(Det är egentligen alldeles för få som läser bloggar. Det här är sjunde och sista dagen som jag – och ni – raggar folk. Lär upp en ny bloggläsare!)
Ena dagen vill man ha röda strumpor och äta ostmacka till frukost. Nästa dag vill man klippa av sig allt hår och nynna på en Björn Skifslåt. Tredje dagen vill man egentligen köpa en balklänning men måste istället rensa öronen från vaxproppar.
That’s life. Och då skriver man om det om man är en pyttipannabloggare. Fast det gäller att plocka russinen ur pyttipannakakan eftersom de ju inte hör hemma där.
En underavdelning till pyttipannabloggarna är de lite mer färglösa pölsabloggarna. De har på sig ljusgula strumpor varje dag och vill köpa balklänning varje dag och kan stundom tänka sig att äta kanske möjligtvis två ostmackor till frukost istället för en.
Om en sådan pölsabloggare plötsligt skriver ett politiskt laddat manifest fullt med svordomar, kan man säga att det ligger en rödbetsskiva mitt i pölsan.
Som pyttipannabloggare är det praktiskt att ha även hjärnan konstruerad som en pyttipannaportion och inte som en ”tv-dinner”. Det är så trevligt; man vet aldrig vad det är som kommer upp på gaffeln! (Eller skeden – visst borde man faktiskt äta pyttipanna med sked?) Pyttipannahjärnor är opraktiska när man behöver ha tag på en liten lökbit och ideligen bara får upp en potatisbit:
– Daryl Hannah! Nej, jag menar inte henne, åh, vad heter hon, hon den där med blont hår, jag har det ju på tungan, det börjar på D eller R, Darry… nej, åh, nej, den där hon som … Ah Doris Day!
(Doris Day är med andra ord lök? Jahapp.)
Vi pyttipannabloggare kan krydda vår anrättning med tabasco eller servera den i många små skålar eller ta fram femton olika stora skålar tjugotre gånger om dagen och hälla socker i några, grädde i andra och (surprise) ingefära i några.
Är det då någon skillnad mellan pyttipannabloggare och gott-och-blandatbloggare som jag nämnde häromdagen? Nej, egentligen inte, men pyttipannabloggarna har inte en tillstymmelse till röd linje – om det inte är ketchup förstås.
(Till alla er som är förvirrade och nu funderar på att om löken är Doris Day måste ketchupen ju vara Warren Beatty, vill jag bara säga nej. Inte alls.)
Nu är bloggläsarvärvsveckan slut. Den innehöll för mig två bloggträffar (varav den senare recenseras i morgon), två kryckor, två taxiresor, två finnar på näsan, två födelsedagskalas, tvåhundra vantar på golvet i hallen samt två gräl (ett med min djefla man, ett med min mamma). Min röda tråd var alltså två. Eller till antalet två.
1) Krig.
2) Fred.
Det här är ett perfekt sätt att avsluta ett blogginlägg om man vill ha kommentarer: alla som har läst kliar sig i huvudet och kastar sig huvudstupa in i kommentatorsbåset och skriver va, vaddå, nähe och vamenardunudå. Eller så kliar de sig i huvudet genom att skaka på det och mumlar jafattarinteidagheller och detblirnogbättreimorrn.
Aha. Produktutveckling! Jag kan ha en kommenterarskola!
1) Använd inte kommentarerna för sådant som kan skrivas i ett mejl. Inte: ”Tjena hallå, tack för mejlet du skickade till mig nyss, jag säger bara: vilken grej!”
2) Svara inte på kommentarer som bloggaren har lämnat på din blogg i bloggarens blogg utan i din blogg istället så förstår alla kommentarläsare lättare. Inte: ”I din kommentar på min blogg skriver du sju, jag trodde det var åtta.”
3) …
(Det där var alltså en cliffhanger. Eller så finns det bara två råd när man ska lära sig att kommentera. Ja. så är det nog. Jag sade ju det: den röda tråden är två.)
Det har förresten varit svårt att kommentera sedan igår kväll: det kommer ingen word verification. Man sitter där med sin välformulerade kommentar på en blogg som skriver roligt om melodifestivalen och så kan man inte få ut kommentaren! Vart tar alla välformulerade kommentarer vägen då? Hamnar de i limbo?
Någon som har några tips på vad man kan göra? Fast. Oh. Om ni inte kan kommentera kan ni ju inte dela med er av tipsen. The irony.
Tredje tipset i kommentatorsskolan måste vara: Klistra inte upp reklamaffischer för din egen blogg i andra bloggares kommententatorsbås.
I serien meningslösa kommentarer:
Jaha, och det här är tredje kommentaren vilket förstör din tvåsamhetsprincip. Sorry! Om ingen fräckis har trängt sig före i kön dvs.
P.S. Blogger har trilskats länge och jag börjar bli lite trött på det.
Det var inte dumt med en kommentarskola 🙂
Pyttipanna blogg hade jag, som jag lade ner ganska snabbt.
Maken älskar pyttipanna, speciellt dagen efter.
Ja jag har varit portad från min dator i en dygn, tills jag kom på att starta om datorn. Det gick! Ska dom inte försöka stara om?
”dator” blev fel. Jag menade min blogg!!!!
Asså, hur kommer du på alla roliga inlägg. Hade jag som tillhör de färglösa pölsabloggarna utan rödbetor skullat skriva sådan inlägg hade jag fått fila på dem i två veckor och det hade ändå bara blivit pannkaka.
Fast pannkaka är ju gott, helst fläskpannkaka med lingon.
Fläskpannkaka är vansinnigt gott, men utan lingon! Fick en gång in lingonsylt och ett salladsblad i munnen samtidigt när jag var åtta år och åt fläskpannkaka. Det var superäckligt. Jag stelnade som en saltstod i vämjelse och traumat lever kvar!
Fläskpannkakebloggare … hm. Det måste ju vara de som inte har något djup?
Får man inte vara en chokladbloggare? En som framkallar dregel hos läsaren alltså.
Äsch då. Jag som alltid svarar på kommentarer i de andras bloggar, om jag svarar alls, eftersom jag vill inte verka skrytig och spä på siffran i mina egna kommentarer. Fast det kanske är på så sätt man får en hög siffra.
Ja, titta här Ica: jag har idag skrivit ett antal kommentarer hos mig själv — fast min djefla man har ju skrämt iväg några kommenterare också.
Mycket välkomna kommentarer är ju de som säger ”åh, detta inspirerade mig så till den glada grad att jag skrev ett eget inlägg om det!”. Och det gör ju du ofta, Ica! Hurra!
Jag är nog en pyttipannabloggare, men just dina inlägg denna vecka har fått mig att inse vad mycket man missar, så mitt senaste inlägg kan jag tacka dig för (och kulturbloggen som gjorde att jag hittade dig)
Hm, jo, det har du ju iofs rätt i, även om det inte blev någon chokladblogg, eller pyttipanna idag. Det blev mest blod och våld, men det kanske räknas som pyttipanna. Men det är ju trevligt att inspireras av andra och på så sätt skriva om saker man troligtvis inte kommit på annars. Och jag har värvat EN ny läsare såvitt jag vet den här veckan.
För övrigt landade en mygga just på min arm. Mycket konstigt klimat här i Norrland.
Nu läste jag den djefla mannens kommentar och fick lite ångest. Har jag precis gjort vad han uppmanar till att inte göra?
Ojnevojne.
Saffranspannkaka är inte heller så dumt.
Det är klart det är djupt med fläskpannkaka! Det heter ju också tjockpannkaka, då i motsats till tunnpannkaka. Det som är tjockt är också djupt. Se bara på mig!
Vissa typer av pyttipanna beter sig ungefär som ett kinderägg. ”Pappa jag vill ha en chokladblogg. Och jag vill ha något spännande. Pappa en leksak jag ha nuuu!” Det är sådan pyttipanna som får tre önskemål och lyckas uppfylla båda samtidigt. Hur går det ihop egentligen? (Kanske dags att starta en omatematisk skola.)
Pyttipannabloggare var ett jättebra uttryck. Men själv är jag nog en lösgodisbloggare: Allt från djungelvrål till choklad…
Själv bloggar jag alldeles hysteriskt ibland och inte alls ibland och ibland lugnt och ibland ibland…
Om man vill ha kommentarer får man nog kommentera själv. Man ger ju ändå de bästa svaren…i alla fall om sin egen smak.
Jag vill också vara någonting! Jag tror att jag får bygga ut trashbloggandet. Får gräva i hemliga lådor på vinden.
Wv: rszsccue får mig osökt att tänka på räddning. En bra räddning för lördagen var onekligen bloggträffen.
Sista stycket är ett bra exempel i kommentatorsskolan hur man pratar lite sådär onödigt personligt och obegripligt. Sådant kan man ju maila om juh!
Men korkbloggarpeter förstår inte sådant!
Bloggträffsinformation får man icke stoppa undan i mejl, korkbloggarpeter. Helst ska man inte bara påtala dem då och då, utan även överdriva och improvisera lite så att fler kommer på nästa träff. Josh, till exempel, varför kom inte han? Vi skulle väl prata fotboll?
Skogissartävling.
Trollhare, du är ju en gott-och-blandatbloggare, såklart. Bengt är enligt egen utsago hysteribloggare, en grupp som jag brutalt nog diskriminerade helt under den gångna veckan.
Fosco ska inte ha ångest! Hjälp, jag har även glömt bort ångestbloggarna. Jag bjuder på bonus – som plåster … En ångestrad!
… risig skog, där blodiga fåglar skrika …
(Per Lagerkvist)
Nu borde jag göra mig en tjock och djup AB-pannkaka.
Jag äter pyttipanna.
You die, I win 😀
Fast eftersom jag är en pyttipannabloggare som (enligt hakkes teori) är som ett kinderägg, har jag liksom sju liv jue.
Hrm, det var alltså JAG som var tjock och stabbig och djup, inte min eleganta lilla blogg…
Håller med: Bloggträffar ska man prata högt om! Däremot är det INTE kul med kommentarer i stil med: Guuud vad kul vi hade på vår-lilla-privata-fest-som-ni-andra-utomstående-inte-var-bjudna-till i fredags!
Nehej, långa ord kan man inte ha…
som ni andra utomstående inte var bjudna till, skulle det vara.
Jykgru, tycker wv mycket riktigt.
Bra kommentatorsskola! Men jag tycker det behövs en regel till: Ingen ska vara rädd för att kommentera! Man ska kommentera även om man inte har något annat att säga än ”håller med” eller ”du är ju spritt språngande galen” (höll på att skriva naken först). Alla bloggare gillar att få kommentarer. Nej, kanske inte alla, men de som inte gör det behöver man inte bry sig om.
Jag har beskrivit min blogg som ”pytt i panna” och ”allmänt svammel” för folk i bekantsapskretsen när jag har tipsat om bloggen… Jag känner själv att jag ofta saknar röd tråd i skrivandet, det blir mest det som poppar upp i skallen för stunden, ibland kommentarer till tidningsartiklar, ibland en kort episod ur mitt liv, ibland nåt jag har hittat i andras bloggar eller på nätet… hmmm… ”gott och blandat blogg” låter godare.
För mig är det viktigast att skriva det jag vill skriva, men det är ju kul at andra läser och kommenterar också. Annars hade jag lika gärna kunnat skriva med papper och penna och lagt i skrivbordslådan.
Men, det finns utrymme för (nästan) alla sorters bloggar i bloggosfären.
Jag håller helt med, Översättarhelena: man ska inte vara rädd för att kommentera! Och här har jag några man kan kopiera och klistra in om man är formuleringsrädd:
* Jag håller helt med!
* Jag håller inte med alls, för att …
* När jag var liten …
* Men skulle man inte kunna …
* Det här gjorde mig så upprörd att jag skrev om det på min blogg för att …
* Jag har lagt en miljon kronor i din brevlåda.
Rigg: jag tycker faktiskt inte att man behöver ha en röd tråd. Kanske för att jag själv inte har någon?
Alla: AB är inte alls tjock och stabbig. Men djup. En kinderäggspannkaka, skulle man kunna säga.
Lotten: Ditt sista kommentartips till Översättarhelena vill jag att någon praktiserar i min blogg… hahaha 😉
Allvarligt, en av charmen med många bloggar är faktisktatt man inte har en aning om vad de nya inläggen handlar om innan man läser dom… Mer delikatess-pytt i panna åt folket och gott å blandat men pölsa är tråkigt utan rödbetor!
*garvar*
Gillade inlägget och fortsatte läsa bloggen, skoj som tusan. Och vad bra du skriver! 😀
Tack, vchfan, som jag nu ska försöka uttala:
[vshhhhfaan]
Nej, det lät inte bra.
[vesehåååfaaan]
Jag brukar ju inte svära.
[atschofän]
Ja! Den var väl ok?
Nä… så här –> ve-hå-sefän
*garvar* Men atschofän lät himla kul. 🙂
[…] några år sedan utnämnde jag mig och liknande själar till Pyttipannabloggare. Det var på den tiden alla länkade till varandra, alla utmanade varandra och bloggar kände att […]
[…] gång i tiden var jag en pyttipannabloggare som skrev varje dag om vad som helst. Barnen klättrade i träd, fastnade i träd, ramlade ner […]