Drygt 60 britter och tiotalet svenskar är komplett omöjliga att få ordning på när det gäller gruppfoto. Alla vill stå längst bak och inte synas! Jag ryade, domderade, pekade, gestikulerade och hade mig – men alla bara gömde sig. Nåväl, sa jag och tryckte på självutlösarknappen och sprang.
Visste ni att ett väldigt viktigt moment under själva ceremonin här är att brudparet och två vittnen skriver på vigselattesten? (Hm. Det kanske inte är det det heter? Nåväl.) Vi sjöng först ”I’m a Believer” och lyssnade sedan på de unga tus löften till varandra, såg ringpåtagning och lyssnade noggrant på allt som sades. Under hela akten satt en allvarlig man i ena hörnet av lokalen och bläddrade bland sina papper medan vigselförrättaren förättade det som förrättas skulle.
Plötsligt var det dags att samlas runt skrivbordet. De fyra som skrev under, gjorde det långsamt med darrig hand på två olika ställen, så under tiden tappade vi åskådare fokus och började mumla och fnittra så att stämningen blev fantastiskt uppsluppen och trevlig. Nu planerar jag visserligen inte att gifta mig igen, men om jag gör det, så ska vi göra precis så här.
Och hur det nu gick till, så blev det sedan med de på bilden ovan ytterst städade gästerna ett jädra röjarparty med sönderslagna glas, vrickade fötter, en blodig tå, en skotte i kilt, vegetarisk barbecue och den svettigaste cateringpersonal jag någonsin har sett. (Deras två jättegrillar klappade ihop så att de fick värma nötbiffarna [inte som i ko-nöt] i en pytteliten, vanlig köksugn.) Jag pratade mig hes, dansade, puttade ner en man i en frysbox, skrämde en svensk och kom via en becksvart kyrkogård hem vid halvtretiden på natten.
Om en vecka ska jag på nästa bröllop, men det är i Sverige och då är jag bara ingift faster och kommer säkerligen inte att snubbla över gravstenar, svära på engelska, pussa okända män på kinden, få en frisbee i pannan eller klättra omkring bland bjälkar för att riva ner ljusslingor.
37 kommentarer
