Lotten – Sida 155 – den skrattande språkpolisen

Men asså, dagens ungdomar!

Publicerat av Lotten Bergman den 23 maj 2012 05:52

Om man googlar på hur många gånger jag har nämnt fågelskådning här i bloggen, finner man att det är några här och där genom åren.

Men det handlar aldrig om hur jag sätter kryss i fågelböcker, investerar i kikare, hurrar över en tofsvipad stugsnäppare, en kärrkrickad snäppfale, en smalnäbbad pipgjuse eller en simpel grönbena. Det handlar heller inte om bästa torrskaffningen eller gråsparvens eventuella släktskap med min favoritdinosaurie Archaeopteryx.

Nej, det handlar alltid om att jag av en eller annan anledning har varit tvungen att gå upp i ottan och gillat känslan av mosiga ögon i kombination med tanken ”världen har gått under, det är bara jag kvar”. Solen är på väg upp, det är rysfrys i luften och fåglarna … varken hör eller ser jag – men de finns säkert där.

I morse klev jag upp klockan 03:20 för att hjälpa fyra flickor att åka utomlands utan sina kycklingmammor. Det var förstås fågelskådning i luften och jag blev förstås tvungen att berätta om plurrade stövlar, nyvakna lärare, sönderslagna termosar och förstås … den där känslan.

Och då säger ungdomarna att de inte vet vad jag pratar om! De har aldrig varit på fågelskådning! De har på sin höjd vakat genom en hel natt för att se på film eller spela spel, men aldrig ens sett en gammaldags termos med glas som kan paja!

The world is coming to an end. Lärare åker inte längre på fågelskådning med sin klass. Äger mina barn ens stövlar? Hur låter en grönfink? Bor kungsfågeln i Sverige? Var är vår kikare? Hur lång är en stork?

34 kommentarer

När var jag som räddast?

Publicerat av Lotten Bergman den 20 maj 2012 01:25

Jag ligger här mitt i natten, nylagd som en stökig frisyr och tänker att det var då själva fasiken att man ska ha både svullna och illaluktande fötter. Jo. Ont i hälsporre, basketknän, stukat lillfinger och muskelbristning i en axel har man också. Jo. Och inte har man en månadslön i plånboken eller hur det nu var man skulle ha för att ha sitt på det torra. Näe. Jämmer och elände alltså.

Men så slänger jag mig själv i väggen och tänker på hur det är att vara hungrig, blöt och kall, bli överkörd av en stridsvagn, ha loppor i kragstövlarna och känna hur kulorna viner, marken rämnar och månen trillar ner från sin tysta ban. Det hade ju varit lite värre än en hälsporre, om man säger.

För jag har precis haft en sådan till bordet — inte en hälsporre, men en man som har varit med om kulors vinande och knivars stickande samt ond, bråd död. Och så slår det mig:

– Har jag någonsin varit riktigt rädd?

Eh. Utsätts jag numera någonsin för denna känsla? Vågar jag ens utmana ödet här och nu? Vad har jag att komma med, i min lilla bubbla, inlindad i bomull som jag är? Jodå, hör här så rädd jag har varit i mitt liv:

En gång öppnade en främmande tant när jag plingade på dörren till huset där min kompis Martin bodde. Så jag kissade på mig.
När jag skulle vara skolans lucia glömde jag plötsligt bort hela den inlärda dikten som skulle läsas upp. Scary.
Under en joggingrunda på Ormberget mötte jag en älg, som skrämde mig såpass att jag slog rekord på en mil.
En väldigt tillfällig flirt i Italien tog med mig på en utflykt som slutade i motorcykelstöld, vilket ju hade varit ohyggligt läskigt om jag bara inte hade varit så kissnödig.
Mitt livs första orienteringslopp inbegrep viss vilsespringning. Men det hemska var att be en främmande karl om hjälp ute i skogen.
Den nuvarande Tioåringen tappades bort tre gånger som liten, vilket förstås inbegrep akut hjärtklappning och kidnappningsfantasier eftersom inget av de andra barnen varken förr eller senare har tappats bort.

Det är inte det att jag går omkring och vill vara rädd … men hade det kanske inte varit lite bra för mig nu när jag bara kan fokusera på en massa fånig smärta? Är det inte det ena, så är det det andra, liksom.

Att möta en tiger, gå vilse i en labyrint eller trilla ner i en brunn vid ett ödehus hade jag kanske behövt? Fast i brist på skrämmande situationer kan man förstås bara titta på Christopher Walken:

32 kommentarer

Innovativa innovatörer

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2012 14:18

Den mest förtjusande av alla uppfinnare håller på att få upprättelse även hos ickenördar: österrikisk-ungersk-serb-amerikanen Nikola Tesla (1856–1943).

"Se ut som om du tänker, men titta hit!" (Nikola Tesla 1896.) — ”Se ut som om du tänker med tummen under hakan, men titta hit samtidigt!” (Nikola Tesla 1896.)

Om han bara inte hade varit så knepig, underlig, tokig och allmänt frispråkig samt styrd av tvångstankar hade Tesla kanske inte blivit så utfryst och illa omtyckt som han blev av många. Kanske hade han då för alla varit lika känd som Edison – om nu kändisskap är det som vi alla eftersträvar.

Okej, Tesla

finns på sedlar och mynt
har en egen enhet
har gett namn åt företag
har ett museum i huset där han bodde
har fått mången staty rest över sig
har egna låtar
har namngivit minst ett hårdrocksband
har namngivit en flygplats
spelades av David Bowie i The Prestige.

Men Edison är trots allt mer känd. Kanske inte för er, my fellow nerds, men för de flesta.

"Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!". (Den tjocka boken heter "Theoria Philosophiae Naturalis".) — ”Sätt dig framför den där högfrekv… öh, spiralmojängen och håll i en tjock bok och se ut som om du tänker!”. (Den tjocka boken heter ”Theoria Philosophiae Naturalis”.)

Tesla uppfann och uppfann och efter kom Edison och sopade upp idéerna och gjorde till sina egna. (Jag generaliserar lite nu.) Detta förklarades av Thomas Alva på detta sätt:

– Everyone steals in commerce and industry. I’ve stolen a lot, myself. But I know how to steal! They don’t know how to steal!

Tesla sa om den nydöde Edison 1931:

– If Edison had a needle to find in a haystack, he would proceed at once with the diligence of the bee to examine straw after straw until he found the object of his search. I was a sorry witness of such doings, knowing that a little theory and calculation would have saved him ninety percent of his labor.

"Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker!" — ”Håll upp glödlampan, titta hit och lägg handen på kinden så att det ser ut som om du tänker! Nej, det ser inte ut som ett, nej förlåt, en pingisracket, håll stilla nu!”

Visa av denna skada – att inte ta hand om genier som man bör – har vi inte blivit. Janne Boklöv flög genom luften med skidorna som ett V och kallades galen, Ricky Bruch var … eh, Ricky Bruchig och fick skäll … och … ja, ni fattar. Vi måste ta hand om tokarna och uppmuntra dem till konstruktiva tokerier.

25 kommentarer

Rektorns tal på skolavslutningen – några tips och ett färdigskrivet

Publicerat av Lotten Bergman den 14 maj 2012 19:25

På min tid hade vi minsann inte vita klänningar! (Tibbleskolan 1984.)

Jag tänkte att jag skulle hjälpa alla rektorer och liknande inför skolavslutningen med några hålla-tal-tips. Vi börjar konkret med ett tal som jag skrev nyss, på sju minuter – bara för att jag satte en deadline till mig själv på just sju minuter eftersom jag har märkt att jag gillar att skriva under tidspress. (Det är naturligtvis mycket bättre att lägga ner mer tid än så, men det begriper ni alla.)

Rektorns sommarlovstal skulle kunna se ut så här:

——————————–

Hej allihop!

Tyvärr måste jag meddela att ingen av er – utan undantag – kommer att få gå i skolan under de närmaste tio veckorna. [paus]

Däremot kan jag glädja er med att ni kommer att få en läxa tills ni börjar igen i höst. [paus]

Läxan är fem saker som ni ska göra. Det är fem olika saker, bara fem. Titta på er ena hand nu och försök komma ihåg vad jag säger, ok? Följ med nu, vi börjar med tummen!

Tumme – titta på stjärnorna och försök nå dem. Antingen genom att sträva uppåt eller bara genom att lära er en stjärnbild.
Pekfinger – prova på något som är lite läskigt. Prata med någon ni inte känner, provsmaka mat som verkar mysko eller plita ner ett kärleksbrev.
Långfinger – laga något som är trasigt. Allt går sönder hela tiden och antingen får det vara trasigt eller så slänger vi det. Men prova att laga istället!
Ringfinger – rusa omkring som en galning en gång per dag. Kanske rusar du bara runt ett hus, runt en bil eller fram till en lyktstolpe. Rusa!
Lillfinger – läs en liten, liten bok. Eller en lång bok. Eller en lustig bok. Läs!

Jag upprepar nu och ni försöker hänga med:

Ttttttitta på stjärnorna!
Pppppprova nåt läskigt!
Llllllaga något!
Rrrrrrusa omkring!
Llllllläs en liten bok.

Hejdå! Vi ses i höst!

——————————————————

Grundreglerna när det gäller rektorstal eller andra tal där många människor inte är på plats för att de facto lyssna på ett tal utan mer för att de är beordrade fastän de hellre vill åka hem och dricka te och mysa i en fåtölj, är enligt Lottens Lathund:

Håll det kort! Två till tre minuter är lagom, fem funkar om det är ett bra tal. Skriv ett långt tal och stryk om du har gott om tid, eller skriv bara kort från början om du är så där stressad som alla säger att alla är.
Se till att du hörs! Acceptera inte glapp i micken!
Var originell! Dra inte till med floskler, självklarheter och slitna fraser som ”vad trevligt att ni är så många” eller ”tänk att inte fler kunde komma” samt ”oj vad det regnar”.
Försök att få åtminstone ett skratt. Fler skratt är bättre, men ett skratt är faktiskt jättebra. Kom ihåg: de flesta vill skratta och skrattar av ganska lite.
Läs citatsamlingar … om du behöver inspiration. Ibland kan ett enda citat lösa upp talknuten så att allt löser sig på en gång. Som någon sa: ”Det finns mycket ont här i livet, men det värsta av allt är rektorns tal.”

Såja! Skyll nu inte på mig om ni somnar på skolavslutningen! Bidra gärna med fler tips eller skolavslutningsminnen. Och alla som eventuellt hade nytta av detta: berätta gärna för mig eftersom jag är en sucker for success and praise.

36 kommentarer

Konstigt och jättekonstigt samt helt otroligt

Publicerat av Lotten Bergman den 12 maj 2012 12:25

Nejdå, det är inget konstigt som har hänt – jag har inte hittat alla stulna cyklar eller börjat prata franska i sömnen. Jag är bara lite filosofisk denna lördag.

För visst är det konstigt att man kunde åka till månen redan 1969?

Jodå, det är också konstigt att flygplan kan flyga och Ingemar Stenmark kan gå på lina, men … att åka till månen när telefonerna såg ut så här och hade livstidsgaranti är verkligen konstigt.

Just 1969 fanns förresten en speciell köksdator som skulle kosta 100 000 kr att installera.

Det tycker jag däremot inte är ett dugg konstigt, för tokiga idéer har alltid funnits. Datorinnehavarinnans klädsel är däremot jättekonstig.

Det sägs att om man har en sådan simultanförmåga att man kan tugga tuggummi samtidigt som man hackar stark lök, så tåras inte ögonen. Men det stämmer inte, så det konstiga i sammanhanget är egentligen bara att vi glatt stoppar i oss sådant som får oss att gråta.

Det finns de som tycker att det är konstigt att det är på detta vis:

111 111 111 × 111 111 111 = 12 345 678 987 654 321

Men det är ju matematik, och matematik funkar ju på det där sättet så det är minsann inte ett dugg konstigt.

Lite konstig är förstås den här bilden:

Inte särskilt konstig men en bra pendang till den här ovan är denna, där man under Solvay-konferensen 1927 samlade en grupp på 29, där 17 var eller skulle bli Nobelpristagare:

Mellan Einstein och Bohr, som inte var riktigt överens när det gällde bl.a. kvantmekaniken, diskuterades det hej vilt och hela tiden.

Einstein vände sig till Bohr och sa:
– God does not play dice!

Bohr svarade snabbt:
– Einstein, stop telling God what to do.

Att vara så slagfärdig så snabbt och så smart … det är faktiskt helt otroligt konstigt.

48 kommentarer

Panelhönan Bergman gör en insats för Eskilstuna

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2012 09:53

Igår deltog jag i en paneldebatt som försiggick i fåtöljer som vore det ”Här är ditt liv”. Jag hade tyvärr på mig en såpass kort kjol att en lätt bakåtlutad stil påtvangs mig för att insynen skulle bli så liten som möjligt.

Man har frågat mig om vi sitter vid en poolkant. Men tyvärr – det är innerplanen i friidrottsarenan. Paraplyerna var vår betalning.

Debatten handlade om att stadens sporthall (byggd 1956) och badhus (byggt 1933) äntligen ska ersättas med moderna alternativ. Sporthallen hålls ihop endast av mögelsporer och handbollsklister och badhuset är närapå byggnadsminnesmärkt och hade inte farit väl av vettiga moderniseringar. Det finns allehanda problem på vägen, alltså.

Jag deltog i egenskap av basketspelare. De andra i panelen var två politiker, en kommuntjänsteman, en simmare samt en handbollare.

Alla simmare på korsan och tvärsan, dykare, undervattensrugbyspelare, simhoppare och vattenpolospelare var hur nöjda som helst och pratade lyriskt om dykdjupet 4,5 meter och ett framtida hopptorn på 10 meter och läktare för 1 000 personer … medan vi bollidrottare var sura som gammal rabarber.

– Den nya arenan är för liten för oss! sa handbollaren.
– Den nya arenan är på tok för stor för oss! sa jag.

Jag retade upp tjänstemannen på kommunen såpass att han sa:

– Det spelar ingen roll vad du säger, jag struntar i det!

(Han bad om ursäkt sedan.)

Eskilstuna är en stad med tusen gamla fabrikslokaler som en efter en byggs om till bostäder, museer eller idrottsanläggningar på ett synnerligen effektivt och snyggt vis. Munktells Mekaniska Verkstad runt 1930:

Kolla taket och pelarna och jämför med bilden nedan.

Här byggdes ”Förstlingen” – det första ånglok som byggdes och användes i Sverige och numera landets i särklass steampunkigaste objekt:

En kopia av Förstlingen, "Förstlingen II". — En kopia av Förstlingen, ”Förstlingen II”.

Och så här ser det ut i fabriken idag:

Nu har jag lösningen på alla problem. Kära Eskilstunabor! Låtom oss inte göra staden till

Årets cykelstad (för oj vad det saknas cykelbanor)
Årets musikstad (Kentgrabbarna flyttade faktiskt härifrån för 20 år sedan)
Årets idrottsstad (Guif är ju det enda laget i högsta serien)
Årets kulturstad (vi har blott Yvonne Ryding … och eh … ?).

Meeeeen … Vi kan bli världens steampunk-centrum!

Wikipedia:

Retrofuturism! (Eftersom det av naturliga skäl är svårt att sia, och då särskilt om framtiden, tänker man ju bakåt i framtiden – fast nu.)

Det är alltså ånga, kugghjul, fabriksdunk, muttrar, sot och brutalcoolt!

Steampunkkläder. Liksom. (Foto: John Wilson)

Nu blev ni väl avundsjuka, alla ni som inte bor i Eskilstuna? Tim Burton kommer säkert att hålla invigningstal när vi slår på stora ~~trumman~~ oljefat– och då tar han ju med sig de här två:

Japp, jag är ett geni.

46 kommentarer

Reflektioner efter Strindbergsutställning

Publicerat av Lotten Bergman den 7 maj 2012 10:46

”Blomman vid stranden.” Där står han. Ensam.

Jag funderar lite på det här med pengar eftersom jag igår var på Bukowskis utställning av Strindbergs målerier. I recensionerna och blogginläggen om det djefla målandet ingår det alltid en sur vinkling om att ”tavlorna inte är värda sitt pris” och att han faktiskt inte alls var en fin bildkonstnär även om han skrev som vore han en nationalskald. Dessutom var han dum mot sina fruar. (Jodå, det är nästan alltid med.)

”Den ensamma giftsvampen.” Där står han igen. Ensam.

I en annan kulturyttring hade man häromdagen rea på inträdesbiljetterna eftersom publiken inte kom. Det handlar förstås om ishockey-VM där det hutlöst höga priset 1 300 kr sänktes till 400 kr, vilket fortfarande faktiskt är en rätt rejäl summa. Några av de förutseende som hade köpt de dyra biljetterna blev följaktligen kränkta och kände sig lurade och fick tillfälle att berätta om sina känslor i både tidning och tv.

Inte lika lättstötta danskar igår eftermiddag.

Från Strindberg och hockey är steget inte långt till handväskor. För himmel och pannkaka vad det köps handväskor. En del är så fula att jag hellre hade släpat på ett kors än på en sådan. Vilket lustigt nog är precis vad handväskeägarna säger om min ~~second handryggsäck~~ begagnade ryggsäck som är bäst i hela världen och som inte tillverkas längre men som har alla fack en ryggsäck ska ha.

Alla som har råd att köpa fula tavlor, dyra hockeybiljetter och schabrak till opraktiska läppstifthållare får väl göra det. Vi kan inte ändra på det lika lite som de kan ändra på min fäblesse för gamla gympaskor och dammiga ryggsäckar.

Så hur var Strindbergsutställningen? Det var en sann happening! Först köpte alla varsin biljett på nätet, där man fick kryssa för att man förstod att man måste legitimera sig i entrén. Vi köade i god tid och fick visa upp legitimation och hade man inte leg med sig blev man avvisad med ett huvudet på sniskan medelst skak-beklagande. Väl inne i lokalen blev vi alla skannade och fick lämna ifrån oss allt av metall i små korgar medan personalen med ett fantastiskt tålamod sa:

– Lägg allt av metall i korgarna.
– Ja. Allt av metall.
– Om telefonen är av metall, ja.
– Har du nycklar i fickan? Ja, dom där, dom av metall.

Fotoförbudsskyltarna fick jag tyvärr inte ta bild på, men de såg ut såhär:

Så då gjorde jag inte det.

Tydligen ingen annan heller, för ingen såg när min telefon av misstag tog den här bilden.

En man langade upp fyra mobiler på ett fullständigt självklart sätt. En man i grön jaktväst fick lämna ifrån sig sin kniv. Tre olika damer klapprade med frenesi in bland tavlorna utan att plocka åt sig sina saker så att vakterna fick tjoa lite och kalla tillbaka dem. Vi tog oss alla åt hakan och hummade och tittade nära och tog steg tillbaka och allt var precis som på Louvren.

Slutsats:

Strindberg var en inte helt oäven målare som satt på kammarn och målade med bestick.
Säkerheten på Bukowskis är verkligen rigorös (alla som inte kunde legitimera sig blev verkligen avvisade). Till en början, i alla fall (se nedan).
Nu kommer alla tavlorna att vandra hem till de privata samlarna som äger dem och alla handväskförsedda utställningsbesökare likaså.
Faksimilen av Ockulta dagboken är helt fantastisk och alla som får en chans att bläddra i den kommer omedelbart att springa hem och börja skriva dagbok för hand. Igen.

Efter visningen puttades vi ut i trapphus och kringelikrokar … helt oövervakade! Här kunde vilka taveltjuvar som helst ha smitit in! Skandal! Ring polisen!

Nu ska jag trygga släktens monetära framtid genom att måla på mig ett litet lager som om 100 år kommer att ställas ut på Bukowskis. För att som Strindberg vara före min tid måste jag förstås måla på konstiga underlag och sedan odla krasse på alltihop för att stå ut i mängden.

28 kommentarer

Häströv!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2012 12:19

Jag var på en synnerligen trevlig tillställning på Valborgsmässoafton; en sådan där allt är huller om buller och det inte är ordning på allting och alla är så glada och nöjda. Plötsligt hördes genom sorlet hur värden och min djefla man vrålade i korus:

– … SOM EN HÄSTRÖV!

Av alla ord som sägs sällan, måste ju häströv vara en av de mest saknade. Jag ska banne mig stoppa in häströvar i språket, lite här och där bara.

– Du dömer ju som en häströv!
– Men vad är det för häströv som har lämnat osten framme?
– Ser det ut som om jag har en häströv i de här jeansen?

Orsaken till utropet? Jo, det är så här att man i diskussioner om tågens spårbredd alltid drar fram att det är ett arv från antikens Grekland, där man hade spårbanor för att forsla tunga ting. Det sägs även att pyramiderna i Egypten kunde byggas p.g.a. sådana, där man inte lade spår som idag utan högg ut spår i stenläggningen som var den tidens vägar. Samt att romarna (och andra högt stående civilisationer) lade vägar över hela Europa med konsekvent exakt samma bredd. Fast … vad var det som bestämde denna bredd? sa den ene karlen till den andre – trots att båda visste svaret.

Samma bredd mellan hjulparen som alltid.

Om man träffar en tågtok, kan man få lära sig allt om

Sveriges normalspår på 1 435 mm (inte är så viktigt i just detta sammanhang)
de gamla smalspåriga på 891 mm
de flesta gruvbanornas 900 mm
Malmbergets 914 mm.

Men allt detta är ju för svårt att hålla koll på för oss vanliga människor som måste tänka på andra viktiga ting som basketmatcher, skrivregler och hotellmögel. Det viktiga att komma ihåg i sammanhanget är att forna tiders spårbredd, som ligger till grund för den smalspåriga än idag, har måtten efter hästvagnar, som i sin tur har måtten efter en normal … HÄSTRÖV! (Eller två häströvar, förstås.)

Och har man en gång bestämt sig för en spårbredd, så fortsätter man med den för att inte vagnarna och hjulhusen och allt annat ska gå sönder.

Men nu ska ni få höra hur dessa antika häströvar har påverkat modern teknologi. När man bygger en rymdfärja måste man ha två stora eldsprutande raketer på var sida om bensintanken. Dessa raketer (SRB heter de tydligen) tillverkas i Utah, och måste forslas till rymdfärjeplejset genom en tunnel i bergen – och trots att ingenjörerna hade velat göra raketerna större och fetare gick det inte för sig. För tunneln är perfekt anpassad efter den gängse spårvidden i USA, som i sin tur ju ser ut som den gör för att romarnas häströvar var precis så breda.

Alltså bestäms designen av världens mest avancerade transportmedel utifrån bredden på en häströv! — Alltså bestäms designen av världens mest avancerade transportmedel utifrån bredden på en häströv.

Uppdatering! Rättning i ledet!
Det gäller att läsa på ordentligt och inte bara ta allt som ser coolt och informativt för sanning. För då kommer kommentatorsbåset och tar i med hårdhandskarna! Jag citerar LupusLupus99:

”De färjor som hjälpraketerna används till återfinns numera på museum. Discovery står numer på Smithsonians i Washington och Enterprise har flyttas till New York.”

Vill man vet mer om hur fel jag har, klickar man sig in i båset genom dörren som heter {XX kommentarer} här nedan!

25 kommentarer

Whisky, målbrott och mässling

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2012 16:43

Jag sitter här och översätter whiskyboken medan fåglarna sjunger i vårsolens glans. Eller … jag tror att fåglarna gör det … men tre femtonåringar med målbrottsbröl hoppar på studsmattan och övar sina parningsvrål och överröstar allt, inklusive översättarförmågan.

”The company completed the work in time to be part of the resurgent American whiskey market and at the time of writing had just started bringing its new whiskey spirit to trade shows such as the Nth Show in Las Vegas – a statement of intent from the flegling distillery, because that show is arguably the world’s most lucrative and extravagant.”

Flegling?

”Hominey and corn give the whiskey a sweet note, too.”

Hominey?

Det måste ju vara korrfel i det engelska originalet.

Kviddevitt. Tonåringarna fortsätter att testa röstgränserna så att det fladdrar i mina trumhinnor.

– KOLLA JAG KAN HOPPA AAARRRRRGHHHHH PIP TUUUUT MER ÄN AAAAAAAAKSRÖVELROSSEL AAAAAAAH!
– UIIIIIII PIP MOOORRRRR KOLLA PÅ MEEEJ! TUUTPIP!
– HUUUÄRRRR, KOLLA JAG ÄR RADIOSYYYYYYRD! UÄÄÄÄÄROSSEL PIP!

Då måste man ju gå till sina bokhyllor och titta vad som står om denna vrålperiod i livet i favoritboken som jag redan som femåring läste – Medicinsk uppslagsbok från 1932.

– Bilderna på alla prickiga sjukdomar är så hääärliga! sa jag, varpå mina föräldrar drog slutsatsen att de hade satt en läkare till världen.

Om ”pubertet” står det så fint i boken:

”I samband med dessa kroppsliga förändringar inträda också förändringar i psyket. Delvis betingas väl detta av den intellektuella utvecklingen, som medför att livet ej längre är blott lek. [—] Föräldrar ha ofta svårt att vänja sig vid, att barn bli fullvuxna och ha egen vilja, egna önskningar och egna åsikter. [—] Den schism, som så ofta skiljer föräldrar och barn, grundlägges säkerligen i många fall just under pubertetsperioden, och att den grundlägges, är inte alltid barnens fel.”

(Okej. Ni som struntar i puberteten kan fokusera på kommateringen.)

Men hur kloka de än var i sina råd till vilsna föräldrar 1932, så är beskrivningen av hur man klämmer finnar ännu bättre:

Visst vill ni se lite prickar nu när vi är inne på ämnet?

Cheerio! Off I go, flegling my hominey!

33 kommentarer

Idag ska jag på vernissage

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2012 10:43

Jag har gått i sju olika klasser i tre olika städer om man inte räknar med året i USA. Med andra ord har jag en farlig massa gamla klasskompisar över hela Sverige. Dock har vi ingen kontakt och jag har ingen aning om vad de håller på med – vad jag kan se har de inte blivit företagsledare, författare, artister eller idrottsstjärnor. Ingen gör väsen av sig på något sätt. Detta sagt för att mina föräldrar under hela min uppväxt ideligen pekade på tv:n och tjoade:

– Vi bodde grannar med dem på Jerum!
– Hon gick i min klass!
– Honom umgicks vi med hela tiden!
– Han var brorsans bästa kompis!
– Åh! Min gamla lärare!
– Pah. Honom slog jag en gång med 21–7 i skiljeset.

Mina egna tjoanden och pekanden på tv låter mer så här:

– Skogaholms! Där har jag sommarjobbat och blivit kysst i hissen!
– Kolla nu noggrant under signaturmelodin, se på de guldfärgade husen – de ligger i centrala Dallas och där nere på gatan gick jag en gång.
– Slalom heter det där. Det har jag åkt.
– Olof Palme är det där, och jag hade en klasskompis vars hund började yla när Olof Palme pratade i tv.

På språkresan till Eastbourne 1979 träffade jag två killar från Larsberg på Lidingö. De hette Wesso och Tompa och var precis hur balla som helst med skolkhistorier, bergsprängare och cigaretter. Men vi blev trots min helyllestil kompisar. (Tompas tvillingbror dödades senare i något som kallades ”Punkmordet”. Staffan Hildebrand gjorde raskt en dokumentär om det hela: ”Veckan då Roger dödades”.)

Under påsklovet i nian 1980 dök Wesso plötsligt upp med en kompis hemma hos mig.

Att ”dyka upp” på det där sättet var inte alldeles lätt eftersom jag då bodde i Luleå, drygt 100 mil från Lidingö. De fick bo hemma hos mig och en klasskompis spökades ut till en vilt skrikande same för att skrämma dem. (Grabbarna, som levde ett hårt liv i Stockholm, skrämdes förstås inte det minsta av en 16-årig tjej i blå-röd-gula kläder.)

Nå. Wessos kompis som dök upp i Luleå hette Oscar Freyre och han är numera konstnär. Idag ska jag gå på hans vernissage på Hornsgatspuckeln. När han blir världsberömd ska jag äntligen få peka på tv:n och tjoa:

– Kolla! Han där, honom har jag fotograferat!

18 kommentarer

Lotten Inlägg