Som ni ser här ovan ska jag prata i 40 minuter om kommatecken, semikolon, snedstreck och divis kontra pratminus. Problemet är bara att jag kan prata i en vecka. (Och ja, det finns faktiskt platser kvar – kolla, en anmälningsblankett.)
Det här med att tala inför folk är lätt som en plätt för mig. Att mingla på cocktailpartyn är däremot jättesvårt. Att gå fram till en främmande person och säga ”och bilen går bra?” eller ”jag ser att du kommer från ett företag som jag gärna skulle föreläsa inför” är megasvårt. Att gå fram till en lång karl och säga ”men guuuu va du är låååååååång” är däremot galet lätt men inte särskilt trevligt eller konstruktivt.
Igår var jag speaker på tusen och en basketmatcher. Det finns tyvärr ingen speakerskola – alltså en sajt som ger tips om hur man är som speaker eller ens ett svenskt ord för företeelsen. Men det kanske beror på att det är så individuellt? Man ska naturligtvis säga namnen på dem som gör poäng och vilka som byter in och ut och får foul, men det är lika viktigt att förklara sådant som en publik kanske inte ser. ”Japp, det var stortån över linjen där.” Sedan måste jag ju hålla med om att det är rätt viktigt att inte säga fel.
Efter den sjuttifjurtonde basketfinalen igår var jag törstig som en av Dupontarna i öknen och hade inte ätit på jag vet inte hur länge. Men jag höll koll på allt – tills det var dags för prisutdelning. Ett spanskt lag (Unamuno SBT) hade slagit ett lag från Borås i födda 95-klassen. Å ja ba:
– Vi börjar med att dela ut silvermedaljerna till det spanska laget!
Prisutdelarna skakade på huvudet, spelarna som förstod svenska skrattade och spanjorerna såg förvirrade ut. Å ja ba:
– Va? Sa jag fel?
För att fastän jag hade suttit och berättat om matchen i 45 minuter och blivit storligen imponerad av de unga, spanska killarnas färdigheter, gjorde min hjärna och mitt förstånd en baklängeskullerbytta. Och det värsta var att jag inte riktigt gick med på att jag hade sagt fel. Jag vände mig om, stirrade ner i mina papper och förstod inte hur det kunde stå att spanjorerna hade vunnit ”när det ju var Borås som hade det”. Jag vände mig till protokollföraren och sa ”vann spanjorerna, sa jag fel, är det Borås som ska ha silvermedaljerna, hur kunde jag säga fel?” och fortsatte in i micken utan att vänta på svar:
– Vi börjar förstås med att dela ut silvermedaljerna till svenskarna! Förlåt, de heter ju … eeeh … (lite för lång tvekan där) öh … Borås!
Men hela tiden hade jag en känsla av att jag var lurad. Någon måste ha gjort något för att skoja med mig, tänkte jag. Jag fick helt enkelt en försmak av min egen ålderdom när jag kommer att titta på mina barnbarnsbarn och påstå att de är mina kompisar från 1970-talet. Förmodligen kommer jag att försöka släta av läkarna om de är tillräckligt bredaxlade och fråga efter basketbollar på lördagar och blodiga biffar till frukost.
Men än så länge funkar jag rätt bra så länge jag får äta med jämna mellanrum, så kom gärna till gratisföreläsningen!
