– Och här i den här korsningen blev blablabludderiplutt den 7 juni 1926 påkörd av en spårvagn så illa att han tre dagar senare avled, sa den inspelade guiderösten i mina små hörlurar på turistbussen.
Tjugoåringen som satt bredvid mig, ville inte ha guiden i öronen utan uppleva allt med bara sina ögon. Jag förstod henne – mellan pratsnuttarna spelades muzak som inte ens en hiss hade uppskattat. Men jag fick gärna berätta för henne om det sades något intressant, och eftersom ond, bråd död som ligger lagom långt bak i tiden alltid är intressant, berättade jag för henne:
– Här dog nån. Påkörd av spårvagn.
– Som Pierre Curie?
– Ja, fast utan häst.
– Vem var det?
– Vet inte, nån blablabludderiplutt.
Då knackade coach Sara på min axel och sa:
– Det var ju Gaudí!
Guiden hade på katalanska smattrat fram ”Antoni Gaudí i Cornet”, vilket jag uppfattade som något helt obegripligt.
– GAUDI? Dog han här?
– Ja, nåja, tre kvarter bakom oss. Och inte just här, utan på sjukhuset.
Gaudí är ju den allra häftigaste av häftiga arkitekter och hans art nouveau-skapelser är så underbara att man tappar andan när man ser dem – och nyss var jag i korsningen där han blev påkörd! (Mer om detta strax.)
De har gott om häftig arkitektur i Barcelona – inte bara Gaudí har satt prägel på staden.
Den där gatlampan har inte bara snirklig frisyr – den tittar ner på vita bänkar som sitter fast vid fötterna.
När man är i Barcelona är det meningen att man, har jag hört, ska fokusera på mode, trender och annat i ropet eftersom Barcelona (tydligen) är först med det senaste nya svarta. Sagt och gjort:
Men hur var det nu med Gaudís död? Jo, två veckor innan han skulle fylla 74 år gick han på en promenad och blev påkörd av en spårvagn. Eftersom han var medvetslös, såg lite bohemisk ut och inte var propert klädd och dessutom inte hade något slags legitimation på sig, brydde sig ingen om honom. Efter en bra stund var det någon vänlig själ som tänkte att här kan ju karln inte ligga, jag ser till att han kommer till ett sjukhus. Där togs han inte emot med öppna armar utan någon baddade hans panna lite med vänsterhanden och lade honom i ett hörn där han inte var i vägen.
En dag senare kände en man igen den store Gaudí, och satte igång stora vårdapparaten och såg till att han fick vård … men då var det för sent. Tre dagar efter påkörningen dog Gaudí.
Så se nu till alla, att ni klär er propert – gärna med en gympapåse med identifikationshandlingar på ryggen.
Don efter person.
Antoni Gaudí y Cornet (1852-1926) – vår arkitekt! Första gången vi besökte Barcelona, efter en sommar på Ibiza, var Gaudís byggnader vårt mål. Då var det möjligt att komma in i hans hus som ännu inte hade blivit museer. Nån snäll portvakt släppte in oss och vi fick traska runt och upp på taket och hur som helst.
Båten från Ibiza la till vid en liten park där Barcelonas folkbokföringsmyndighet ligger. Dit fick vi gå, många, många år senare, för att hämta dödsbeviset för vår älskade dotter. Hon bodde och dog i Barcelona. Hennes kompisar ordnade en minnesgudstjänst för henne i Sagrada Família; där finns fungerande kyrkorum, trots att kyrkan ännu inte är färdigbygd.
S.F. är inte Barcelonas katedral utan en donationskyrka, som byggs med skänkta medel. Gaudí själv ledde bygget. Han promenerade varje dag till jobbet, försänkt i sina penséer, och alla visste hur dags han kom knallande. Men så var det en spårvagnsförare som var ny, han missade och körde ihjäl Gaudí.
Barcelona.
Nej men så tragiskt och ledsamt Ökenråttan. Bra tips dock från Lotten, eftersom jag förmodligen kommer bli överkörd en dag. Trafik och jag är inte alltid kompatibla. Gaudi’s byggnader är vad som lockar mej i Barcelona. En dag ska jag absolut åka dit!
Åh Ökenråttan, det var mycket sorgligt. Men ett fint ställe för en minnesstund.
Åsså läste jag rubriken och tänkte genast ”Barsök i Becelona”.
De där gatlyktorna med bänkar (marmor?) är fantastiska, en sån skulle man ha!
Ja, minnesstund i Sagrada Família måste vara alldeles, alldeles rätt.
Vi kom dit när alla, alla, alla, aaaaalla andra i hela världen stod i kö för att gå in, så vi tog en promenad runt hela alltet och dessutom massa bilder. Ska berätta mer senare!
En tung promenad Ökenråttan, men fint med minnsesstund i Sagrada Familia.
Min mormorsmor rönte för övrigt samma öde som Gaudí, fast i en helt annan korsning och inte alls då och för övrigt var det inte en spårvagn, utan en lastbil men annars var det på pricken lika.
Hon hade klivit av spårvagnen i korsningen Långholmsgatan-Hornsgatan, och såg sig inte för utan klev ut i körbanan och blev så illa överkörd av en lastbil att hon bara kunde identifieras på sina vigselringar. Familjen blev efterlyst i en tidningsnotis, som jag för övrigt har kvar. Likaså har jag rättegångsprotokollet, där det konstaterades att det var en olycka, enär lastbilsföraren inte hade framfört sitt fordon på ett överdådigt sätt.
Begravning i S:t Sigfrids kapell, Hägersten.
Mormor var 14 år, och fick ett helvete, mormorsfar var inte snäll. Hon flyttade till en kamrats familj, och hennes far fick inte veta var hon bodde.
Helt OT, såg jag detta i dag, är det nyskapande eller gräsligt:
’Skyller på tröttman’ ?
Ganska kul uttryck, tycker jag. Däremot tycker jag att ”Tack som fan” är otrevligt och inte alls ett bra sätt att visa uppskattning! Hört flera gånger i bla ”Svett och etikett” som jag för övrigt gillar.
Vilken ryslig historia, Ninja. Tänk att det hann bli en efterlysning i tidningen, innan dom hittat hennes familj. Dom måste ju också ha letat och undrat! Min mormor blev också moderlös i tidig ålder, men hennes pappa var snäll. Hon fick det tufft ändå, med att ta hand om sina småsyskon och hemmet.
Sagrada Familia är fantastisk, jag kom aldrig upp i tornen, för lång kö, men muséet tillbringade jag lång tid i.
Har du tid kan jag också rekommendera Parc Guëll, ligger på hyfsat promenadavstånd inne i stan (den är ju lite extra kul om man läst sin William Gibson).
Vi är tyvärr inte kvar i Barcelona utan tillbaka i basketturneringsstaden Lloret de Mar. (Och spelar final imorrn!)
Ryslig, ja, men fantastisk historia, Ninja!
Men så hemskt Ökenråttan, måste ha varit ohyggligt.
Och nu tänker jag vara icke pk här gällande Gaudi och hans kåkar i största allmänhet – förlåt, förlåt, men ser de inte ut som medeltida Europa i papier maché, lite Disney…?
Ja, fantasihus! Är det inte det som är så underbart med dom? På Liljeholmskajen finns ett hus med karamellfärgade balkonger av plexiglas. Först när jag fick se dom rös jag, men nu gillar jag färgerna och tycker att det livar upp lite. Men vi får nog vänta tills vi får runda former på husen igen.
Blev nyfiken på balkongerna, Pysse. Tror jag hittade dom, eller?
Det nya jättehöga (nåja, men för Stockholm) svarta huset har ju iallafall runda(de) balkonger, alltid något.
http://www.jm.se/bostader/sok-bostad/stockholm/stockholm/liljeholmskajen/kajen-4/kajen-4/
Ja, just dom där! Jag tror att jag har sett balkongerna på fler håll, men kommer just nu inte på var. Inte särskilt unika alltså egentligen.
mikaels, är det där det höga huset längst ner på Liljeholmskajen? Där gamla V&S låg?
Inan jag ens hade träffat SG höll jag på att bli änka eftersom han
steg av en spårvagn och inte såg den som kom tätt intill från andra
hållet. Det blev ”avdankad arm” och flera månader på sjukan och
en spik i axeln.
Pysse: ja, ändå från järnvägsbron och hela kajen som tidigare var V&S blir bostäder, ser kanonfint ut, tycker jag. Det svarta huset har redan haft inflyttnng, iallafall de lägre våningarna, en kollega flyttade in på våning 9 i början av juni, en annans syster på våning 1 för några veckor sen.
Beklagar Ökenråttan.
Grattis Lotten och laget!
Konstigt — här läser jag om balkonger och ser bilder på balkonger. Och för en sekund tänker jag: ”Jag har aldrig haft någon balkong, det skulle jag vilja ha en.” Vilket är helt dårfinkigt tänkt av mig, då jag april -81 till augusti -94 — i över tretton år, alltså — bodde i en lägenhet som hade stor balkong. Dårfinkigt, säger jag!
Huttfogden: Innan jag ens hade fött barn, höll min förstfödde på att bli moderlös eftersom jag på en knagglig gata i Lund nästan fick en buss i huvudet.
”Wi-fi i hela hotellet” står det på hotellets sajt.
Pfffft!
För att kunna lägga ut inlägg måste jag sätta mig på en pinnstol i foajén som är mer upplyst än en teaterscen och därför den omysigaste foajé i världen. För att komma åt vacklande vågor som räcker till en kommentar eller två, måste jag stå på en stol i ett hörn av rummet och samtidigt vissla Marseljäsen baklänges. Ungefär.
Nu har några tyskar party i rummet bredvid oss.
– Brumbrumbrum, säger killarna.
– PIIIIIPFNITTERPIIIIP, skrattar tjejerna.
Detta mönster har upprepats i en timme nu … NU VET JAG! JAG KAN BUSVISSLA IHJÄL DEM!
Det som är så irriterande med ”tack som f–n” är ju framför allt att det gnisslar grammatiskt. ”Som f–n” är en fras som man använder att förstärka adjektiv med. Inte substantiv. Man är trött/arg/hungrig som f–n, någonting är klart som f–n, men inte tack. I så fall finge man göra en verbfras av det: ”tackar som f–n”, men då vore det väl mer idiomatiskt med ”utav bara h–e” eller möjligen ”utav bara f–n”.
Svärjandet i ettvart språk följer sin strikta grammatik.
Haha, ja det är nog därför jag blir så störd när jag hör det! (Hade jag aldrig tänkt på själv, tack Magnus A.)
Precis, tack som fan för den förklaringen 😉
Ah, perfekt förklaring — tack som fan har aldrig kommit över mina läppar och nu förstår jag varför! (Aldrig tänkt närmare på saken än att uttrycket låter dumt.)
Pysseliten: Grattis på namnsdagen! Vackert namn. En av mors tre dopnamn. (Men hon kallar sig Ulla, pga äldre retsam storbror, som påpekade namnlikheten med galten Ulrik i Sörgården).
Tack Örjan! Jag fick det eftersom det inte passade min storebror så bra!
Hyttfogden: Välkommen tillbaka. Länge sedan jag läste inlägg från dig eller SG.