Det regnar såpass att snart växer det mossa på mig också!
MIN WEST WING-BOX ÄR FÖRVUNNEN!
En sådan dag är det. När jag går förbi dörrhandtag, sträcker de på sig och nästlar sig in i min tröjärm så att jag ritsch-ratsch fastnar och tappar allt som jag har i händerna. När jag böjer mig ner för att plocka upp det tappade, slår jag huvudet i illvilligt utstickande handfat, klädkrokar och skohyllor. (Skohyllor som är till för t.ex. gummistövlarna – som ju är borta.) Men det värsta är att jag inte kan lägga mig ner och sura med armarna i kors och titta på West Wing som alltid gör mig på så bra humör.
FÖR NÅGON HAR STULIT HELA LÅDAN!
Grrrr.
Kommen så här långt sökte jag alltså upp datorn – den kunde jag ju hitta – för att blogga om min misär. Jag har vänt uppåner på huset och frågat alla 93 närvarande barn var mina West Wing är, ätit en rostad macka med jordnötssmör (när de gör det i filmer, mår alla bättre) och funderat på varför livet egentligen är värt att leva. Sekruttvädret är orsaken till allt. Om det bara hade varit lite somrigt hade jag inte saknat West Wing och inte haft på mig långärmade tröjor som fastnar överallt och inte behövt leta efter de fina gummistövlarna … fast förmodligen hade cyklopet och bikinin varit borta istället. Och förmodligen hade jag fastn…
– Mamma! Kolla, den här kan du ju titta på istället för West Wing! Den heter Vita huset och ser likadan ut. Jag hittade den under dina gummistövlar i hallen.
Aaaaaah. Såja. Nu känns allt bättre. Men vaff… Vad är det där som spricker fram mellan molnen? Schaaas!
Vi har här på bloggen sedan den 6 juni följt ett fiskgjusepar som förmodligen bor i Lettland, men som ligger på en estnisk server. (Eller nej, de ligger ju i sitt bo.) HÄR är de. Ungarna kläcktes den 14, 17 och 19 juni och ska tydligen kasta sig huvudstupa ut ur boet i slutet av juli.
Susanne i kommentatorsbåset tipsade om ett annat bo i Skottland, som hon har besökt på riktigt och det visade sig snabbt att det finns kameraövervakade storkar och örnar och jag vet inte allt i hela världen – och huuuuur ska man [jag] hinna försörja familjen om det ska vara så är spännande med fåglar?
Katherine, Estrid (Ester?), Estellan (Esteban?) och Estelle. (Jag är lite osäker på om vi är överens om barnens namn.)
Vi har tusen och en undringar och googlar oss blå – men skulle verkligen vilja öppna båsets kommentatorsfält för någon som har specialkunskaper. Fast jag har så konstiga frågor.
– Varför möblerar de om på ett så oplanerat sätt där största grenen släpas fram och tillbaka och sedan till ursprungsplatsen igen?
– Håller föräldrarna koll på att ungarna får så mycket mat de behöver eller kör de lite på känn?
– Kommer ungarna att ringmärkas?
– Tar mamma Katherine större ansvar för boet, möbleringen och matningen medan pappa Ernie mest är ute och jagar och sitter på puben – eller är det bara som det ser ut?
– Klättrar någon kameraman upp och torkar av bajset som ibland kommer på linsen?
– Känner ungarna att de är syskon och att de ska måna om varandra som andra syskon?
– Hur länge sover en fiskgjuse när den sover länge?
– Kommer ungarna att ha träningsvärk när de väl börjar flyga – och hur i hela friden tränar de upp sina vingmuskler där de bara sitter i boet och biter sig i armhålan?
– Om Katherine inte är ute och jagar under en hel månad eller så, växer inte hennes klor till Pelle Snusk-naglar då?
Pelle Snusk och hans naglar.
Får vi inte svar, måste vi ju åka till Lettland och undersöka saken närmare. (Skriver jag mest för att jag å tjänstens vägnar faktiskt ska till Riga om en vecka.)
Inom mig bor en olycklig mekaniker och uppfinnare samt snickare. Jag kan inget om dessa professioner, men älskar nästan alla apparater som jag önskar att jag hade uppfunnit och snickrar dessutom hej vilt samt snett och vint. Låtom oss ta en svängom bland mina semesterbilder.
När vi var på Runmarö häromveckan, kramade jag nästan ihjäl denna bandsåg när jag inte drack absint:
Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.Se på på- och avknapparna!
Aaaaah. Ljuvligt. Jag vill ha en nästan hundra år gammal bandsåg jag också.
När vi i förrgår var på Brandbilsmuseet i Gysinge (som för övrigt har en hedersmedlen som heter Brandsjö i efternamn), fick vi klättra in och ur samt ovanpå alla möjliga olika apparater och bilar, klinga i klockor och prova gasmasker samt kränga på oss pyttesmå hjälmar från början av förra seklet. (De är av läder och har krympt.)
Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men den var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.
Fast det som fick mig att flämta av upphetsning (jorå) var instrumentpanelerna.
Knappar! Vred! Spakar!Här sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så vansinnigt … gigantisk. (Den är från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)
Detta brandbilsmuseum är alldeles fantastiskt. Den initierade guiden (som var revisor och det svarta fåret i en släkt fylld av brandmän) berättade allt om bland annat REO-Speedwagonen från 1928, ångsprutan från 1882 och de öppna brandbilarna från 1930-talet. Det finns en Chevrolet 1934, brandslangar och till och med en fungerande frivilligbrandkår som ideligen måste rycka ut eftersom Gysingetrakten är full av eldande människor. (Och mygg.) Brandvagnen från 1870-talet drogs av hästar, som när de hörde brandlarmet lämnade sina spiltor och beteshagar och galopperade till vagnarna för att spännas för.
Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.
När vi invaderade Karins hus och klämde och kände på allt från gjutjärnsspisar till elcyklar, fastnade jag för en apparat som hängde på väggen och så hade gjort i minst 35 år:
Ni ser vilken hand jag har med assistenter?
Pysseliten och PK tipsade oss om underverket på Ica i Alvesta Avesta. Vi höll oss så länge vi kunde och åkte sedan dit och köpte ämnesrelaterade varor (melon, bubbelvatten och gurka) innan vi äntrade toalettstolen som kunde ha varit kusin till en cockpit.
Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering och med avslutande torkblås. Sedan skrattar man ihjäl sig.
Efter dessa äventyr med tekniska fram- och baksteg, återvände jag till min fascination för det gamla och went back to nature eller om det var back to the past. Karlfeldtsgården i Avesta är inte ett museum, men man kan i alla fall fika och titta in i detta hans arbetsrum:
Japp. Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt ju här helt utan tennisarmbåge och skaldade.
[—]
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen i huset där på kullen under hundstjärnans sken.
Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart, så att kammaren den mörka blir lik en pingstdagskörka, så bländas ej, o käring, utan gör ditt är’nde klart, och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart. [—]
Karin är en av kommentatorsbåsets kommentanter. Hennes broder, Skogsgurra kallad, är den mest frekventa kommentatorn just nu, emedan hans intresseområden varierar så vansinnigt att han kan kommentera allt. Karin och Skogsgurra har även den egenheten att de bjuder in främmat till sina hus (de äger flera – sammanlagt säkert ett tjogtal vad det låter). Och jag är inte den som säger nej till en invit.
Därför sitter jag just nu i ett kök i ett väldigt gammalt hus i Horndal. Så gammalt är det att Nioåringen när han klev in genom dörren fick en Skansenfeeling och frågade:
– Får man sitta på stolarna?
Karin har även besök av en amerikansk kompis, som glatt berättade om hur hon anmälde sig till en skjutskola (inte riktigt rätt ord, va?) för att kunna använda sina nyvunna kunskaper för att ha ihjäl en viss person. Som dock, av oklara skäl, fortfarande lever.
Nu åker Skogsgurra ut på sjön med mina barn utan mig – eftersom jag sitter och väntar på att bli uppringd av en journalist som har antagit hantverkarnas sätt att ange tid:
– Jag ringer efter nio.
Jag ska intervjuas om fasta uttryck som förvanskas och missförstås. Här är ett exempel:
– Jag ringer efter nio.
Det skulle man ju kunna tro betyder ”femövernie” eller kanske ”tioövernie”. Men nu är klockan kvart i tio. Ring, ring, bara du slog en signal.
Uppdatering
Aha, han ringde klockan 09:57 och var djupt ångerfull och alls inte som en hantverkare; han hade försovit sig. Jag är nu vederbörligen intervjuad och kommer säkert att bl hudflängd i spalterna för att jag kallar mig språkpolis. Slut på uppdatering
Igår var vi på Avesta Art på Verket – ett storjärnverk från anno dazumal. Man har alltså en gammal fabriksbyggnad som är ohyggligt imponerande i sig, som jag hade varit nöjd med att få gå in i som ett monument över flydda tider. Men här fanns mer.
Tolvåringen kände sig som änna Teskedsgumma.
De har stoppat in konstverk (av varierande kvalitet, ska sägas) och fyllt ytorna med allsköns ljud- och ljusexperiment som är så intressanta att barnen fick drogas och slängas över axeln för att fås ut ur byggnaden. Se vad de hittade utanför entrén:
Ok, kanske inte den allra tjockaste i hela världen. Men vi börjar i liten skala – den allra tjockaste boken på Stadsbiblioteket i Eskilstuna, kanske kan imponera lite?
I förra inlägget råkade jag nämna att några vilsna barn ville se husets tjockaste bok. Jag visade upp en (fel, den var inte alls tjockast) och fick sedan bannor i båset för att jag inte noggrant redogjorde alla mått, titlar och innehåll samt översättare. Sedan visade det sig att halva kommentatorsbåset sprang omkring och mätte böcker mitt i natten och uppsökte föräldrahem i jakt på tjockböcker medan alla gamla jurister suckade att de ju fortfarande ägde lagboken. Slutligen fick jag skarp order att undersöka bibblans tjockaste bok.
Jag skickade redan igår ett meddelande till Stadsbiblioteket med frågan om den tjockaste boken. Sedan kom jag på att jag noooog visste att Yvoeri jobbade där, så jag kontaktade henne via Twitter. Idag fick jag mejl, telefonsamtal, intalade meddelanden på mobilen och svar på Twitter av tre olika biblioteksanställda, som alla var hur engagerade som helst!
Jag, Nioåringen och Tolvåringen utrustade oss sålunda med tre fungerande cyklar och detta kit:
Vissa fotointresserade karlslokar kommer att ifrågasätta kameravalet. Men den stora, fina gick ju sönder förra sommaren. Och den nya, fina – som jag inte är kompis med – tappade sin batteriladdare på resan till Estland med min djefla man.
Här är den!
Det är Yvoeri som är inringad i bakgrunden. Lika stor som Solstickan, ja.Cumulative Book Index 1949–1950 är en lista med engelska boktitlar – två års bokutgivning, alltså. Så himla underligt.Jag letade förtvivlat efter användbarheten på sidorna.
Åren 1982–1999 finns hääär. Läs nu på ordentligt, alla, så att ni har koll på utgivningen.
Kommentatorsbåset vet att tala om att världens tjockaste svenska bok finns på Riksarkivet: Östergötlands mantalslängd från 1813, som tillkom när bokbindarna plötsligt skulle få betalt per beställning och inte per band.
Hämnden blev ett band som är 1,13 meter tjockt – och som inte går att bläddra i.
Jag skulle bara fixa lite. Ordna lite bokhyllor, sätta upp en nedfallen gardinstång (dumt uppsatt utan gipsankare), möblera om bland leksakerna och få bort ett tiotal möbler som liksom hade ynglat av sig. Men tingen var emot mig, allt föll omkull och en hammare som ville hämnas för 30 års misshandel var boven i sammanhanget.
Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.
Det som skulle spikas, var plötsligt borta och hammarens slag tog i luften. Jag och allt som jag stod på tappade balansen. Det var då jag tog emot en bokhylla med pannbenet. Hammaren landade på min numera läkta – förr brutna – tå. Ett hyllplan föll som en giljotin mot höger handled och någonstans i nacken sa det krack.
Jag reste mig upp, gick ner till köket och hämtade is och placerade lite här och där på min bleka kropp. Min djefla man kom in i köket, tittade bortåt fjärran, mumlade på en ännu ofärdig formulering, hällde upp ett glas läsk till sig och gick igen. Tre barn i åldrarna 6, 8 och 9 kom in i köket och bad att få se den tjockaste boken huset hade att erbjuda och såg inte ens åt min bula, som ju är den största bulan huset har att erbjuda emedan den ser ut så här:
Bulor.
Mer än så var det inte. Men om jag vinkar, ställer mig på tå eller headbangar, gör det ont både här och där.
Men nu till något helt annat – en rekommendation från resan som vi företog oss häromdagen: Hjorteds mopedmuseum!
Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!”Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.
Det är ett proppfullt, kliniskt rent och estetiskt tilltalande museum med moppeskönheter som man inte kan se sig mätt på. (Dock ingen Puch Dakota -75, som är den enda moppe som jag har suttit på i farten.)
Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”
Förresten. Nu kom jag på att jag måste nämna Påskallaviks Gästgifveri igen, där vi ju sov häromnatten. För alla måste ni få se på The Tekanna of all Tekannors:
Oj, jag glömde ju en sak. På mopedmuseet finns inte bara moppar, tandemcyklar, the one and only plastcykel och gamla picknickkorgar från 1950-talet. Nej, även sådant här kan man få frossa i:
En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”
Och så får vi ju inte glömma bort att kontrollera fiskgjusarna då och då, ok?
Uppdatering
PGW påtalar i kommentatorsbåset att man ju inte kan utelämna viktiga fakta på det här viset. Vilken är den tjockaste boken i huset?
Husets tre tjockaste böcker.
Ack. Den som ligger överst och som jag visade upp för barnen var alls inte tjockast. Raskt hittade jag nu två som slog den, om inte med hästlängder så i alla fall två centimeter.
Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?
Efter fullständigt hysteriska dagar med lägenhetsflytt, släktkalas med trasig diskmaskin, gardenparty, vilsekörningar, finklänningar, havsbad, hatt-nattpromenader, nattsömn i genomgångsrum, vilsekörningar, middagsslummer under köksbord, vilsekörningar, glömda luncher och allsköns annat, åkte vi tillbaka till Olseröd.
Ungefär så här gick resan de senaste dagarna.
I kommentatorsbåset ekar det nästan tomt; endast tomten är vaken och råttorna dansar på bordet medan katten letar efter husrum och internetvågor samt nattvila.
Jag – som har tre månaders basketförbud – provade att springa 300 meter i vattenbrynet och blev så här lycklig när det funkade:
Lyckliga Lotten.
Vi hjälpte Tjugoåringen att flytta in i en lägenhet på Kämnärsvägen i Lund och invigde med att spika fast gardintyg direkt i fönsterkarmen och – förstås – äta den traditionsenliga pizzan på golvet:
Inflyttningspizza.Tolvåringen pussade en padda. (Dock utan resultat.)
Nioåringen fick en stöt av ett elstängsel och undersökte därefter …
… en koblaja …Jag hittade en gigantisk trådrulle.
Hemma hos Ami och Pontus (som för övrigt inte är släkt med Niklas) finns ingen vattenkokare, ingen tekanna och ingen tehuva.
Men de har naturligtvis både en punschkanna och en kanonkula.
Vi har haft femkamp med hinderbana, ståpåettbenjättelänge, reaktionshastighetsmätning och högsta vedstapling – där det visade sig att man vinner på att stapla ett ostadigt torn med fyra klabbar som jag, och inte alls på att göra en stadig konstruktion som till exempel Nioåringen.
Nioåringens till vänster, min till höger.Den femte grenen var diskuskast med antik diskus, som var alldeles ljuvlig i sin skönhet.
Men idag – onsdag – bär det uppåt igen.
Vi skulle kunna åka så här på sex timmar.
Men istället vill vi köra vilse och sova på vandrarhem och inte komma hem förrän på torsdag kväll. Några tips?
Varje år tar min djefla man några barn och åker tåg raka spåret till Skåne. Under tiden stoppar jag in några andra barn i bilen och kör vilse söderut.
Precis som alltid, uppsöker vi sevärdheter som är stängda, låsta, bakom skynken och under ombyggnad:
– Där är Brahehus. Ja. Precis som på Louvren.
Fast det gör inget – för det är det som är poängen. Utan mål eller mening sätter vi oss i bilen och spanar efter bruna skyltar som signalerar intressanta ting.
Så här körde vi först.
Det där garnnystanet inbegrep GPS utan täckning, en kartbok från 1979 och tre personer komplett utan lokalsinne. Samt diverse hinder …
– Mamma … är vi behöriga?– Nämen vaff… ska vi chansa?
När vi letade efter Tomelilla, körde vi på grusvägar som anlades på 1600-talet, eftersom GPS-novisen i baksätet hade råkat sikta in sig på fastigheten Tomelilla och inte staden. Vi hittade istället för en stad 700 kor, 14 hästar, 90 får och ett vilset lamm som verkade ha hamnat i fel hage på andra sidan om stängslet. Eller så var stackarn bara det svarta fåret.
Men väl framme i Tomelilla uppsökte vi världens minsta filmmuseum som ett led i min kamp för barnens allmänbildning.
Billetten!
Så nu vet de till och med vem Spuling var och att både Monica Zetterlind Zetterlund och Per Oscarsson brann upp.
Spuling.
Men det hittills allra konstigaste på resan är väl ändå att jag har träffat en hund som jag inte är allergisk mot. Den har ”hår” och inte ”päls”, vilket gör den till en … kentaur, liksom?
Jag är i August Strindbergs rum i ett hus på Runmarö i Stockholms skärgård. Där jag sitter satt han på 1890-talet. Han var i min ålder, berömd och ruskigt arg på allt och alla. På samma plats som han skrev novellen ”Silverträsket” skriver jag detta:
– IGÅR DRACK JAG ABSINT! –
Först såg jag ut så här, alldeles normal med min kompis Hasse i hans båt.Sedan fann vi absinten, som såg ut så här.Därefter installerade vi oss i vår knarkarkvart, förlåt Strindbergs knarkarkvart och eldade sockerbitar som vore det crack.
Effekten blev att vi alla blev simmiga i blicken, log ett konstigt leende med 127 tänder och införskaffade varsin fyrkantig, väldigt obekväm monokel:
Naturligtvis är vi nu förtappade, nere i träsket, fast i rusdryckernas helvetiska fälla och lever ett sådant här liv:
Min förtjusning över absinten beror naturligtvis på att jag ju är en sådan skötsam person att jag, när jag stöter på något som är det minsta lilla syndigt eller olämpligt, kastar mig över just detta. Så länge det inte är lite farligt, förstås …
Först läser man ju på – och konstaterar att det i Ugglan (Nordisk Familjeboks andra upplaga) från förra sekelskiftet står:
Absint (grek. absinthion), en med malört (Artemisia
absinthium) tillredd likör. Dess arom härleder
sig af en flyktig olja och dess bittra smak af
ett i malört förekommande kristalliserande ämne,
absintin (C16 H22 O5). Enligt senare tiders erfarenhet
i Frankrike verkar absint mera skadligt än de flesta
andra sprithaltiga drycker.
Vidare finner man att Strindberg satt där jag sitter nu och drack sin absint. Om man sedan sträcker ut handen och tar en av husets tusen böcker om Strindberg, så kan man läsa att karln råkade ut för både det ena och det andra på sina skrivarresor ut till Stockholms skärgård. Under absintens skadliga inflytande förstås. Och att han och Carl Larsson brevledes grälade om vem som hade gjort Erikssons Hilma med barn. Samt att detta även drabbade Ernest Hemingway, Charles Baudelaire, Paul Verlaine, Arthur Rimbaud, Henri de Toulouse-Lautrec, Amedeo Modigliani, Vincent van Gogh och Oscar Wilde. Men att absinten trots illasinnade rykten och faktiska förbud bara var lika onyttig som all annan sprit.
Silverträsk eller absintträsk – sak samma. Är skörlevnaden inte värre än så här, så kan jag helt klart leva med den. Kom, inspiration och fräls mig från … Ah. Oj. Det är grilltajm. Jag får helt enkelt försöka synda lite en annan gång. Normallivet väntar.
Lika som … lakan?I 51:a minuten var jag jätteglad.
Sverige ledde med ett mål i flera minuter. Sedan gjorde Ukraina två snabba mål som gjorde att vi hemma framför tv:n kände oss så här under resten av matchen:
Ukraina leder här med 2-1.
Jag sparkade i kakelugnen och jag höll tummarna och gjorde armhävningar (oklart varför), men inget hjälpte. Vi (okej, spelarna i Sverige alltså) var klädda som drottningen på Nobelfesten, vilket var rätt snajdigt, men förfärligt otursbringande. (För vi förlorade förstås på grund av otur. Och mittfältet kom i kläm medan andra inte sprang tillräckligt snabbt i djupled och alla hade minsann känningar i ljumskarna. Förresten var domarn dum också.)
Drottning Silvia och Johan Elmander – lika som snedstreck?
Jag känner egentligen bara till ett faktum som tröstar lite just nu:
Vi var i alla fall snyggare. (Mellberg, Svensson, Larsson.)
Uppdatering dagen efter
Vi sörjer förstås fortfarande. Och skyller mest på de inte särskilt gula kläderna.
Och så vet man att man har fel fokus när man ser rubriken i N.Y Times här ovan och omedelbart tänker ”men vaddå, de spelade ju i söndags och det blev ju 1–1, hur kan det vara en lättnad för Spanien?”.
Uppdatering igen
(Stackars) Mikael Lustig får ta en stor del av den massmediala smällen för förlusten för att han vid hörnan som Ukraina stänkte in, inte stod där han skulle: vid ena målvaktsstolpen. Detta kallas att ”hålla stolpen”, och nu har en intensiv rörelse igångsatts häääär. (Det är bilder på ilskna fotbollssvenskar som visar att de minsann klarar av att hålla stolpen. Bra förklaring finns på Ajour.)
Här skulle han ha hållit stolpen.
Uppdatering ännu en gång
I kommentatorsbåset har jag fått förklarat för mig att nu har denna hållastolpenkampanj mot Mikael Lustig gått för långt. Oavsett om han själv säger att det är okej för att han faktiskt missade sitt uppdrag, så ska han verkligen inte hållas till svars för förlusten och verkligen inte behöva stå ut med elakheter. Svenskarna är så svältfödda på fotbollsframgång att besvikelse gång på gång vänds till hat. Så ska vi ju inte ha det.
Eftersom jag och alla ni är snällast på nätet, ska vi från och med nu peppa Lustig och alla som i framtiden bara råkar stå fel, springa vilse i straffområdet eller filma sig till en stra… nä förresten. Där går gränsen.
Heja Mikael Lustig! Det var verkligen inte ditt fel att vi förlorade och vi ser fram emot kommande matcher med dig!
