Hoppa till innehåll

Etikett: kunskap

Hur hänger en hålig betongvägg och eco-driving ihop?

Nu ska jag ta bladet från munnen och berätta hur jag har misslyckats kapitalt som förälder. Vissa saker har jag helt enkelt underlåtit att berätta för stackarna. De satt redan i treårsåldern med böcker om det mänskliga reproduktionssystemet och det finns absolut inget som de inte behärskar när det gäller moderna datorer, så på vissa områden skötte vi oss exemplariskt.

För många år sedan satt jag och stirrade på ett kuvert som den dåvarande åttaåringen hade förberett. Det var någonting inuti, det var igenklistrat och frimärket satt där det skulle. Men adressen stod mitt på kuvertet med viss dragning åt vänster. Jag förklarade att det var ”fel”.

– Men varför är det fel?
– För att posten säger det för att deras avläsningsmaskiner inte klarar av att läsa annars.
– Men kan den läsa vad jag har skrivit om jag skriver på rätt ställe?

Jag tittade på handstilen och tänkte ”nääääh”.

kuvertstil
Hur man placerar adressen är faktiskt SIS-bestämt i ett dokument som verkar ha layoutats på 1980-talet.

Sådant som vi borde ha lärt barnen!

Att byta en propp i proppskåpet och förklara vad ett proppskåp är och sedan gå runt i huset och peka på alla tre och förklara att ”grupprummet är vardagsrummet” och ”köket är tv-grottan” samt ”flyglarmet funkar inte längre”.

proppinstr
Tydliga instruktioner till källarproppskåpet.

Att köpa en ram på Ikea, öppna paketet och ta bort all plast och dra bort plasten på ”glaset”, se till att inte de små krokarna eller klämmorna åker ner med plastsoporna och att vända på papperet som då kan användas som bakgrund om man inte vill göra en snygg passepartout.

Att lära barnen ordet passepartout.

Att borra i en vägg av hålbetong. Blåcement? Blåbetong? Schweizerostbetong? Hela källaren är full av

  1. misslyckade hål
  2. saker som är uppsatta, men som håller på att trilla ner
  3. hatthyllor som numera funkar som skoställ.
holetoa
”Här är borrmaskinen, sätt upp den här gamla tavlan inne på källartoan.”

Att stryka en skjorta. När de äldsta barnen var två respektive fyra år, hittade jag dem lekande med strykjärnet och en massa plastdjur. Jag misstänker att det var Noas ark-leken, för fyraåringen vände upp blicken mot mig och frågade med strykjärnet i handen:

– Är det en båt?

Sådant som vi borde lära oss av barnen!

Att tjäna pengar. Oj, vad de är bra på att tjäna pengar och vad vi suuuuger på området.

Att betala räkningar. Oj, vad de är bra på att betala räkningar och vad vi suuuuger på området.

Att köra bil enligt eco-driving-metoden. Vi växlar i tur och ordning 1-2-3-4-5 medan barnen utan att fundera ett enda dugg glatt växlar 1-3-5-4-2, vilket för mig känns som att fuska.

Att ”höra av sig till sina föräldrar”. Jag ringer ALDRIG till mina föräldrar medan våra barn när de inte är hemma hela tiden ringer och rapporterar. Orden ”jag tänkte bara berätta vad jag har gjort idag” har jag inte ens tagit i min mun …

Men vänta! Det är ju inte mitt fel! Jag har helt enkelt fått en dålig uppfostran! Hurra!

Share
89 kommentarer

Kunskap som går förlorad

Med döden (ett ord som ska uttalas som Astrid Lindgren uttalade det: tre gånger) försvinner inte bara t.ex. rösten, stegen och snarkningarna utan även alla erfarenheter och all kunskap som har inhämtats under ett helt liv.

Ja, ni får gärna hojta ”floskelvarning!” eftersom jag påpekar självklarheter – men visst är det bedrövligt?

brain

Min pappa intervjuade – och spelade in på rullband – min farfar strax innan han dog, och fick sig till livs en helt osannolik historia som inbegrep skidåkning i flera månader, 10 000 kr innanför västen och spanska sjukan.

Därför ska man förstås intervjua den äldre generationen innan de dör.

– Hej, får jag intervjua dig innan du trillar av pinn?

Mjaeh. Det låter inte så bra, va?

– Heeej, kan inte du berätta allt du minns från ditt liv?
– Du menar innan jag kolar vippen? Tar ner skylten, kastar in handduken, kilar runt hörnet, seglar vidare, trillar av pinn och loggar ut?
– Eh. Neeeej, du har många år kvar, det är jag säker på!

Hm. Hur ska man lägga upp det?

Fast nu har jag helt snöat in på överlevnadskunskap som går förlorad. Jag och min djefla man kan t.ex. hugga ved. Kan våra barn det?huggaved Kan vi döda ett stort djur och äta upp det? Jag är faktiskt inte säker på att jag fortfarande kan rensa en fisk utan att fråga om råd och har totalt misslyckats med att lära mina barn att sticka, virka, putsa skor och åka skidor.

Bedrövligheters bedrövligheter och elände.

Men jag har hittat en intressant lista på sådant som har gått förlorat – och lärt mig en hel del.

Stradivarius – tillverkningssättet var så hemligt att blott pappa Antonio Stradivari hans söner Omobono och Francesco kände till det. När de dog, visste ingen hur man gjorde längre. (Det finns dock de som säger pffft och anser att en Stradivarius låter som vilken annan skrikande fiol som helst.)

Nepenthe – en drog som ibland kallas ”glömskedryck” på svenska, och som återfinns i Odysséen, Harry Potter och Edgar Allan Poes ”The Raven”: Quaff, oh quaff this kind Nepenthe and forget this lost Lenore! Tydligen funkade den lite som opium och var ångestdämpande. (Man kan också ta en dos basketträning, det funkar lika bra.)

• Antikytheramekanismen – något så obegripligt som en analog dator från ungefär 100 f.Kr. Obegripligt? Ja, än idag vet man inte riktigt hur den funkade. Den ser ju lite anfrätt ut:

Antikythera-Mechanism1

• Teleharmonium – ett musikinstrument som uppfanns 1897 och som skulle spela musik via telefonnätet. (Japp, nu vet jag vart [närt?] jag ska åka när jag väl får chansen att resa i tiden.)

telharmonium

Biblioteket i Alexandria som brann upp – det var som ett internet, fast f.Kr. Och där fanns säkerligen massa information om den där nepenthe.

Damaskusstål – en blandning av mjukt järn och hårt stål som gör t.ex. svärd och knivar obegripligt tuffa. Kanske måste man ha tillgång till wootz (en sorts hårt gjutstål), kanske är det bara själva slipningen som gör’t. Man vet inte!

ManraketenMånraketernas teknologi – kanske min favorit här på listan. Man kan förvisso bygga en likadan raket som Apollo och de andra grabbarna eftersom material från 1960-talet finns kvar och man till och med har kvar en raket eller två, men … dokumentationen är tydligen under all kritik! De hade så bråttom att de inte förde noggranna  böcker och alla teknikerna har ju dött eller glömt bort hur de gjorde.

[…] A lot of the information about how the engineers of the 1960s made the voyages work is invaluable. Amazingly, the records remain so disorganized and incomplete that NASA has resorted to reverse engineering existing spacecraft parts that they have lying around in junkyards as a way of understanding just how the Gemini and Apollo programs managed to work so well.

Åh, jag tycker att de ska åka till månen NUUU bara för att jag ska få se hur det funkar med modern teknik!

• Silphium – en numera utdöd medicinalväxt som funkade som preventivmedel, hostmedicin och bot mot magont, smärta i största allmänhet samt vårtor. Förmodligen är detta lösningen när det gäller mina knän … men det lär vi aldrig få veta (sade hon bittert).

pantheon

Romarnas cement! Utan denna fantastiska blandning som ingen vet hur man tillverkar idag, hade inte Pantheon och Colosseum funnits för oss att fotografera i vacker solnedgång. (Hej kommentatösen Bess!) Uppdatering! Läs här!

Colosseum

Grekisk eld, bysantinsk eld eller flytande eld – eld som inte slocknade ens under vatten! Och jo, den har jämförts med napalm, men trots att vi ju kan åka till månen (eller kanske inte, se ovan) kan man inte med säkerhet säga hur den grekiska elden skapades.

Fantastiskt. Otroligt. Men hur rensar man en fisk?

Share
76 kommentarer

Åttaåringen vill inte gå i skolan

Via Joakim Jardenberg hittar jag något så fullständigt självklart som detta – lite enkel matematik:

Om

pi = 3.1415927…
z = radien
a = tjockleken

… är volymen av en pizza just pi * z * z * a.

Detta apropå att jag sitter och hjälper Åttaåringen med katastrofalt trista mattetal. Han skriver med kass, darrig handstil och tycker att det är bedrövligt att behöva gå i skolan, ha läxor, lyssna på fröken, delta i grupparbeten och läsa skolböcker. Det hela går långsamt – som att crawla i honung eller sortera bomullstussar efter vikt. Han har varit sjuk i en hel vecka och måste nu sitta hemma och jobba en hel del för att hinna ifatt de andra i klassen.

Det är tufft, för grabben gillar de facto inte att gå i skolan. Allt blir rätt när han räknar hemma, han stavar bra och så fort det blir intressant, läser han flytande. Han är passionerat förtjust i allt som har med antikens Grekland och Rom att göra – särskilt de grekiska gudarna och myterna. Så här låter det:

– Min favoritmyt är den om Minotauros. Och Medusa förstås! Vet du att Herakles dödade Hydran med giftigt blod? Dessutom besegrade han döden genom att bara vara starkare. Jason var också cool, han dödade draken som vaktade det gyllene skinnet.

I förra numret av Bamse, såg det ut så här:

De reser i tiden! Hurra!
De reser i tiden! Hurra!
– Men varför skriver de fel? sa Åttaåringen.
– Men varför skriver de fel? sa Åttaåringen.

I Grekland heter Herkules nämligen Herakles. Det är nästan som att säga att vi i Sverige gillar Fifi Brindacier och att Anders And ju borde ha brallor på sig. Men det kommer mer:

Så såg byggnaderna i Grekland inte alls ut 1250 f.Kr.
Så såg byggnaderna i Grekland väl inte alls ut 1250 f.Kr. Möjligtvis runt 400 f.Kr.

Åttaåringen skrev för två veckor sedan med Elvaåringens hjälp ett klagomejl till Bamseredaktionen, men har inte fått svar. Nu återvänder vi till skolböckerna:

Boken är från 1998 och höstacken misstänkt lik mig.
Boken är från 1998 och höstacken misstänkt lik mig.

När han skrev ”höst” hörde jag honom mumla för sig själv:

– Det här är som att leta efter en nål i en höstack.

Share
68 kommentarer

’Schäkta, va ä klocka?

Jag stod på busshållplatsen utanför vårt hus, bredvid två små barn som jag inte kände. De konverserade:

– Kan du läsa klockan?
– Ja.
– Ok, fast hur mycket är den?

(Barnet pekade på vårt hus som har en klocka som vetter utåt.)

– Amen fast jag kan inte den runda. På mobilen, eh … (av med vantarna, fram med ryggsäcken, fäppel och fippel med några olika fack, tryckelitryck) … femton å tjutre.
– Är det före eller efter klockan fyra?
– Men femton är ju jääättemycket senare än fyra!

Självklar illustration.
Självklar illustration.

Här grep jag in och förklarade, trots att det kanske hade varit mycket bättre för t.ex. det här blogginlägget om jag hade låtit dem hållas och sedan spionerat på dem för att se vilka följder klockförvirringen skulle kunna få. Min pedagogiska ådra ville förklara både hur femton kunde vara tre och varför det är så svårt med femihalv, men så kom bussen och de två barnen försvann på barns vis – fokuserade på något helt annat.

Senare kontrollerade jag med Åttaåringen här hemma hur det egentligen står till med klockkunskaperna. Grabben kan rabbla grekiska gudar och sjunga som Michael Jackson och hålla tal inför hundratals människor – men ”den runda klockan” kan han inte.

Ack. Han har varken mobil eller armbandsklocka och lever ett liv där vi säger ”dags att gå till skolan” och där lärarna säger ”dags att gå hem”. Han behöver inte kunna klockan! Och eftersom de andra fyra barnen har lärt sig klockan per automatik, har vi inte engagerat oss! Skam! Fasa! Undergången är nära! Fram med piskan, nu ska ungen lära sig tidens flykt!

(En annan sak är hur man i skolan räknar matte med hjälp av ritade sedlar och småpengar medan vi vuxna bara handlar med kort eller över nätet. Det är banne mig inte många gånger per vecka som jag håller i en prasslig sedel …)

Så. Vad vill jag säga med detta? Att man inte längre behöver komma i tid för att man lätt kan ringa och säga att man är sen? Nej, men times are really a’changing, och det i en rasande fart. Frågan är bara: hur fort är ”rasande fart” om man inte kan klockan och därför har svårt att bedöma tid?

Share
62 kommentarer

Sådant man inte har en aning om

Så sent som 2005 lärde jag mig uttrycken ”han var inte den skarpaste kniven i lådan”, ”han hade inte alla flingor i paketet” och ”hon hade inte alla bananer i fruktsalladen”. Förvånat konstaterade jag att jag uppenbarligen inte hade fått gången sandad hela vägen fram eftersom alla verkade säga så hela tiden utan att jag hade märkt det.

Idag läste jag i tidningen att man i Storbritannien inte har id-kort. Jag lyfte blicken och slog med pekfingret mot artikeln, läste högt och sa till de triljoner människorna runt omkring mig att jag inte hade den blekaste aning om det. Reaktionerna skiftade:

– Men har de körkort?
– Före 1707 hette Storbritannien England.
– Kenny Bräck gjorde tydligen en snygg omkörning igår.
– Har de personnummer?

Nej, och de flesta vill inte heller ha ett. Men hur identifierar man sig, för det måste man … väl?

”Att öppna ett bankkonto, ta ett lån eller skriva ett hyreskontrakt är i Storbritannien förenat med en hel del pappersarbete. Eftersom varken personnummer eller id-kort används måste identiteten styrkas på annat sätt. Vanligtvis duger det med kopia av pass eller andra identitetshandlingar – samt olika räkningar.”

Räkningar? Min genombrottsroman kommer garanterat att utspela sig i Storbritannien med en bondfångare i huvudrollein.

Share
Lämna en kommentar