber honom veva och Pippi laddar för att lyfta upp bilen så att den inte kan köra iväg. (Det saknas Pippi-klipp på Youtube – den här bilden tog jag ur en koreansk dubbning som var komplett outhärdlig.)
Eller tänk om man fick en Google doodle på födelsedagen …
Sammanfattning: de moderna tiderna och de sociala medierna får oss faktiskt att tänka till och formulera oss snyggt och roligt mitt i allt det där som kallas distraherande trams som sänker BNP och sabbar barnens handstil.
För tusen år sedan samlade jag gummiband i en burk.
Men vänta nu. Det var ju alls inte för tusen år sedan; det var när jag skrev kåserier i Sydsvenskan i början av 2000-talet och fick en gratisprenumeration på sagda tidning, som alltid levererades en dag för sent (det är långt till Mälardalen) – med gummiband runt.
Min djefla man tyckte att gummibandssamlandet var fjöntigt eftersom vi aldrig någonsin fick användning för snoddarna. Jag bara samlade och samlade ungefär som att jag samlar på gamla gympadojor, snurrskivetelefoner och bufféer.
Häromdagen hittade jag alltså denna gummibandssamling. Alla band hade krackelerat, gummit var torrt som fnöske och påminde lite om bran flakes eller min av antirynkkrämer obefäckade hy. På burken satt en av min djefla man tillverkad lapp.
”Gummigummans gummiburk.”
Jag suckade och tänkte på dåtiden. Blöjbyten. Amningskupor. Vällingpulver. Gummiband.
Men … Vänta, är gummiband verkligen av så dålig kvalitet att de blir oanvändbara efter bara några år? Från ovanvåningen hörde jag mitt i funderingarna den djefla mannen vråla:
– GUUUMIIIII!
Plötsligt insikt drabbade mig som ett skott mot knäna: jag kallas väldigt ofta Gummi. Nästan oftare än Lotten. Och har så kallats väldigt länge. Mystiskt.
En snabbkontroll visade sedan att undergången är nära. Jag frågade nämligen den Gummi-skrikande djefla mannen när han egentligen tillverkade Gummigummans gummiburk.
– Åh, det var när vi bodde på Skolgatan. Du samlade gummiband som om du misstänkte att de skulle förvandlas till guld. Det var … 1988. Japp.
Så är det alltså: jag har kommit till den åldern när man gör om minnen och dessutom lägger till detaljer som gör att det hela – som är påhittat – låter som om det är med sanningen överensstämmande.
Hm. Dåtiden alltså. Axelvaddar. Stort hår. Glansiga kostymer. Gummiband.
Har ni läst den parodiska diskussionen mellan den italienske kryssningskaptenen Schettino och kustbevakningens chef De Falco?
(Den finns på engelska här och med italienskt ljud här.)
Det är som en scen ur vilken film som helst, där den gode är god och den onde/dumme/fule är just detta – in absurdum. Man sitter och tittar på filmen och halvgäspar och börjar famla efter förströelse eller en näve chips till, bara för att det är ett så banalt manus.
Men det här skedde på riktigt, i verkligheten. För att göra det svårt för er, har jag vänt lite på premisserna. Tänk er tvärtom att de två männen ser ut så här:
Den gode De Falco och den onde Schettino, all right?
Kapten Schettino har av oklara skäl styrt världens största kryssningsfartyg upp på en badstrand. Sedan har han råkat ramla ner i en livbåt, medan människorna ombord drunknar, halkar omkring och skriker av panikrädsla. Leonardo DiCaprio hänger över relingen i en telefonsladd som alldeles strax går av – om inte Keira Knightley hinner fram med den räddande båtshaken. (Men hon har slagit sig i huvudet och ligger och blöder i ett låst rum eller nåt.)
In i bild: De Falco. Han är arg som ett bi och fräser fradga när han rycker åt sig en anakronistisk walkie-talkie. Efter de inledande presentationerna när han försäkrar sig om att kaptenen är kaptenen och att han verkligen mot all logik och allt förnuft har lämnat sitt fartyg, ger han en order:
– Lyssna på mig nu, Schettino. Människorna på båten är instängda. Under fören på styrbords sida finns en lotslejdare. Klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Förstår du?
– Jamen alltså vänta, jag måste berätt… Alltså båten håller på att kantra! säger kaptenen och man ser att han är rädd.
– Då tar vi det igen. Människorna på båten är instängda. Ta dig till stegen, klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Finns det kvinnor och barn eller andra som behöver hjälp?
– Men snälla, båten kantrar och det är så mörkt här, jag vet inte hur jag ska våg… ku… (Kapten Schettinos underläpp darrar.)
– Intresseklubben antecknar! Vad ska du göra? Åka hem till mamma och vila? Ta dig upp på båten för i helvete!
Schettino lyder halvhjärtat och alla i rummet där De Falco befinner sig reser sig upp och applåderar sin ilskne kustbevakningschef. Men då kommer Stålmannen och lyfter skeppet i säkerhet, och alla på båten reser sig upp och applåderar. Keira Knightley vaknar, räddar DiCaprio, tappar båtshaken rakt ner i huvudet på Schettino – med ett thud-splash-ljud – och så börjar eftertexterna rulla medan Stålmannen slänger lystna blickar efter De Falco och man anar att det redan nu finns finanser för en uppföljare.
På italienska och på riktigt sa De Falco ”Vada a bordo, cazzo!”, och det är faktiskt det vi i fortsättningen ska säga när vi anser att någon inte tar sitt fulla ansvar.
– Nä, jag orkar inte laga mat idag.
– Vada a bordo, cazzo!
Vi rör oss försiktigt här hemma. Man får inte hoppa fram bakom hörn och skrämmas, man får inte ställa dammsugaren under kamouflage och man får absolut inte be herrn i huset om hjälp.
*visk* Min djefla man har ont i ryggen igen. *visk*
Så här står han – och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.
Det börjar alltid med en lång utläggning om hur det känns lite obekvämt i ryggslutet och slutar alltid med ambulansfärd. Vi är beordrade att säga till om han står, går, ligger eller gör något konstigt. Men det är precis som att säga att någon borde laga mindre salt mat eller uppdatera körskolekunskaperna: ilska och aversion dominerar plötsligt känsloregistret.
– Oj, nu står du som lutande tornet i Pisa för att kompense…
– Det gör jag inte alls!
– Fast du sa att vi sk…
– Ahhhjhhhj.
– Pappa står på alla fyra inne på toa, ska han det?
– Kräks han?
– Nej.
– Då är det ok.
– Ska du verkligen ligga sådär som en amöba i soffan, den är ju så mjuk, och ett hårt underlag sägs ju vara bättre.
– Jag mår finfint.
– Men har inte du ont i ryggen?
– Nope. Trarajdiraaaa … när som seglarn seglar på tjofaderittan lej …
Aha. Nykteristen och renlevnadsmannen (orienterare, ni vet) har petat i sig en hel värktablett och mår (just nu) toppen.
För att inte vara i vägen (eller annan, valfri anledning) åker jag nu på basketmatch. Om fortsättning inte följer, har allt avlöpt väl.
Uppdatering
Fortsättning följer … inte! Han har somnat på sin värktablett, han har inte stånkat och frustat och vrålat – men lagat mat! Den ljusnande framtid är vår!
När jag gick ut både nian och gymnasiet, var ett besök hos SYOn obligatoriskt. Så är det tydligen inte längre – man får boka en tid om man vill hos studie- och yrkesvägledaren, som det nu heter om man ska vara korrekt. (Vilket jag faktiskt inte vet om man ska i sammanhanget eftersom de stackarna tydligen inte alls är särskilt korrekta själva.)
Kommer jag nu som en hungrig varg att kasta mig över en hel yrkeskår och slita den i stycken? Nej, jag ska bara berätta lite om de två som jag har stött på.
I nian var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.
– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
Förmodligen hade jag armarna i kors också. SYOn bad mig välja bland de 30 små orangefärgade foldrarna som listade utbildningar som ledde till yrken som svetsare, syslöjdslärare, jurist, läkare, gympalärare, bibliotekarie, OÄ-lärare, agronom och några lärare till (överrepresenterade med flit, väl). Men det var för mig fullständigt otänkbart att bli lärare eftersom både mamma och pappa var det – och de satt ju och rättade prov och tentor hela helgerna. Min plan var förstås att spela basket på helgerna.
Så jag tog foldern om ”journalist”. Och fick höra att det var ett bedrövligt yrke som dessutom var osäkert och illa betalt och att det kunde jag glömma.
– Förresten ska jag flytta från Luleå, sa jag. Till Stockholm.
SYOn blev upprörd å NJAs och Norrbottensteaterns vägnar och sa att hon var övertygad om att Stockholmsbubblan skulle brista vilken dag som helst. Och att rejäla yrken lönade sig i längden. Utom för läkare och jurister, för de befann sig också i en bubbla som skulle brista endera dagen.
Under sista året på gymnasiet var jag fortfarande fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.
– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
– Jahadu. Dramatens scenskola? sa SYOn, som borde ha sagt ”Teaterhögskolan”.
– Japp, jag provar in om två månader. En pjäs av Dario F…
– Nä, det där kan jag inte rekommendera. Kvartersteatrar, minimilön, att hanka sig fram på bidrag. Nej.
– Fast jag ska ju alltså bli världsberömd skådespelerska.
Sa jag. Och blev nästan lärare (föreläsande redaktör, liksom).
Jag frågade på Facebook vad mina vänner kommer ihåg. Vissa minns exakta repliker som jag, andra minns ingenting:
”Tror han hade skägg, eller så var det en tant och i så fall hade hon inte skägg.”
Vad minns ni? Skäggen, foldrarna, råden eller oråden? Om ni inte minns något kan nu tala om hur i hela friden man illustrerar ett inlägg om SYO när man inte ens kan hitta bild på foldrarna.
Kommentatorn Skogsgurra skickade en gammal tidning till mig: Se 36/1970 med Ricky Bruch på framsidan.
(Han är inte den förste. Många kommentatorer har under åren på vindar och i källare stått begravda i ”gammal skit” och då helt korrekt tänkt: Men vänta nu, den här vill nog Lotten ha! Särskilt nakenbilderna!)
Jag är av den bestämda uppfattningen att vi är för lättkränkta idag, och måste därför skaka och ruska om er lite. Först en australiensisk komiker som heter Steve Hughes (med ett förflutet som hårdrockare).
1. Man får bli kränkt! (Men det händer inget.)
Och nu AB Björnkranars avancerade bamsereklam från 1970, där alla reglage är samlade och stödbenen är hydrauliska. Jaja, det var ju i Se, som hade naket både här och där, så nog kunde de ta ut svängarna med sin 4-hjulsstyrning. Jag har skrivit om naket förr, och jag vet att tiderna förändras och att den här bilden inte på några som helt villkor hade godkänts idag. Men … vad tycker ni?
2. Hon är utnyttjad!
Slutligen information från Tobaksbranschföreningen, som 1968 bildades av Svensk Tobak AB och internationella tobaksföretag. Reklamen nedan (om det nu är reklam) är intressant eftersom det inte var förrän i mitten av 1970-talet som Konsumentombudsmannen beslutade att tobaksreklam måste innehålla information om tobakens skadeverkningar. Vilket väl antyds här?
