Etikett: resa

Jag borde verkligen inte vara vaken

Publicerat av Lotten Bergman den 8 oktober 2008 00:03

Och jag borde sannerligen inte ligga här med datorn i knät och irritera mig. Runt midnatt. Jag borde inte ha ont i huvudet, tänka på semlor och vara torr i munnen samt stirra på en i och för sig trevlig dator så här dags. Särskilt inte eftersom jag ska upp kl. 05:30 för att radioprata.

Men jag har precis alldeles nyss roat mig storligen med att beställa SJ-biljetter. Det är kul, för man kan välja exakt plats och man kan välja om man vill ha mat för en relativt rimlig summa och det är helt enkelt tillfredsställande eftersom jag – trots alla förseningar och mystiska rödvinspoeter i första klass – gillar att åka tåg. Dessutom tycker jag om att föreläsa om skrivregler och till yttermera visso gillar jag att göra det i Göteborg, dit jag ska den 20 oktober. Så här beställde jag biljetterna tur och retur nyss:

… klicketiklick, beställ, beställ, klick, klick, välja-välja, trallalalaaa …

Ännu roligare än vanligt var det att beställa just denna biljett eftersom hemresan inte skulle gå hem utan direkt till Stockholm för Sulos megajättekalasreleaseparty av sällan skådat slag. ”Jag ska ha kajal för att framstå som tuff och cooool …” nynnade jag medan jag klickade loss.

Extra noga läste jag sedan vad jag hade beställt eftersom biljetterna är o-ombokningsbara:

Till Göteborg den 19/10.

Från Göteborg den 20/10.

Sedan klickade jag på KÖP-knappen, så var det färdigt. Synd bara att jag för några minuter sedan upptäckte att det är i Uddevalla jag ska föreläsa den 20 oktober.

Blipparna på kartan symboliserar det senaste årets föreläsningar. (Men betyder egentligen något helt annat eftersom jag snodde kartan någonstans.)

Uppdatering
De oombokbara biljetterna var extremt lättombokade. Även om det tog en timme i telefonkö – där jag till slut lyckades få könummer noll.

30 kommentarer

På väg mot bokmässan i Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2008 19:51

Jag sitter på X2000 på väg mot Göteborg, och vi är än så länge bara en timme försenade. Nu är vi lyckligtvis i samma situation allihop här, eftersom alla tåg är sena.

I början av resan hördes en konduktör med både tång och rolig dialekt i högtalarna. (Oj, vilken rolig syftning. Den måste jag ha kvar.)

– Ja, vi har ett meddelande. Det är svart i hela Mälardalen, så vi kommer att stå stilla … ett bra tag.

Jag och Ica (som inte alls hade planerat att resa ihop) kastade oss mot fönstret för att kolla på jordens undergång i Mälardalen, men såg inget annorlunda. Tydligen var det bara alla monitorer i Stockholm som hade svartnat – som om John Cusack skulle stirra på en tom skärm när han leder alla flygplan rätt.

Vi hade installerat oss på ett för benen väldigt snålt tilltaget säte. Det kändes instängt som på minimala toaletter, där man sitter med näsan i dörrhandtaget. Så på ungdomars vis slängde vi upp benen mot närmsta stöd. Som var en vägg.

Ica vill äga en sådan där röd hammare som man kan slå sönder vad som helst med. Vi enades om att det inte var lämpligt att stjäla en.

Nu ska jag snart ut på spårvagnsäventyr och köpa sms-biljett och installera på mig på ett hallgolv sova i ett hemligt rum hemma hos Översättarhelena. Om hennes man snarkar inatt, kommer jag att blogga om det. (Jag har ju med mig SR-mikrofoner, så jag kan ju spela in allt och lägga ut ljudklipp!)

10 kommentarer

Jag bor på finhotell och tittar på arkitektur

Publicerat av Lotten Bergman den 15 september 2008 08:15

I våras hamnade jag på ett skumt patientmotellhotell i Göteborg – med möbler som hade rödmålade naglar och antika muskelmaskiner med damm överallt. Igår installerade jag mig helt tvärtom i ett gammalt, fantastiskt hotell i Sundsvall.

Jag provsprang här tyst som en indian Usain Bolt och höll på att få en öppnande dörr i ansiktet som vore jag Chaplin.

Här borde jag väl gå i en frasande krinolin och ropa på Clark Gable.

Här borde jag väl träna mina förtvinande muskler.

Min säng, min dator, mina hundra miljarder sladdar och temuggen. Samt ett meterlångt … pomadaskydd?

Och mitt i allt som är fantastiskt, har någon länsat minibaren inför min ankomst. Magnus Uggla hade förstås omedelbart ringt och bett om ett nytt rum. Jag stängde bara försiktigt så att inget skulle rubbas och satte sedan på lite tevatten.

Och nu: stadsplaneringsakuten!

Huset där borta är Sundsvalls Stadshus 1899. Det byggdes i två omgångar med en brand emellan av arkitekten Birger Oppman 1865 och arkitekten Andreas Bugge 1891. (De gamla bilderna här kommer från Sundsvallsminnen.)

De tre som inte är gulnade är från 1800-talet, det sista är från 1915.

När jag nu läser på om huset och dess storslagna arkitektur, famlar jag bland ord och uttryck som

konstrikt utformade smideskonsoler över dubbeldörrarna
kraftiga risaliter som ytterligare förstärker den centrala betydelsen för att skapa den pampiga inramningen
putsarkitektur
lisener
mittpartiets betoning och lanternin
takfotens konsolfris
fönsteromfattningarnas listverk
fönster med avgjord renässanskaraktär
slätputsad attikavåning och en takfot utan en gavelfronton
platt konstruktion med överljus av säteritaksmodell
skulpturgrupper som kröner de bägge mittrisaliterna.

De gjorde minsann ingenting slumpmässigt, de där grabbarna. Men hur är det numera? Hur har alla arkitekter det i dessa dagar? Frågan är hur man beskriver dagens pendanger:

Sundsvalls Stadshus idag. De små friggebodiska ciborierna kontrasterar kraftfullt mot huvudbyggnadens fialer, samtidigt som fristående mezzaniner accentuerar torgets kvaderstenar … kanske?

Låt höra nu – är jag ett gammalt surkart som inte tycker att detta är estetiskt tilltalande? Eller är jag bara avundsjuk för att jag också vill ha en korvmoj i trädgården?

Uppdatering
Kolla!

Man kan tappa en skruv, tappa förståndet, tappa kilon, tappa håret och tappa ledningen. Och i Sundsvall tydligen sitt vänstra öga snett nedåt. Foto: Lena, North of Sweden

Ok. Här kommer poseringen i trappan.

Vad gör man inte för sina kommentatorer?

24 kommentarer

Bildsafari från Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2008 21:50

Från en radiostudio i Sörmland till en hotellsäng i Göteborg via förstaklassresa per tåg – en på det hela taget perfekt dag. Kolla bara vilken balanserad och färgkomponerad lunch jag serverades.

Däremot är internet på tågen numera på 1996 års modemnivå. Kalla mig gärna bortskämd, men jag började hyperventilera och prata med medpassagerarna – som alls inte ville prata – när det tog två minuter att få fram en simpel kartbild som behövdes eftersom jag inte hittar över huvud taget i Götet.

Efter en bra stund gav jag upp mitt kartletande och bad Översättarhelena om hjälp. Hon lotsade mig först till ett kaklat café och pekade sedan med hela handen så att jag tog rätt buss – som förde mig helt bortitok. (Inte tokigt, bara långt bort.) Mitt hotell ligger denna gång liksom i Iowa eller South Dakota och heter som ett skivbolag respektive en dator. Och det är fullt med polacker, kineser, tyskar och grovarbetare i orangefärgade kläder.

Hotellet ”Hotel”?

I receptionen satt en pojkspoling på 28 år.

– Välkommen. Kan damen fylla i denna blankett?
– Huh? Vasaru, sa du ”damen”?

(Räkna till tio, Lotten!)

– Ja! Ni tog väl inte illa upp?
– Oj, jomen, inte behöver du nia mig om jag duar dig!
– Öh. Has det ett kontokort?

Påväg till mitt rum visade det sig att jag bodde fem kilometer in i huset.

Dessa fyra korridorer ledde mig blott bort.

I ett hörn med mystisk trappa neråt hittade jag en intressant skylt. Bastun bryr jag mig inte ett dugg om, men Jim gillar jag ju. (Jag har aldrig tyckt om att basta, vilket tydligen är en helt felaktig åsikt som jag enligt goda men alldeles för envisa vänner bör botas från.)

Via låsta, knarrande dörrar, mystiska prång med döda krukväxter, trekantiga stolar och polska planscher tog jag mig framåt, allt närmare mitt mål.

På väg mot Jims rum visade det sig att jag verkligen var på landsbygden. Kanske till och med i en annan tid?

Jahaja. Kanske 1989? Men var var gymmet?

Tydligen används hotellet av patienter som hör hemma på ett närliggande sjukhus, där jag i morgon ska föreläsa. I de långa, underjordiska gångarna mötte jag haltande kvinnor, enarmade män och en och annan vilsen grovarbetare i stålhättade kängor. Föga anade jag att undergången var nära trots alla tydliga tecken.

Äntligen framme! Gymmet som nutiden glömde eller rummet där tiden stått stilla i 25 år. Lappar daterade 1987 och läckande madrasstoppning överallt … men inte en levande själ.

Under 25 minuters styrketräning (har inget vidare tålamod när det gäller träning utan bollar) var jag en av de överlevande. Världen hade gått under, jag var ensam kvar, men insåg förstås nyttan av muskler och kondition.

Hallå, kan någon komma hit med en kopp te? Jag orkar inte resa mig upp.

22 kommentarer

Hotellblasé?

Publicerat av Lotten Bergman den 21 november 2007 00:05

Är jag trött på att bo på hotell så här flera dagar i veckan?

Neeeeeej.

Däremot kan man ju som hotellgäst precis som Björn Borg på sin tid börja få vanor och krav – för att inte tala om det plötsligt uppdykande modet att lämna hotellrummet med överkastet fortfarande liggande på golvet. (Wow, liksom.)

I september förra året bodde jag i Lund på ett fyrstjärnigt hotell och blev besviken. Ett sådant hotell ska ha massa ickedammigt te, stora muggar, god frukost och sakna mögel i duschen. Nu är jag på samma hotell – som har ryckt upp sig märkbart! Jag har både hunnit bränna mig på byxpressen, bada och dricka champagne ur tandborstglas. Nu ligger jag iklädd en stor, fluffig morgonrock i en stor säng och lyssnar på Lunds uteliv, som påminner om … Milanos?

Jag gick förresten in på Hemköp och köpte apelsiner och mörk choklad (de tar ju ut varandra). Sedan gick jag till hotellet … utan mina nyköpta varor. Det var då – när jag helt logiskt var arg på Hemköp – som jag bröt mig in i minibaren och öppnade minichampagnen som hade maxipriset 45 kronor.

Fina Lund är faktiskt den stad jag med störst glädje återvänder till. Jag vill att alla städer ska bli lite mer som Lund vad gäller

cykling
restauranger
slingriga gator
enorma lampträd
stora tegelborgar, fulla med scener och fantasi.

Sedan är det ju förstås ett rent helsicke att dra en bokfylld rullväska på kullersten.

Ljusträdet. Som i verkligheten inte lyser än. Jag gick dit med kameran och stirrade på ett väldigt mörkt novemberträd. (Denna bild kommer härifrån.)

24 kommentarer

Idag 1: Hotellfrukost!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2007 09:59

Först gick jag upp och fotograferade möglet i kakelfogarna.

Mögelanhopningar har förr om åren gett mig fria övernattningar. (Kolla här och leta reda på 2005-08-15.)

Sedan gick jag ner till frukosten.

Kom nu inte och säg att det är tur att jag inte äter hotellfrukost varje dag eller att jag måste tänka på de svältande barnen. Jag har skavsår och det enda som hjälper är en våffla på själen, så det så.

För en gångs skull var det inte kamp om morgontidningarna som det brukar vara på hotell. Kanske man umgås mer till lördagsfrukostar? Ja, kanske är det så att jag i vanliga fall äter hotellfrukost med läsare, inte pratare. (Förutom hemma då, när det vimlar pratare ända in i stigbyglar, hammare och städ.)

Seså, pallra sig iväg till Bokmässan nu!

Bonusbild från Park-lobbyn igår:

Stackars blomsterdekoratören.

8 kommentarer

Idag 1: På tåget (uppdat. korv)

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2007 11:18

På väg mot Göteborg åker jag med tre så utmejslade karaktärer att om jag hade placerat dem i en roman hade recensenterna kallat dem ”överdrivna” eller ”orealistiska”.

En är två meter lång och nästan lika bred. Hans underarmar ser ut som mina väldigt muskulösa basketvader. Han är helt snaggad och har grov, svart skjorta och svarta byxor med fler fickor än jag har om jag så slår ihop alla i hela min garderob.

Smygtagen bild 1.

På hans skärp sitter åtta (8) skinnbehållare som var och en är lika stor som en proper aftonväska. Nu har han säkerligen inte läppstift, rouge, huvudvärkspulver och näsduk i dem utan snarare handgranater. Två par handklovar hänger också och skramlar. Både kängorna och nacken är grövre än Sportknäcke.

Den andre mannen är 100 år och har en orienteringskarta av rynkor i ansiktet. Hans kläder är nog inköpta för ett par decennier sedan och gjorde av något material som slutar på -on och på huvudet sitter en rutig hatt. Med sig har han en otympligt stor bur med två undulater.

Smygtagen bild 2.

Nu kommer den tredje – en rastaman i dreadlocks och grön-gul-röd mössa som hade passat på en treliterstekanna. Han vill prata med den gamle.

– Du har fåglar med dig?

Ingen reaktion.

– Fina fåglar du har, man!

Fågelmannen tittar med knipande läppar upp mot rastalockarna och två världar krockar utan ljud.

Och däääär hällde jag kaffe över mig. Aj. Jag som var så snygg och proper nyss.

Men! Rastamannen bluejackar mig! Och kallar sig Bob Marley! (Det ploppar alltså upp en ruta på min dator där det står att jag antingen kan acceptera en invit av honom eller inte.) Och nu pratar högtalaren! Stopp, alla intryck krockar i huvudet!

– Knaster knaster. Vi har problem med korvvagnen. Ni kanske känner att det gungar ovanligt mycket idag. Det är pga. problem med korvagnen men handlar inte om säkerheten utan bara komforten. Använd lock på kaffemuggarna och sitt ner så mycket som möjligt. Jag upprepar: det är bara fel på korvvagnen. Knaster klick.

Hon kan inte ha sagt korv. Korg? Kurv? Tjorv?

——-
Uppdatering
Ah. Tack! SJK mejlar en förklaring:
”Det var fel på korglutningen – det där som lutar vagnskorgen i kurvorna så att det inte ska kännas att tåget går så fort som det faktiskt gör.”

21 kommentarer

Jag vill aldrig bliva stur

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2007 08:39

Nyss åkte jag taxi med en gigantisk chaufför. Hans händer var stora som målvaktshandskar och hans röst mörk som Lurchs. Han körde taxi, men bara tillfälligt sedan tio år. Och så suckade han.

– Jag är 45 år och vet inte vad jag ska bli när jag blir stor!

Fast nu hade han äntligen utbildat sig inom alternativ medicin.

– Ja, jag ser på dig vad du tycker om det, men du ska veta att jag är superseriös! Jag skulle aldrig som alla andra beordra en patient återbesök bara för att få pengar till hyran!
– Men du, har du spelat basket? tvärvände jag och så pratade vi inte mer om alternativ medicin eftersom taxichauffören plötsligt var en gammal, stor baskethjälte.

När jag var liten ville jag bli skådespelerska. Sedan blev jag redaktör. Nu föreläser jag om skrivregler. Broder Jakob som jobbar tillfälligt på Systemet sedan 20 år, konstnären som är lärare och poeten som säljer skor … vad kommer de att bli när de blir stora?

Plötslig insikt:
Hjälp, jag vill ju fortfarande bli skådespelerska! (Fast bara om jag slipper kritik, inte behöver jaga jobb men får hutlöst betalt och bara behöver arbeta lite då och då. Jag är i sanning den borne realisten.)

23 kommentarer

Kalla mig filbunke (uppdat)

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juli 2007 00:18

Inte nog med att tåget mot Arlanda kommer att krocka och jag kommer att fastna i alla tullar och vapenkontroller och att planet mot USA i morgon förmiddag kommer att krascha. Jag kommer dessutom ju att drabbas av djup ventrombos som vandrar till lungorna och kväver mig eftersom jag inte har vett att motionera i flygplansstolen.

Den här oron hanterar jag med ett stoiskt lugn på utsidan. Bästisgrannen är tvärtom som en liten iff-iffande trasselsudd till chihuahua på både in- och utsidan. Och apropå det:

En spilkum, spilkumen, flera spilkumar. (Sedan 1733; av det lågtyska spölkumme med samma av spulen ’spola’ och kum(me) ’skål; fat’.)

Skålen på bilden kallas spilkum och är från runt 1898. Man hällde mjölk i den, och satte ner den i källaren över natten. På morgonen hade grädden stigit upp tll ytan, så den slevade man av och gjorde gräddtårtor och semlor av. (Förlåt, I got carried away. Man gjorde kanske bara smör av grädden?) Sedan ställde man ner spilkumen i källaren igen, för att dagen efter hade mjölken surnat och förvandlats till en filbunke.

Den åt man till kvällsmat, för på morgonen åt man inlagd fisk och andra, mer matiga rätter. På kvällen vispades filbunken så att den inte klumpklatjofsade ut ut spilkumen utan var mer som vanlig fil. Knäckebröd kunde man smula över. Kalaspuffar var sällsynta.

Jag är lugn som en filbunke i en spilkum. Jag är blek som en filbunke i en spilkum. Hellre en filbunke i en spilkum än ett slagsmål i omklädningsrummet. (Nya ordstäv funderade vi på här och här.)

——
Allmänbildningsakuten
Gräs som kor äter, innehåller gula färgämnen som heter betakarotenoider. Detta färgämne syns tydligt ju mindre utspädd (alltså ju fetare) produkten är. Sommarsmör är gulare än vintersmör för att kossorna ju på vintern äter hö, och sådant gammelgräs har inte lika mycket betakarotenoider. Coolt va?

Uppdatering i en kö
Vi står i vår sjunde kö på Arlanda.

Så här står jag i detta nu.

Vi har fått berätta för snokande personal om att jag packade vår resväska (som är stor som en ponny) på vardagsrumsgolvet och att tandkrämstuben inte rymmer 100 ml vätska. Vi är fruktansvärt fnittriga. Alla är förtjusande trevliga och verserade. En mindre trevlig, svettig, högljudd man reser med sin mikrofru och mikromamma (i 100-årsåldern) och skäller på dem som vore de hundar på agilitydressyr.

– Nej! Gå dit! Sitt där! Tyst mamma! Stora väskan sa jag! Tyst! Nej! Hör du inte?

I röntgenapparaturen fastnade jag för första gången inte – kan ha att göra med att nitbältet glömdes hemma. Tur var väl det, för en liten stund senare kom ett hårdrocksband/hippiekollektiv/MC-gäng med fler än ett nitbälte. (Det där handlar inte om fördomar, jag vet verkligen inte vad de var – men de hade långt hår, svarta skinnstövlar och kläder lager på lager.)

Boarding!

22 kommentarer

Roadtrip mot söder (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 22 juli 2007 11:53

Kl. 11:50.

Bästisgrannen och jag ska ju dra över till USA på tisdag, men värmer upp med att cruisa genom halva Sverige idag.

Igår var vi på bröllop i radioskugga. De telefoner som funkade hade sladdar och nummerskivor och min medsläpade dator låg och flämtade, våglös och dammig.

– Nåmen är du heilt sinnes? Schka du på datorn när herrskapet gift säj?
– Jåå.
– Nåmen ta’n öl till å var som ei männscha.
– Snyft.

Nu har vi lämnat vägskyltar med Bastuträsk, Bure älv, Hjoggböle, Gunsmark, Lövånger och Mjödvattnet bakom oss. I denna sekund kör vi in i Robertsfors.

Uppdatering 13:49

När man är ute på en roadtrip så är det mysigt att packa en kylväska med mat, fika, och frukt och en termos med kaffe. Men det inbegriper ett visst mått av planering.

Det är ju också trevligt att gå in på en mack och köpa fiberrik kost.

På en naturskön plats kan man lyssna till naturens ljud och njuta av stillheten medan man äter hemlagad sallad.

Gumbodahamn, Sikeå, Rickleå, Djäkneboda, Tväråmark, Norrmjöle, Sörmjöleån, Håknäs och Brattfors är namn som har swischat förbi. Nu väntar kaffefikapaus hos Bästisgrannens moster runtikring Övik. Bästisgrannen berättar:

– Här regnade det när vi körde upp. Här brukar jag tanka. Här brukade pappa berätta att han hade en studiekamrat. Här köpte vi en hund. Här kissade jag en gång. Här har de fixat vägen. Men husvagnsskrälle! Kör av! De borde betala högre vägskatt!!!

Men nu kör vi in i Nordmaling.

Uppdatering 17:49

I Sundsvall Örnsköldsvik har de hoppbacken mitt i centrum. (Hade den legat i Sundsvall, som jag nyss påstod i hungerdimmorna, hade de nästan inte behövt tillverka en hoppbacke, hela Sundsvall är ju två väldigt breda hoppbackar.)

Fikakaffe. De godaste bullarna i bygden.

– Men de är ju så fuuula, säger Bästisgrannens rara moster om sina bullar. Jag har inget tålamod.
– Jamen jag trodde tills för några år sedan att man rullade ut små korvar, bredde smör och kanel på dem och sedan försiktigt snurrade ihop dem till kanelbullar, förklarar jag i min bullobildning (och med erkänt dåligt tålamod). De här är ju underbara!
– Ta du en bulle till.

Flärke, Öden, Önska, Banafjäl, Tävra, Täfteå, Mjäla, Skulnäs, Träsk, Gallsäter, Gräta, Häggdånger , Gumböle och Mörsal är vägskyltar med många prickar. Jag vill köpa alla stora, vackra hus och starta konstnärskollektiv och halsa rötjut vid öppen eld omedelbart.

Plötsligt blev vi tvungna att inspektera en läckande container.

Ni ser att vi hamnar på avvägar och hittar ljuvliga projekt? Det här huset kostar visst uppåt 70 000 kronor. Fast det är ju långt till närmaste baskethall.

Nu kör vi in i Sundsvall!

Uppdatering 19:00
Det luktar utedass i Iggesund!

Uppdatering 20:12
Nu har vi ätit på McD i Söderhamn. Alltid lika slafsigt och gott. Men vi har drabbats av körsjuka!

1. Bästisgrannen har en nerv i rumpan, som emellanåt kräver denna sittställning.

2. Själv har jag kramp på baksidan av låren. Är det detta som är lotusställning på passagerarplats?

Uppdatering 21:55
Sverige är en skog. Sedan vi såg Gävle i fjärran, har vi kört i skog. Barrskog. Lövskog. Barrskog med lite löv. Lövskog med lite barr. Ingen radiokanal hittar fram. Vi har så tråkigt att vi vid minsta lilla gupp i vägen skriker:

– Flumeride!!!

I Sala ska vi nog stretcha lite.

Uppdatering 23:50
Nu har vi varit hemma så länge att vi har hunnit hinka varsin potta te och visa bilder och snubbla på legobitar. Vi susade förbi Sala och Västerås på nolltid, men eftersom det var mörkt som i ett plommonstop knorrade kameran så att inga bevis finns.

Hemma. Om 1,5 dygn är vi på väg mot Amerikat.

30 kommentarer