Som jag har berättat förut är jag helt jul-ostressad. Man tager nämligen vad man haver – ett durkslag i grantoppen, tidningspapper runt paketen och havregrynsgröt med mandel.
Men alla andra! Ni är ju helt galna! Sluta nu! Detta hände mig igår:
Jag blev plötsligt enögd av ett svullet ögonlock, vilket är synnerligen opraktiskt när man är van vid att vara dubbelseende. Att få tid hos en privatpraktiserande läkare var det enda alternativet före april nästa år, så jag begav mig till en öron-näsa-hals- och ögonspecialist.
– Inkapslad vagel! Svullen! Ajaj. Det här skulle du ha fått behandling för för länge sedan.
Jag tittade på läkaren. Hennes väldigt högklackade mockapumps var luggslitna som en gammal matta och hade för flera år sedan formats efter hennes hopklämda tår så att de såg ut som klenäter. Hennes hår var stort och välordnat som ett storkbo. Hon tog en läckande bläckpenna och skrev ner mina symptom, personnummer, postnummer och avslutade med ordet ”glögg”.
– Titta hit nu! sa hon och började med bläckfläckiga fingrar gräva i mitt friska öga. Du ska ha en kortisonspruta! Japp!
Sedan snurrade hon runt med stolen ett par varv och letade bland stökiga rostfria prylar på mörkgröna dukar. Så vände hon sig tillbaka till mig med en kall smörja som hon kvickt och utan förvarning sprut-spruttade ner i mitt öga.
– Oj, vad var det? sa jag, och torkade bort kletet, som rann ända ner till min haka.
– Bedövning! Kommer strax! ANNA! KORTISON! skrek hon i en snabbtelefon som såg ut att vara 70-talsdesignad.
– Den är slut! skrek någon tillbaka. Och förresten! Leffe ringde, dom hade inga hörlurar på klasolssån och glöggkryddorna var slut och så undrade han vad du skulle ha saffran till. Ska jag boka ny tid?
Men ögonläkaren var djupt försjunken i receptblocket.
– Mhm. Här, Ultracortenol, en kortisonsalva, sa hon till mig. Två gånger dagligen. Läs inte om den i Fass, där står så mycket dumt. Ska du hämta den på Apoteket nu?
– Mjaaa … sa jag och tänkte att jag aldrig i livet skulle stoppa något mer i ögat. Bedövningen i ögat kletade ihop ögonfransarna så att jag förmodligen såg alldeles stjärnögd ut.
– Bra. Utmärkt. Kan du köpa ut lite saffran till mig när du ändå är där? sa läkaren, som fortfarande skrev i sitt receptblock.
Jag funderade: Det är väl klart att man – egentligen – kan köpa saffran till en okänd läkare som inte ens utfört någon behandling utan bara bedövat ena ögat. Varför skulle man inte alltid – egentligen – på detta sätt kunna be sina medmänniskor om hjälp då och då, även om det verkar absurt? Egentligen skulle det väl bli trevligare om alla hjälptes åt med allt …? Om jag köper saffran till läkaren, kanske hon kan sätta upp nya tapeter åt mig? Men jag hann inte svara:
– Nämen vad säger jag? sa läkaren plötsligt och stirrade nyvaket på mig. Det är så mycket nu, jag ber om ursäkt, jag måste … du behöver inte betala, du kan få en ny tid, förlåt, jag måste köpa en bilbana till min systerson.
Jag fick mitt recept. Där stod det inget om någon salva utan bara:
* Arne & Agnita: tidningshylla
* Lennart: solglasögon
* Christer: Solstollarnas samlade verk
* Peter: snapsvisor med Arne Weise
* Saffran!
På bussen blev jag sånär avknuffad av en dam som efter att ha betalat plötsligt skulle av igen utan att bussen åkt en enda meter. ”Dadlar, saffran och fikon, dadlar, saffran och fikon!” mumlade hon. I min mataffär blev jag omkullsprungen av två dagisfröknar som med tolv barn handlade pepparkakor, presentsnören och saffran. I dörren hemma möttes jag av min granne som vrålade att jag var en idiot som inte begrep att jag ju alltid ska ha saffran hemma.
Sluta nu allihop! Lugna ner er! Ta gurkmeja eller fingerfärg istället – eller servera hallonbåtar till kaffet! Sov en extra timme! Åk sedan och köp saffran och ge bort i julklapp till alla du känner!
Jag har nästan alltid saffran hemma eftersom jag lagar biryani-kyckling ungefär var tredje vecka! (Senast ikväll!)
Liten gullig historia: Receptet jag följer säger att jag ska mortla en nypa saffransstrån i en mortel som endast är till för saffran. Jag tänkte häromdagen att okej, nu när jag lagar detta hela tiden kanske jag ska vara duktig och införskaffa en saffransmortel (vanligtvis mosar jag med sked i en liten skål). Efter att ha strosat runt i diverse butiker i Lund och inte hittat nån mortel för under femhundra kronor gick jag till min mellanösternbutik och beskrev mitt problem. Herren i kassan letade och rotade men hittade ingen mortel. Sen insåg han att hörrudu!! Det finns färdigmald saffran!! Och sprang och hämtade ett kuvert åt mig istället för sedvanlig glasburk med hela pistiller.
Och det har han ju faktiskt rätt i.
Nämen hej Lisa, vad kul att få en kåserikommentar!
(Kåserierna ligger liksom gömda eftersom jag brukar datera dem med rätt datum [alltså 2002], men här gjorde jag fel. Och fick din kommentar!)
Nu gör vi som jag påpekade för 23 år sedan: köp saffran till alla ni känner!
Jag känner varken smak eller lukt av saffran. Om jag stoppar ner näsan i en saffransburk kan jag tveksamt säga att det nog är någonting i burken. Min mor hade det likadant så jag antar att det är ärftligt. Liksom att vi saknade samma vuxentand under mjölktanden. Den enda skillnaden var att hon inte upptäckte det förrän i vuxen ålder när hon plötsligt tappade en tand. Jag å andra sidan fick min mjölktand utdragen av skoltandläkaren (som i väntrummet hade Svenska Journalen som enda underhållning för nervösa skolbarn) på ett mycket plågsamt vis i trettonårsåldern.
Och Lisa, eftersom jag är gift med en saffranskännare, pistillerna ger mycket mera smak än det däringa förmodligen urgamla och utblandade pulvret. Om de nu har någon smak då.
Saffran är en perfekt present!! Lika klokt nu som för 23 (!) år sedan.
Och tack Niklas! Det förklarar saken – jag tyckte att jag fick använda mycket mera mald saffran än jag brukar använda egenmalda pistiller (svårt att mäta). Ändå kunde den absolut ha smakat mer saffran. Då blir det att försöka leta upp en mortel trots allt!
Lisa, om du bor i Stockholm eller Malmö kan du gå hit och klämma och känna på mortlar. Annars går det ju att nätshoppa.
OM Lisa skulle befinna sig i Stockholm i november kan hon komma och hämta sig en mortel i kolmårdsmarmor här i Stuvsta. Betalningen sträcker sig till att hämta ner alla min lättburna julgrunkslådor från den upplysta, väl organiserade vinden meddelst den stadiga, inbyggda vindstrappan.
Saffran ska för övrigt ligga och dra i sprit för att släppa ifrån sig sin fulla, underbara arom.
Lisa: Mortlar
Besökte antikaffär i E-tuna förra veckan. Där fanns flertalet mässingsmortlar, modell mindre. Kanske likartat i Lund?
Ninja: Spritmarinerade saffranspistiller
Föreslås även av ” franske bagaren” Sebastien Boudet.
Lisa är nog inte i Mälardalen förrän nästa år! (Men kanske, Ninja, kan jag ställa upp som kurir.)
Det kanske du kan, men hur gör vi med julkartongerna?
Känns sent med dem nästa år.
Jamen jag klättrar så gärna så, Ninja!
Ja då är det väl bara att komma till skott, då.