Lotten – Sida 157 – den skrattande språkpolisen

Det här med ”sociala medier”

Publicerat av Lotten Bergman den 5 april 2012 14:50

Jomenvisst, ni tittar in i ett sådant just nu. Jag föredrar att kalla dem annat, som ”olika kommunikationsverktyg” (för långt, ju) eller precis vad man gör (blogga, twittra, fejsboka). Jag håller småföreläsningar i ämnet som ligger på sandlådenivå inför människor som bara behöver förstå vad det handlar om. Själv sällantwittrar jag, facebookar med vänsterhanden och bloggar … ja, det vet ni ju.

Igår var det braskande rubriker i tidningarna om att man inte kunde betala med sitt Visa-kort på Coop. Jag såg framför mig hur ilskna påskshoppare rusade ut med obetalda varor och hur personalen slet sitt hår.

Bidrag till er som inte står ut med att att läsa sådana här rubriker: att.

Eftersom jag idag skulle handla i just denna affär och dessutom har svårt att bära med mig stora sedelbuntar, kollade jag runt lite för att ta reda på om det var någon idé att åka iväg, eftersom det ju skulle bli ”tråkigt” för mig som kund:

Lovely, de "sätter in alla resurser". Nu ska här fås besked! — Lovely, de ”sätter in alla resurser”. Nu ska här fås besked!

Coops sajt:

Nähe, inga besked där. Bara tårta. Och recept. Men lite längre ner finns en herrans massa vägar till information!

Bloggen är en renodlad receptblogg, så den struntade jag i. Twitter har inte använts sedan 26 januari:

Facebooks Coopkonto är en ren receptbank:

Men man kan ju mejla via webbformulär från sajten! Då gjorde jag det, för de skulle svara så snart de kan:

Tyvärr var jag lite kort i tonen när jag mejlade, men jag var irriterad.

Klockan 10:06 fick jag svar:

”Hej och tack för ditt brev.
Vi kommer att ta hand om ditt ärende så snart vi kan.”

Inget mer.

Nu ordnade det sig – jag fick handla för över 2 000 kronor och kan frossa i ägg i dagarna fyra. Men frågan kvarstår: varför använder sig inte Coop (och många andra) av de kanaler som de faktiskt har? Alla måste förvisso inte twittra och alla måste inte fejsbooka på samma sätt som att alla faktiskt inte måste prata i telefon eller titta på tv – men vissa borde faktiskt försöka. Kundkontakt, Coop, is a good thing.

Ooooooooooh, nu ser jag att DN har besked:

Jamen det visste jag ju redan.

___________

Uppdatering 13/4
Nu fick jag svar på mitt mejl – men det tog alltså åtta dagar. Den som skrev hette JADCON med versaler, och det var ju lite kul. Coop kommer att ta till sig mina ”synpunkter och kommer att se över hur vi på bästa sätt kommunicerar för att nå så många som möjligt, så snabbt som möjligt”. Dessutom beklagar de det skedda med:

”Vi är hemskt ledsna för att onsdagens tekniska problem orsakade dig onödigt krångel. Våra tekniker arbetade så snabbt som möjligt för att lösa problemet, och tekniken var igång igen dagen därpå.”

Fast jag kan inte påstå att jag har fått onödigt krångel. Jag har faktiskt inte klagat på onödigt krångel utan på att de inte använder sig av sina kanaler, bara.

Ah well.

31 kommentarer

En missad chans till skratt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2012 12:49

I morse skulle jag till radion och prata om etymologier och andra språkkonfunderingar. Eftersom det spökande knät skulle vara i stillhet i 24 timmar och det bara hade gått 22,5, skickade Sveriges Radio på licensbetalarnas bekostnad en taxi. Det kom en gigantisk monstertaxi med plats för ett helt basketlag, vilket kändes lite som att ensam bo i en hotellsvit eller gå omkring i för stora pumps. Jag klättrade upp i baksätet, satte mig tillrätta och njöt av färden.

Det är inte en lång resa – på sin höjd 13 minuter. Jag satt och lyssnade på tystnaden, lade MENOPAUS i Wordfeud och fick en miljard poäng, tänkte på vad jag skulle säga i radio och kisade mot solen. Aaaaaaah. Ta vara på de underbara ögonblicken i livet, tänkte jag och njöt lite mer av tystnaden och så blundade jag och tänkte att nu tror väl taxichauffören att jag har somnat.

– Kan jag stanna här? Sveriges Radio?
– Eh, ja, tack.
– Du jobbar i radio?
– Nä, det kan man inte säga. Jag bara pratar lite.
– Jag var i radio i mitt hemland. Jag hade egen program i radion.
– VA? Hade du?
– Ja, jag är … jag är komiker.
– DU ÄR KOMIKER? Och här har jag suttit knäpptyst!
– Ja. Jag hade egen show varje dag. Rolig show.
– Du borde … du borde ju får prata i radio, du bo…

Vilket guldläge han har egentligen: radiopratande taxikomikern som driver med oss svenskar! Ge karln ett radiojobb!

Jag hoppade ut ur taxin och bestämde mig för att aldrig någonsin igen njuta av tystnaden utan att alltid passa på och prata med allt och alla eftersom den där tystnaden faktiskt var så himla mycket mindre värd än chansen att få klämma en irakisk (?) komiker på pulsen.

Det var svårt att illustrera detta. Tydligen finns det inte något roligt med att kombinera Irak, taxi och radio.

Så jag tar en reklamfilm för Lotto – en vinnare som fortsätter att jobba, men som kan unna sig att välja kunderna med omsorg. (Om inte annat så för att låten är så bra.)

11 kommentarer

Knät from hell

Publicerat av Lotten Bergman den 3 april 2012 01:01

"Collateral damage" tror jag att någon del heter. — ”Collateral damage” tror jag att någon del heter.

Ni vet mina knän som knastrar och där benpiporna skrapar mot varandra och knäskålen går vilse och smärtan dunkar och som jag inte kan sluta gnälla om? Och hur jag som en idiot fortsätter att träna basket trots att knäna är svullna och varma och trots att dunderkurerna med antiinflammatorisk medicin inte alls hjälper? Så här låter det på träningarna:

– Men Lotten … du haltar?
– Japp, men ni vet, spik i foten, det kunde ha varit värre.
– HAR DU EN SPIK I FOTEN?
– Nejnej, jag har bara ont i knät.
– Har hon en spik i knät?
– Har ni hört att Lotten har en spik i knät?

Lite senare ropar jag:

– Nu värmer vi upp! Alla vid mittlinjen! Jag ska bara knyta skorna, så kommer jag – börja med lay upp med reverse i hörnet och en lustiger hook rakt framifrån korgen!

I skorna stoppar jag ner ett par formgjutna sulor och två gelékuddar samt mina fötter. En knöl på strumpan rättas till genom ett kraftigt ryck som gör att strumpan (från 1981) knakar till. Och så tittar jag på mina oknutna skor. För att de ska kunna knytas måste antingen jag komma ner till skorna eller skorna komma upp till mig. Ett nästintill omöjligt projekt, faktiskt. Men med krumbukter och stön funkar det. Och så uuuuut på planen!

– Huff. Uff. Aj.
– Går det bra, Lotten?
– Japp, jag ska bara få igång cirkulationen.
– Trots spikarna i knäna. Jamen se där. Du ser redan lite smidigare ut.
– Tack. Kolla, jag kan spela försvar med djupa knäböjningar!

För ute på planen finns det en stund senare inga sorger eller bedrövelser eller knastrande knän. Jag flyger fram som en lärka och foular för allt jag är värd. (Min spelstil är brutal, hård, klumpig och inte särskilt snabb.)

Men efter träningen tittar jag på två knän som ser ut som oäten palt. Och nu har jag fått nog och en tid hos farbror doktorn imorrn och då ska jag be om en amputation. Eller kanske en kortisonspruta. Vi börjar med det sämsta knät och ser om vi därmed kan skrämma det andra till lydnad. För knäna ska veta hut!

Uppdatering

– Du har ju underbara ligament.
– Tack.
– Fantastiska ledband.
– Tack.
– Men nu tömmer vi knät på vätska och injicerar kortison.
– PRISA GUDARNA! Pukor och trumpeter! I love you!
– Man kan göra det här på två sätt … blabla … riskerna är … blabla … en gång är ingen gång … blabla … artrosen gör att … blabla … Nu kommer det att sticka till. Jahaja, dålig viskositet. Inte grumligt. Bra, det här blir bra. Är den där steril? Då tar vi … humdidum … jamen då var det färdigt.

Jag är numera full av kortison och känner mig som ung på nytt eftersom jag är beordrad noll komma noll fysisk aktivitet och bara får ligga i sängen som änna tonåring till imorrn.

31 kommentarer

Bibliotek vi minns

Publicerat av Lotten Bergman den 29 mars 2012 08:41

I två dagar ska jag vara moderator på Bibliotekskonferensen 2012. Det innebär att jag liksom är ett klister mellan olika föreläsare och att jag i mina randiga kalasbyxor och plommonstop ska väcka eventuella sömntutor, svara på frågor om allt mellan himmel och jord samt dessutom tre gånger per dag resa mig upp och leverera tips om hur man

skriver mejl som de facto blir lästa
skriver texter som är anpassade för webben
anpassar sig till framtidens språkbruk
bäst använder retorikens grundbultar under presentationer
får tiden att räcka till.

Låt mig se nu. Tio minuter per tipspunkt har jag på mig. Men. Punkt ett tar 90 minuter, punkt två lika lång tid, punkt tre tar fem dagar eftersom man måste prata om flygande tåg och sånt så fort det handlar om framtiden och punkt fyra tar ungefär en timme. Endast punkt fem klarar jag på tio minuter, men det beror ju bara på att jag kommer att säga att folk inte ska städa så himla mycket. Tydligt är att jag dessutom har glömt en punkt … Hoppas att den handlar om basket.

Fast egentligen skulle jag vilja prata om bibliotek istället. Vi skulle kunna minnas vår barndoms biblioteksbesök, ha en omröstning om Sveriges mysigaste bibliotek, föreslå innovationer som samarbete med gym och internetcaféer och diskutera det där matsäcksförbudet som gör att mina barn inte längre kan ha biblo som mellanlandnings- och håltimmesplats. Men vänta nu! Det kan vi ju göra här i kommentatorsbåset. Förstås.

Mitt första biblioteksminne har dock inte ett dugg att göra med böcker. Jag och Broder Jakob var på Lunds Stadsbibliotek och i ett par gigantiska hörlurar som hängde från taket (tror jag) lyssnade vi på LP-skivor med Tomas Bolme som Tintin. När vi skulle gå hem såg jag att någon hade ristat in KUK på en bokhyllegavel. Jag frågade någon vad det betydde, men fick inte alls en förklaring utan en föreläsning om att man inte på några villkor får rista in ord på bokhyllor trots att bokhyllor är till för bokstäver. Synnerligen förvirrande.

Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblo 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA! — Den nuvarande 20- respektive 17-åringen på biblioteket i Karlskoga 1998. EN SÅN SOFFA VILL JAG KÖPA!

54 kommentarer

Kalasbyxor!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 mars 2012 20:31

På många bilder från min barndom har jag på mig en minikjol som knappt täcker rumpan. Förvånansvärt ofta har jag kringlor i håret trots att modet sade ”långt och utsläppt”. Ibland har jag träskor – och nästan alltid har jag kalasbyxor.

Kalasbyxor?

(Nu är ni många som skakar på huvudet. Men ni förstår att jag springer mellan whiskyboksöversättningen med peat in the nose och toffee on the palate samt föreläsningar om svenska skrivregler och radioprat att jag inte hinner uppleva annat än just kalasbyxor här och nu.)

Så här såg jag ut i tvåårsåldern:

I förra veckan blev jag tvungen att läsa på om ordet kalasbyxor på grund av ett radioinslag. (En gång i veckan pratar jag i radio om ord, konstiga uttryck och dess ursprung.) Till en början var det en lika trist och tråkig läsning som de flesta etymologier plägar vara: damerna drog förr i tiden ett par tjocka, oömma, grovstickade strumpbyxor över sina sidenstrumpor med söm bakpå innan de skulle gå på kalas (emedan det alltid förr i tiden var sådant väder att både mamelucker och ribbade strumpbyxor samt pampuscher kräfvdes). När damerna sedan kom fram till festen, drog de av sig kalasbyxorna och gjorde stor entré med benen glänsande av siden.

Boring.

En annan teori är att någon läste fel på ett amerikanskt paket med panty hose.

Jag är sååå nöjd med party hose-förklaringen att jag har bestämt mig för att det är den som är rätt. Och nästan varje dag ikläder jag mig numera randiga kalasbyxor.

Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu.) — Ring arbetsmiljökontrollanten! (Bilden är inte arrangerad. Jag sitter precis så där exakt nu. Röran beror inte på mig.)

64 kommentarer

När nästan allt var dåligt, trasigt eller kasst

Publicerat av Lotten Bergman den 25 mars 2012 21:48

Under den senaste veckan har tingen varit emot mig. Det var dag efter dag i moll och eländes elände – men en avslutning med knorr i dur. Vi kan ju börja med ännu ett tågtrubbel eftersom jag har hört att halva befolkningen i detta nu sitter fast på tåg i Mälardalen. SJ:s app som heter ”Min resa” verkar ha fått nog, eller så skojar den med mig eftersom detta är allt som syns:

"Pretending" var ordet. — ”Pretending” var ordet.

Och så har vi då skärbrädan, som efter blott ett halvår med lök och tomater samt en och annan ostbit gick upp i limningen:

I köket finns mer trubbel. Det är paket som inte går att öppna, filpaket som inte går att tömma och så strösselpaketet från Tosseboda:

Strösslet bor i ett paket som är knappt en centimeter tjockt, vilket gör att det står stadigt som en balettdansös på tåspetsar. Det faller ideligen och kräks ur sig strössel som sedan inte på några villkor går att peta in i paketet igen. Och som om inte detta vore nog, äger vi nu världens absolut sämsta vitlökspress, som inte kan klämma, inte kan diskas och vars hela konstruktion är som 1980-talets plastcykel: ogenomtänkt.

Käraste Wordfeud behagade också kajka ihop. Det var plötsligt som att stirra ner i ett mörkt hål.

Men så kom vändningen.

Jag klädde mig vackert och satte mig på tåget för att åka på kalas. SPRUTT sa det, så fastnade finkappans ärmslejf i min egen ryggsäck och alla knapparna for all världens väg. Smidig som en sköldpadda kröp jag omkring bland de andra resenärernas väskor och ben för att samla ihop de fem knapparna – ja, det är ju en rikt smyckad finkappa. Flärp-fladder, flärp-fladder sa slejfen där den hängde och slängde och var i vägen på ett synnerligen irriterande sätt. Vad göra, vad göra? MacGyver hade nog klistrat med tuggummi eller hittat två magneter och placerat dem på rätt ställe. Jag hittade i fickan ett stort gem, som jag med visst besvär kunde klämma fast i ärmen. Inte snyggt, men kanske lite intressant och säkerligen en bra öppningsreplik, tänkte jag:

– It’s a gem.

Sedan somnade jag. Aaaah. Zzzzzz. Snrfff. Zzzzz.

När jag en halvtimme senare vaknade och tittade ner på min slejfärm såg det ut så här:

Nerifrån och upp: gem och slejf, snyggt armband – och en säkerhetsnål!

Tack, oooh okända säkerhetsnålsvälgörare som inte väckte mig.

27 kommentarer

Filmstjärnor som inte har jobbat ihop

Publicerat av Lotten Bergman den 24 mars 2012 00:22

Jag är ett vant intervjuoffer – jag säger ja till alla och har hur kul som helst! Om jag inte tycker om frågorna så skriver jag bara nya. Dessutom sker ju allt per mejl numera, så att inte ens korrfel smyger sig in. Den senaste publiceras idag i Nöjesmix i Gävle med omnejd, och ser ut så här:

Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.

Men det var inte på grund av intervjun som jag lade ut hela klabbet här (inget nytt under solen – ni vet allt som står redan), utan för att jag i den fantiserar om att få spela in en film med Helena Bonham Carter och Johnny Depp. Bafatt vi tre har ju aldrig jobbat ihop. (De har jobbat med varandra, men utan mig. Pottsorkar.)

En annan trio är ju Johnny Depp, Brad Pitt och SimonPegg, som verkligen hade varit sanslöst bra ihop.

Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.

Min djefla man skulle vilja se Jack Black, Jennifer Lawrence och Bruce Willis i en förväxlingskomedi. Och så vill jag förstås tussa ihop Cary Grant med Emma Thompson. Ju mer anakronistiska konstellationer, desto bättre! En mördarhistoria med Hugh Grant, Arnold Schwarzenegger och Birgitta Andersson! En kärleksfilm med Sophia Loren och Fred Astaire! En dansfilm med Gene Kelly och Hugh Jackson!

Och ni?

42 kommentarer

Bara en tåg- och taxirapport

Publicerat av Lotten Bergman den 22 mars 2012 00:07

Tågen mot Stockholm går ju ibland. Men oftast inte, känns det som. Igår morse brann det i en av Trafikverkets sladdar på Stockholm Södra, så när jag skulle ta tåget strax efter lunch, gick det inte alls bra. Men det visste inte jag – för detta var allt som stod att läsa på sj.se:

Mitt tåg är liksom inte med på listan. Trafikverket klargjorde samtidigt att allt var ok …

Moment 22, ja. För hur kontaktar man ett trafikföretag? Ens om man står på stationen?

Som vanligt var alla i SJ:s biljettkassa rödflammiga och korthuggna, sammanbitna och irriterade.

– ’Schäkta, får jag bara fråga om …
– Ta en kölapp.
– Jag vet att jag ska ta en kölapp med jag har bråttom med att fatta beslut och det är 127 personer före mig.
– Ta en kölapp.
– Jag bara u…
– Kan du säga till henne att ta en kölapp? (Biljettdamen vände sig till kollegan bredvid och pekade på mig med ett magert pekfinger.)

Jag tog en kölapp: 52. Pliong, nummer 37:s tur.

– Hej, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:26?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 38:s tur.

– Du, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:29?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 39:s tur.

– Jag bara undrar, den här förseningen, vad beror den på och kan man lita på avgångstiden 12:32?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Pliong, nummer 40:s tur.

– Vad beror förseningen på och kan man lita på avgångstiden 12:36?
– Det brinner i Stockholm och jag vet inte.

Jag försökte igen. (Tyst, min mun, du ska vara tyst. Skäms, Lotten. Du ska inte störa personalen. Du ska stå med din kölapp i handen och vänta på din tur.)

– Hej, jag har en kölapp men det är inte min tur, fast jag måste bara få fråga hur tåget kan inkomma 12:42 när det ska avgå 12:39? Enligt tavlan alltså. Tavl…
– Du får vänta på din tur.

Jag väntade inte alls, utan ringde föreläsarföretaget och fick klartecken till taxi om jag kunde taxipruta lite, vilket jag underligt nog kunde:

– Hej, vad kostar det till Stockholm? sa jag till de två taxichaufförerna som stod och pratade som etta och tvåa i kön.
– Öh, 1 800 trooor jag, sa den som såg ut som en ung Brad Pitt.
– Ja jag veeet vad jag tar för pris, jag, sa den andre, som såg ut som jultomten. Vad säger du om 1 700?
– Din tur! sa jag till Brad Pitt.
– Sexton!
– Femton, kontrade jultomten
– Trettonhundrafemtio!

Jultomten slog ut med armarna och erkände sig besegrad. Brad Pitt, som visade sig vara från Grekland, gav mig beröm:

– Man kan alltid förhandla om priset. Man ska alltid förhandla om priset. Ni måste lära er att pruta.

Jag behöver inte lära mig. En annan är helt klart drottning över prutkonsten.

Men hörni, vad skaaaaa vi göra med SJ och Trafikverket? Tänk om alla uppfinnare och alla erkänt duktiga företagsledare samt allmänt påhittiga fixare skulle samlas under en helg och bara spåna.

Ska vi lägga tågräls på en av motorvägsfilerna?
Ska vi tillåta cyklar på tågen?
Ska turtätheten ökas?
Ska vi rusta upp gamla tåg som de facto funkade bättre?
Ska vi införa tredjeklasskupéer utan toa?

(Min tanke är alltså att allt pajar hela tiden för att underhållet inte sköts och att det beror på att pengar saknas och att om vi åker mer kanske pengarna till förbättringar ramlar in?)

82 kommentarer

Gudarna måste vara tokiga

Publicerat av Lotten Bergman den 18 mars 2012 19:41

Eller så har de inte humor.

Här försöker vi prata med dem å det våldsammaste när vi i några dagar hoppades på att ödet skulle gå vår väg. Och så lyssnar de inte!

Kanske ska jag förklara först.

Vi är en inte särskilt troende familj. Jag är ju uppfostrad av hippier med kasus och genitiv som närmaste gudar och konfirmerade mig endast för att det någonstans i fjärran påstods att jag skulle gå plus – det skulle ju slängas presenter över alla som konfirmerades. Det enda som hände var att min palestinasjal stals i kyrkan och att jag sörplade under nattvarden samt att jag gratulerades blott av en barndomskompis föräldrar. Det hela finns inspelat på film; mina föräldrar var bevisligen inte ens närvarande i kyrkan. Nu låter jag måhända bitter, men så är inte fallet: jag brydde mig inte – och de brydde sig inte.

Sedan gifte jag mig i kyyyrkan med min djefla man, som ju ville gifta sig i kyyyrkan. Jamen så trevligt – då får man ju ha på sig en vacker klänning … som man visserligen syr upp helt på egen hand.

Barnen i huset har underligt nog uttryckt önskan om att konfirmeras, och har så gjort – vi är inne på tredje konfirmationsläsningen nu. Nioåringen upplever samtidigt en dinosaurieliknande passion vad gäller grekisk mytologi. Det han inte vet om Zeus, Medusa, Athena och Herakles (inte Herkules!) är inte värt att veta.

Och nu behövde vi ju gudarnas välvilja denna vecka. Det hela kändes lite fånigt, ungefär som att läsa gudsomhaverbarnenkär när man vill spela bra i nästa basketmatch. Eller lovar att inte ljuga på en vecka för att … ja, något annat banalt. (Ni förstår nivån nu?) Så jag och barnen läste på, och fann att vi behövde offra en höna. Blot. Men vi hade ju ingen höna. Så vi inventerade och fann i kylen ett paket bacon och i frysen några förskrämda köttbullar. En gris och en ko fick ersätta hönan. (Allt detta sker alltså under stort fnitter.)

Därför sågs häromdagen valda delar ur den underliga familjen Bergman vandra ut i skogen för att göra detta offer:

Men. Lyckan (=gudarna?) stod oss inte bi. Alla är vi nu ateister blivna. Ska man få sin vilja igenom får man faan ta saken i egna händer.

40 kommentarer

Kräkpokal och åksjuka

Publicerat av Lotten Bergman den 17 mars 2012 03:57

”Kräk jag minns” tänkte jag kalla detta inlägg och så skulle jag rabbla upp dem alla. Och börja med den där läbbige mannen som försökte kyssa mig i en hiss en gång när jag sommarjobbade på bageri. Ett typiskt kräk. Men så visade det sig att jag redan har skrivit ett inlägg med den rubriken – för så sent som ett år sedan.

Klockan är 03:35 natten mot lördag och jag är vaken för att det har varit lite stökigt här. Nioåringen kom och sa att han hade ont i magen och lade sig att sova bredvid mig och min fina muskelbristning i vaden. (Den djefla mannen och hans fina ryggskott sover i en rygg- och skrikvänlig säng i en annan del av huset.)

Och så kräktes Nioåringen.

Splatt, huärk och klatjofs på mig, i hela den 2,40 meter breda sängen, på golvet (som har så breda springor) och på högen med rena kläder.

– Fast man ska vara glad så länge kroppsvätskorna inte hamnar på trösklarna, sa jag högt. För de är ju så himla pilliga att rengöra.

Lite jobbigt. Men vad tusan, detta har jag ju varit med om några gånger tidigare. Ritsch, ratsch fillibombombom så hälldes det mesta klegget i toan. Ungen stoppades i badkaret och lakanen i tvättmaskinen. Bäddmadrassen hängdes utomhus och en annan plockades upp ur källaren.

Men vänta nu, varför beskriver jag detta i passivum som om det bara skedde? Vaddå hälldes, stoppades, hängdes, plockades? Här sliter man ut sig och har inte vett att ge sig själv cred för det? Nä, nu ska här delas ut ett pris!

Kräkpokalen här ovan skulle på engelska kunna heta puke goblet. (Etymologiskt bevandrade kan säkert härleda ”puke” till ”pokal” och tvärt om.) SAOB leder oss till svenskt 1800-tal, när man ständigt behövde kräkmedel:

”kräkpokal, antimonbägare, som gav emetisk värkan åt vin som någon tid stått däri.”

När vi ändå är inne på ämnet, ska ni få lära er varför man kräks när man är åksjuk. Hjärnan blir förvirrad när det som ögonen registrerar inte stämmer överens med de rörelser som kroppen känner av; testa att åka vinglande tåg i mörker eller bil på vindlande vägar med blicken i en bok. Av dessa motstridiga signaler drar hjärnan slutsatsen att man är förgiftad – som befunne man sig i Jag, Claudius, där Livia pytsade ut gift till allt som gick på två ben. Hjärnan agerar då snabbt och framkallar kräkning för att giftet ska ur kroppen. Så himla smart!

Runt 1973 uppfann min pappa faktiskt en antiåksjukekeps med skygglappar som provades ut på oss barn. Nej, den kom aldrig så långt som till PRV. Och ska man nu uppfinna något, så skulle jag vilja ha

kräkdammsugare
kräkeliminator
kräkmagnet.

För nu är jag trött på att peta med topz i de förnicklade golvspringorna.

36 kommentarer

Lotten Inlägg