Nu har vi nått målet på vår resa: 75-årskalas i Viken, som ligger strax norr om Helsingborg. Det är den djefla mannens barndomshem, och det är ett hus som sväljer uppåt 30 nattgäster och 100 år gamla minnen. Och 50 år gamla minnen. Samt minnen från i höstas. Och förstås allt däremellan.
Nu ska ni få gissa vad bilden föreställer:
Minne från igår: en sönderklippt bh.
MacGyver hade sett detta som en självklar handling. Svaret på gåtan står att finna i min klädsel igår:
På de andra bilderna från igår ser jag faktiskt inte riktigt klok ut.
Jag måste egentligen inte ha bysthållare eftersom det finns relativt lite att stoppa in i sådant otyg, men eftersom det inte är sådana tider då man bränner bh:ar och släpper ut brösten i frihet som minkar eller häckande svalor, anpassar jag mig och är käck och kysk på en gång. Men bh:n var tvungen att klippas till för att inte synas – så då gjorde jag det.
Nu är det ju inte bara kvinnors bestyr som är intressanta när det gäller festklädsel. Se här hur två bröder jämför klädsel.
Kan man ha prickigt till rutigt? Hur bred ska slipsen vara? Hur långt ner mot bältet ska den gå? (Tydligen har brodern till vänster alla rätt, medan man kan hitta minst fem fel på brodern till höger – min djefla man.)
Och så till dagens höjdpunkt: plötsligt stod en vidunderlig hattask på ett bord. Den lycklige, nyblivne hattägaren studerar i Uppsala, är 24 år och kommer att kunna lägga hela världen för sina fötter iförd denna klenod:
Pelsvaru-, hatt- & mössfabrik J.K. Lundbladhs söner, Kullagatan 12, Helsingborg. Conservera under sommaren alla slags pelsvaror. Affären grundad 1817.
Det är min djefla mans farmors fars höga hatt – en löneförmån för alla med titeln förste banvakt runt förra sekelskiftet. Och förmodligen är den aldrig använts. (Håll i hatten, alla som har en! Annars kommer jag och stjäl den.)
Strax innan festen började, skulle jag bara gå hämta en sak i det inre av huset. Då kände jag en förfärlig lukt. En stank. Senapsgas! tänkte jag spontant.
Sedan kom jag på att jag måste vara realist. Det är förstås en katt som har kissat i en gammal toffel. (”Eeew, I’ll kill that cat.”) Eller någon som har bajsat i brallan. Nej! Någon har kräkts i en vas!
Precis innan jag började undersöka vem som mådde dåligt och hade kräkt ner hela ovanvåningen, hittade jag källan:
Ost! Som flyter ut över hela Skåne!
Från att ha varit äcklad och bekymrad, blev jag förtjust och hungrig. Det som nyss luktade päckel, stoppade jag glatt och mumsande i munnen och njöt av i stora drag. Underliga äro smaklökarnas och luktorganets vägar.
I morgon bär det norrut igen: från Helsingborg till Mälardalen. Några museitips? Några fikaställetips? Några andra tips? (Kringelikrokar och småvägar tycker vi om och bråttom har vi inte.)
Ni vet hur gräset alltid är grönare hos grannen och hur man ständigt kommer på att det ju hade varit bättre om …… (fyll i själva) än att …… (fyll i själva) eftersom det om tre eller tio år kommer att …… (fyll i själva). Alltså att hur glad och nöjd man än är med sitt liv, så längtar man efter den där karriären, miljonen eller pälskappan samt …… (fyll i själva)?
Och nu är jag jätteförvirrad. Jag bor i ett underbart knasigt hus i en ände av Sverige som jag verkligen tycker om, men har på två dygn vrålat mot himlen:
– HIT VILL JAG FLYTTA!
I Kisa (nej, inte Kinna eller ens Kina) har Kisa Magnusson, Magnus Samuelsson, Gerda Antti och Inger Nilsson bott. I den senares barndomsträdgård har det alltid stått en Lilla Gubben-häst – som vi ju ville se. Men den var borta! Ack, ack, ack! Jag ropade:
– SKAM OCH SKANDAL! NU KÖPER JAG EN HÄST TILL VÅR TRÄDGÅRD! HIT VILL JAG DOCK INTE FLYTTA!
Sedan åkte vi till kompisen som på somrarna bor så här:
Så här vill jag ju egentligen bo. Tror jag.
Där var vi i ett par dagar redan för femton år sedan, när man på gården närde världens största gris. Det var meningen att den skulle slaktas och ätas upp, men var så besvärande gullig att ingen nändes ta död på kraken. (Den var så lagom gullig när den hade blivit världens största gris.) Jag vandrade nu omkring på de grisfria ägorna, klämde på 100 år gamla lantbruksverktyg och vrålade mot himlen:
– HIT VILL JAG FLYTTA! JAG VILL VARA BONDE!
På väg från Kisa, fastnade vi på Telemuseet i Virserum, som jag rekommenderar varmt. För det är helt vansinnigt. En telefontok som heter Anders Joelson har samlat på sig telefoner och allt som har med telefoner att göra och i förlängningen allt som har med tangenter eller knappsatser att göra. Det är proppfullt, det är trångt, det är varmt och det saknas information – men det är underbart!
Tydligen fanns det 1973 åtta mobiltelefonabonnemang i Sverige.Tydligen drabbades sådana här män under 80-talet av snedbelastad rygg.
Jag vandrade omkring i de smala museigångarna och klämde på telefoner och tryckte på knappar fastän man egentligen inte fick det och så skrattade jag oct tio kilo tunga ficktelefoner och så vrålade jag mot det låga taket:
– JAG VILL HA ETT EGET MUSEUM!
Men bo i Virserum vill jag kanske inte.
Sedan åkte vi till paradiset som heter Olseröd & Juleboda & Haväng. Där i krokarna finns nämligen en fyra mil lång strand med så finkornig sand att stegen låter som i knarrsnö.
Ibland kommer hästar, får, lamor och långhåriga kossor ner på stranden och håller badgästerna sällskap. Om stranden är paradiset är alltså de lösspringande djuren förmodligen på rymmen från Noa. (Som jag vill kalla Noak.)
Vi sov under snedtak till fläktars surr och tittade ut över nejden och undrade var vi hade hamnat. Italien? Spanien? Grekland? Solen stekte och flugorna flög och det arkitektoniskt perfekta huset som våra vänner bor i, var vackert som i en inredningstidning. (Fast befolkat.)
Som kvällstradition tog mannen i huset fram dammsugaren och utövade massutrotning medelst dammsugarrör uppe i tak och fönster.
Jag kände på sanden, njöt av de öppna fälten, hejade på bönderna och så tog jag i för allt jag är värd och vrålade mot natthimlen:
– SÅ HÄR VILL JAG ALLTID HA DET! JAG VILL OCKSÅ HA ETT RUNT FÖNSTER!
Och så körde vi mot Lund, mitt Lund som jag tycker så mycket om. Där bor vi nu hos kompisen som bor mitt i stan, han som är skotte och som gladeligen på uppmaning tar på sig kilt och stoppar en smörkniv i strumpan och …
… sitter på golvet och leker med lego i timmar och …
… som kliver ner i Domkyrkans krypta för att klappa på jätten Finn.
Han trollar fram presenter till alla och säger till barnen att duscha med fingerfärg. Dessutom låter han oss sova så här:
Femstjärnigt.
Jag är förstås nästan hes av allt vrålande mot himlar och tak. Men jag tar en till:
– JAG VILL BO MITT I LUND OCH LÄSA PÅ UNIVERSITETET OCH SOVA I RUTIG SÄNG!
Såja. (Det här med att skrika och skriva av sig är inte helt fel.)
Igår morse klev vi in i bilen och visste inte mycket mer än att vi skulle till
Datamuseet (som borde heta Datormuseet)
Flygvapenmuseet (som borde heta Flygplans- och nostalgimuseet)
PK och Pysseliten (som egentligen heter något helt annat).
Och detta var exakt vad som hände. Mystiskt Det brukar ju inte vara så. Jag planerar att 1 ska följas av 2 som ska följas av 3 och så brukar det istället bli 37 som följs av 1 som överraskas av t.ex. 879 på en mögelhärd.
(Nu är jag synnerligen begränsad av att jag har glömt kamerasladden hemma och bara kan använda mig av ett par dassiga mobilbilder. Men försök föreställa er hur fantastiskt allting var.)
Man vill nästan gråta nostalgitårar jue.
Datamuseet är litet och nätt, men hade precis det som jag ville ha: gamla datorer att klämma, känna, klicka på och krama lite. Brutalstora knappar, hålkort, räkneremsor, disketter och blippande blippar på skärmar utan mus. Och arkadspel från 1980-talet. Att just denna utställning inte finns som mer än en liten tummetott på nätet är däremot verkligen enormt jättemegakonstigt.
Under hela datormuseibesöket försökte jag lokalisera PK, vars telefonnummer såg långt och konstigt ut. Och svarade gjorde han minsann inte. Samtidigt försökte PK ringa mig, men kom fel och fram till en främmande karl. Hade vi på gammaldags vis gjort upp en tid och plats att mötas på, hade vi sluppit krångla, men näääää, idag ska man vara så himla flexibel med modern teknik. (Vi hade alltså båda två fel nummer till varandra. Men det ordnade sig.)
När vi till slut sammanstrålade och åt en av PK & Pysseliten ihopsvängd picknick under en flygplansvinge, kändes det som om vi hade känt varandra i tio år. Fastän vi aldrig har träffats förut.
Underligt det här med mitt kommentatorsbås som är så fyllt av ljuvligt folk. Jag kan bara säga tack, tack, tack till er allihop. Foto: PK.
Flygvapenmuseet kan jag varmt rekommendera – även till alla som struntar i både flyg och vapen. Det är nämligen fullt av annat! Det mest fantastiska var att få gå in i vardagsrum med inredning direkt från 50-, 60-, 70- och 80-talen. Med tv-program, radiosändningar, tidningar, möbler, porslin – allt! I 70-talsrummet vevades Barnjournalen, där ungdomar intervjuades (av en vuxen) om vad de tyckte om krig:
– Vad tycker du om krig?
– Inte nå vidare.
– Tycker du att man ska dra tillbaka de militära trupperna från länder i krig?
– Javars.
– Ska du begära vapenfri militärtjänst?
– Kanske de kanske.
Lysande journalistik.
Förra sommaren besökte vi en godisfabrik, igår svängde vi in i en chokladfabrik. Gottigottgott, men några maskiner fick vi minsann inte se. Hallå alla chokladfabrikörer! Jag vill komma på studiebesök!
Dagen fortsatte med underbart bad i en badsjö som gjorde oss alla bruna på båda armar och ben. Lite varulvslika och väldigt håriga, klev vi upp ur dyn och fick veta att sjön minsann hade hyst inte bara oss utan även Jan Malmsjö. (Att han heter just Malmsjö har dock inget med saken att göra.)
Så fick vi mat och kaffe och så lite kaffe och så lite mer kaffe. De är kaffetokar i den där familjen och gör espresso med en liten handjagare. (Vad heter en sådan?) Och så blev det i kvällningen dags att åka till vandrarhemmet, där vi hade fått en kod till ytterdörren och besked om att rum nummer 5 var vårt och att nyckeln skulle sitta i dörren.
Men.
I dörren satt ingen nyckel och där stod vi med våra väskor. Jag ringde till personalen och sa hoho, vad gör vi nu, samtidigt som vi knackade lite förstrött på dörren som ledde in till det rum där vi hade tänkt sova.
Och ut kom en karl! Pang! En karl med tre mystiska väskor, varav en var kubformad och kanske innehöll ett musikinstrument eller en liten bazooka. Han rusade ut och förbi oss och såg vansinnigt arg ut.
– Oj, det kom en man ut ur rummet, sa jag till personalen som jag ju hade i telefonen.
– Stoppa honom! Stoppa honom! Håll kvar honom! Fråga honom vem han är och vad han gör i ert rum! Och var har han lagt nyckeln? sa personalen i mitt öra.
– Hallå! Var är nyckeln? Vem är du och vad gör du här? ropade jag efter den flyende mannen med de många väskorna.
– Vem faaan är du själv? skrek mannen och såg ut som om han ville döda mig.
– Oj, han ser jättearg ut, sa jag i telefonen.
– Följ efter honom! Kolla om han har bil och skriv upp registreringsnumret! Hur ser han ut?
– Jaha, ok, sa jag och småsprang med telefonen vid örat.
(Det ger en ful springstil, det där att inte ha balans i kroppen och prata telefon samtidigt. Man vaggar fram och kan inte ta i. Föreställ er Usain Bolt där han halvgalopperar med en mobiltelefon tryckt mot ena örat. Tänkte jag, där jag krokig och diskret som Quasimodo hastade framåt medan jag gav signalementet.)
– Byxorna är beige, han har brunt hår och är smal, lite tunnhårig på toppen, många väskor, varav en är mystiskt fyrkantig och svart och en bag på axeln och …
– Bra! Jag kommer!
Tyvärr försvann rumsboven, fjupp-flupp – borta var han bara plötsligt utan att jag såg vart han gick. Jag lekte spion och deckare ett tag, men hittade inga spår. Om jag skrev en dålig bok här och nu, hade jag nog tänkt ”han är som uppslukad av jorden och här står jag och tungan känns som ett svullet djur i munnen” – men jag skriver ju inte dåliga böcker.
Personalen kom, men kunde inget annat göra än att bara fräscha upp vårt rum som luktade kebabsvett och rök. Sjuåringen visste inte till sig av glädje:
– Mamma! Mamma! Hade han pistoler? Vi måste ringa till pappa! En riktig bov! Kommer han tillbaka? Vad hade han i väskorna? Varför låg han i just den sängen? Varför luktade han illa? Hade han många pistoler? Varför la han nyckeln på den sängen och inte den där? Hade han ett gevär i väskan? Mamma! Kolla, jag sover i bovens säng!
Vårt sovplejs. Två får dela säng, ingen behöver dela dator.
Gonatt När vi vaknar ska vi köra till Ki… nånting.
Vi är ju sju i familjen. Alltså måste vi ju då och då jämföra oss med en viss saga. Rollerna har förändrats med åren, men just nu är jag Prosit medan min djefla man är Trötter. Barnens roller är glasklara och ser ut så här (just nu):
Artonåringen – Butter (hade kunnat vara Trötter, men då går denna patiens inte ut)
Sextonåringen – Blyger (är tokblyg, men kan ta på sig en Pippi Långstrumproll)
Tolvåringen – Kloker (diskuterar gärna kemiska föreningar med alla)
Tioåringen – Glader (allt är bara bra och trevligt hela tiden)
Sjuåringen – Toker (fullständigt galet pratsamt barn)
Alla utom Blyger och Trötter ska nu packas in i en kombi som blir veteranbil om två år. Vi har för mycket packning och lite för många stopp på vägen, lite för lite bensin, lite för många mackor och på tok för dålig bilradio samt alldeles för många kuddar. I Linköping ska vi sammanstråla med bloggarna Pysseliten och PK och besöka minst två museer (utan fnuttar på e).
Det kommer att ta minst 35 timmar att ta sig från start till stopp.
Om ni har några förslag, så kom med dem; under onsdagen ska vi köra från Kinna Kisa till Olseröd och vet inte riktigt var vi bör stanna.
Uppdatering om mina geografiska kunskaper: Kisa är inte alls samma sak som Kinna, men precis som att man kan ha svårt att skilja på J. Depp och B. Pitt, kan man förväxla städer som inte alls är lika varandra. Sådeså.
Uppdatering 2. Det påpekas minsann att vissa här ovan nämnda plejs inte är städer. Mhm, måntro det. Men de kanske borde bli det? (Gah, allt blir fel och jag har glömt min kamerasladd och en bov har besudlat vårt vandrarhemsrum!)
I tisdags stal en avskyvärd amöba till blötdjur Sextonåringens enligt alla konstens regler fastlåsta cykel vid järnvägsstationen. Pottsorkar och pajasar som stjäl cyklar vill jag hänga upp i öronen och sedan spela Larz-Kristerz’ cover på Purple Rain för tills de ångrar sitt erbarmliga tilltag.
Jag tycker alltså verkligen, verkligen illa om cykeltjuvar.
Hur som helst. Till saken. Sextonåringen måste ju ha en cykel. Ett begagnat underverk hittades i en annons som förde oss till Vingåker. Inte kan man åka en timme hemifrån utan att göra något på vägen, så vi bestämde oss för i tur och ordning utflykt, badpaus, cykelhämtning och slottsbesök. De fyra barn som ville hänga på fick dessutom uppleva ett fantastiskt träd.
Eller fantastiskt och fantastiskt. Hm. Om jag ska vara ärlig så var det ett väldigt tråkigt träd. Precis som att slottet var ett väldigt tråkigt slott och Vingåker ett tråkigt samhälle.
Ett inhägnat äppelträd. Jaha. Precis som på Louvren.Alla som vill redigera texten räcker upp handen! *sträääck*
Förlåt, Vingåker! Vi vill tycka om dig (med outletbutiker och billighetsporslin och fina cyklar), men … nej. Inne i Säftaholms slott (som ses på bilden överst) gick vi omkring och sa ”men va, hur tänkte de nu?” och ”kolla, en luftfläkt till” samt ”ett läsrum utan böcker!” tills vi äntligen kom ut.
Maken till slöseri på slottskuriosa har jag då aldrig varit med om! I och för sig finns det en intressant utställning med kvinnliga konstnärer, men … men … men … SLOTTET då? Jag vill ju veta vad som har hänt på slottet och hur de levde, om det som hände under Gustav Trolle Bondes tid, hur det kom sig att slottet stod tomt, få veta allt om åren när det var ”lekstuga för Vingåkers barn och ungdom” (!), ”skolhem för gossar” och när det hyste arbetsmarknadsstyrelsen. Och hur i hela friden det kommer sig att det är så fult renoverat. (Se än en gång på den översta bilden.)
I ett rum fanns en fullständigt fantastisk himmelssäng. Men när den var ifrån och vem som hade använt den och hur det kommer sig att denne har lämnat några persedlar på täcket, vet jag inte.
Se, där på sängen ligger en skjorta och en cylinderhatt.
Kom igen nu, Vingåker! Jag älskar svenska småstäder, men förvalta de pärlor ni har: ta fram kuriosadeltaljer, inred Säfstaholms slott så att man känner att man är på besök i dåtiden! Behåll gärna bröderna Östermans och de andras tavlor, men fyll på med fakta, fakta, fakta och åter fakta! Heja heja!
Men Sjuåringen njöt av och dansade hej vilt framför slottets alla luftblåsar. (Observera den tidstypiska plastblomman.)
Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.
Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?
När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.
Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?
Girona, lite stiliserad variant bara.
Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:
Köerna på riktigt.
Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.
Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling i vägen. (Och helt opedagogiskt tog jag bilden från fel håll med köerna till vänster och väggen till höger. Sorry.)
Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.
Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.
Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)
Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:
Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.
Uppdatering!
Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.
När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:
Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!
Men nu är vi i Lloret de Mar i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:
Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var … mysko. Ska man hälla lite på melonhalvorna?Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?Äppeljuice! Vitaminer! Hurra! (Eller …?)
Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:
– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.
Mums till filen?
När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.
Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)
Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.
Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)
Klockan 02:45 inatt ringer väckarklockan. Då ska jag vara packad och klar för att tillsammans med Femtonåringen Sextonåringen åka iväg på en liten basketresa till Spanien och bo på fyrstjärnigt hotell (”Lloret de Mar vista dal Hastoria Park Hotel”). Tyvärr får jag inte spela själv, utan bara heja på dotterns lag. Eftersom jag aldrig har varit i Spanien och inte kan spanska, känns det som om jag ska åka till månen: väldigt spännande. Jag googlar och finner att hotellet i alla fall har bidé!
– Vart ska jag gå, vad ska jag göra, vad ska jag äta och … och … och …?
– Leta upp den stora shoppinggatan som heter LaBamba, La Lamba, La Rambla eller nåt. Där på en parallellgata finns det en saluhall, och ett hörn finns en servering med höga stolar och den heter nåt med Europa. Tror jag. Be om menyn med efterrätter så att du får jättemånga olika musslor att välja mellan och prata mycket med kyparen. Håll utkik efter den danske spanjoren.
– Efterrätter och musslor? Dansk spanjor?
– Åk linbanan upp till Mot … Non …. Montserrat? Man kan gå av och leka på lekplatser flera gånger.
– Nu är jag inte i lekplastslekaråldern längre och …
– Eller kanske heter det inte Montserrat. Bergen långt borta är det i alla fall. Och du ska åka upp till ett fort där du kan klättra omkring och leka i en kanon. INNE I KANONEN!
– Men varför ska jag leka i en ka…
– Sagrada Famiglia! Alltså Gaudís kyrka! Den är helgalen – ser ut som en korsning mellan en kyrka och nöjesfält. Och så är det tvåtimmarköer för att komma in och det kostar 15€.
– Tvåtimmarsköer är ok om man kan göra något annat under tiden, jag sku…
– Drick kaffe! Det enda som är billigt är caffé con leche, ungefär 1€. Och så måste du dricka den spanska champagnen. Som heter …? Äsch. Den som jag drack häromdagen. Du vet! Rimmar på lava. Pava? Nej Cava! Du ska sitta på uteserveringar med lekplatser intill.
– Det där med lekplat…
– Förrätt och Cava! Osttallrik och Cava! Och du måste ha hatt och solglasögon!
Så nu vet jag det. Hur är det med kommentatorsbåset? Har ni något annat än Cava, lekplatser och solbrillor att rekommendera? Jag är inte stadd vid kassa, så shopping blir det nog inte – däremot gärna besök på museer och caféer mellan basketmatcherna. (Lägg gärna märke till att museum inte har fnutt i plural trots att café ju har det. För att inte tala om bidé.)
För några år sedan smällde jag upp min bärbara dator lite här och där och hittade trådlösa nätverk som var öppna som uppslagna böcker. Schwåpp, knattrade jag ner en bloggrapport på en kvart och sedan trippade jag in i kommentatorsbåset då och då för att vara en korrekt värdinna även när jag var helt väck.
Men nu – när jag inte är ensam om att vara lika beroende av internet som någonsin frukost eller sköna skor – är det svårare. Även jag begriper ju att man inte kan släppa vågorne loss bara för att det är vår eller ens praktiskt. Men … kan inte någon uppfinna ett internetvågskvalp som funkar alltid och överallt? Jag betalar gärna för’t!
(Bara för nördarnas nördar: jag har alltid släpat med mig modem och nu på senare tid Iphonen. Men ibland funkar det, ibland funkar det inte. Och jag är inte människa att fatta vad det är som felar när det felar. Blogga från telefonen pallar jag inte; jag kan bara tänka från tangentbord.)
Om jag hade kunnat, hade jag realtidsbloggat om alla museerna som jag och delar av den femhövdade barnaskaran har betat av under de senaste dagarna:
Postmuseet: för tredje gången kom vi dit när det var måndagsstängt.
Medeltidsmuseet: måndagsstängt.
Att vi inte begriper att man inte ska gå på museum på måndagar är ju vårt eget fel. Men visst känns det precis som att tidningarna inte kommer på helgdagar: himla omodernt?
Sjuåringen och Tioåringen löser ett brott med hjälp av ledtrådar och förstoringsglas.
Polismuseet är … mesigt. Men ok. Jag jämförde storögt hur polisuniformerna har förändrats under åren, medan Tioåringen skrämdes halvt ihjäl när hon råkade hamna i ett par till synes oskyldiga hörlurar som visade sig innehålla en förfärlig historia om en kvinnomisshandlare.Visst, man kan sitta i en polisbil och man kan lyssna på små historier om en tjuv, en polis och ett brottsoffer. Och man kan få knacka på en skyddsväst. Men hallåhallå – med det material som finns, skulle Polismuseet kunna vara det allra intressantaste av alla museer. (Jämför med Fängelsemuseet som vi inspekterade förra sommaren.)
Sjuåringen bär på ett tungt ok på Nordiska museet.
Nordiska museet har jag alltid gillat – om inte annat för storslagenheten. Byggnaden är oerhört stor och Gustav Vasa som möter alla besökare i entrén är nästan lika stor som sin kusin – Regalskeppet Vasa. Man kan frottera sig med Strindberg och granska dockskåp och frossa i klädhistoria.
Jag fotograferar mig själv i min snygga utstyrsel.
Där kan man dessutom fotograferas som man går och står för att vara med i en dokumentation vad gäller nutidens mode. Jag, som ju är den minst moderiktiga norr om Sydpolen, måste ha sänkt ett eventuellt modemedel rejält.
En tillfällig utställning på Nordiska museet är just nu ”Plast”. Japp, plast genom tiderna – inklusive en plastcykel och hårtorkar. Glasögonbågar och tandborstar. Skålar, bunkar och termosar. Allt!
BH med plastdetaljer som får en att längta efter hallon.
Men det var denna BH som jag stirrade på såpass länge att barnen i lekrummet (bland oken i 1800-talsmiljö) började undra om jag hade gått vilse. Ser ni? Varför hade man skumgummikoner där? Vad är det för årtionde? Hur formades behagen då? Och jag fick inga svar!
(Jag är hemma igen. Där det alltså finns förtjusande, snabba, fungerande internetvågor. Aaah.)
Jag frågade nyss mina barn vilka reklamkampanjer som de anser är lyckade. Först fick jag definiera vad ”reklamkampanj” var, och sedan vad ”lyckad” är. Därefter följde en naturligt påföljande diskussion om huruvida en reklamkampanj kan vara lyckad om man bara tycker om den utan att köpa själva produkten. Tonåringarna listade:
Ica (persongalleriet och mannen med hy som soltorkade tomater)
Telia (folk gillar tydligen att följa den fumlige pappan)
Polly (ungdomarna kan sjunga ”Petter och jag, vi är goda vänner …”).
Men Polly äter vi aldrig, vi är inte särskilt positiva till Telia och Ica handlar vi bara på om vi har bråttom och råd. De stora barnen minns däremot med glitter i blicken reklamen på Cartoon Network, där de ville ha alla leksaker omedelbums. Vattenpistoler och Barbie Rapunzel nämns som några av produkterna som jag, den goda modern, underlät att införskaffa.
Men just nu sitter vi mitt inne i en reklamkampanj. Och den känns så himla lyckad. Det är Ikea, som har en jätteinstallation på Skeppsbron i Stockholm.
Vi har bokat och betalat för samt installerat oss i ett tolvmannatält. Vi sju och lillasyster Orangeluvans lite mindre familj ska sova i riktiga sängar med kuddar och täcken samt lakan som vi får ta med oss hem – och det är så vansinnigt mysigt!
Där, rakt fram, ser vi Katarinahissen.Där, genom tältöppningen, ser vi Djurgårdsfärjorna forsa fram.Här, inne i tältet, leker vi ”Inte nudda marken” och ”Skeppsbrott”.
Vi sover i robusta sängar av ni-vet-vilket-märke och i lakan av ni-vet-vilket-märke och njuter av paraplyer, filtar, kuddar, täcken, lampor och mattor samt stolar och hänggarderober av ni-vet-vilket-märke. (Någon måtta får det faktiskt vara på mitt reklamande här. Jag må trivas, men sponsrad är jag icke.) I morgon kommer personalen att servera oss frukost inne i tältet vid den tidpunkt som vi önskar – och allt detta bara för att jag var snabb med beslutet när reklamutskicket kom för några veckor sedan. Det kostar oss pengar, men åh! Det är så värt det!
Där, under paraplyet, bloggar jag i detta nu.
Barnen leker på lilla lekplatsen intill tältet och även Sjuåringen som nyss led av bristen på krigsleksaker, har funnit sig tillrätta. Han sköt mig nyss med en kastrull på huvudet och en kulspruta av kaffekoppsmodell. Pang, jag är död.
Uppdatering
Nu har vi sovit!
Kommer ni ihåg att jag har en grej som mäter hur jag sover? (”Sleep Cycle” i Iphonen.) De allra flesta nätter ser grafen ut som t.ex. i fredags: Inatt sov vi alltså i underbara sängar, fina lakan, mjuka täcken och kuddar samt i gott sällskap. När man inte kan se på tv eller spela spel och måste anpassa sig efter de yngstas dygnsrytm, blir nattningen gjord bra mycket tidigare än vad jag är van vid.
1: Jag somnade tydligen på två röda sekunder, men vaknade av att Orangeluvans treåring hängde som Tarzan i en av våningssängarna. Knäpptyst svingade han sig mellan stegarna.
2. En lastbilskolonn dundrade förbi Gamla Stan och oss.
3. Någonstans spelade någon musik på rekordvolym. Folk sjöng med och var jätteglada. Alexander Rubak skapade störst jubel. Klockan var 04:15! (Tydligen var det på festprissebåten Patricia som man slog runt lite.)
4. Sjuåringen bytte säng med någon annan. Oklart vem.
Nu ska vi skriva i Ikeas gästbok!
Uppdatering när det gäller reklamen!
När vi skulle checka ut, blev vi tackade för att vi hade sovit gott. Det var så trevligt, så jag bubblade på med beröm och kritik (för smala lakan till dubbelsängarna) – och då visade det sig att det inte bara var Ikea som gjorde reklam för sig utan även Nobis – hotellkedjan alltså. Men snacka om att inte det gick fram! Ingenstans såg jag att det var ett samarbete mellan Ikea och Nobis, och hade inte karlen i receptionen (som var en en liten friggebod, receptionen alltså, inte karlen) sagt det, hade vi inte någonsin fattat det.
Kan man ha prickigt till rutigt? Hur bred ska slipsen vara? Hur långt ner mot bältet ska den gå? (Tydligen har brodern till vänster alla rätt, medan man kan hitta minst fem fel på brodern till höger – min djefla man.)
