Hoppa till innehåll

Etikett: Norge

I farfars fotspår: dag 4

(Mo i Rana)–Storuman–Umeå–Stockholm–Eskilstuna

Bakgrund
Dag 1
Dag 2
Dag 3

Efter besöket vid de förtjusande broarna i Forsnacken, gjorde vi Storuman och åt röding, svingade varsin ölbägare och tramsade in på Coop för att köpa konstiga produkter som man inte får tag i söderut.

En öl. Men den var som äljest.

Vårt hotell hade träningslokal, men pappa ville inte alls gå ner med oss. Han ville sova. Tills vi kom på att han ju hade med sig pingisracket och boll i packningen.

Men tillbaka till farfars berättelse nu.

I Meyers stora varuhus gjordes affären med kaffebönorna upp. Farfar hade 7 000 kronor med sig, och köpte 1 500 kg à 2,20 kr. Tullen skulle sedan ha 20 öre kilot, vilket innebär att farfar på kaffet brände 3 600 kr. Men vad gjorde han med resten? Kostade resan med båtfärderna och några av övernattningarna massa? Var det kanske hans lön? Ingen vet idag mer än att farfar berättade att han inte fick köpa mer än kaffe på varuhuset. Ingen medicin, inga kryddor, inga förnödenheter; norrmännen sa bara nej.

Kaffet hämtades upp här i Mo i Ranas hamn, men betalades på Meyers varuhus. (På bilden filmar Orangeluvan pappa när han berättar om hamnen och kaffet som kom direkt hit från Brasilien.)

Däremot kostade han på sig en svindyr, stor och tjock ylletröja för 110 kronor (2 000 kr i dagens värde), vilket var honom väl unt. Den kostym som han hade rest i under fem veckor var oerhört sliten, men han fick inte köpa en ny trots att han gick och frågade i flera affärer i Mo. De sa: ”Nej, vi behöver våra tyger själva här i Norge.”

Farfar berättar själv om hotellet som han bodde på i Mo:

”Vid middagen första dagen serverades stekt sill vid alla bord, med den potatis som kom med min potatisbåt. Jag tyckte väl att det var en konstig servering, eftersom det var fråga om middag. Men sillen var den godaste jag hade smakat i hela sitt liv. Den hade kommit in från Atlanten och var alldeles färsk. Jag bodde på hotellet i två nätter och det visade sig att det var genomgående sill som serverades – två gånger om dagen!”

När det var dags för hemfärd, raggade farfar som sagt upp en hästskjuts och lastade upp alla kaffesäckarna och cykeln. Men hur mycket är egentligen 1,5 ton kaffebönor?

Tänk er en stor resväska fylld med kläder och souvenirer som ni checkar in på flygplatsen i Malaga. Den väger 20 kg. Och tänk er nu att ni har 75 stycken sådana väskor, så fattar ni hur de stackars hästarna fick kämpa uppe i de branta backarna i bergen.

När farfar oroligt undrade hur hästekipaget skulle klara denna strapats över bergen (ni minns hur han fick olja sina cykelbromsar?), förklarade hästskjutskarlen att hästarna minsann var vana vid att släpa potatis över berget.

– De känner vägen så väl att jag egentligen inte ens behöver vara med.

Familjen Meyer som grundade det stora varuhuset, hade en flådig villa vars grindöppning pryddes av käkben från en blåval och ett renhorn. Den var så bred att man utan vidare kunde köra in med parhästar, berättade farfar som passerade huset på väg till svenska gränsen.

Meyers grind.

Av detta såg vi 2019 intet.

Framme i Umbukta, lastades kaffet av på den bekanta potatis-ångbåten för transport över gränsen till Sverige och vidare på sjön Över-Uman. Men så hände något egendomligt. I närheten av Sotsnäset kom båten till ett smalt sund, och då kallade kapten på farfar och bad honom att ta fram sin hagelbössa. Farfar berättar:

”Något förvånad gjorde jag som jag blev tillsagd, och vi ställde oss så i fören. Kaptenen pekade på fyra stora roddbåtar som spärrade passagen i sundet och männen i småbåtarna började ro fram mot ångbåten. Kapten vinkade avvärjande, men saktade inte ner farten. I sista stund väjde småbåtarna undan, men en av roddbåtarna nuddade vid ångbåten och ett par av männen hytte med nävarna. Jag trodde att de väl bara ville komma fram och hälsa, men kapten förklarade att det var pirater. De ville åt mitt kaffe.”

Här står vi vid vad vi tror kan ha varit Umfors hamn, där potatisbåten stannade.

Efter båtresan lyckades farfar få tag i en karl med både lastbil och bensin. Han gick med på att köra till Tärnaby, men inte längre – och dessutom ta rejält betalt för den futtiga timme som tre mils väg tog. Våra funderingar om farfars pengar stämmer, för han säger här:

– Det var inte billigt, men jag hade ju gott om pengar kvar.

Pappa, Orangeluvan och jag stannade till i Tärnaby för att kika på Anjabacken och Ingemarbacken, göra några armhävningar och äta den getost som vi hade införskaffat i Norge. Detta för att farfar ju åt getost resan igenom – det låter lite som om han faktiskt överlevde alla strapatser tack vare den ständigt närvarande getosten.

Mellan Tärnaby och Slussfors fick farfar än en gång hjälp av en hästskjuts, men den resan tog mer än en dag eftersom kusken prompt skulle hälsa på några släktingar ”en bit bort” och äta och ta sig en och annan innanför västen, vilket gjorde att ”han inte var i allra bästa skick dagen efter”. Farfar var ju en hedersman som inte drack och levde om, så den här delen av resan roade honom inte nämnvärt. Bröt-Anund – samma båt som på uppresan – tog honom sedan till Storuman, och där satte farfar klacken i backen och slog näven i bordet och sa ”nä nu kan jag inte forsla kaffet till Vilhelmina, för det finns varken landsväg eller räls”. Hans uppdragsgivare höll med om att farfar hade skött sig och kunde luta sig tillbaka och vila efter fem veckor on the road, varav två av dem liggande i spanska sjukan.

Hur kom kaffet då till Vilhelmina från Storuman? Ingen vet! Men fram kom det. Farfar hyllades vederbörligen och fortsatte sin tjänst som förrådsmästare vid SJ till pensionen.

Och år 2019 ansåg även vi att vi hade fullgjort vårt uppdrag när vi övernattade i Storuman. Där hade de en gigantisk bur för tusentalet rökare och en superladdarstation till länets alla Teslabilar.

Orangeluvan agerar rökare. Pappa tittar på djur i bur.
Hur många Teslor finns det i närområdet för att dessa åtta laddstationer ska vara motiverade?

Snipp, snapp snut, så var resan slut. Farfar åkte hem till sin fästmö Lilly, som sedermera blev min farmor.

Här gifter sig Sten och Lilly Stenson 1918. De får tre barn: Sten 1920, Ulla 1924 och sladdisen Per 1937.

Farfars kafferesa 1918 lever vidare.

Share
63 kommentarer

Paketet som kan öppnas 2112

Nu har jag verkligen ställt till det för mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Men vi tar det från början. Kommentatösen Luna tipsade om att ”det norska paketet” öppnas ikväll klockan 18 – och att det hela sänds häääär.

Å ja ba: vaförnåge? och vaddåpaket? samt guuuvaromhållerpå.

År 1912 var det stora festligheter i Otta, där paketet finns idag. Man firade då att det var 300 år sedan Slaget vid Kringen – ett bondeuppror som slutade i mången skottes död. Läs mer på Wikipedia – det är så här dramatiskt:

”Da kampen startet, ble veien avsperret på begge ender og fra forskansningene på skråningen ble stokker, stein og spyd kastet ned på skottene som ikke maktet å organiserte seg i slagorden på så trangt rom. Deretter stormet bøndene ned og kan ha gjort bruk av tømmervelte eller trær man hadde forberedt for å kutte opp den skotske styrken og omringe disse med overmakt på egne side. Skottene med sterk ild ovenfra, rasende angrep på begge sider og med en elv i ryggen forsvarte seg hardnakket, men uten nytte. Flere kom seg ut i elven til småøyene i forsøk på å reddet seg, men mange druknet og bønder på vestsiden var raskt med å slå i hjel alle som kom seg over.
Den amerikanske reisejournalisten Bayard Taylor, som besøkte stedet under en Norgesreise i 1857, beskriver de 300 nordmennenes innsats som en feig nedslakting av skottene i bakhold, ved at stokker og stein ble lempet utfor stupet over skottene og knuste dem under vekten, hvorpå bare to av Sinclairs 900 mann slapp unna i live.”

Johan Nygaard, var med och arrangerade detta firande 1912 – och någon gång i den vevan samlade han ihop något, packade in det i brunt papper, slog snöre om, lackade knutarna och skrev på paketet:

Kringenstøtten
og
Kringenfesten
26de august 1912.
Kan aabnes
aar 2012.
Joh. Nygaard

Paketet väger 3,1 kilo och är 40 x 28 x 9 cm. När man öppnar det ikväll (i skuggan av Breiviks dom), kommer man att pilla upp det bakifrån för att inte förstöra lacksigillet och den vackra handstilen. (Fast frågar ni mig, har paketet röntgats i förväg så att man har ett hum om innehållet.)

Johan Nygaard.

Och? Jo, naturligtvis har jag gjort ett paket, jag också. Som får öppnas 2112. När jag dör runt 2060, kommer barnen att kasta paketet till varandra som en het potatis och banna sig själva för att de inte var närvarande när jag packade in det. Den mest ordningsamma av dem kommer att vägra att ta hand om det och den slarvigaste av dem kommer att säga åkejrå och sedan tappa bort det i sin källare tills något av mina barnbarnsbarn kommer att hitta det under ett lager av sekelgamla datorer och under pompa och ståt packa upp det. De kommer att säga:

– Vad är det här?
– Varför packade hon in den här?
– Men varför finns det inget som vi kan sälja?

Tyvärr var det ruskigt svårt att hitta skandalösa hemligheter och mystiska avslöjanden här hemma, så innehållet är kanske inte ”till hjälp för kommande generationer”, vilket Johannes Johan Nygaard skrev att hans paket skulle vara. Vad tror ni att han packade in, egentligen?

Och vad tror ni att jag har lagt i mitt paket? (Bild kommer, jag måste bara hitta lite lack.)

Uppdatering efter intensivt letande
Lacket (som jag köpte i Dallas 1982) är puts väck. Detta grämer mig alldeles ofantligt, men nu gör vi så här istället.

Vi tar nutidens lack: silvertejp. (Paketet är inslaget i kökstapeten, ja.)
Vi tar nutidens lack: silvertejp. (Paketet är inslaget i kökstapeten, ja.)

Ett kuvert sitter på baksidan och det kan öppnas utan att man gör åverkan på tapeten – inuti kuvertet ligger en utskrift av detta blogginlägg. Med alla era kommentarer. Om fler kommentarer dundrar in, skriver jag ut en ny version och sätter dit istället. Inuti paketet finns ett brev till dem som öppnar det 2112, där jag bl.a. skriver att de väl har uppfunnit teletransportören och att jag hoppas att jag kom iväg till N.Y. innan jag dog.

Jag har dessutom bestämt mig för att hålla på 100-årsgrejen trots Norges antiklimax igår. (Läs Skogsgurras realtidsrapportering i kommentarerna.)

Och nu anmodar jag er att i alla fall någon gång de närmaste tio åren tillverka och packa in ett paket som inte får öppnas förrän om 100 år. Det blir jättekul, ju!

Share
104 kommentarer

Att vara trött …

Vi skulle bara köra hem från Norge hela dagen idag, sådär lite på en bred höft via Oslo, via hamburgare och via 714 kiss- och kaffepauser. Bilarna tuffade på bra och jag backade bara in i en norsk bil en gång. Efter tre minuters hemresa.

– Men hva gjør dere? Dere må være forsiktig! Hva skal min man si?
– Förlåt, gick det bra? Jag nuddade väl bara …?
– Fargen er borte der! Og det er jo rødt der! Min man kommer til å, til å … hva kommer min man at si?

(Ja, ni får gärna rätta min norska, en annan har ju misslyckats med både franska och engelska de senaste dagarna.)

Jag hade lika gärna med graningekängor ha trampat lite lätt på damens nyköpta, vita Roscoe Tanner-gympadojor – så stor var den skedda skadan. På hennes mans bils gummiliknande kofångare hade jag skrynklat till lite silverfärg och minsann, kunde man inte se två små röda streck där också. Jag suddade med en spottblöt tumme, och det röda blev märkbart blekare. De röda prickarna bredvid var inte från vår bil utan f.d. myggor som mött en brutal men snabb död.
Det är egentligen bara tre centimeter mellan den röda färgen i vänster bildkant och det skrapiga skrapet i höger bildkant. [den här bilden har försvunnit ut i sajbern]

Efter endast en dryg timmes försäkringspappersskrivande och inritande av bilarnas position samt intygande om svensk skuld till alla styggligheter i världen, inledde vi för andra gången resan hem. På slutet piggade vi upp stämningen genom att ratta in de allra sämsta låtarna i radiobilen och skråla rocklåtar i bilen utan radio. Det gick finfint. Blag äwr pigg sscchohm en blärka. Ligg som en knärka … Bigg …schah ja zzzzzzzzz.

(Olle lyfter datorn från mitt svettiga knä, klickar på Publish Post och säger gonatt.)

Share
11 kommentarer

Anyone for tennis?

Min pappa och Broder Jakob är boll- och racketvirtuoser. Själv är jag mest envis. Spelar basket gör jag med ett sådant nöje att folk pekar på mig och säger ”vad flinar hon åt hela tiden?”.

När jag gick ett år på high school, tvingades jag att friidrotta. Förfärligt … men jag sprang varv efter varv och blev till slut tvåa i Dallas på någon konstig distans. När jag träffade Orienterar-Olle (se nedan), tvingades jag ut i skogen i nylonkläder. Min tävlingsinstinkt (som är löjligt stark och får mig att skala fler potatisar än de andra om vi är flera som hjälps åt) hjälpte mig att komma i mål, men helt utan förkunskaper var det nästan bara stenmurar och öppna fält som ledde mig rätt. Kompassen hängde och dinglade och slog mot låret när jag sprang, vilket jag fann ytterst irriterande.

Här i Norge var det igår mulet och kvavt. Barnen gick på huppegupptäktsfärd Huppegupptäcksfärd och hittade fem meter utanför tomtgränsen en helt perfekt … tennisbana. Sådär orangevinröd med vita linjer. Med nät på mitten. Och domartorn som en förvuxen barnstol. Precis som Björn Borg hade velat ha det. (Fast inte brukade det vara grönt grus på mitten? Det var det här i Norge. Nåväl.) Någon letade reda på bollar och racketar, och så satte vi igång att spela. Tre på ena sidan, tre på den andra och Treåringen på en parkbänk i mitten, precis vid nätet. Då kom jag på en underlig sanning:

Jag har aldrig någonsin spelat tennis.

Pingis (är mycket bra på serva och maska vilken sida av racketen som jag använder för att förvirra motståndaren som alltså inte mäktar att returnera bollen), volleyboll (slänger mig gärna på golvet i de där minimala brallorna som de har, men stukar fingrarna så fort bollen kommer i närheten), fotboll (tacklar som Glenn Hysén, men skjuter som Papphammar), konståkning (kan göra åttan baklänges), aerobics (orkar hur länge som helst men gör allt spegelvänt och för långsamt), go-cart (kör tills armarna och svanskotan går av, men skyller alla förluster på att jag inte fick körkort förrän i 25-årsåldern), höjdhopp (hoppade 1,30 meter när jag var 11 år, vilket tydligen var helt ok), bowling (jag har slagit rekord med minst poäng på fem serier en gång) och simning (var snabbast i klassen ända tills Crawl-Peter började) har jag ju testat även om allt var dödstrist jämfört med basket. Men aldrig någonsin har jag spelat tennis.

Förrän idag.

Om man tar i för kung och fosterland och stönar som Connors, hamnar bollarna i Sävast (utanför staketet). Om man försöker sikta norrut, kan bolluschlingen likväl hamna österut eller västerut. Eller söderut. Om man står vid baslinjen och studsar bollen upp och ner innan man ska serva, ser man proffsig ut i ett par sekunder. När man sedan slår hål i luften och får bollen i huvudet, ser man strax fem barn och en make rulla runt av skratt och bli röda av grusplanen.

Ceci n’est pas une tennisspelare.
Ceci n’est pas un tennisspelare iheller. Däremot kan vi väl ställa ut honom på cirkus med små barn som viker ryggraden dubbel? (Kolla fotarbetet!)

Share
8 kommentarer

Åh, så vackert! säger vi hela tiden

Igår körde vi bil i tolv timmar. (Jag hör suset, ni säger ååååååh och blir verkligen imponerade.) Men när jag nu berättar att vi trots att vi körde som illrar inte kom längre bort än 55 mil, är det inte lika imponerande. Vi är nämligen i Norge. (Se bilden nedan: typisk norsk grönska).
Här går vägarna som krusade örngottsband över, mellan, under och genom naturen. I Sverige går vägarna mer som nystrukna sidenband – de där breda banden som är svåra att göra snygga rosetter av. Överallt låg Jätten Jorm och vakade. Olle körde den gamla bilen (f. 1987) med två barn, jag körde den nya bilen (f. 1988) med tre barn – och ingen kissade på sig, kräktes eller tappade humöret. Fast jag – som skryter om hur lite musarm jag har – drabbades av rattaxel efter tre timmars korkskruvsväg utan paus.

Vi är i Skien, två mil biltimmar (backe upp och ned) söder om Oslo. Vägkrogarna serverar hamburgare för nätta 100 spänn styck, tomaterna kostar 45 kr/kg och allt är så vansinnigt vackert. Huset vi bor i har fem meters takhöjd här och där, allt går i naturfärger och trä och trädäcket utomhus följer som en våg trädgårdens kupering. (Och här kommer vi och stökar till.)
Plötslig insikt: det ser väldigt välstädat ut om man spikar fast golvlisterna, sätter fast fönsterfoder, inte staplar böckerna på varandra i dubbla rader och dessutom har dörrar till garderoberna! Tänk ändå.

Share
7 kommentarer