Lotten – Sida 154 – den skrattande språkpolisen

Den allra tjockaste boken

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2012 18:41

Ok, kanske inte den allra tjockaste i hela världen. Men vi börjar i liten skala – den allra tjockaste boken på Stadsbiblioteket i Eskilstuna, kanske kan imponera lite?

I förra inlägget råkade jag nämna att några vilsna barn ville se husets tjockaste bok. Jag visade upp en (fel, den var inte alls tjockast) och fick sedan bannor i båset för att jag inte noggrant redogjorde alla mått, titlar och innehåll samt översättare. Sedan visade det sig att halva kommentatorsbåset sprang omkring och mätte böcker mitt i natten och uppsökte föräldrahem i jakt på tjockböcker medan alla gamla jurister suckade att de ju fortfarande ägde lagboken. Slutligen fick jag skarp order att undersöka bibblans tjockaste bok.

Jag skickade redan igår ett meddelande till Stadsbiblioteket med frågan om den tjockaste boken. Sedan kom jag på att jag noooog visste att Yvoeri jobbade där, så jag kontaktade henne via Twitter. Idag fick jag mejl, telefonsamtal, intalade meddelanden på mobilen och svar på Twitter av tre olika biblioteksanställda, som alla var hur engagerade som helst!

Jag, Nioåringen och Tolvåringen utrustade oss sålunda med tre fungerande cyklar och detta kit:

Vissa fotointresserade karlslokar kommer att ifrågasätta kameravalet. Men den stora, fina gick ju sönder förra sommaren. Och den nya, fina – som jag inte är kompis med – tappade sin batteriladdare på resan till Estland med min djefla man.

Här är den!

Det är Yvoeri som är inringad i bakgrunden. Lika stor som Solstickan, ja.

Cumulative Book Index 1949–1950 är en lista med engelska boktitlar – två års bokutgivning, alltså. Så himla underligt.

Jag letade förtvivlat efter användbarheten på sidorna.

Åren 1982–1999 finns hääär. Läs nu på ordentligt, alla, så att ni har koll på utgivningen.

Kommentatorsbåset vet att tala om att världens tjockaste svenska bok finns på Riksarkivet: Östergötlands mantalslängd från 1813, som tillkom när bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band.

Hämnden blev ett band som är 1,13 meter tjockt – och som inte går att bläddra i.

(Jag hittade bilden här.)

Men om man inte är svensk, tror man att världens tjockaste bok är så här fjuttig: 32,2 cm.

Det är Miss Marples äventyr samlade i en volym – som naturligtvis hanteras med vita bomullshandskar och skyddshatt samt pärlhalsband.

Vem ringer Guinness World Records?

57 kommentarer

Bula, moppe, tekanna och andra ting

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2012 01:27

Jag skulle bara fixa lite. Ordna lite bokhyllor, sätta upp en nedfallen gardinstång (dumt uppsatt utan gipsankare), möblera om bland leksakerna och få bort ett tiotal möbler som liksom hade ynglat av sig. Men tingen var emot mig, allt föll omkull och en hammare som ville hämnas för 30 års misshandel var boven i sammanhanget.

Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.

Det som skulle spikas, var plötsligt borta och hammarens slag tog i luften. Jag och allt som jag stod på tappade balansen. Det var då jag tog emot en bokhylla med pannbenet. Hammaren landade på min numera läkta – förr brutna – tå. Ett hyllplan föll som en giljotin mot höger handled och någonstans i nacken sa det krack.

Jag reste mig upp, gick ner till köket och hämtade is och placerade lite här och där på min bleka kropp. Min djefla man kom in i köket, tittade bortåt fjärran, mumlade på en ännu ofärdig formulering, hällde upp ett glas läsk till sig och gick igen. Tre barn i åldrarna 6, 8 och 9 kom in i köket och bad att få se den tjockaste boken huset hade att erbjuda och såg inte ens åt min bula, som ju är den största bulan huset har att erbjuda emedan den ser ut så här:

Mer än så var det inte. Men om jag vinkar, ställer mig på tå eller headbangar, gör det ont både här och där.

Men nu till något helt annat – en rekommendation från resan som vi företog oss häromdagen: Hjorteds mopedmuseum!

Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!

"Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel. — ”Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.

Det är ett proppfullt, kliniskt rent och estetiskt tilltalande museum med moppeskönheter som man inte kan se sig mätt på. (Dock ingen Puch Dakota -75, som är den enda moppe som jag har suttit på i farten.)

Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.” — Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). *”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”*

Förresten. Nu kom jag på att jag måste nämna Påskallaviks Gästgifveri igen, där vi ju sov häromnatten. För alla måste ni få se på The Tekanna of all Tekannors:

Vernons Tea Maker – denna fantastiska manick! Jag är så impad!

Oj, jag glömde ju en sak. På mopedmuseet finns inte bara moppar, tandemcyklar, the one and only plastcykel och gamla picknickkorgar från 1950-talet. Nej, även sådant här kan man få frossa i:

En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.

”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”

Och så får vi ju inte glömma bort att kontrollera fiskgjusarna då och då, ok?

Uppdatering
PGW påtalar i kommentatorsbåset att man ju inte kan utelämna viktiga fakta på det här viset. Vilken är den tjockaste boken i huset?

Ack. Den som ligger överst och som jag visade upp för barnen var alls inte tjockast. Raskt hittade jag nu två som slog den, om inte med hästlängder så i alla fall två centimeter.

Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?

112 kommentarer

Och nu … resan uppåt?

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juli 2012 00:41

Efter fullständigt hysteriska dagar med lägenhetsflytt, släktkalas med trasig diskmaskin, gardenparty, vilsekörningar, finklänningar, havsbad, hatt-nattpromenader, nattsömn i genomgångsrum, vilsekörningar, middagsslummer under köksbord, vilsekörningar, glömda luncher och allsköns annat, åkte vi tillbaka till Olseröd.

Ungefär så här gick resan de senaste dagarna.

I kommentatorsbåset ekar det nästan tomt; endast tomten är vaken och råttorna dansar på bordet medan katten letar efter husrum och internetvågor samt nattvila.

Jag – som har tre månaders basketförbud – provade att springa 300 meter i vattenbrynet och blev så här lycklig när det funkade:

Vi hjälpte Tjugoåringen att flytta in i en lägenhet på Kämnärsvägen i Lund och invigde med att spika fast gardintyg direkt i fönsterkarmen och – förstås – äta den traditionsenliga pizzan på golvet:

Tolvåringen pussade en padda. (Dock utan resultat.)

Nioåringen fick en stöt av ett elstängsel och undersökte därefter …

Hemma hos Ami och Pontus (som för övrigt inte är släkt med Niklas) finns ingen vattenkokare, ingen tekanna och ingen tehuva.

Men de har naturligtvis både en punschkanna och en kanonkula.

Vi har haft femkamp med hinderbana, ståpåettbenjättelänge, reaktionshastighetsmätning och högsta vedstapling – där det visade sig att man vinner på att stapla ett ostadigt torn med fyra klabbar som jag, och inte alls på att göra en stadig konstruktion som till exempel Nioåringen.

Nioåringens till vänster, min till höger.

Den femte grenen var diskuskast med antik diskus, som var alldeles ljuvlig i sin skönhet.

Men idag – onsdag – bär det uppåt igen.

Vi skulle kunna åka så här på sex timmar.

Men istället vill vi köra vilse och sova på vandrarhem och inte komma hem förrän på torsdag kväll. Några tips?

39 kommentarer

Sommarresa igen

Publicerat av Lotten Bergman den 1 juli 2012 13:43

Varje år tar min djefla man några barn och åker tåg raka spåret till Skåne. Under tiden stoppar jag in några andra barn i bilen och kör vilse söderut.

Precis som alltid, uppsöker vi sevärdheter som är stängda, låsta, bakom skynken och under ombyggnad:

– Där är Brahehus. Ja. Precis som på Louvren.

Fast det gör inget – för det är det som är poängen. Utan mål eller mening sätter vi oss i bilen och spanar efter bruna skyltar som signalerar intressanta ting.

Det där garnnystanet inbegrep GPS utan täckning, en kartbok från 1979 och tre personer komplett utan lokalsinne. Samt diverse hinder …

När vi letade efter Tomelilla, körde vi på grusvägar som anlades på 1600-talet, eftersom GPS-novisen i baksätet hade råkat sikta in sig på fastigheten Tomelilla och inte staden. Vi hittade istället för en stad 700 kor, 14 hästar, 90 får och ett vilset lamm som verkade ha hamnat i fel hage på andra sidan om stängslet. Eller så var stackarn bara det svarta fåret.

Men väl framme i Tomelilla uppsökte vi världens minsta filmmuseum som ett led i min kamp för barnens allmänbildning.

Så nu vet de till och med vem Spuling var och att både Monica ~~Zetterlind~~ Zetterlund och Per Oscarsson brann upp.

Men det hittills allra konstigaste på resan är väl ändå att jag har träffat en hund som jag inte är allergisk mot. Den har ”hår” och inte ”päls”, vilket gör den till en … kentaur, liksom?

73 kommentarer

Att idka skörlevnad som skörlevnad bör idkas

Publicerat av Lotten Bergman den 27 juni 2012 13:04

Jag är i August Strindbergs rum i ett hus på Runmarö i Stockholms skärgård. Där jag sitter satt han på 1890-talet. Han var i min ålder, berömd och ruskigt arg på allt och alla. På samma plats som han skrev novellen ”Silverträsket” skriver jag detta:

– IGÅR DRACK JAG ABSINT! –

Först såg jag ut så här, alldeles normal med min kompis Hasse i hans båt.

Sedan fann vi absinten, som såg ut så här.

Därefter installerade vi oss i vår knarkarkvart, förlåt Strindbergs knarkarkvart och eldade sockerbitar som vore det crack.

Effekten blev att vi alla blev simmiga i blicken, log ett konstigt leende med 127 tänder och införskaffade varsin fyrkantig, väldigt obekväm monokel:

Naturligtvis är vi nu förtappade, nere i träsket, fast i rusdryckernas helvetiska fälla och lever ett sådant här liv:

Min förtjusning över absinten beror naturligtvis på att jag ju är en sådan skötsam person att jag, när jag stöter på något som är det minsta lilla syndigt eller olämpligt, kastar mig över just detta. Så länge det inte är lite farligt, förstås …

Först läser man ju på – och konstaterar att det i Ugglan (Nordisk Familjeboks andra upplaga) från förra sekelskiftet står:

Absint (grek. absinthion), en med malört (Artemisia
absinthium) tillredd likör. Dess arom härleder
sig af en flyktig olja och dess bittra smak af
ett i malört förekommande kristalliserande ämne,
absintin (C₁₆ H₂₂ O₅). Enligt senare tiders erfarenhet
i Frankrike verkar absint mera skadligt än de flesta
andra sprithaltiga drycker.

Vidare finner man att Strindberg satt där jag sitter nu och drack sin absint. Om man sedan sträcker ut handen och tar en av husets tusen böcker om Strindberg, så kan man läsa att karln råkade ut för både det ena och det andra på sina skrivarresor ut till Stockholms skärgård. Under absintens skadliga inflytande förstås. Och att han och Carl Larsson brevledes grälade om vem som hade gjort Erikssons Hilma med barn. Samt att detta även drabbade Ernest Hemingway, Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Henri de Toulouse-Lautrec, Amedeo Modigliani, Vincent van Gogh och Oscar Wilde. Men att absinten trots illasinnade rykten och faktiska förbud bara var lika onyttig som all annan sprit.

Silverträsk eller absintträsk – sak samma. Är skörlevnaden inte värre än så här, så kan jag helt klart leva med den. Kom, inspiration och fräls mig från … Ah. Oj. Det är grilltajm. Jag får helt enkelt försöka synda lite en annan gång. Normallivet väntar.

64 kommentarer

Idag kollar vi på fopoll: Heja Lustig!

Publicerat av Lotten Bergman den 11 juni 2012 23:00

Hurra! Alla i publiken kommer från Sverige!

Utom de som kommer från Ukraina dårå.

Sverige ledde med ett mål i flera minuter. Sedan gjorde Ukraina två snabba mål som gjorde att vi hemma framför tv:n kände oss så här under resten av matchen:

Ukraina leder med 2-1. — Ukraina leder här med 2-1.

Jag sparkade i kakelugnen och jag höll tummarna och gjorde armhävningar (oklart varför), men inget hjälpte. Vi (okej, spelarna i Sverige alltså) var klädda som drottningen på Nobelfesten, vilket var rätt snajdigt, men förfärligt otursbringande. (För vi förlorade förstås på grund av otur. Och mittfältet kom i kläm medan andra inte sprang tillräckligt snabbt i djupled och alla hade minsann känningar i ljumskarna. Förresten var domarn dum också.)

Drottning Silvia och Johan Elmander – lika som snedstreck. — Drottning Silvia och Johan Elmander – lika som snedstreck?

Jag känner egentligen bara till ett faktum som tröstar lite just nu:

Vi var i alla fall snyggare. (Mellberg, Svensson, Larsson.)

Uppdatering dagen efter
Vi sörjer förstås fortfarande. Och skyller mest på de inte särskilt gula kläderna.

Och så vet man att man har fel fokus när man ser rubriken i N.Y Times här ovan och omedelbart tänker ”men vaddå, de spelade ju i söndags och det blev ju 1–1, hur kan det vara en lättnad för Spanien?”.

Uppdatering igen
(Stackars) Mikael Lustig får ta en stor del av den massmediala smällen för förlusten för att han vid hörnan som Ukraina stänkte in, inte stod där han skulle: vid ena målvaktsstolpen. Detta kallas att ”hålla stolpen”, och nu har en intensiv rörelse igångsatts häääär. (Det är bilder på ilskna fotbollssvenskar som visar att de minsann klarar av att hålla stolpen. Bra förklaring finns på Ajour.)

Uppdatering ännu en gång
I kommentatorsbåset har jag fått förklarat för mig att nu har denna hållastolpenkampanj mot Mikael Lustig gått för långt. Oavsett om han själv säger att det är okej för att han faktiskt missade sitt uppdrag, så ska han verkligen inte hållas till svars för förlusten och verkligen inte behöva stå ut med elakheter. Svenskarna är så svältfödda på fotbollsframgång att besvikelse gång på gång vänds till hat. Så ska vi ju inte ha det.

Eftersom jag och alla ni är snällast på nätet, ska vi från och med nu peppa Lustig och alla som i framtiden bara råkar stå fel, springa vilse i straffområdet eller filma sig till en stra… nä förresten. Där går gränsen.

Heja Mikael Lustig! Det var verkligen inte ditt fel att vi förlorade och vi ser fram emot kommande matcher med dig!

46 kommentarer

Tutiluren! Hesa Fredrik! Larmkontroll! Krisinformation!

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juni 2012 00:36

Viktigt meddelande!

(Liten rekapitulering först … i januari skrev jag om vårt tokiga, gamla hus och kommentatören LL99 lade då märke till att vi har en larmtuta som kallas tyfon på taket – och då kom jag på att jag när vi precis hade flyttat in skrev ett kåseri för Sydsvenskan om detta.)

Förr testades tyfonerna och Hesa Fredrik-tutorna i Sverige kl. 15 första helgfria måndagen i månaden. (Att tutandet kallas Hesa Fredrik sägs förresten bero på att krönikören Fredrik Rydqvist när larmet testades för första gången 1931 var lika hes som larmet. Att han just vid detta tillfälle var hesare än till exempel hesa Hildur, hesa Tord eller hesa Dagmar – eller alla andra hesa i Sverige – kan vi förstås ifrågasätta. Förmodligen skrev Fredrik en krönika om tillfälligheten.) Numera sker kontrollen bara en gång i kvartalet och igår var det minsann dags igen.

Det skulle alltså tutas i hela Sverige klockan 15:00. På Facebook ber Krisinformation.se alla att rapportera om de hör tutet, som under minst 2 minuter består av en 7-sekunderssignal som återkommer mellan perioder av 14 sekunders tystnad. När faran är över, långtutar det i 30-40 sekunder. Jag hade skrivit in det i almanackan och satt på alla möjliga olika larm för att inte glömma bort det hela och hade tänkt sätta mig på vakt uppe på taket och dessutom filma spektaklet.

Men. Ack. Klockan 13:15 uppsökte jag en läkare som tittade på mina sargade knän, skakade på huvudet, ropade på en sjuksköterska och satte igång att tömma ena knät på inflammerad vätska för att istället fylla det med kortison.

[Saknad bild på äckligt knä.]

Och när man har fått kortison i knät säger doktorn att man på inga villkor ska upp och klättra på tak. Så man beordrar förstås upp sin djefla man istället.

Han som tycker att det är bättre att filma på högkant, ja. Vårt område heter Mesta [meeeesta], det är det han nämner strax innan han blir filosofisk och börjar tala om fred i vår tid. När det inte började tuta klockan 15, skickade jag ut Sjuttonåringen på gatan för att fotografera det som inte hände.

1. Vår jätteek som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen. — 1. Vår jätte-ek, som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.

Jahaja. Nähe. Inget tyfontut. Sicket antiklimax. Och här sitter jag med ~~silikon~~ kortison i knät och kan inte … fast … jo. Jag kan väl hasa mig ner i källaren och titta till apparaturen? Vi kanske har belamrat den så att den har kvävts? Den kanske har dammat ihop!

Säg inget till min läkare, men jag gav mig stelbent ner i husets hjärta.

Där är den. Ja. Precis som på Louvren. Den ser ju inte ens smutsig ut, trots allt. Men vad står det på väggen där bakom?

"Alarmeringsanläggning för civilförsvaret." Coolt. Och den "får ej obehörligen sättas ur funktion". Nähe. — ”Alarmeringsanläggning för civilförsvaret.” Coolt. Och den ”får ej obehörligen sättas ur funktion”. Nähe.

Men vänta nu, vad ser jag till höger? Säkerhetsbrytare! Vad kul, den kan man ju … vaff… Oj. Hoppsan. Här har det visst hänt något.

Nolla. Hörbarhet nolla? — Nolla. Hörbarhet nolla.

59 kommentarer

Språkpolisen uppmanar: Lär er det fett 7kt 3vliga nyspråket för att det är ql <3

Publicerat av Lotten Bergman den 31 maj 2012 12:58

Jag använder som bekant inte smajlisar (smileysar för er som är på det viset) och chattar aldrig. Det är inte ett medvetet beslut eller en religiös övertygelse, men

jag kan inte begripa när jag uttrycker mig så otydligt att en förstärkning behövs
stöter aldrig på chattar och söker definitivt inte upp dem.

Men med detta inte sagt att nyspråket i skrift är olämpligt, fel eller ens svårt. Nej, det är roligt och finurligt – och om man vill, kan man ju se det som rövarspråk eller liknande. Jag tolkade t.ex. hjärtat (som ses sist i rubriken) som en omkulltrillad glasstrut tills jag blev rättad. Och på mina skrivregelskurser finns det alltid någon bland åhörarna som inte har fattat att en smajli (stavningen smiley ser faktiskt bättre ut, va?) är ett ansikte som man ser om man lägger huvudet på vänster axel. (Hjärtat ser man däremot om man lägger huvudet på höger axel.)

Dagens uppmaning lyder alltså: lär er dessa och gör något kul av dem! Att sms:a sina tonårsbarn på detta sätt är lite som att virka en grytlapp – pillrigt och rätt kul men inte alldeles nödvändigt.

Förresten. Det anses tydligen lite töntigt och gammaldags att ha näsa i sin smiley. (Alltså bindestrecket mellan kolon och parentes.) Men jag är ju lite töntig och gammaldags. Och tycker att det var bättre förr när de inte förvandlades till gula, runda, riktiga ansikten. 🙂 <3

24 kommentarer

Sovjetisk fotobok upphittad!

Publicerat av Lotten Bergman den 30 maj 2012 17:49

Som bekant lider jag av svår nostalgisjuka som inbegriper allt från ungefär 1500-talet till ungefär 1999. Pincenéer, platåskor, OS 1912, gammalstavning, nakenbilder på Ricky Bruch, utedass och uppslagsord som ”förbrytarfysionomi” får mig att lyckligt le samt förvånat förundras. Av den senare typen är den sovjetiska fotoboken som jag sitter och bläddrar i mellan allt annat som borde göras.

All text finns tacknämligt på ryska, engelska, franska och tyska. Vi får i förordet veta att ”just den sovjetiska fotokonsten ligger i framkant – liksom hela det sovjetiska samhället – och det som kännetecknar fotograferna är deras enorma experimentlusta och känsla för estetik”.

"Leningrad på hösten." (Foto: G. Safronov.) — ”Leningrad på hösten.” (Foto: G. Safronov.)

Fotograferna i Sovjet söker enligt boken ”nya vägar och ställer sig inte främmande för att fotografera överraskande motiv på ett fartfyllt sätt”.

"Stilleben med bröd." (Foto: A. Starodub.) — ”Stilleben med bröd.” (Foto: A. Starodub.)

Okej, stentrappor och vissnad persilja kanske inte manar till stordåd på grund av sin fartfylldhet. Men lite idrott då …?

"Kamp." (Foto: V. Tcheichvili.) — ”Kamp.” (Foto: V. Tcheichvili.)

Eh.

Ok, allt som har med basket är skön konst, det vet vi ju. Men det konstfulla i denna bild är att den är svårtolkad. Båda spelarna har hoppat väldigt högt och dessutom väldigt nära korgen och eftersom den vita handen är vänd i blockeringsläge och inte returdito har den mörkare handen tydligen skjutit. Och i så fall är bollen helt åt pepparn fel.

Låtom oss säga att det är något fel på perspektivet och att plankan egentligen sitter fem meter från spelarna; då kan det funka. Men spelarna borde i så fall vara mycket större än de är på bilden. Och vad jag vet fanns det inte svarta spelare i Sovjet på den tiden. Vad säger ni?

Fast nu vet jag vad de var bra på i Sovjetunionen! (Förutom då att spela ishockey, kasta slägga och paradera i raka led.) Brezjnev såg som 69-åring ut så här i amerikanska medier:

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: David Kennerly.)

Pompidom! Tutelitut! Retuschering!

Leonid Brezjnev 1975. (Foto: W. Mussaeljan.) — Leonid Brezjnev 1977. Smooth criminal. (Foto: W. Mussaeljan.)

Jag läser lite mer i förordet, som inte har stått sig väl – men 35 år är ju 35 år, om än i ett sprucket krus.

”Vad har den sovjetiska fotokonsten åstadkommit 1977? Först och främst strävar den efter att ge en övertygande bild av verkligheten. Många av bilderna har trots de olika stilarna en sak gemensamt: de inspirerar åskådaren till komplexa tankar om den nutida människan och världen. Fotograferna visar hur människan regerar över sin egen värld och att världen är vacker om människorna är vackra och harmoniska.”

Tror fan att man behövde retuschera.

29 kommentarer

Galet i lådan med inkommande mejl

Publicerat av Lotten Bergman den 25 maj 2012 23:36

Plötsligt lyckades en massa oönskad mejl klämma sig in bland min vanliga kommunikation med intressanta språkfrågor och basketträningsinformation. Det måste ha bildats en spricka i jordskorpan mellan brevlådans inkorg och spamfiltret eftersom jag brukar vara komplett förskonad från allt sådant här.

Att Ikea mejlar mig är alls inte underligt i och för sig; jag har säkert fyllt i en lapp någonstans någon gång. Jag bjuds på förhandsvisning och allt kommer i begränsad upplaga och jag har väl förstått att det är en förhandsvisning och att det verkligen är i en begränsad upplaga? (De upprepar sig, Ikeas reklamskrivare.)

Det underliga är dock inte mejlet eller språket utan att Ikea påstår att de har kommit på att blå är en snygg färg:

”Färgen blå har vi inte sett i inredningssammanhang sedan 1980-talet. Men nu är vi sugna på blått igen och vi hoppas att du är det också.”

Nä för hemma hos oss har vi inget blått och ingen som jag känner har något blått heller, nej.

Men hörni, var ska jag ha alla mina blåa, nyköpta saker? Aha! Nästa mejl:

Perfekt! Nederländsk reklam om lägenheter i Turkiet!

”Allerhande voorzieningen waaronder een 200m² zwembad, bar, fitnessruimte, sauna. Gelegen tussen de international luchthavens van Bodrum en Izmir.”

Vidare i mejlen nu. Jag kanske även måste skaffa husdjur, för det tror den vähäldigt underliga tjänsten Stayfriends att jag vill:

Berätta för mig, ooo allvetande läsekrets: hänger ni på Stayfriends och betalar ni massa pengar för att få se det som folk skriver till er? (Om man inte betalar ser man bara det skrivna som ett sudderudd.) Och lägger ni till ett husdjur då och då?

Nu ska vi se. Jag har alltså en blå inredning i ny lägenhet i Turkiet med några tillagda husdjur – och så lite underhållning på det kanske? Ack, för här kommer mejl från någon som har dåliga rådgivare.

”Jag hade glädjen att träffa dig nyligen …” Jaså? Tack, men neeeej, Andreas. Vi har inte träffats. Det kanske var Christine Meltzer du hälsade på? Oj, vänta, det kommer mer text i mejlet:

”Andreas stora genombrott kom i ”IDOL” 2010, där han blev stor publikfavorit och briljerade med fantastiska versioner av tidlösa låtar. Hans kallades av programledare Peter Jidhe för ”Mr Entertainment” och ”min efterträdare på programledar posten!” – innan han slutade på en hedrande 5:e plats. I succéproduktionen ”Let’s dance” 2011 dansade Andreas vidare in i folkets hjärtan. I vår har ni sett Andreas i musikprogrammet ”Så ska det låta” – både som artist och som programledare för webb-TV. – SVT är modiga som tar in en skarpladdad Weise bakom kulisserna”, skrattar Andreas.”

Nu måste jag se till att laga läckan i mejllådan, för det här var ju väldigt frustrerande.

21 kommentarer

Lotten Inlägg