Jag har blivit av med min förtjusande fickkniv som jag har haft sedan tågluffarna på 1980-talet. Det var naturligtvis en flygplatskontrollant som avslöjade mitt slarv, när jag hade placerat kniven i handbagaget.
– Aha! sa kontrollanten och drog upp kniven som satt ihop med en domarvissla i ett snöre.
– Neeeeeej! sa jag med klump i halsen när jag såg mitt självförsvars-kit försvinna ner i en stor plexiglaslåda full med nagelsaxar och skalpeller.
Nu måste jag ju köpa en ny. Den ska vara smidig och ha penna, pincett och pyttliten skruvmejsel förutom flasköppnare, sax och kniv. Här i Spanien har jag hittat en perfekt affär, men som vanligt är det ett himla bängel när man ska få reda på vad saker kostar.
– Yes, 68 euro, men du får 20 % rabatt om du kommer in i affären.
– No, only 23 euro eftersom du har så blåa ögon.
– Please, 93 euro, kom och titta här har jag en handväska som passar till kniven!
Igår gick jag in i denna affär och hittade en bild på den jag ville ha. Den hette ”Någonting Någonting Lite”, vilket jag sa till personalen. De svarade:
– Nonono, no.
– No?
– No.
Då pekade jag på en annan som hette ”Någonting Någonting Traveller” och frågade hur mycket den kostade.
– How much?
– No. No lite.
– No, Traveller!
– No Lite!
Då provade jag att istället prata den engelska som man gör i engelskspråkiga länder.
– This is the thing; I’d like to buy i Swiss Army Knife – the one that’s got a tiny screwdriver in the corkscrew, a pen and tweezers.
– No. Only this. Lite. This is no Lite.
– But the name doesn’t matter, sa jag eftersom jag fortfarande inte hade fattat vad ”Lite” stod för.
– No, no Lite. This is Lite.
Sa personalen och skakade på huvudet samtidigt som de pekade på ett jättemonster till fickkniv som inte på några villkor hade gått ner i en normalstor ficka. Eftersom vi inte förstod varandra och de inte ville dela med sig av några som helst prisuppgifter, gick jag vidare, muttrandes något kränkande om flygplatskontrollanter och spanjorer.
Men nu förstår jag: de knivar som heter ”Lite” har lampa. Fickkniv med inbyggd ficklampa! Teknikutvecklingens under!
Nu är frågan om de tänker produktutveckla med en inbyggd domarvissla också.
Aha! Lite som i light alltså.
Jag har en lagom stor du kan få!!
Jag hade en gång en pytteliten. Liten. Lite … nå i alla fall, den var så liten att jag kunde ha den i en portmonnä och var jähättebra (kniv och sax var det som verkligen kom till användning lite nu och då). Den fråntogs mig obönhörligen på Charles de Gaulle-flygplatsen. En sån skulle jag vilja ha igen. Och jag har alltid undrat hur den kniven, som var högst tre centimeter lång och inte direkt vass, skulle ha kunnat användas för perfida ändamål. Mina egna naglar vid tillfället ifråga — då de var långa — var nog lika farliga.
Ser framför mig: Annika Scissorhands!
Vårt eldstål har inbyggd visselpipa.
Mäh va?! Tog dom fickkniven? Bad du om kontrollantens namn och kvitto? (Det har jag sett göras.) Det är bladet som inte får vara längre än ett visst mått – alla metallföremål är inte bannlysta! (Däremot brittisk marmelad, som är livsfarligt!)
Max 6 cm.
Nejnejnej, du ska ha en Leatherman Juice! Fast hur ska du få den ur Spanien, tänkte du?
En sån här liten fransk sak kanske kan va nåt?
https://dov5cor25da49.cloudfront.net/products/375/636x460design_01.jpg
@Orangeluvan man lägger den i det incheckade bagaget.
På 90-talet var minversionerna av den schweiziska armékniven väldigt populära give-aways. Jag hade en i varje kavaj och därmed hade man alltid en liten nagelsax, pincett och – ja, en liten kniv. Detta fick tyvärr ett abrupt slut den ödesdigra dagen 2001.
Pysseliten – jag skulle definitivt inte våga satsa på att ha med en 5 cm kniv på flyget, för bara två veckor sedan blev jag fråntagen en insexnyckelsats!
Min far har nyligen fått nya knäleder, av stål. Han har ett litet helvete när han ska flyga. Fast det är svårt för personalen på flygplatsen att ta dom ifrån honom. Läkarintyg hjälper föga vid inrikesflyg i Brasilien.
Gåvoresultat till amerikanskorna på deras nationaldag?
Låt oss i kväll slippa höra ordet ”Samabfotboll”, ety det handlar om en ”Kämpamatch”.
ÖR: En mig närstående har upplevt samma sak. Vi besöker en kyrkogård i Grödinge utanför Stockholm flera gånger om året så länge vi har känt varandra. Det är tjugotvå år nu.
Så mycket samba var det ju inte. Däremot kämpamatch, om man med ”kämpa” menar att folk knuffas, stångas, stampas, knäas. höftas, krockas och i största allmänhet bär sig åt utan att kort delas ut och ofta utan att ens frisparkar deklareras. Brutal-Brasilien, tyckte jag emellanåt inte något vidare om. Fast Colombianerna var inte så snälla heller. Så nja-a … måttligt nöjd just nu.
Jag säger också nja. Och så säger jag Neymar. Stackarn åkte ut i lilla konservburksbåren med ryggskada.
Olle Bogren … som jag kan FÅ? Det låter förtjusande – men vofför? Vill du inte ha den själv?
Min sambo har höftleder av stål. Dessa har blivit hennes test på vilka flygplatskontroller som kan jobbet. De som kan det, detekterar redan på handsensorn vad det är frågan om och släpper igenom henne.
Andra gör däremot inte jobbet och ser inget alls. Det piper inte ens. Själv fick jag göra armar uppåt sträck pga mässingsskoningarna i mina seglarskor i våras. I samma kontroll med samma person som bara vinkade igenom sambon utan pip.
Jag har nerver av stål.
Nu ska jag berätta.
I slutet av april var jag på en vandring i sydöstra England. (Det finns väldigt trevliga turer att gå där och så trevliga B&B sen, och pubar!) Jag hade inte min fickkniv med mej eftersom alla mina saker reste som handbagage i en liten ryggsäck. Men jag köpte en med de viktigaste funktionerna första dagen. En måste ju kunna hantera matsäcken. Tanken var att jag skulle posta den till mej själv sista dagen.
Ett bra emballage inköptes i en pappersaffär men de hade inga lämpliga frimärken. ”Det finns väl på Gatwick int. airport” tänkte jag. Men det var mycket knepigare än vad en kunde tro. Dessutom sa en expedit att jag skulle pröva om det verkligen gick att stoppa i brevlådan. ”De har mycket smalare inkast här än på andra ställen” sa hon.
Så jag prövade det tunna plastkuvertet med den tunna kniven och det gick inte alls!
”Kan inte du posta det åt mej från en brevlåda i stan?” frågade jag. Men det gick inte heller. All personal var strängt förbjudna att göra något sådant.
Att sen argumentera i säkerhetskontrollen var lönlöst, så där mötte en schweizisk officer sitt öde!
Nerver av stål kan i svettigt pressade situationer generera rost i underbyxorna, har jag hört.
Hm … plåtmage borde det ju också kunna bli rost i brallan av.
Annars vinnlägger jag mig stundom om att ha stålblick.
Å jag som bara har ståltermos.
(Plats för det åldriga men fina skämtet om potatismos, äppelmos, plåttermos …)
När man ser bilder på säkerhetspersonal med Häftiga Bössor, som vi med erfarenhet av m/96 i lumpen varken kan se fram eller bak på, så hoppas man verkligen att de kan göra det. Annars skjuter de sig själva eller en (bokstavligen) närstående i foten förr eller senare.
Mindre kul är det när de tittar på en med kalla ögon.
Lotten kanske får byta ut sina nerver av stål mot proteser i rostfritt stål.
Min Victorinox med Pharmacia-logga från 1990 åkte i soptunnan på Belgrads flygplats. Samma sak där – hade glömt att lägga den i det incheckade bagaget.
Lotten: ska vi vara crazy den här gången och köpa Wenger istället?
TV4-våpet har äntligen sagt ’kronor’ och inte ’kroner’ som hon brukar. Framsteg!
Samtidigt undrar man över det här med Bössorna och greppet de Kalla Ögonens Män har dem i. Bössan verkar ju peka neråt om jag har gissat rätt på fram och bak. Rekylen skulle förmodligen i så fall krossa min käke om jag sköt mig i foten med en sådan, i bästa fall.
Annars skulle man i bästa fall väl pricka en sk*tn*dig mås under planflygt på väg över bilen.
Har precis en sådan som du blev av med…rest till Italien OCH Kroatien tor med den i mitt handbagage, glömt båda gångerna, klarat mig båda gångerna…fast egentligen vet jag inte om jag tycker att det var ”helt bra!?!
Vetu LarsW, jag är nu mycket tråkig, men jag mår riktigt dåligt av att du kallar en kvinna för våp. Det må vara oskyldigt från din sida, men det är ett förnedrande uttryck, som inte passar i det moderna språket, lika lite som neger och tattare.
Mm … jag är benägen att hålla med Pysseliten.
För övrigt: måla mig orange! Jag är svag för Holland — Nederländerna — och blev nu glad trots att det har varit roligt att lilla Costa Rica har gått så långt.
Sedan, när vi försvinner in i den varma sommarnatten …
Läderkilt. Säckpipa som kan spruta eld. Mohawk-frisyr. Thunderstruck. Det är alldeles nödvändigt att titta på the Badpiper!
Även jag instämmer i kritiken mot att kalla någon för våp. Innan jag sett Pysseliten och Annikas inlägg skrollade jag ner för att skriva just det.
Det har varit mycket hackande på språket hos denna kvinnliga radiojournalist från din sida under VM och som gammal radiojournalist ska du nog ta i beaktande det gamla ordspråket’ den en suggan ska inte kalla den andra för svin’.
Du får ta åt dig eller inte men få journalistiska genrer genererar så många floskulösa, språkliga grodor som sporten. Kvinnor har sin givna plats även inom ett så traditionellt sett mansdominerat område som sportjournalistiken och det höves dig icke som sådan emeritus att uttrycka dig som du gjort och gör.
För övrigt är det barnsligt och inte så lite okunnigt att klanka och anmärka på talspråk.
I skriven svenska heter det kronor, i talspråk går det alldeles utmärkt med kroner. Även så Sötälje, dom, hant, machen och Svejsch.
En sån här regnig sommar bör du nog inte se upp för mycket och om du behöver så har jag en kvast till utlåning.
Vars ja nu som lagt en.
Och det ska naturligtvis vara sportjournalist i fjärde raden.
Stryk fick jag, och åtrar mig gör jag. En och annan korrigering, dock: Jag syftade på Gry Forsell och hennes skansenprogram. Inte heller är jag gammal sportjournalist, jag är en f.d tekniker som har arbetat med Radiosporten och deras reportrar av och till i en herrans massa år.
Dock köper jag inte det där med ’kroner’ och talspråk. Forsell bytte faktiskt det ordval –som hon hade använt i åratal i sina program– under pågående sändning till det jag anser är korrekt.
Men ursäkten kvarstår. Jag borde ha uttryckt mig bättre.
Puss på näsan och stjärna i himlen, Lars W.
Tumme upp!
Tack, Ninja och Pysse. Vid min ålder kan man utmana ödet och verka tjafsig, för att inte säga gnällig:
Jag kan påminna mig att jag har kritiserat TV4-tjejkommentatorn en gång, tyvärr med det förkättrade ordet v*p. Det var för att hennes ben bokstavligen glänser i sändning, vilket faktiskt distraherar budskapet i hennes prator som är inte så lite kunniga och pedagogiska.
Sportspråket är annars ett mycket underhållande kapitel för sig.
Lotten, jag tycker ni ska åka till Madrid (om ni är kvar i Spanien) och
lägga er under en filt, så att ni kan allsjunga Under en filt i Madrid.
Den här fanns på samma dutub-sida.
http://www.youtube.com/watch?v=qBLmpMsuQTM
OT: Den här är bättre än originalet har jag från en åtskilligt kunnigare än jag själv. Jag är böjd att hålla med.
Vad oerhört söta och konstruktiva ni är här!
(Jag har varit utan sömn och internet under lång tid. Nu hemma!)