Etikett: radio

Alltid redo!

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2008 12:16

Jag ska idag leta fram ett gäng glada scouter för ett radioreportage på tisdag. (Men jag är liksom bara assistent – jag jobbar inte på radion på tisdagar och får därför inte vara med och ställa knopiga frågor.)

Johan Ulveson som (ryyys) Farbror Bosse.

Farbror Barbro, som inte alls är scout.

Själv är jag alltid redo. När radion i onsdags krävde att jag (till förmån för Världens barn) skulle agera körskolelärare (trafiklärare) och rya om handbroms (parkeringsbroms) och öva de riktiga blinkningarna i rondeller (cirkulationsplatser), var jag förstås jätteredo. I direktsändning.

Det allra första greppet.

– Tryck ner kopplingen, vrid på nyckeln, släpp!
– Oj.
– Ha kopplingen nere. Prova att trycka ner gasen.
–Wroooom!
– Bra, släpp nu sakta på kopplingen så kommer bilen att rulla framåt.
– … Öh … Det händer inget.
– Släpp lite mer på kopplingen. Pedalerna ska mööööötas luuugnt.
– Det händer inget! DET HÄNDER INGET!

Just det. Jag hade glömt att be honom lägga in en växel.

Vem var den stackars eleven? undrar ni. En trafiklärare. Som naturligtvis skrattade halvt ihjäl sig. En dam ringde sedan till radions telefonsvarare och skrek att det var bedrövligt och botten samt en skam för SR att jag inte hade klarat det bättre eftersom hon hade lärt upp alla sina tre barn och det ju var hur lätt som helst.

Jag var alltså inte redo. Och minsann har jag inte ringt till 15 olika scoutföreningar nu. Som inte alls var redo för radioprat.

Redo – men bara ibland!

Jag var scout i två år i Lund – mest för den blåa skjortan med alla märken på. Men när vi en gång var på läger och jag fick ligga och sova på en vind med regnläckage och sedan drabbades av en två månader lång skrällhosta och vi dessutom flyttade till Luleå där scouterna hade gått ihop med Unga Örnar och bara hade en möglig källarlokal som den lilla ömtåliga Lotten fick astma i, var det slutscoutat.

Oj. Nämen. Ser det ut så här idag? Pinnbröd över öppen eld då?

21 kommentarer

På bokmässan: torsdag

Publicerat av Lotten Bergman den 25 september 2008 17:17

Hurra, jag har idag attackerat och intervjuat bl.a. Peter Stormare, Benny Haag, Alexandra Zazzi, Olle Josephson, Fredrik Belfrage, Jan Guillou, Sören Holmberg och Bert Karlsson. Men det roligaste hittills på årets bokmässa var detta:

Jag, Översättarhelena och Studiomannen står framför Lettlands monter och beundrar deras design. Hela montern är nämligen byggd av kartong. Och är en kopia av det framtida nationalbiblioteket i Lettland! Kartonkonstruktionen går upp i taket och är helt fantastisk.

Man kan sitta i kartongfåtöljer, ta skydd under kartongtak och plocka böcker ur kartonghyllor medan man blir upplyst av kartonglampor.

Intet ont anande säger jag:

– Men! Kolla! Så himla ballt! Va! SÅ HIMLA BALLT!

Varpå Studiomannen och Översättarhelena faller ihop i två små fnittrande högar. [balt]

Ser ni NE-tatueringen? Encyklopedidefinitioner is da shit. (Konceptet är däremot bara snott direkt av min Hemlisbloggartröja från 2006.)

Kalsongkillarna roar sig hos ett förlag som heter Kraft & Kultur. Jag drog bara upp brallorna lite, lite.

K & K ovan lockar sina bokköpare med trumset, biljard, jukebox, flipperspel och en bil från 1971. När jag frågade en av de anställda hur de tänkte nu, sa han bara att det funkade jättebra … ”du är ju här”.

Så sitter jag nu.

Den djefla mannens senaste bokserie och den glada redaktören.

Benny Haag (Xerxes!) och jag provade in på scenskolan samtidigt 1984. Han kom in.

Alexandra Zazzi till höger. Hon var banne mig 1,90 m lång! (Helt i onödan. Så dumt. Hon spelar ju inte basket.) Foto: Översättarhelena.

Här kommer Peter Stormares livvakt och drar honom bort från mig. Vi hann bara vara överens om Bröderna Karamazov och Rasmus Nalle. Foto: Översättarhelena.

19 kommentarer

Gissa vem som kom på besök

Publicerat av Lotten Bergman den 16 juni 2008 15:48

Gitarrist med känslig syn?

Nope, det där på bilden är inte mitt vardagsrum. Det är Sveriges Radios väntrum.

I radiostudion får jag intervjua en vansinnig massa människor varje dag. Mina programledarkollegers roll är att säga:

– Men ska det verkligen vara på det här viset?
– Vad tänker just du göra åt saken?
– Hur länge ska det få vara på det här sättet?
– Ligger inte en stor del av ansvaret på dig?
– Hur känns det?
– Hur känns det?
– Hur känns det?

Min roll är att säga … äh, jag vet faktiskt inte, men det brukar bli:

– Åh … åh … kommer du ihåg hur det var 1979 när …
– När jag var liten kunde man …
– Men jag har läst att …
– Precis som jag!
– Fast min pappa som är kemist …
– Förlåt att jag avbryter, men vad menar du med ”alla säger att arbetarklassen inte finns längre”?

Den där sista flög ur mig häromdagen när vi intervjuade en mycket, mycket, mycket lyckad författare. Som fräste ifrån, blev arrogant och snorkig. Och liksom började föreläsa om marxistisk teori. Författaren är upprörd för att

samhället i 20 år har påstått att arbetarklassen inte finns (visste jag inte!)
arbetarklassen finns visst (självklart!)
ingen respekterar arbetarna längre (vem respekterar inte vem saru att du sa?).

Arbetarna? Längre? Respekterar? Finns? Vabaha?

Jag menar … arbetarklassen? Here I am! (=Jobbar konstant, föder för många barn, bor i en industristad och är fattig som en kyrkråtta. Såvaddå? Men det duger nog inte. Som arbetarklass ska man tydligen jobba med musklerna. Men jag går ju på gym också ..?) Bah.

Men är det inte ..?

Då är det roligare att ta emot två fullständigt bedårande musiker: Joachim Nätterqvist och Jonas Olofsson, som kallar sig Narcissistic Street. Och ja. Det är Arn. (Ytlig? Vaddå, jag?)

—-
Bonuscitat
Tillie: I don’t care to see a member of my own race getting above himself.

15 kommentarer

Vi är guuuuule …

Publicerat av Lotten Bergman den 10 juni 2008 20:14

… nä, det är ingen schwung i det där.

– Hur känns det?

Denna hårda arbetsdag med fyra timmars radio-direktsändning från Parken Zoo gav mig erfarenheter som att

väcka en husvagnsägare som var klädd i endast tatueringar
motionssimma med en amerikanska (jag är nästan alltid klädd i bikini i radio)
granska en vit tiger som revirkissade
köra vilse med SR-bil på cykelstigar
förgäves leta efter Fantomen
möta djur i skamvråbur (den busiga krokodilen, den busiga bältan och den busiga apan)
intervjua en djurparkschef
intervjua en vd
bli kallad ”lilla vän” av en på alla sätt och vis liten man
kolla på pirayor
svettas i floder
stuka en axel.

Nu har jag laddat inför Sveriges match mot Grekland genom att dricka öl och ikläda mig landslagströja. Måste bara sparka i kakelugnen före matchstart, så går det säkert bra. Vänta nu, var lade jag barnen?

Såja.

Uppdatering:

Fredrik Ljungberg manglades, Chippen blev skadad, Henke ville bli utbytt men blev det inte och Grekland spelade bedrövligt så att Zlatan och Petter ”Håkan Mild” Hansson gjorde varsitt mål. Alla som intervjuas på tv är jättefulla nu.

23 kommentarer

Gunde orkar hålla på i en timme

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juni 2008 14:02

När jag får beröm känner jag mig som gick jag på LSD.

(Ok. Mina erfarenheter när det gäller knark uppgår till 0,1 på skalan som går upp till 10 men blir extremt dimmig bortom ungfär värdet 3,4. Den där tiondelen kommer sig av att jag 1980 skymtade hasch i en tändsticksask.)

För av LSD blir man väl lite lulligt lycklig för stunden, ser vackra färger, blommiga träskor och svajande tidningsrubriker i lila? Så känner jag mig nu, trots att jag alls inte har fått beröm eller stående ovationer. Men jag är just nu fånleende och lycklig trots att jag alls inte får vara Sommarpratare, ge ut kåserier, stå på Dramatens scen eller ens pussa Johnny Depp.

För jag har intervjuat Gunde Svan idag! Och han skrattade! Lyssna här på när han t.ex. förklarar att när han åker med de nuvarande landslagskillarna, så orkar han inte hålla deras tempo i mer än en timme. Uppdatering: direktlänk till ljudet för er som vill slippa se mig i bikini.

(En analys av intervjun kan visserligen visa att programledarkollegan Jonas förtvivlat försöker hålla intervjun på ett mer seriöst plan medan Gunde har svårt att få en syl i vädret för att jag babblar om mina minnen med utstående öron och toppluvan på skulten och tjoanden åt Mogren ute i spåret och den långa staven och … och … men Gunde blev i alla fall glad. Och jag, som sagt.)

Glade Gunde är här utklädd till Thomas Wassberg.

Bonusklipp. (Efter 2,50 säger Gunde ”ståpäls över hela kroppen”.)
Bonusklipp 2. (Gunde, 20 år, åker på längdskidor nerför en slalombacke.)

17 kommentarer

Nå, hur var det att äta sniglar?

Publicerat av Lotten Bergman den 28 maj 2008 14:18

För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)

I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.

Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen … om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?

– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!

Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.

– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.

Den djefla mannen pratade omkull mig:

– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om …

Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.

Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.

Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.

Armhålan i fråga.

Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.

Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?

32 kommentarer

Hemliga rum

Publicerat av Lotten Bergman den 23 maj 2008 15:42

Hemliga rum får ni bara inte missa. Det är i morgon och jag är så mån om er perfekta lördag att jag har satsat flera timmar av min dyrbara fredagstid (med bl.a. snigelsoppsätning för barnen) för att få ut denna lilla textsnutt. Kanske får man även inspektera ett och annat hemlighus bland de hemliga rummen.

Snigge Snigelsson i övre vänstra hörnet kände sig som ett hemlighus hela han.

Tänk om detta blir det sista blogginlägget. Tänk om internet och webbhotellen och Bloggerbludder kajkar ihop senare i eftermiddag när vi ska göra en bypassoperation på ”www.lotten.se – en golgatavandring på små, små pixlar”.

Bloggvirket svämmar över där jag sitter. Ni som har tid över kan lyssna här, när jag äter sniglar i radio.

Snigeltemat fortsätter här hemma: Sextonåringen och Femåringen illustrerar.

Ni som inte har tid över, ska inte prioritera bloggar eller tandborstskurning av handfat utan hellre öl, bio och en grillad ko.

26 kommentarer

Bloggarna tar över P1

Publicerat av Lotten Bergman den 9 april 2008 06:10

Jag vet inte hur många gånger bloggen har fört mig på irrvägar i livet. Och nu menar jag inte de gånger som jag har åkt på till- och utställningar bara för att ha något att skriva om. Nej, under en tid blev jag intervjuad av alla tidningar om sudoku, sedan hamnade jag i ett inredningsreportage och igår ringde de från Lantz i P1 med självaste Annika och en bisittare som visade sig heta Carina Berg. Vi skulle prata om semikolon.

Men jag var inte ensam – för det handlade ju om Översättarhelenas specialområde (eh, svenska), så jag pekade med hela handen och bad P1-redaktionen att ringa även henne. (Företaget hennes heter gubevars Semikolon.) Och så ville de prata med Den djefla mannen, som ju ser ut som ett semikolon. På eget bevåg valde radion även att kalla in Alex Voronenko (jisses så fel jag tänkte) Voronov (heter han ju), en ledarskribent som inte är riktigt villig att nyttja semikolonet som han ju bör. Enligt mig.

Lyssna här, om ni orkar. (Vi kommer in efter 27 minuter.)

Jag hade läst på och formulerat kloka meningar i förväg. Men sade helt andra saker, vilket irriterar mig våldsamt. Vem är det som styr min vilja egentligen?

Under intervjun hann Ö-helena alldeles korrekt (om än lite omständligt) uttala ordet ”omständligt” hela tre gånger. Programledaren hittade däremot på ett nytt ord: ”öppenhjärtlighet”. Jag snackade hockey. Men nu ska jag kliva ner från mina höga hästar och be er om hjälp:

Finns detta även på svenska? Kolla:

,—

Berätta om detta i mina ögon nykomponerade tecken – ett komma plus ett tankstreck? Vabaha? Vofför? När, var och hur?

Och så avslutar vi med ett semikoloncitat. Det är George Bernard Shaw som skriver till T.E. Lawrence:

You practically do not use semicolons at all. This is a symptom of mental defectiveness, probably induced by camp life.

Fler citat här.

Ö-helenas rapport här.

34 kommentarer

Igår kom jag på en sak

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2008 23:03

Igår på väg till radion satt jag som vanligt och mejlade och surfade. Resan tar bara en kvart, men jag hinner fantastiskt mycket samtidigt som jag har radion i öronen och skygglappar så att jag inte ser någon som känner mig och som vill tala om livet och vädret. Jag är alltså helt komplett asocial 06:31–16 06:46. Då tä…

Nej, det var ju inte det jag skulle berätta om.

I radion yrade vi om hur vi älskade våra Macdatorer och hur konstigt det är att materiella ting kan generera så starka känslor och att det känns som om vi numera inte kan leva utan datorn, när en av de andra på redaktionen rusade in och sa att vi ju var på tok för sakfixerade för hon kunde i alla fall inte leva utan sin Leffe. Helt korrekt, sa vi och försö…

Men det var ju alls inte det jag skulle berätta.

Efter radiojobbet kastade jag mig på tåget för att åka till Stockholm och föreläsa. Jag åt en utsökt macka med brie och salami, men fick en chock när allra sista tuggan bestod av en oliv i en jättestor smörklump. Mannen bredvid mig vi…

Fast nu kom jag bort från ämnet.

I föreläsningslokalen var stora vita tavlan ovanligt kletig och svår att sudda ut när jag kom dit, så jag bad om en sådan där sprutflaska som sprejar bort gamla anteckningar – och som får mig att verka noggrann och renlig. ”En som bryr sig om att the white board ser fräsch ut måste vara synnerligen kompetent” ska deltagarna tänka. Det första som hände var att när kurssekreterarna strömmade in, lyfte en av dem på huvudet och drog ett djupt andetag.

– Åååh! Här luktar det ju … sprit! sa hon med ett förväntansfullt leende.

Men inte var det sprit jag skulle berätta om. Utan om en av kursdeltagarna.

Ibland står jag inför en grå massa och talar utan att någon utmärker sig förrän efter kanske tio minuter. Ibland är det en arg karl med armarna i kors längst fram till höger som sätter stämningen tills jag börjar berätta om citattecken, för då blir alla på bra humör. Men igår behövde jag inte titta på någon annan än Bodil, som satt någonstans i mitten. Här är mitt kärleksbrev till henne:

Bästa Bodil!
Du är den i särklass bästa åhörare jag någonsin har haft. Visserligen sa du inte ett ljud under föreläsningens tre timmar, men du såg från första sekund helt salig ut. Du log, du lade huvudet på sned och rynkade pannan, du gapade av förvåning, du ruskade på huvudet och jag tänkte att snart skriker du Halleluja! och ställer dig upp med armarna uppåt sträck som jag när vi gör mål i VM.

Tack!

Och detta är vad jag kom på: jag älskar Bodiltyper.

Inte Bodil, men ett liggande halleluja.

23 kommentarer

Knoppar brista på löpande band …

Publicerat av Lotten Bergman den 30 november 2007 00:54

… och visst gör det ont. Man blir äldre och visare och får större och större fötter. Plötsligt ska jag inte föda barn någonsin igen och plötsligt är mitt jobb inte längre mitt jobb. Två ytterligheter:

Efter tio år på Nationalencyklopedin sade jag upp mig, flyttade 60 mil och startade egen firma med den djefla mannen. Inga knoppar brast och endast den bedrövliga flyttfirman orsakade smärta och ond, bråd möbeldöd.
Efter sju år som kåsör i Sydsvenskan, blev jag uppsagd. Den knoppen brast så brutalt och smärtsamt att jag fann mig tvungen att börja blogga.

Mitt nuvarande yrke är att åka runt och hålla föreläsningar om skrivregler. Det är vansinnigt roligt och jag har alls inte sökt mig bort, så den kommande yrkesparentesen svider lite i föreläsningstarmen. Men ytterst lite. I plånboken svider det, för i min nya yrkesinriktning kan jag inte tälja guld. Dessutom är det tidsbegränsat – som ett projekt – och dessutom … (hjälp) vet jag faktiskt inte om jag är bra på’t … Jag ska i en ickekommersiell radio vara som t.ex. Adam Alsing eller Gert Fylking varje vardag kl. 07–10 fem dagar i veckan från 1 februari till 30 juni.

(Måste fortfarande vara lite hemlig, inga papper är påskrivna.)

Gissa om jag ska hissa bordet upp och ner och upp igen.

– Goomåååååårron! Nu gör vi armar uppåt sträck allihop!
– Nu ska vi se här, Nina Hagen ska vi spela för alla morgonpigga!
– Jag ska läsa en dikt – det tycker alla om, eller hur?
– Jaha, nu har vi fått fint besök av årets trollerimeister, du får berätta hur du trollar så att lyssnarna fattar.
– Dagens sudoku: 2489765112389875387618736…

45 kommentarer