När jag var liten, drog mina föräldrar mig, Broder Jakob och lilla Orangeluvan runt Europa. Vi åkte från Luleå i en gul VW Variant 411 med registreringsnumret FMJ 242.
(Min hjärna funkar så här: ”Åhå, här finns lite onödig kunskap om t.ex. ett registreringsnummer, den klistrar vi fast hääär, och titta där står något viktigt om hur synapserna fungerzzzzzzzzzzznark.”)
I Västtyskland bodde vi på familjehotell som jag vill kalla Zimmer und Frühstück men som väl kallas något annat? Alla sängar hade dunbolster och vädret var alltid fantastiskt. I Frankrike åt vi grodlår och glass, och jag lärde mig att säga framboise. Ja, detta gjorde vi sommar efter sommar, i kyrka efter kyrka, på museum efter museum med en och annan guidad stadsvandring insprängd däremellan. (Nämnde jag att båda mina föräldrar är lärare?)
Tyvärr förstod jag inte mitt eget bästa och ansåg att man i Östtyskland på sin höjd kunde … kunde … kunde … Nej. I Östtyskland kunde man inte göra ett skvatt. På toa var papperet (om det ens fanns papper) antingen glatt som smörpapper eller skrovligt som asfalt. Maten var grå, brun, grönbrun eller off white. Mamma och pappa pekade, berättade, tog bilder, förfasades och berättade om politiska förvecklingar och hur muren … MUHUUREN … (sägs med fördel med darr på rösten) byggdes hux flux 1961.
Vi fick inte åka omkring i Östberlin med vår egen bil, utan stoppades in i en turistbuss: Broder Jakob 13 år, Orangeluvan, 8 år och jag 15 år, var verkligen hemskt intresserade av det hela. (Tänk att jag hade en armbandsklocka på mig. Det var ju praktiskt. Begriper inte varför jag slutade ha det.)
Hos Den Blyga läser jag att det egentligen var den 10 november 1989 som östtyskarna skulle få börja gå över gränsen utan tillstånd och utan att bli stoppade av taggtråd, ihjälskjutna av vakterna eller söndersprängda av minorna vid den fyra mil långa muren. Men redan dagen innan råkade propagandaministern offentliggöra denna nyhet utan att inse att gräns- och murvakterna inte hade blivit informerade.
– Hörru, vaktkompisen Günther, ser du att det kommer folk springandes mot muren?
– Kamrat Friedrich, vad säger du? Folk? Var är mitt gevär? Vaddå, vanliga människor?
– Ja, i tusental!
– Ring någon! Ska vi skjuta dem?
– Jag tror det.
Vakterna sprang panikslagna omkring som yra möss (i min version i alla fall), ringde förvirrade samtal till sina överlydande (nej, så heter det inte, men de kanske ringde till sina generaler då?), tvekade mellan att öppna gränsavspärrningarna helt och att skjuta in i folkmassorna och tyckte (i min version i alla fall) att på det hela taget var det som hände i alla fall ganska spännande.
Gränsen öppnades i alla fall efter en stund, tjoande östberlinare kramades av glada västberlinare, alla klättrade i sina stentvättade pösjeans upp på muren även om det ju faktiskt måste ha varit himla svårt, alla skålade i öl, journalister som kunde prata tyska (!) for fram med mikrofoner och i Sverige satt vi och tittade på tv. (Efter 1,10 blir till och med jag lite känslosam. Efter 4,35 säger en storögd reporter till en f.d. gränsvakt att han ju verkar vänlig.)
– Är det graffiti på muren? sa vi framför tv:n.
– Konfetti?
– Graffiti! Dom har målat på muren!
– Konstigt ord, graffiti.
Mitt i stora händelser och omvälvande skeenden som skapar historia bryr vi oss ofta om de små tingen som toapapper och läbbig mat. Från min resa till Leipzig 1991 minns jag bara två saker.
1) Die Dame mit der Schlange (Är tyskan rätt? Die Schlange blir der för att aus, ausser, bei, mit … styr … dativ?) Det var på en nattklubb en nakendansös som hängt en sovande orm runt halsen.
2) Ett konferenscocktailparty där vi serverades Dunkelbrot mit Schweinespeck och avslagen Bier som hinkades upp som vore den soppa ur en stor kantin. (Mörkt bröd med ister och avslagen öl.)
Uppdatering:
3) En kyrka (alltid dessa kyrkor!) med rosa och mintgrön inredning.
Die Mauer ja … *minns, minns*! (Visst är det väl femininum?)
Jag funderade märkligt nog själv över tyska i min nya blogg i går!
I högstadiet hade jag en tyskalärare (ja, vi sade så) som präntade in ramsor i oss elever genom att halvsjunga dem och dirigera vilt med händerna. Än i dag sitter dessa ramsor som berget: ”An, auf, hinter, in, neben …” osv. Men vilka ord som styrde vad, dativ, ackusativ …? Nähä, det har jag för längesedan glömt. Men himla trevlig var han, läraren.
Oj jag rodnar…
Vat ni jag missade hela det där med Die Mauer.
Jag hade just anlänt som utbytesstudent i den minsta håla ni kan tänka er i USA och de nyheter som diskuterades där var att Parsons fått en kalv med två huvuden och att majsen växt ovanligt bra i år. Jag missade liksom HELA grejen.
Det var faktiskt många stora internationella nyheter jag missade där hösten -89 och våren
-91 när jag fick alla fördommar om inskränkta och protektionistiska amerikaner bekräftade.
Men Lotten! Vad gjorde du på klubb med nakendansös?
WV = rahbldr Rabalder?
Bilsemester på kontinenten…
Våra resor styrdes främst till Belgien & Holland så vi fick lite bättre kulinariska upplevelser, men en tysk zigeunerschnitzel skulle inte sitta helt fel (den nordtyska panerade schnitzelvarianten alltså, inte den sydtyska kotletten med stekt paprika!)
🙂
Visst är ”Die Dame mit der Schlange” alldeles rätt, Lotten!
Förresten bodde jag på studentkorridor i Uppsala och tittade på tv där när muren öppnades.
Ladystalker: Jag har nu kollat: mit styr dativ. (Va e dativ nudå?)
Tvillingmamma C: Jag var ju inte på klubb med en nakendansös, jag var på en klubb med min djefla man. (Höhöhö.) Jag tror att vi hamnade där för att det fanns mat därinne och vi inte förstod att Die Dame skulle vara naken.
Ninnibeth: Du sitter ju inne med spezialkunskaper für das Essen!
Ruth, Min Tyska Dam! Ah, na gut, du kommer in här och rättar mig efter hand, väl?
(Ja, tyvärr, govänner, nu rinner tyskan till här. Schlemmertopf, vad kan det vara? Måste ta en kall dusch.)
Lotten, du undrade varför du inte har armbandsklocka på dig längre.
För då skulle det kanske inte skrivas bloggtexter under svår stress, medan din djefla man ringer efter taxi under förespegling att du har värkar? Och det är ju det som är så kuuul!
Jag har massa armbandsklockor (från prenumerationserbjudanden m m) som bara ligger och skräpar i lådorna för att jag inte orkar byta batterier.
Bilden på dig och dina sovande syskon. Klockren.
Ett av mina största minnen från Berlinmurens fall var att alla vuxna (jag var 14 år 1989) sa att: minns det här nu. Det här är ett HISTORISKT ögonblick. Ni lever i HISTORIEN. Det här kommer ni minnas för resten av livet.
Helt ärligt minns jag nästan bättre att alla sa att jag skulle minnas det än att jag verkligen minns den där dansen på muren.
Men visst minns jag det lite.
Tror jag.
Mina barn påstår att det bara är stofiler som har armbandsklocka. Så det ska du väl inte börja med igen om du inte vill vara en stofil.
Barn på nattklubb är intressant. Vi var på dylik i Rio de Janeiro (jag har ju sagt att jag alltid vill vara värst!)med vår dåmera 14-samt 15-åring. Efter en bra stund frågade den 14-åriga dottern: ”Men var är hororna?” Det arma barnet hade oroligt trott att nattklubb var detsamma som bordell!
Bilresor med samma barn plus en lillebror minns vi med rysningar. Barnen slogs med träskor i baksätet och jag försökte bringa lugn genom att slå bakåt på måfå med en hoprullad tidning. Man får ingen precision i fäktandet när man sitter med det sabla bilbältet på. Som tur var, kanske!
Jag minns klart att jag absolut inte sov på sovbilden från bussen, jag poserade bara för den envisa fotografen som tyckte det var ett bra motiv. Förmodligen vår mor, eller hur.
Eftersom jag är liten har jag inte så mycket vettigt att säga om muuuuren, men jag kan berätta att trots ett mvg från nybörjarkursen i tyska, är det enda jag kan säga numera: ”Wann werden wir in Travemünde anlegen?”, samt vårt hemgjorda: ”fleissvergess” (=fetglömma. Tyska är så tacksamt att hitta på själv). Och inte ens de sju orden är jag säker att jag har stavat rätt. Jag är med andra ord djupt imponerad av dina språkkunskaper.
Nu ska jag berätta om nakendansösen. Lotten var ”accompanying person” på en neurovetenskaplig kongress som jag åkte på tillsammans med mina forskarkolleger.
Under traskandet fram och tillbaka i Leipzigs lilla centrum lade vi märke till stadens enda nattklubb. I någon slags lundastudentikos anda beslöt vi oss för att vi bara måste se Die dame …
Jo, hon hade inte en tråd på kroppen efter ett tag, tösabiten. Men jag tror inte att det var meningen att jag som manlig betraktare skulle genomfaras av följande känslor och funderingar:
* Kan vi inte höja värmen här. Hon är ju alldeles blåfrusen, flickebarnet!
* Du tror inte att det är bättre att du sveper in dig i en filt, går hem till ditt studentrum och fortsätter plugga på tentan i histopatologi/romersk rätt/hållfasthetslära eller vad det nu är för böcker som ligger på ditt skrivbord?
* Du ser ju riktigt trevklig ut. Vi kanske ska ses senare så att du får visa oss Leipzig. Glöm bara inte bort att ta på dig först.
Kommer ni män på bloggen ihåg hur det kändes att komma in i undersökningsrummet, ta av sig kalsongerna och vandra fram till skoldoktorn för att få pungkulorna och förhuden inspekterade?
Ungefär så där måste hon ha känt sig när hon stod i strålkastarljuset.
Lotten: Du är verkligen helt fenomenal på att alldeles i förbifarten pillra in tidsmarkörer som lockar fram hur hela en LIV var just då. Jag är full av beundran och undrar om det går av bara farten eller görs ytterst medvetet.
Ö-helena: Att barna säger att de inte vill bära armbandsur är väl ett utmärkt skäl att göra det! Vem pretenderar inte på att vara stofil?
När jag var tio år tog mina föräldrar med mig till Amsterdams glädjekvarter. Jag tyckte att det var jättekul med alla halvnakna damer som satt i fönstren och vinkade även om jag inte riktigt förstod varför. Damerna var dock inte lika glada över att ha en tioåring stirrandes på sig.
Det var förresten under denna resa som jag fyllde just tio samtidigt som min mamma fyllde 40 och detta firade jag genom att för första gången i mitt liv dricka champagne till frukost. Det var tider det!
Jag tror att jag vet varför du inte har armbandsur längre.
Jag hade alltid det tills jag fick barn. Småbarn och armbandsur är ingen bra kombination. Klockorna river det stackars barnet som av hämndlystnad eller pur förvåning kräks/saglar ner uret så att det slutar fungera.
Och vem vill ha rivna barn och trasiga klockor?
Ja, jag står för att jag är stofil och envisas med armbandsklocka. När barnen var små hade jag däremot inte örhängen under flera år (och det känns faktiskt lite naket när man är van vid att alltid ha något dinglande i öronen), annars hade mina örsnibbar nog varit tudelade vid det här laget. Fast det kanske hade kunnat vara lite pikant.
ÖevrsättarHelena
Just så…
Jag har knappt haft örhängen alls sedan 2003 och nu känns det supermärkligt att börja med det igen, fast hålen har inte växt igen konstigt nog.
Och armbandsklocka hade jag inte under hela föräldraledigheten och det tog mig två veckor efter att ha börjat jobba igen innan jag skaffade en ny klocka. Jag är en sån som utan arbandsur tittar på en tom arm, gång på gång.
Ljuflig bild.
Vi tre barn låg i bagaget på Renault 12-kombin (HDA 346) med fällda säten på en blårandig madrass och med en massa kuddar, resväskorna stod på höjden i fönstren. Så bekvämt man hade det! Ligga sig igenom Europa!
sambaråttan: ”slå bakåt på måfå med en hoprullad tidning” — underbart! Jag blir alldeles nostalgisk, precis så var våra familjeutflykter med tre barn i baksätet.
Jag tycker Ni avlägsnar Er betänkligt från ämnet…
(vilket dock ju är charmen med denna blog…)
Idag hoppas jag emellertid att någon följt uppmaningen att besöka min från igår och
DEN GAMLES purfärska
Till skillnad från t.ex R-skriverier har vi åldern inne att förstå dessa ”historiens vingslag”
I mitten av Europa var det för 45 år sedan lika otryggt som nu i Bagdad!
tvillingmamma: jag har varit i USA en gång (en gång var jag där två ggr…) nämligen december 1987 i New Jersey. TV-utsändningarna kom från New York och jag frapperades över hur LOKALA de var – det var bara mord – där grannfruar i papiljotter pekade på källarfönster ur vilka de sett mördaren krypa ut, reportage om familjer som samlade på tomtar, resp hade den finaste julilluminationen etc
Inte ett ord om att Gorbatjov och Reagan undertecknade nedrustningsavtal el dyl!
Just det, så där låg vi också i bilen, helt löst skramlande bland packning och madrasser, kuddar och täcken. Men mamma hötte inte åt oss inte med tidningar — hon satt ju fast i det där enerverande säkerhetsbältet och spanade efter kyrkor.
Orangeluvan: I så fall sov jag inte heller, så det så. *fnyyys*
En annan sak man inte sätter på sig när man har småbarn: parfym. Eller hur?
På melodin till Blinka lilla stjärna kan man sjunga ”Durch fü gegen uhne um”. Fast jag vet inte varför…
November 1989 gick jag dubbelvikt ety min dotter hade för avsikt att lära sig gå…
Det släppte dagen före Lucia.
Den blyga – Just så.
Min håla var så liten att den fick sitt första trafikljus 1993 och första rulltrappa 1997 (folk gick på banken för att få åka rulltrappa. Kvällarna ägnades åt att ”drag main” dvs köra fem timmar, nästan oavbrutet, utan att någonsin vara mer än en kilometer hemifrån.
På TV gick weather channel, bible channel och Sell-a-vision…Ja och MTV.
Majoriteten av de elever som gick i High school tillsammans med mig hade aldrig varit längre bort än Salina som ligger 45 minuters bilväg bort…
Smalltown USA …
füR förstås! (skyller på att stängningstiden på vår internetuppkoppling närmade sig med stormsteg…
uhne vet jag inte om det ska vara u eller o…
Apropå hålor finns här länken till svenskt hålindex. Här får du veta om du bor i en håla eller inte!
Shttp://www.yttermera.se/resor/pa_svenskt_vis/svenskt_halindex.html
Just ja… AML 842, Audi 100 5E var det visst…
😉
Den blyga: Jamen det är ju så det fungerar i USA. Tidningarna berättar inget för folket (skriver man ”folket” låter det väldigt – auktoritärt på nåt sätt – varför?) och det är därför alla däröver tror att hela världen älskar USA och blir både förvånade och förorättade om det sen visar dej att detta inte stämmer. För att inte tala om ifall nån skulle antyda att det inte var USA som vann vietnamkriget.
Minns en händelse från gränspassagen till Ösrberlin.En man tar upp sin kamera för en snabb bild när vi står i kö för att få vårt tillstånd och våra östmark.Rassel,rassel! Fem uniformer rusar fram från kulisserna och tar honom med sig.Efter en kvart kommer han fram igen till kön och berättar om vilken utskällning han hade fått och naturligtvis hade de slitit ur rullen från kameran.Kan lova att på ettårsdagen av murens fall när jag åter var där så var det betydligt trevligare!