Jag äger en rasande intressant bok som heter ”Stockholms parkering” (2007). Någon måste ha badat med den någon gång, för den har blivit alldeles bucklig och konstig, men visst ska det väl synas att böcker har lästs? När man spiller i t.ex. kokböcker ska man bara tänka ”yes, där satt den!” och när man dödar feta flugor i ett nyss uppslaget uppslagsverk, passar man förstås på att göra en anteckning i marginalen bredvid smällfläcken:
fluga, d. 2009, Brachycera, surrandet gjorde mig vansinnig.
Den buckliga parkeringsplatsboken tar konsekvent (och helt riktigt) lapplisornas parti och påpekar bland annat att det är bra när man på en och samma plats har ”flera olika parkeringsrestriktioner, för då blir parkeringsvakternas arbete mer varierat”. Huruvida de hade gillat denna variation, vet jag dock inte:
Televerkets personalparkering vid Brunkebergstorg i Stockholm (1956).
Den roligaste bilden är ändå den med två förorättade parkeringsvakter som inte alls uppskattade Magnus Ugglas tilltag i låten ”P-F” från 1989. Låten är inget storverk, om jag får säga så:
Min dröm förgör. Dom får en vanlig, fredlig, snäll bilist tänka som en terrorist.
Men visst kan man väl skratta lite och rycka på axlarna och gå vidare i livet – kanske till och med ge tillbaka med samma medicin? Nej, vänta! Vi är kränkta! Vi tar i med hårdhandskarna! Vi river sönder ett foto!
Att jag tycker att fotot är så roligt beror på den inte särskilt upprörda mannen till vänster: han har ju jättekul!
Jag har inga som helst problem med parkeringsvakter. De gånger som jag har fått böter har jag definitivt varit skyldig till mitt brott, hur irriterande påföljderna än har varit. Men Uggla, han var förbannad:
Hon blir mosad mot min högerskärm När jag söker köra över hennes bötespärm. Min dröm förgör. Varenda gång jag får en p-kupong sjunger jag min sång.
Hade jag varit stenålderskvinna hade jag varit fulare i håret. Jag hade dock enligt alla forskarrön ätit jättenyttigt med blott nötter, bär och kött på tallriken. (Tallrik? Oh ja, just min gren av stenåldersmänniskan hade tallrik. Och tandborste. Samt hålfotsinlägg. Vilket i förlängningen innebär att vi även hade skor. Moving on.)
Typiska stenåldersmän i full färd med att tillverka hålfotsinlägg.
Fast om jag hade varit stenåldersmänniska hade jag förstås varit död nu. Jag hade dött redan som nioåring när en sabeltandad tiger kom för nära och gav mig ett astmatiskt anfall som långsamt kvävde mig till döds. Mina barn hade varit döda också för de har haft feberkramper, brutna armar, krupp, lunginflammation och smittkoppor. Förlåt, vattkoppor. (Det är här faktakontrolleringslusten sliter och drar i mitt inre. Fanns vattkoppor på stenåldern eller är de anakronistiska faktoider de också, som allt annat som är intressant? Vilka sjukdomar kan man de facto dö av egentligen? Får jag hitta på att krupp är livsfarligt? Eller ska jag för enkelhetens skull säga att vi alla säkert hade dött av den förfärliga sjukan gröna hund? Moving on.)
Vad jag vill komma fram till är att jag är slut som fysiskt praktexemplar. Inte bara min djefla man stånkar och huffar samt puffar idag. Igår på basketträningen sa det nämligen knirk i min högra vad. Eftersom det hela tiden säger kniork, knäpp, knak, knaster, plupp och pang i andra delar av min kropp, sa jag till vaden på skarpen, lindade en munkavle runt den och lirade vidare. Fem minuter senare sa det ploff i samma vad, och så kunde jag inte springa, hoppa, rusa, förflytta mig i sidled eller ens trippa på tå mer. Jag kunde bara halta fram som en stelbent stork.
Det där är min stand in som visar exakt hur det såg ut igår. Fullsatt på träningen har vi, ja.
Muskelbristning, säger läkarvetenskapen. (Som är en sjuksköterska i laget, en tyngdlyfterska i laget och en medicinsk uppslagsbok från 1898.) Den hemliga kuren lär vara att överdosera antiinflammatoriska piller i kombination med smärtstillande tabletter. Själv tror jag med på en överdos i självömkan i kombination med ältande. Och ett och annat lustigt utrop som t.ex.:
Jodå, vi har sagt att vi ska bli 100 år båda två och att vi sedan ska hoppa ner i en vulkan tillsammans eftersom barnen då förhoppningsvis klarar sig utan oss. Frågan är bara hur i hela friden jag ska få upp karln på vulkankanten. I förmiddags hördes detta:
Nu får man faktiskt ta dylika hojtningar och rop med en nypa salt och mumla ”don’t cry wolf” (samt helt inkorrekt nynna på Peter och vargen för att jag när jag var liten blandade ihop den med Pojken och vargen) eftersom min djefla mans rop på hjälp kan bero på att han
inte kan hitta filmjölken
har fastnat med ena foten i toastolen
balanserar 72 böcker på varandra eftersom latmansbördors rekord bör slås
brinner av iver över att få visa upp sin senaste imitation av en dammsugare som har tagit sig vatten över huvudet och sugit i sig tre bomullstussar och tre gem på en gång.
Jag släntrade nerför trappan samtidigt som jag lade ÖK i Wordfeud (ka-tjing) utan att trilla eller ens darra på manschetten. Men så såg jag. Förfärligheters förfärlighet. Som en gammal vinkelhake stod han i köket och hängde över en glassburk.
Den djefla stånkande mannen och hans glass.
Han sa:
– RYGGSKOTT!
Jag kontrade snabbt med :
– NACKSKOTT!
Det är i det läget min man inte förstår mig. Medan han vill att jag ska säga stackare, nämen ojojoj, det blir nog bra ska du se samt vill du ha lite knark, står jag och förbereder mig på att få associera vidare med NÅDASKOTT, HAGELSKOTT, SKRÄMSELSKOTT, PISTOLSKOTT SLAGSKOTT … VARSKOTT! Skratt är bästa medicinen! (För nu börjar jag ju bli rätt van vid ryggskotten.) Å ja ba:
– Men du, är det inte lite sent? Det var ju i förrförra veckan som skottdage…
– Uh. Ah. Dähr. Och dääähr. Tabletterna.
– Knark! Får jag ta? Vad gjorde du när det högg till?
– Bäddade. En. Uh. Aaah. Säng.
– Aha. Då förstår jag. Nya, ovana rörelser är aldrig nyttiga.
Nu ska ni inte vara oroliga – han har tagits omhand av mig och fått dunderpiller som vi smugglade hit från storstan i somras och dessutom dubbel dos muskelavslappnande tabletter. Han bedyrar att han har gjort sina muskelövningar som han ska och att orienteringsrundan på blankis i förrgår inte har med saken att göra. I detta nu ligger han och snarkar bredvid mig med en kylklamp på ryggen. Nyss mumlade han något nästan ohörbart. Transkribering:
Jag har blivit galen av ilska mot tjuvar och banditer så många gånger nu, att inte ens Kapten Haddocks svordomar räcker. Alla våra cyklar försvinner, två kameror har stulits, rånad på allt jag hade blev jag en gång – och nu sitter Nittonåringen (på väg hem från Lund för att fira 20-årsdagen) och mår illa på en buss i mörkaste Småland för att tjuvarna har vandaliserat spåren och stulit kopparn så att tågen inte kan rulla.
Katakres! Diplodocus! Band av glada borrar! Hycklare i tartarsås! Ekvilibrist! FLÖJT PÅ ER!
Den där bildtexten har jag förresten bara hittat på. Om man tar det som står i pratbubblan (som om man ska vara noggrann är mer av en pratrektangel) och översätter med hjälp av Dr Google, blir det:
Har vi några tjuvar i kommentatorsbåset? Som vill erkänna och bli förlåtna? Eller svurna lite åt? Mollusker och maneter på er!
Så, nu har jag avreagerat mig. För att slippa en naturlig övergång till nästa ämne, gör vi så här:
_*_*_*_*_*_*_*_*_*_ Reklampaus_*_*_*_*_*_*_*_*_
Köp konserverad gröt!
Alla har problem med håret! Överallt! Ta det från armhålan och sätt på huvudet!
Solnedgångar är bra för de kan illustrera allt.
_*_*_*_*_*_*_*_*_*_ Reklampausen är slut_*_*_*_*_*_*_*_*_
Men nu till gårdagens begivenhet – jag fick av Orangeluvan i julklapp en biljett till genrepet före Melodifestivalfinalen och kan meddela att Loreen vinner imorrn. Danny kommer tvåa och Lisa Miskovsky trea. (Och jag har alltid fel, ska kanske tilläggas.)
Några bilder, så att ni är beredda imorrn, kanske ni vill ha?
De tre programledarna har precis de klänningar och byxdress som mina barbiedockor hade på sig 1974.Loreens scen byggs upp på ett litet kick, lätt som en plätt inkentinken.När programledarna inte är i sändning dansar de, sjunger, skrattar med studiomännen och teknikerna och ser ut att ha så himla kul att jag var beredd att kasta mig ner och skrika JAG VILL VARA MED! TA MIG! HÄR ÄR JAG!Molly Sandéns ljus var häftigare från våra platser än i tv, för vi såg allt i profil.Slutnumret är förra årets vinnarlåt, ganska mesigt sjungen av Elena Paparizou – omgiven av urläckra dansare. Särskilt den inringade huvudbonaden som är som en fjäderfontän, ska ni kolla in.
Hett tips: mellan låt 7 och 8, eller om det var tidigare … eller senare … får ni se Sarah Dawn Finer i en inspelad sketch som är rolig. Inte lika hett tips: efter alla tio låtarna får ni se en av Helena Bergströms rollfigurer i en inte alls rolig monolog nere på scenen.
Javisstja — ni vill väl se hur jag hade klätt mig också? Tadaaaa:
Fluff, tyll, glitterprickar och på det hela taget en ganska obekväm utstyrsel.
Tydligen är alla etymologers favoritord ”brasklapp”. Och då handlar det inte om Thorsten Flincks eventuella skamgrepp, utan om sånt där från förr i tiden.
Så här vareva.
Det var en gång en biskop i Linköping. Han hette Hans Brask (1464–1538) och var en rättskaffens man. (Att just jag kommer ihåg vem han var, kan ha att göra med att jag på högstadiet hade en SO-lärare vid namn Hans Rask.) Till yttermera visso var Brask både bildad och klok, bl.a. skissade han på något som sedermera skulle komma att heta Göta Kanal. (Och då talar vi inte om filmen.)
Den här kartan sägs Brask ha ritat runt år 1500.
Men han var inte riktigt politiskt korrekt. Han tyckte saker som de andra grabbarna i sandlådan inte tyckte. Lite feg var han dessutom, för han dängde inte näven i bordet, satte ner foten och protesterade utan … gjorde det i smyg. Han reserverade sig i hemlighet så att ingen såg det, liksom.
För när han – och de andra i bestämmandeställning – bestämde att ärkebiskopen Gustav Trolle 1517 skulle avsättas, skrevs beslutet i ett protokoll som förseglades och sigillades av alla i tur och ordning. Man trycker ju sitt sigill i en klump av vax, lera eller lack – och i den lilla klumpen smugglade Hans Brask in en liten lapp, på vilken det stod: ”Till denna besegling är jag nödd och tvungen.” Jag tänker mig att det såg ut så här (rätta gärna min fornsvenska):
En brasklapp, alltså. (Numera säger vi ju ”Härtill är jag nödd och tvungen” istället, eftersom vi inte längre beseglar saker till vardags.) När ungefär 82 personer avrättades under Stockholms blodbad 1520, var Hans Brask inte en av dem eftersom han pillade fram sin lilla lapp från sigillet för att bevisa att han inte hade velat avsätta Trolle egentligen och därmed även att han var en … fegis?
Och när känner man sig föranledd att lämna brasklappar idag?
– Nä, vi har ju haft halva laget magsjukt, så det blir en tuff match.
– Med tanke på den sena timmen har jag säkert inte stavat alla ord rätt.
– Jag är ingen talare, men …
– Eftersom barnen inte tycker om stark mat, har jag inte kryddat så mycket.
– Vischerligen har ja druwkit fem öl, men jag vet faan vad jag schäjer. *hick*
– Idag bloggar jag på en höft om sådant som alla säkert redan kan, men jag är ju så upptagen med allt annat och måste dessutom hålla mig vaken trots att jag inte har sovit mer än fyra timmar inatt, och inte ser jag vad jag skriver heller för solen lyser rakt på skärmen och förresten har jag ont i höger tumme och … och … och …
Tyvärr för Trollhättan, hann jag inte se mer än insidan av en taxi och sjukhuset, där dagens föreläsning ägde rum. De 120 åhörarna i Lokalen Utan Ventilation bjöds på språkpolisiära ingripanden och ruskigt slöseri vad gäller blädderblockspapper. Om det finns några auditorie-arkitekter out there, så har jag en kort lista på önskemål:
Föreläsare vill oftast kunna skriva på en gigantisk tavla samtidigt som kanonen visar en bild.
Pennorna bör funka.
Strålkastarna bör numera inte vara riktade mot föreläsaren.
Åhörarna vill ha tillgång till syre.
Men nu är jag framme i Uddevalla, där jag fick tipset att besöka museet och vandra på strandpromenaden ut till havet samt äta dääär, däääär och dääär, men absolut inte där och inte där. (Snabbt förträngde jag alla råd, insåg att jag här har letat efter mat minst en gång tidigare – och tog en macka på café.)
Uddevallarapport
1. Museibesök … inställt: det stänger kl 16:00.
Entrén är gömd bakom tegelklumparna, som ju har fått en intressant placering.
2. Konstverk som imponerade.
Tjocka glasskivor av olika storlek placerade på varandra, bara. Ingen skylt med information. (Att jag kapade bilden på bredden berodde på att jag i detta läge hackade tänder och inte kunde fokusera.)
3. Flytetyg som gjorde mig konfunderad.
Blå plåtbåt längs strandpromenaden.
4. Strandpromenad som tog slut.
Skylten talar om att det är stopp. Pilarna pekar på havet, som ligger där i fjärran. Oåtkomligt, precis som på Louvren.
5. Arkitektur som förvånade.
Längs gågatan i Uddevallas centrum finns som i alla städer affärer och restauranger. Och detta underliga hus. Men … vad står det där på mitten?
6. Graffitin som jag vill visa hela världen. Kan det vara en matbloggare som har varit i farten?
Jag sitter stilla. Jag sitter så jag får sängsmak, tågsmak, soffsmak och bänksmak i rumpan. Jag har då aldrig suttit så mycket som nu. Människan lär ju dessutom enligt se senaste rönen inte vara gjord för att sitta. Det var bättre för, sutte man då så var det i en hård kyrkbänk där det var svårt att hålla sig vaken, om inte träsmaken satte in.
Eftersom tiden sedan i torsdags försvann i ett res-, föreläsar-, basket- och whiskytöcken, gick två dagar utan att jag märkte vad som hände. Detta tarvar en liten sammanfattning.
Att resa till Gävle tar tre timmar på tre olika tåg. Ingen förstaklass, hundar och katter överallt trots skyltar med överkryssade hundar, isande nordvindar på perrongerna och allmän känsla av att det är synd om oss. Allihop. På alla tåg. I Sala har de förbättrat servicen för resenärerna på det här viset:
Tågtiderna på resplus.se, jaha. Men var i tåget går vagnen?
Väl framme i Gävle vandrade jag genom staden och fann att den liksom alla andra städer har haft galna stadsarkitekter. Torget är väldigt fint med soldyrkare i stolar av maxstorlek och på sommaren springer glada barn i fontänplask. Men de här husen passar ju inte ihop!
Inte ens en inredningstidning hade kunnat säga ”kontrasterar snyggt mot varandra” om detta.
Jag föreläste hela långa dagen och åt lunch på Brända Bocken, för att sedan på väg hemåt hälsa på Fnasket i Plasket, som jag fick tips om i kommentatorsbåset. Eller som hon heter egentligen: ”Gudinna vid hyperboreiskt hav” av Eric Grate (1956).
Ignorera gärna patrasket framför fnasket.
På lördagsmorgonen fick jag hoppa in och vara speaker för stadens två elitlag i basket eftersom eldsjälen som gör det i vanliga fall, hade en skrällande lunginflammation att ta hand om.
Den här bacillfyllda, svarta saken ska man placera på hakan för att höras så bra som möjligt.
Det visade sig att jag med uppdraget även fick ansvar för nycklar och frågesvar som jag inte hade.
Gamnackeframkallande ansvar.
Sporthallen byggdes 1956 och har lappats och endast lagats provisoriskt under åren. Den kommer tyvärr snart att förklaras som kulturminnesmärke och därmed rymmas i det romantiska skimmer som allt som är gammalt förr eller senare hamnar i.
Hårstråna där i skiten kan alltså vara Jocke Bergs, Yvonne Rydings eller Christer Lindarws, för alla har de haft gympa här.
Dessutom är den besudlad av handbollsspelarnas klister precis överallt:
Handbollsklister är nog det allra klistrigaste klistret.
Lördagens höjdpunkt var (för mig i alla fall) när jag fick presentera herrlagets motståndarlag Haga-Haninge, som hade två spelare som utmärkte sig:
Nr 7: David Czernik Nr 8: John Goliats
Har ni någonsin varit på ett idrottsevenemang där speakern börjar prata om Bibeln under presentationen? (Jag skrattar fortfarande åt mig själv.)
Efter matcherna kastade jag mig i bilen och åkte till Stockholm för att lukta på en whisky hemma hos Lisa Förare Winbladh.
Ni ser den? Längst ner till höger. Kåda och apelsin med en antydan till citrus!
I morse var det dags att köra hem igen. Stressad av att inte kunna hålla min deadline när det gäller whiskyöversättningen (som jag förmodligen kommer att nämna otaliga gånger fram till juni), upptäckte jag lite för sent att jag borde ha tankat. Så här körde tänkte jag:
– Jag måste ha hög växel.
– Jag ska inte gasa.
– Satans uppförsbacke!
– Nej! Jag kör inte snabbare än så här!
– Vad var det där för ljud? Hörde jag ett eko i tanken?
Väl där skrattade jag åt mig själv igen. Eko i tanken! Hihi och hoho. Bensinen räckte tack och lov ända fram till den här apparaten:
Jag såg inte den jättestora ettan förrän efter ett bra tag …
Apropå ”Jävla skitsystem” – hur många anvisningar ska man läsa och lyda? Vi tar några förstoringar:
Kolla! Det finns ju ett bindestreck efter kassa!Bensinpoesi. (Som inte stämde: jag kunde tanka utan att ta omvägen med mitt leg.)Mystisk information: jag var helt ensam och kunde dessutom tanka utan problem.
När jag hade tankat färdigt, tog jag mitt kort och åkte iväg utan att stänga tanklocket. Efter 100 meter kom jag på det, vände och letade efter den runda plupp som måste ha farit iväg från biltaket – som skjuten ur en kanon – i första kurvan. Men nej. Puts väck. Jag fick gå in i butiken och köpa en nytt för 50 kronor.
Såja. Nu är rapporten till kommentatorsbåsets medlemmar levererad. Jag måste sätta mig ner och återvända till whiskyboken och trassla ut det här:
”That is the status quo today, but the stillhouse is one of the most quirky in Scotland, featuring four flat-topped wash stills of diverse shapes and sizes and four spirit stills with boil balls and distinctive cooling copper water jackets, while a section of number two spirit still dates back to 1874.”
De har möblerat om något alldeles otroligt i storaffären som jag storhandlar i sedan tolv år. Jag handlar så mycket att kassörskorna (på den tiden som det fanns kassörskor) brukade säga ”ojojojdå” när jag kom gående. Sedan kom självbetjäningen, så nu säger de ”ojojojodå, nu får vi hoppas att det inte blir avstämning” och då brukar jag höhöhöa och svara ”nä, för det vet vi ju hur det blir med stämningen då”.
Efter den senaste ommöbleringen har de anordnat hyllorna efter gatumönstret i New York. Man ska inte längre kunna gå i en vid cirkel med små instickare in i mitten, utan måste gå som i en kantig labyrint i varenda liten gång och banne mig finns inte jordnötssmöret på tre olika hyllor. Kan det vara en medveten strategi, sprungen ur välmenande hälsoaspekt?
Olika sorter på olika ställen i butiken: asiatiska hyllan, amerikanska hyllan och sylthyllan.
Men om vi nu återvänder till N.Y., så är det ju sedan urminnes tider känt att människor möts i korsningar. Om inte annat så ställer de sig att vänta i stadens korsningar för att få träffa någon och umgås lite. Detta sker även inne i affären! I varenda hyllkorsning står folk och pratar minnen och jag vet inte allt! Gah! Stick! Schas! UR SPÅR!
På kartan här nedan har jag ringat in korsningarna där jag antingen har kört på eller varit tvungen att med skrikande vagnshjul väja för någon.
Bryant Park där motsvarar alltså frukt- och gröntavdelningen.
Kryssen på kartan markerar ställen där jag har tagit kurvorna för snävt och vält omkull hyllor eller i enstaka fall endast gått in i väggen.
Det stora krysset uppe till vänster markerar det som hände idag. Jag skulle bara gena lite när jag såg en synnerligen trevlig sopborste för ”endast 49 kr bara idag”. Så här ungefär såg det ut – jag har gjort en efterkonstruktion, förstår ni:
Jag är på väg framåt (se pil), men det svullna vänsterknät hakar i hörnet!
När knät fastnade och resten av kroppen fortsatte framåt, svajade hela jag av motstridiga krafter. Jag kände att jag höll på att falla, och famlade efter första bästa sak att hålla i. Och fann en stekpanna!
Plötsligt låg jag så här på rygg med en stekpanna i handen.
Nu syns det ju ganska dåligt hur dramatiskt det hela var. Men så här så det ut:
Ni förstår vilken snygg saltomortal jag måste ha gjort när jag landade på rygg? (Okej, en liten piruett i alla fall?)
Jag skulle preciiiis resa mig upp och borsta av mig samt skratta lite förläget och visa allmänheten hur jag inte alls hade gjort illa mig, när en man på ungefär 87 vårar böjde sig ner och högg mig under armarna och lyfte upp mig. Schwåpp! Han njööööt.
– Hoppsan! Så det gick! sa den okände mannen och log.
– Men jisses vad stark du är, lyfta upp mig på det där viset bara … oj! sa jag, mycket imponerad.
– Alltid beredd för en dam i nöd!
– Tack!
– Vet du. Så här nära en kvinna har jag inte kommit på säkert 20 år.
Sa mannen. Och så skrattade han och jag högt tillsammans och jag skulle precis kontra med något riktigt ekivokt, när jag hörde en dam bakom oss säga:
– Tjugo år var väl att ta i.
Hon såg arg ut. Den gamle mannen slog då ut med armarna och ryckte på axlarna på en gång (vilket kallas simultanförmåga) och försvann sedan med den arga runt hörnet mot alla skor i plastläder. Själv snubbelkrockade jag mig vidare mot utgången och checkade ut för 3 200 kr.
En gång i veckan går jag in i en radiostudio för att där berätta om ordspråk och talesätt. Förra veckan berättade jag om den nya användningen av ordet ”episk”, som numera inte bara betyder berättande eller storslagen utan rätt och slätt väldigt bra.
En lyssnare ringde in och frågade vad i hela friden ”inte gå över ån efter vatten” kunde betyda. Jag kliade mig i huvudet och funderade på vad som var så svårt att förstå. Om man står vid en å, är det onödigt att gå över ån och hämta vatten – krångla inte till det. Vad menade männschan? Men så kom jag på att det var ordet ”efter” som hade stökat till det. Lyssnaren hade i alla år tolkat det som en helt vanlig preposition och inte alls begripit vad man hade att göra bakom vattnet — och hade det kanske något med ”bakom flötet” (som ligger i vattnet) att göra?
A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.
Idag pratade jag om kor på isen, latmaskar, korpgluggar och lejonparten samt att man ju inte ska skåda given häst i munnen. Apropå hästars munnar, ansåg jag mig då tvungen att läsa högt ur Nordisk familjeboks första upplaga om ”arsenikätare”.
(Naturligtvis kunde jag ha läst i den närapå identiska artikeln i andra upplagan [”Ugglan”], men att jag i min ägo har min morfars förstaupplaga är bara så häftigt.)
På bilden här ses alltså förstaupplagan till vänster och andraupplagan till höger. De kostar nästan ingenting att köpa idag, men å andra sidan finns de på nätet (Projekt Runeberg), så det är ju egentligen ingen idé. Om man inte som jag njuter av att vända på de gulnade bladen för att få läsa om lapparnas ovanligt långa armar och annat olämpligt. Som att man kan må rätt bra av att strö lite arsenik på jordgubbarna.
”Hästar blifva muntra och lifliga …”
Artikeln ovan fortsätter med att förtälja att man i vissa alptrakter rekommenderas att äta arsenik, även om det stundom kan göra att man dukar under:
”I Steiermark anses ”arsenik-ätningeri” gifva godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man börjar der vid 20 års ålder intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och dosen stegras sedan småningom upp till 40 centigram, ja, enligt uppgift, ända till öfver l gram (100 centigram). Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas och måste sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut arsenikförgiftning på grund af dosens allt för hastiga stegring.”
Så. Var köper man lite lagom mycket arsenik? Jag skulle nämligen vilja vara både liflig, munter och blomstrande.
(För några år sedan utnämnde jag mig och liknande själar till Pyttipannabloggare. Det var på den tiden alla länkade till varandra, alla utmanade varandra och bloggar kände att de behövde fler läsare fastän de inte hade reklam.)
Jag sitter och planerar en liten föreläsningsturné som tar mig till
Gävle på fredag
Trollhättan på måndag
Uddevalla på tisdag.
Eller planerar och planerar, egentligen försöker jag bara beställa tågbiljetter – men ettorna och nollorna arbetar emot mig. Det blir bara fel.
Jag vill ha billig förstaklassbiljett, men klickar okoncentrerat i en dyr andraklassbiljett. Jag vill ha frukost, men klickar i rullstolsplats. Jag vill åka med så få byten som möjligt, men väljer plötsligt en rutt som ger mig halva resan per buss. Och hur jag än gör, kan köpet inte avslutas eftersom sammanlagt 1 fel har inträffat och detaljerna ju är extremt odetaljerade.
Men nu till väsentligheterna!
Jag har 45 minuter över i Gävle! Vad ska jag göra?
Jag har en timme över i Trollhättan! Vad ska jag göra?
Jag ska sova på Hotell Gyllene Knorren Gyldenlöwe i Uddevalla! Tänk om de inte har bacon!
And now for something completely different.
Det är en undertextsöversättning som jag inte kan glömma. I en av alla dessa amerikanska mordserier (Criminal Minds den 3/2) står en av våra hjältar och talar i telefon med en annan av hjältarna, förmodligen för att handlingen ska föras framåt eller förklaras på ett mindre krystat sätt. Man kan ana det på antalet ”ju”.
– Den mördade hade ju blod på vänster sida, men var högerhänt.
– Den bedragna hustrun hade ju varit gift tre gånger tidigare.
– Den här ficklampan som jag har funkar ju inte.
Nåväl.Brottsplatsundersökningshjälten står i ett blodbestänkt rum och pratar med datornörden som alltid jobbar på distans. Plötsligt ser telefonhjälten något mystiskt på väggarna. Tavlorna hänger konstigt. Någon har hängt upp tavlorna i fel ordning. Det är oordning på tavelupphängningsfronten! Han säger i telefonen nu inte alls något om att tavlorna ju hänger skumt (vilket hade varit logiskt) utan bara:
– I’ll call you back.
Detta översätts till:
– Jag hänger upp.
Det tycker jag var jätteroligt på jag vet inte hur många sätt. (Tre?)
Nu återvänder jag till mitt whiskyöversättningsjobb, som jag rusar fram genom som en sirapslimpa rusar genom tarmarna. Det vill säga: inte särskilt snabbt. Big bodied and rich, old leather and oranges on the palate!
