Hoppa till innehåll

Etikett: sorg

Moment 22, leasingavtal och lite spik i foten

Ringring!

Fan, okänt nummer. Okej. Andas in. Andas ut. Pffffffff.

– Lotten Bergman.
– Ja hejsan! Jag ringer från Småföretagarna! Jag söker Olle!
– Jahadu. Han dog oväntat under en löprunda strax före jul.
– Oj, då beklagar jag. Jag … jag får väl stryka honom här i systemet då.

Säljarna har helt klart inte tillgång till listor över folk som inte längre finns. Inte heller finns något slags förbud mot ”hmmmmm, Olles telefonnummer funkar inte längre, äsch, jag ringer till den där som heter Lotten istället”. Jag fick nu tipset att inte förklara, utan bara säga: ”Ta bort mina kontaktuppgifter ur systemet.”

Vi får se … det låter ju så rysligt otrevligt. Men nu till mer positiva ljud!


1.
– BRRRUUURR BRRRRRHHHRRRRR BRRRRRUUHHHRRRRR!!!

Jag vet inte hur just detta brummande stavas, men det ska föreställa en epa-traktor. Fast det är min bil, som förmodligen har hål i avgassystemet.

2.
Två ljud i korus:
– Splatt splatt splatt, säger det från duschblandaren som är inkontinent och inte kan fokusera sig på duschdelen i konstruktionen.
– Ffffffssssssss, säger nyss nämnda duschdel som ju inte har nån vidare sprutt eftersom hälften kommer ut i badkarskranen.

3.
– Aj!

Jag spelar basket, trillar över en plötsligt uppdykande sten, slår huvudet i öppna skåp, klämmer foten i en dörr och skär mig i fingret på t.ex. ett trasigt glas.

Alla de tre ovanstående ”problemen” är så skönt konkreta. Bilen ska lagas den 22 april, duschblandare tror jag att jag kan fixa själv (ska bara läsa på lite) och alla smärtor är ju bara vad de är – och går oftast faktiskt att skratta bort.

– Hahahahaha!

Men så finns det saker som får mig att ta mig åt hjärtat och inte alls skratta. Vi har nu kommit till Moment 22-avdelningen i detta inlägg.


– MEN FÖRIHELVETE!

Jag kan inte strunta i språkfelet och jag kan inte låta bli att åka tåg och jag kan inte klaga hos nån instans och jag kan inte låta bli att betala trots att produkten som jag betalar för inte ger mig det jag vill ha.

– MEN GAAAH!
Min alzheimerpappa har flyttat till Eskilstuna och jag ska bli god man för honom. Fast problem har uppstått eftersom

  • min ansökan kom till Eskilstuna när han var skriven i Täby
  • min andra ansökan kom till Täby och jag skrev att han bodde i Eskilstuna trots att han fortfarande var skriven i Täby
  • min tredje ansökan kan inte skrivas under förrän just det datum när pappa verkligen är skriven i Eskilstuna och Skatteverket har tyvärr  ”ovanligt långa handläggningstider” just nu.

– MEN SATANS FAAN!
Mitt lilla företag sitter fast i leasingavtal för en digital telefonväxel som aldrig har använts och aldrig kommer att användas. Jag kan inte komma ur detta på annat sätt än att gå i konkurs, vilket jag inte vill.

Detta skrev Olle under i januari 2023: lilla Bergmans Bokstäver lägger ut flera tusen i månaden för en oanvändbar telefonväxel som ska avbetalas till 2028. Det är helt obegripligt med tanke på hur ont om pengar vi alltid har haft. Den som jag trodde var säljaren skriver: ”Jag kan inte heller svara på varför Olle ursprungligen har köpt denna växel eller utformningen av den, endast att vi har levererat den och hårdvaror till honom. Det är inte jag som haft dialogen hos oss med Olle utan det är en av våra säljare som genomfört detta med honom.”

Men spik i foten för tusan hakar!

Kolla vilken jättehög med orienteringskartor som jag ska slänga den här veckan! Hurra!

Jag försökte prångla på Orienteringsförbundet hela högen, men de har tyvärr inga planer på ett orienteringsmuseum.

Pappa får träna pingis med andra gamla gubbar som närmar sig pensionen! Hurra!

Pappa fyller 87 i år, så de som är 20 år yngre är lämpliga motståndare.

Och hur har ni det?

Share
37 kommentarer

Sorg (3/3): begravningen

Länk till första delen, som handlar om det som hände.

Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen.


Jag har precis tömt en ryggsäck som har stått orörd sedan 11 december – dagen innan Olle stupade. I den låg bl.a. tolv låneböcker som behövdes till Julkalender-gåtorna, ett naturläkemedel som skulle hjälpa mig att sova bättre och en handlingslista med ”Olle-korvar” högst upp.

Böckerna ska jag lämna tillbaka idag, naturläkemedel behövs inte eftersom jag har fått regelrätta sömntabletter av vården och Olles korvar åts nog upp av barnen under julen.

Nyss föll blicken på en av Olles filskålar, som han ställde ifrån sig när han drabbades av ett av alla eviga infall.

Det har varit oerhört svårt att skriva denna text – dels för att det är min mans begravning det handlar om, dels för att jag faktiskt inte minns. Barnen har fyllt i, men mycket av det som hände den 5 januari 2024 är försvunnet ur mitt minne. ”Det är chocken”, säger de som vet.


Att planera en begravning låter sig inte göras utan hjälp av

  1. begravningsbyrån
  2. så många andra människor som det någonsin är möjligt.

Checklistor finns i parti och minut överallt, men där står inte ”be någon anteckna vad änkan gör eftersom hon kommer att glömma allt”. Jag vet att jag hade på mig min svärmors klänning från 1972, att jag grät så att jag tappade andan och begravde ansiktet i det mjuka som var spanjorens mammas bröst, att barnens lågstadielärarinna och massa orienteringsungdomar defilerade förbi kistan samt att insikten att Olle faktiskt låg i kistan grävde ett djupt, svidande skrapsår i mig.

Men jag har ingen aning om huruvida pizzorna uppskattades, om tedrickarna fick riktigt varmt vatten eller om de som inte fick sittplats i kyrkan hade bekväma skor så att de inte led.

Så här var själva stunden i kyrkan upplagd:

Vi hade tänkt skriva ut 200 ex på skrivaren hemma, men skrivaren dog precis som bilen, kakelugnen och Olle.
Barnen lyckades dock övertala ett tryckeri att ställa upp på kort varsel .

Vi hittade några få anteckningar i Vita arkivet, som Olle och jag (tydligen) fyllde i för nästan 20 år sedan. Olle ville inte ha massa ”känslopjunk”, men var mån om att begravningen skulle vara trevlig och gärna rolig, samt innehålla musik och tal.

Olles glasögon var fasttejpade på kistan tillsammans med massa kartor, böcker och brev som åkte med honom till krematoriet.
På kistlocket fanns en ”barrskog” och i förgrunden ett skogsverk som kommentatösen Pysse hade tillverkat som en sista hälsning från kommentatorsbåset. (Foto: Gustav Bergman.)
Kistan var av obehandlad furu, så att alla som ville kunde skriva eller rita på den.

De flesta som defilerade förbi kistan försökte nog fånga min blick, vilket jag inte alls klarade av. Några såg jag, några nickade jag till, men de flesta fick bara se min skult och hulkande axelparti, i någons tröstande famn.

Här syns lite av den röra vi gråtande skapade i vår kyrkbänk tillsammans med de två väldigt glada barnbarnen: snor- och snytpapper samt en blöja.

När alla åt pizza och hembakade kakor (tack kära vänner), hölls det tal. Vår dotter Ida berättade ingående och noggrant om hur det gick till när Olle stupade och vad synd det var att Olle inte visste att han hade blivit obducerad i Solna. (”Han hade tyckt att det var jättespännande.”)

Olles kompisar och bröder berättade minnen och alla grät vi lite mer. En kompis spelade en låt som han hade skrivit till Olle. En kompis gav mig en bunt brev som Olle hade skrivit för 40 år sedan, där det i ett står att han har träffat en tjej: Lotten. En kompis berättade om Olles punkbandsperiod. En kompis stod i köket och skötte disken under hela eftermiddagen. Barnen hade låtit trycka upp ett stort draperi med pratbubblor som bestod av minnen som vänner och släkt hade delat med sig av.

Och så höll jag tal.

Här har jag precis avslutat genom att läsa upp ett brev som Olle skrev till mig i mars 2023: postat och frankerat och sorterat och levererat i vår postlåda – trots att vi ju befann i samma hus hela tiden. (Foto: Gustav Bergman.)

Tyvärr minns jag inte så mycket mer än att jag visade upp de lappade jeansen som vi hade på oss på 1980-talet och att jag halade upp en ännu inte färdigstickad tröja som Olle skulle ha fått runt 1990. Men tydligen pratade jag på utan att tveka.


Som vän av informationsteknik och tydlighet, hade jag i församlingsgården även tejpat upp skyltar som visade vad Olle var klädd i, saker som han hade med sig och hur det såg ut på platsen där han stupade.

Olles kläder i kistan: påse från gymnasiet och löparkläder som han själv hade hängt upp i hallen inför nästa löprunda. (Skorna är dock inte alls korrekta för årstiden.)

Olle drällde många saker omkring sig överallt, och särskilt gällde det plektrum, pennor, tandborstar, tandpetare och noter. Att säga att han hade tio tandborstar igång samtidigt är faktiskt inte alls en överdrift.

Sakerna som han fick med sig inbegriper bettskena, iläggssulor, ännu en påse från gymnasiet, noter till ”Den döde”, en fin bläckpenna, brevpapper och frankerat kuvert, tandborste och tandpetarbygel, plektrum, hans pappas gamla läkarbesökslapp (vi har ett helt block från ca 1983), ett av Olles visitkort med egentagna naturbilder, Vilda västern-boken som han skrev (och som är jättebra, kom och köp) samt en järv och en gnu.
Ida och jag samt en karta till ”pappas plats” – så att man kan gå dit om man vill.

Plastdjuren – gnun och järven – som vi packade ner i kistan har denna bakgrund:

Djärven hade Olle med sig på föreläsningar utomlands när han berättade om dels djuret järv, dels ordet djärv; det var en egenskap som han ansåg att en ung forskare skulle besitta. Förmodligen trasslade han i sin iver även in sig i etymologin för de två orden, vilket på Olles svengelska måste ha varit helsnurrigt. Jag tänker mig att det lät så här:

– This is what we in Swedish call a JÄRV. It comes from the german word derb which means ’grov­kornig’, I mean coarse grained. The word for brave in Swedish is ’modig’, but also DJÄRV, but liksom spelled differently. And that word’s history has really nothing to do with the animal. But I like it. Be brave like a järv.

Gnun fick jag en födelsedag för längesedan med rimmet:

Min vackra fru
är lika fin som en gnu.

På kvällen samma dag som vi hade lämnat in alla dessa saker till begravningsbyrån, ropade Moa till alla som var hemma i Gula huset:

– Har någon sett min tandborste?

Det visade sig då att Olle på sin sista färd hade fått med sig sin dotters tandborste, medan alla hans egna låg kvar på skrivbord, under sängar, i kökslådor och i gitarrfodralen.


Nu är jag färdig med de tre planerade sorgeinläggen. Vad som händer nu vet jag inte riktigt eftersom jag verkligen inte fungerar. Byråkratin suger musten ur oss alla, och att driva ett företag ensam kanske faktiskt låter sig göras. Jag vet bara inte hur. Kan man verkligen stå på scen och skratta och stoja och sälja sig när Olle ju är död?

Men en sak vet jag: vänligheten som jag möter och hjälpen som jag får av släkt och många, många rara vänner är ovärderlig. Nyss landade i postlådan ett litet paket från silversmedsvännen, som tyckte att Olles lilla hårlock (som jag ju fick för mig att jag behövde) inte alls skulle förvaras i en servett.

Nu bor den i en liten silverdosa istället.

Tack även för att ni läser här, förresten.

Jag har oerhört svårt att titta på sådana här bilder just nu. Men det kanske går över, så den får avsluta detta inlägg ändå.
Share
31 kommentarer

Sorg (2/3): akut sorg

Länk till första delen, som handlar om det som hände.

Under en kvällspromenad prick en vecka innan Olle stupade, tog han detta foto. Han skrev: ”Out for an evening walk in the magic winter landscape. (Lotten Bergman, as always, brings her basketball.) Temperature: –15 °C. We’re standing in the middle of a Bronze Age grave field, looking down on where there was a settlement in ancient times. We live in quite a wondrous place.”

– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu? sa akutsjuksköterskan Irene.

Vi tittade på varandra, där i anhörigrummet: Ida, spanjoren, Irene, de två poliserna och jag. Vill man se sin döde man, pappa och svärfar? Och de andra barnen som är lika chockade som vi, men 60 mil bort, vill de också se? Hur vet man om man vill det?

– Vill vi det? sa jag till Irene, som just då verkade vara den enda i stånd att fatta ett sådant beslut.
– Ja, det rekommenderas.
– Hur ligger han? Hur ser han ut?
– Han ligger på en bår med ett lakan över sig. Han kommer att vara kall.

Ida och jag, Irene och den ena polisen gick in till Olle i ett kalt, men varmt och stort rum. Irene tog bort lakanet från Olles ansikte, och jag fick en chock.

– Men! Han är ju sig lik! Han är så himla lik sig! Han ser ju ut som vanligt! Han är så lik sig!

Olles ögon var inte riktigt stängda, så jag tryckte till ögonlocken lite, lite. Hans mun var helt stängd och liksom i ett leende. Mina tårar flödade, snoret rann, jag hulkade högt och ljudligt. Och så sa min mun utan att passera hjärnan:

– Han är sig så himla lik. Och så är han ett lik!

Irene skrattade, tack och lov.

Här låtsas Olle och jag att vi – till grannarnas förtjusning – förflyttar ett lik.

Därefter ringde vi på Facetime upp de fyra barnen som bor på Gotland och i Lund så att de också skulle få se sin far. Några av dem ville titta noggrant och få allt beskrivet, andra ville bara slänga ett snabbt getöga.

Detta var sista gången jag var fysiskt riktigt nära Olle. Efter 39 år tillsammans med skratt, bus, förlossningar, bokstäver och underliga utflykter fick jag för första gången inget svar när jag pratade med honom. (Även mittinatten när Olle sov, svarade han nämligen på tilltal.)

Poserande för en Lundautställning, som handlade om hur vi som par träffades.

Ida och jag bad om tillstånd att klappa Olle, vilket polisen godkände. Vi tog ett djupt andetag, för det kändes obehagligt och förbjudet. Jag lade sedan händerna försiktigt på Olles axlar, häpnade, skrattade högt och utbrast:

– Han är precis så kall som han alltid är när han kommer hem efter en löprunda! Det känns helt normalt! Det är så bekant! Olle kommer och kryper ner i sängen bredvid mig och skrattar när jag piper och tjoar för att han är iskall! Haha! Det är inte alls hemskt att han känns så kall! Får jag klippa av en liten hårtofs? Alltså mitt på huvudet så att han inte ser konstig ut, förstås.

I detta läge var sorgen brutalt konkret med all vår gråt och våra hulkanden. Jag frös och svettades och det började tuta och brusa i öronen. Och vad tusan skulle jag göra med en liten avklippt hårtuss? Sätta i en berlock runt halsen? Jag förstår fortfarande inte varför jag ville ha den, men efter ett samtal till en överordnande godkände polisen detta tilltag.

Den lilla hårtofsen ligger sedan den 12 december fortfarande i en hopvikt servett. Och där får den ligga, tror jag.


Vad hände sedan?

En bråkdel av buketterna som anlände.

Det som hände under de följande fem dagarna var att jag bl.a.

  • dränktes i blombuketter
  • kom på att Olle hade fäst sig vid en viss kyrka i trakten
  • tappade ord
  • glömde allt från PIN-koder till konsten att skicka ett mejl
  • fann att utropstecken inte gick att använda
  • fick hem alla barnen med respektive och barnbarn
  • fick två påsar fulla med skönhetsprodukter av en kompis
  • fick massa hemlagad mat av olika kompisar
  • fick fyra fulla matkassar av mitt basketlag
  • fick två stora matlådor av min syster.
En bild från 2022: Olle och jag på besök i kyrkan, där Olle sedan begravdes.
En gråtig stund med två av barnen i den soffa där Olle oftast jobbade.

Dagen efter Olle stupade, ringde en okänslig polis och förklarade vad som händer när någon dör oförklarligt utan vittnen. ”Det blir en polisutredning och kroppen skickas för obduktion till Solna.” Stackarn gjorde förstås bara sitt jobb, men att kalla Olle för ”kroppen” fick han bara inte göra. Sorgmonstret sitter i bröstet och river och sliter, tjutet i öronen går inte över, tankarna är lika skarpa som rotmos. Att min Olle skulle vara ”kroppen” fick mig att helt tappa fotfästet.

Tre dagar efter att Olle på akuten förklarades död, kom räkningen.

Jaha.

Och den 5 januari begravdes Olle i Husby-Rekarne kyrka. Det ska nästa inlägg handla om.

Men en månad tidigare hade vi så här kul på kvällspromenaden. (Olle skulle bara filma ljusföroreningarna lite.)


Länk till tredje delen, som handlar om begravningen.

Share
24 kommentarer

Sorg (1/3): Vad var det som hände den 12/12 2023?

Igår kväll lagade jag mat i köket. Diverse (vuxna) barn fanns här och där, det var pastagratäng i ugnen och nåt som bubblade på spisen.

– Det luktar bränt! utbrast Moa (24) där hon satt på golvet.
– Ja! Ugnen! Spisen!
– Men … det luktar ju cigarrett! Ytterdörren slogs igen nu!
– Ja. Vad jättkonstigt! I hallen luktar det ju jättemycket …

Vi rotade runt, men hittade inte någonstans något misstänkt bränt. Moa kollade ut mot busshållplatsen, och såg en man som stod på vår bilparkering. Han rökte.

I detta läge hade jag för en månad sedan ropat på min då lefvande djefla man Olle, och bett honom att prata lite med den cigarrettrökande mannen. Men istället fick jag ta mig i kragen och öppna dörren mot gatan och fråga den främmande mannen vad i allsin dar han hade gjort i vår hall alldeles nyss.


Tisdagen den 12 december 2023 var en helt vanlig dag. Olle sa förtjust att vårt hus var som ett slott och att vi ju måste gå in i alla rummen varje dag och prata lite så att de inte kände sig så ensamma. Han ringde till tolv fotvårdare i Helsingborgstrakten för att hitta någon som kunde ta emot hans mamma, skickade massa mejl, skrev några rader på boken om informationsteknik, lade ut en blänkare i vårt bostadsområdes Facebookgrupp, där han bjöd in alla till en liten löprunda med startpunkt vid en bekant mötesplats. Vi konstaterade att bilen var död och dessutom hade punka, och att vi saknade kakelugnen som också var död. (Eldningsförbud sedan två veckor tillbaka.)

– Nu ger jag mig ut! deklarerade Olle strax före 18.
– Mhmmm, i mörkret, muttrade jag, som tycker att det ju är trevligare att vara utomhus när det är ljust.
– Japp! 1-2-3 pussel!
– 1-2-3 pussel!

Det där var vår hejdåfras som satt i sedan 1985.

Jag skrev sedan några meningar på datorn och gjorde därefter kvällsmat. Ungefär samtidigt tog Olle sitt livs sista selfie.

Så lycklig. Löprunda stundar i lagomt vinterväder. Ingen annan kom till mötesplatsen, så Olle vet att han kommer att springa ensam i sin älskade skog och snart komma hem och få äta.

Jag åt ensam, för Olle kunde ibland vara ute och springa i två timmar. Hans mat ställde jag på värmning på spisen. När klockan var strax efter åtta, kollade jag på FindMyIphone-funktionen var han var, och såg att han stod stilla strax bredvid två hus som ligger ganska ensligt till i skogsbrynet. Naturligtvis stod han där och snackade med någon. Jag skrev ett larvigt sms om att det var en väldigt lång runda han sprang: ”Har du månne brutit foten?” När han inte skrev något svar, ringde jag. När han inte svarade, plingade jag med Findmyiphone-funktionen – men inte heller då hände något.

Först då blev jag orolig. Jag ringde och ringde, plingade och plingade. Eftersom bilen var död, bad jag Ida (29) och spanjoren om hjälp. De bytte om till löparkläder och var beredda på att leta reda på en eventuellt tappad mobiltelefon eller pulsa i snö om Olle hade ramlat omkull med sin brutna fot i ett dike. Jag satte en lapp på dörren:

”Olle! Jag är ute och letar efter dig!”

Spanjoren kom med bilen och plockade upp mig precis när någon svarade i Olles telefon.

– Hallå … sa denna någon.
– Hallå? Vem är du? sa jag, förvånad över att någon hade hittat Olles telefon.
– Jag är ambulanssjuksköterska.
– Vad har hänt? Var är Olle?
– Är Olle din man?
– Ja.
– Han har hittats ute i skogen. Är du ensam?
– Nej, jag är med min svärson. Varför har han hittats, han har ju inte varit borta?
– Du bör ta dig till akuten meddetsamma.
– Okej.

Spanjoren körde till akuten medan jag var helt fokuserad på att Olle hade ”hittats” fastän han inte hade varit försvunnen. Under tiden ringde Ida först till Erik (31) och bad om råd, därefter till kompisen Emma som kunde vara barnvakt om Ida också skulle åka till akuten.


Det som hade hänt var att Olle sprang i minst 45 minuter. Efter att ha tagit sin selfie ovan råkade han nämligen sätta på videofilmning innan han tryckte ner mobilen i fickan. Den spelade in honom, lufsande i snö, tills den helt enkelt stängde av sig pga. minnesbrist. Kanske sprang han i ytterligare en halvtimme, kanske inte.

Han stupade förmodligen av plötsligt och oförklarligt hjärtstopp och dog på fläcken. Vältränad, frisk och 59 år gammal föll han framlänges utan att ta emot sig. På en av de allra vackraste platserna i våra skogar låg han med ansiktet och orienteringslampan nedåt i snön.

Så här ser ”Pappas plats” ut i dagsljus. (Ja, så kallar vi platsen just nu i alla fall.)

Olle hittades av en kvinna som bor i ett av de två husen som har denna vackra utsikt. Hon ringde 112 och fick order om att påbörja hjärt-lungräddning, men orkade inte vända på Olle, så hon hämtade sin granne. Tillsammans fick de igång HLR, och så anlände efter en stund ambulans, brandkår och polis samt en brandman som kom springande för att han bodde i närheten.

Under tiden hade jag inte ens börjat fundera på om Olle hade varit borta för länge. Kanske spelade jag WordFeud, kanske skrev jag några meningar till Hemlisbloggaren i Julkalendern. Kanske hängde jag en tvätt.


På akuten blev jag och spanjoren infösta i ett stort rum med säkert 15 personer som stod runt Olle. Han var klädd i sina orienteringskläder (uppklippta framtill), skitiga och slitna dobbskor, han hade ett tjockt rör nedstucket i halsen och blåa läppar.

– Är detta din man?
– Ja, men han har ju ett skrapsår i pannan och på näsan. Och hakan.
– Vad heter din man?
– Olle Bergman. Men han hade ju inga sår när han …

Sjuksköterskan Irene höll mig i händerna. När hon var tvungen att gå iväg en stund, höll jag i spanjoren istället, som då sa att jag förmodligen skulle få träningsvärk som jag klämde till om hans händer. Massa människor pratade med mig, ställde konstiga frågor om mediciner, gav mig Festis och förklarade att det nog skulle bli ett polisärende eftersom det inte fanns några vittnen.

– Vittnen till vaddå? sa jag.

Eftersom Olles temperatur var nere i 33 °C, förklarade Irene, fanns en chans att han skulle reagera på behandlingen som han fick. Bara tempen gick upp. Var tionde minut stängde sjukhuspersonalen av alla maskiner och kollade om Olles hjärta hade svarat på något av allt som gjordes med honom. Plötsligt hörde jag någon säga ”vi kör bara tio minuter till”, och jag blev förtvivlad:

– Men inte än! Ida är inte här! Ni måste vänta tills Ida kommer!

Tydligen hade jag alltså redan då förstått att Olle inte skulle vakna mer. Jag blev inte förtvivlad för att Olle var borta för alltid, utan för att Ida inte hade hunnit komma.

– Okej, sa Irene. Vi kör i 20 minuter till.

Ida kom – och hann se hur upplivningsförsöken såg ut. Olle dödförklarades. Alla i rummet tog av sig förkläden och handskar. Irene föste ut oss till ett anhörigrum med leksaker på golvet. Spanjoren ringde till Erik, Moa och Sigge i Lund. Jag ringde till Oskar på Gotland. De fem barnen var plötsligt faderslösa. In i rummet klev samtidigt två poliser. Jag ville så förtvivlat gärna göra dem på bra humör och skoja om Kling & Klang, men orden som jag tänkte ut var så platta och intetsägande.

– Hur överlever jag detta? sa jag istället till Irene.
– Du tar fem minuter i taget. Fem minuter i taget.
– Fem minuter. Okej. Fem minuter.
– Olle ligger i rummet här intill. Vill ni se honom nu?


Den fem barnen, andra släktingar samt massa, massa kompisar har bäddat in mig i bomull och tagit hand om mig.

Idag är det den 12 januari, och jag har varit trasig i en månad. Om prick en månad fyller Olle 60 år, men då har han redan hunnit vara död i två månader.

I nästa blogginlägg kommer jag att berätta mer om vad vi har upplevt, vi som fortfarande lever fastän Olle dog.

Här ligger jag på ”Pappas plats” med Ida. När vi reste oss upp, märkte vi att kläderna hade frusit fast lite i marken. Kanske var det därför Olle var så svår att vända; han var kanske också fastfrusen?

Länk till andra delen, som handlar om den akuta sorgen.

Länk till tredje delen, som handlar om begravingen.

Share
40 kommentarer

Sällanbloggaren Bergman

En gång i tiden var jag en pyttipannabloggare som skrev varje dag om vad som helst. Barnen klättrade i träd, fastnade i träd, ramlade ner från träd. Ibland kom posten i brevlådan, ibland glömde jag posten på bussen. En gång föll hela jag i en trappa med armbågarna först. Ibland skrev jag om en larvig mössa. Om en dum skruv. En oerhört ful klack. Ett annat trill i en trappa.

Så kul!

Men så kom en jävla advokatfirma i Danmark och krävde att jag skulle betala tusentals kronor för TT-bilderna som jag hade illustrerat mina larviga texter med. Jag bad om ursäkt. Jag hade ingen aning.

Jag betalade. Jag grävde djupt i fickorna. Jag raderade sedan alla blogginlägg och släppte bara loss de texter som inte hade några bilder. Hälften av inläggen ligger fortfarande i malpåse, för utan de roliga (dyyyyra) bilderna är inläggen trista. Och advokatfirman fortsätter att jaga mig och skickar mig till inkasso and whatnot.

Plötsligt hade jag liksom inte råd att skriva gratis längre. För jag snyltade tydligen på TT-fotografernas jobb – även om det handlade om en suddig, svartvit bild på Ingemar Stenmarks mössa på ett bord 1976. (Just den bilden kostade mig 4 000 kronor.)

Så sorgligt. Så jävla deppigt. Så himla idiotiskt. Så … [fyll i egna ord].

Själv satt jag här och blev bestulen på mina kunskap och mina bokstäver av Christer Wiklander 2007 – men inget kunde jag göra åt det. DÅÅÅ skulle jag ha skickat en jävla fet faktura. (Nej, jag är inte bitter, neeej.)

Därför måste jag dela med mig av material som ingen anna kan hävda ägande rätt till! EN FILM!

Eftersom jag är lite, lite, lite arbetslös och får ett par tusenlappar i månaden från A-kassan (som jag ju har gett pengar sedan 1988), får jag dock inte läsa mer än ungefär 25 % av teckenspråkskursen, för sådana är reglerna. Så nu är det slut på teckensråkskunskaperna. (Men det var jättejättekul så länge det varade!)

Nu är det er tur att vara bittra och arga över vadsomhelst i kommentarerna!

Share
24 kommentarer

Fredag: begravning

För några år sedan träffade jag på en galatillställning en rasande trevlig nederländsk-svenska. Vi höll på att skrattfnittra oss sönder och samman och jag kunde nästan inte ta mig till min plats vid middagsbordet eftersom jag inte kunde slita mig från Helene, som satt i foajén och prickade av alla gäster i en lista.

lotten_skratt
Helene Biesheuvel och jag.

Helenes dödsannonsNu finns hon inte längre, vilket är alldeles förfärligt sorgligt. Jag har varit på ytterst få begravningar i mitt liv, men så lär det ju näppeligen vara i fortsättningen. Det blir till att vänja sig, så är det.

Det jag har svårast att förlika mig med när det gäller döden är inte att de efterlevande går kvar på jorden och att livet, tunnelbanorna och klockan går vidare. Nej, det är att all kunskap på ett ögonblick bara är puts väck. Helene var en av alla skickliga översättare jag känner – hon hade inga problem med false friends, mystiska, grammatiska tvärvändningar, ändelser utan logik och ord som ingen människa förut hade översatt. Hon svor som alla vi andra över stressade uppdragsgivare och absurda deadlines samt bedragare som låtsades att de kunde översätta, men bara använde automatöversättning. Och så skrattade hon åt alltihop och fortsatte att översätta.

Och vips, är allt hon kunde bara utplånat. Swooosch, sudderudd, hokus pokus.

Hugaligen.

I samma veva som jag går och tänker på Helene (och trots allt förmår le eftersom vi hade så roligt), går min djefla man och muttrar om livets förgänglighet eftersom hans gamla svensklärare gick bort häromdagen. Helmer Lång, som läraren hette, betydde så mycket under den poesiskrivande tonåringens gymnasietid att denna dag gick åt till att skriva en runa. Som jag tycker är så bra att den nog måste stoppas in här.

NG_Helmer9_1088160v530x800
Helmer Lång.

En liten hyllning till Carl Emil Helmer Lång, född 21 juni 1924 i Malmö Karoli församling, död 10 oktober 2014 i Vejbystrand i Barkåkra församling i Skåne län.

Hur många svenskar kan recitera Homeros och Tegnér ur minnet idag? Jag kan – eftersom jag hade Helmer Lång som svensklärare på Olympiaskolan.

Av Helmer fick vi naturvetarelever i läxa att memorera berömd poesi, så även de första raderna i vår västerländska litteraturkanon: ”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Achilles …”. Och eftersom jag var i en perceptiv ålder kommer jag alltid att bära de där raderna med mig. Till yttermera visso ska jag alltid minnas hans engagerade utläggningar om bland annat Stagnelius’ utanförskap och de erotiska metaforerna i Bellmans diktning – ämnen som gjorde stort intryck på någon som var uppfylld av de sena tonårens existentiella förundran och förvirring.

Den amerikanske skriftställaren Henry Adams skrev en gång att ”A teacher affects eternity; he can never tell where his influence stops.” Det är en trösterik tanke som inte bara är tillämpbar på lärare, utan även på våra mentorer, förebilder och inspirationskällor. För mig fyllde Helmer alla de där rollerna. Han gav mig förnämlig undervisning i svenska och litteraturhistoria på Olympiaskolan. Han tog sig an mina första fumliga försök att skriva poesi och var den som gjorde att jag fick se mina texter i tryck för första gången. Han visade att man inte är tvungen att smälta in i mängden i konsensussamhället Sverige. Och han väckte den vansinniga tanken till liv hos mig att det är möjligt att försörja sig som skribent.

Nu är Helmer inte längre med oss, men han fortsätter ändå påverka mig, min familj, mina vänner och mina läsare. Han väckte en passion för litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet hos mig – något som präglar mitt tänkesätt, mina relationer och min livsstil. När jag förklarar Odysseus’ fiffighet för mina barn, citerar Martinsons ”Daggmasken” under ett middagstal eller skriver om Silfverstolpes ”Slut på sommarlovet” på Facebook – ja, då förvaltar jag något som Helmer gav till mig. Och det gör att jag kan beskriva mig med Walt Whitmans ord: ”I am large, I contain multitudes.”

Den sista biten av jordavandringen var kämpig för min gamle svensklärare. Men nu sitter Helmer Lång till bords vid den stora gåsamiddagen i himlen, och jag kan inte annat än förmoda att konversationen är förträfflig och talen magnifika. Skål, Helmer – ”Vad tiden dig gav, må du ge igen, blott det eviga bor i ditt hjärta än.”

Olle Bergman, civ.ing.
Frilansskribent och författare
Olympiaskolan 1979–82

Såja. As you were, eller hur man nu säger på svenska.

Share
48 kommentarer

En Sexårings plötsliga sorg

Jag blev vid lunchtid uppringd på radioredaktionen. Femtonåringen berättade hemifrån att Sexåringen grät hysteriskt och att hon inte kunde få honom lugn.

– Har han ätit?
– Jag håller på att ge honom en macka nu.
– Vaknade han för tidigt?
– Nej, han är ledsen för att Michael Jackson är död.

Vabaha? Jag hörde hulkande, förtvivlad sexåringsgråt i bakgrunden. Men jag förstod ingenting. Inte på några villkor kunde Sexåringen veta vem Michael Jackson är. Var. Jag bad att få prata med det otröstliga barnet, som till nu har haft ett synnerligen okomplicerat förhållande till liv och död.

– Mahaammaaa! Majkel Djäcksån är död!
– Vad fint du uttalar hans namn, men när har d…
– Han är död! Tror du ahaatt han ligger uhunder en filt på ett sjukhuuuus nu?
– Ja, det gör han nog, men vet du … han var så sjuk att han … faktiskt kanske ville dö.
– Nej! Ihiiinga människor vill dö!
– Men han kanske har det bättre nu när han är död …
– Sådant där tror inte jag på, mamma, sa Sexåringen med en plötsligt vuxen, glasklar och bestämd röst.
– Men har du … har du ens sett Michael Jackson någon gång?
– Nej! Och nu kommer jag aldrig att få träffa honom! Uhuuuuuu!

Fortfarande förbryllade, enades de stora barnen och jag telefonledes om att glass på studsmattan och lite sagoläsning skulle få den lille på rätt köl igen.

Efter en stund ringde Sjuttonåringen och berättade varur den stora sorgen hade sitt ursprung: ett datorspel där en av figurerna agerar som i ”Thriller” – en figur som alla helt enkelt och självklart vet heter Majkel Djäcksån.

Plants vs. zombies. Den numera avlidne inringad.

När vi nu på kvällskvisten hörde oss blå på Jacksonlåtar och dessutom tittade på videosnuttar, konstaterade Sexåringen lyckligt mitt i Thriller detta:

– Vad kul, Plants Versus Zombies fast otecknat!

Otecknat var ordet. Min son sörjer en tecknad figur.

Min favoritvideo med Michael Jackson. (Dock inte favoritlåt.)

Ni som orkar kolla på lite basket: se när Michael Jackson ska lära sig basket av Michael Jordan och denne tvärtom ska lära sig dansa av popkungen. Eller när Magic Johnson agerar vakt i en annan video.

Share
16 kommentarer