För några veckor sedan fick jag ett mejl som handlade om hur mitt lösenord hade snappats upp av en bandit. Han förklarade att det var hur lätt som helst och … med andan i halsen läste jag i eldskrift det av mina lösenord som jag i tidernas begynnelse använde på alla sajter, i alla sammanhang … alltid. Hackaren skrev att han hade filmat mig via min egen dators webbkamera och sett vad jag googlade på. Och att han blev förvånad:
”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”
Här blev jag förstås oerhört smickrad.
– Mina googlingar (tänkte jag och satte näsan i vädret) speglar säkerligen mitt blogginnehåll och de bilder som jag letar upp (tänkte jag stolt) är perfekta för att de kan göra vilket trist textmaterial som helst mycket roligare.
Kolla bara de senaste åtta bilderna som jag har googlat fram, och som jag kommer att använda i nästa veckas seriösa skrivregelsföreläsningar:
Jag äger alla bilder utom Uncle Fester och Magic – fast vid närmare eftertanke äger jag dem också eftersom de är köpta för en billig peng på en stock photo-sajt!
Men så läste jag vidare mot slutet av mejlet. Och insåg att jag alls inte hade fått beröm för mina roliga, finurliga, spirituella googlingar. Nejdå, hackaren påstod ju att jag hade porrsurfat. Hans ord föreföll plötsligt inte alls särskilt fulla av beröm:
”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”
Men pfffftttt! tänkte jag. Kalla mig trist och tråkig, men jag är inte alls intresserad av porr. Jag
köpte en porrtidning i en kiosk åt en klasskramrat 1975 (Top Hat)
såg en porrfilm på en studentkorridor 1985 (Ligga i Lund)
råkade en gång ramla in i en naken-tv-kanal på ett hotell i Frankrike, där ett par mintgröna diskhandskar hade en bärande roll.
Sedan det första mejlet från hackern kom häromveckan, har jag fått ungefär 30 ytterligare, nästan likadana utpressningsmejl av den förnicklade banditen. Varje gång påtalar han att han vet att jag har snuskig fantasi, att han har filmat mig via min webbkamera och att jag kommer att få skämmas ögonen ur mig. Och så vill han ha pengar för att inte skvallra. Jag ska inte lägga använda sedlar under stora eken vid midnatt, utan vara riktigt modern, säger han:
”Det kommer verkligen att bli kul när jag skickar dessa foton till alla i din adressbok! Och vad kommer dina släktingar att säga? Men jag kommer inte att skvallra om du betalar en liten summa till mig. Jag tycker att 3 000 dollar är lagom. Jag tar endast emot bitcoins.”
Fysiska bitcoin-slantar – absurt, eller? (Läs mer här.)
Så … vad har jag lärt mig av detta – och vad vill jag lära omvärlden? (Ha! Som om ”omvärlden” läser detta blogginlägg!)
Det är inte någon som har listat ut alla mina lösenord – det som hackerboven hittade var gammalt som gatan och säkert uppsnappat vid någon läcka på stenåldern.
Mycket riktigt: här bekräftades att min mejladress hade läckts år 2011.
Ingen har sett mig porrsurfa, hur mycket det än påstås. (Däremot tittar jag ofta på dunktävlingar.)
Det ringde i mobilen – 076-660 09 00 visades på displayen.
– Lotten Bergman, svarade jag samtidigt som jag tänkte ”förnicklade telefonpratare som inte fattar att man vill ha sms”.
– Ja hej, det här är från Norrmalmspolisen, sa en typisk polisröst (mogen, liksom).
– Förlåt?
– Jag ringer från Norrmalmspolisen.
– Oj, jaha …?
– Vi har fått in en man som ligger här och är helt utslagen och oregerlig.
– Jaha …?
Hur många män känner jag som skulle kunna ligga och vara oregerliga på en polisstation mitt på blanka eftermiddagen? I mitt huvud dök just då INGEN upp. Broder Jakob är på jobbet vet jag, mina kusiner är bara oregerliga under ljumma sommarkvällar och slipsgubbarna som jag umgås med kan på sin höjd ta en öl i förstaklass på tåget …
Association: ”Down and Out in Beverly Hills” (1986). Richard Dreyfuss, Nick Nolte och Bette Midler.
Norrmalmspolisen fortsatte:
– Han säger alltså ditt namn gång på gång.
– Och vad heter jag? (Listigt, tänkte jag. Jag borde ha blivit detektiv.)
– Han är helt utslagen och ligger och vrålar ditt namn och ditt nummer! sa polisen lite mer otåligt utan att svara på min fråga.
– Han rabblar mitt nummer? (Vem kan någons nummer idag?)
– Ja!
– Men förlåt, varifrån ringer du?
– Norrmalmspolisen.
– Och d…
– Kom genast hit och hämta din polare. Vi kan inte ha honom kvar här! Han är helt utslagen.
– Förlåt, men vad heter du? sa jag.
Vid det här laget var jag faktiskt fortfarande inte misstänksam.
– KOM GENAST TILL KUNGSHOLMSGATAN 43 SÄGER JAG! TA HAND OM DIN JÄVLA POLARE! HAN ÄR JU HELT UTSLAGEN! *klick*
Vid det här laget var jag däremot väldigt misstänksam.
Efter att ha kollat med 118 118 och där fått beskedet att numret inte var listat, men att ”många har ringt och frågat oss om just detta nummer”, ringde jag 114 14 och berättade. Jag togs på fullt allvar och polisen tillsatte genast en miniutredning. Medan jag väntade kvar i luren, ringde de upp vakthavande befäl på Norrmalmspolisen som berättade att de hade fått väldigt många påringningar under helgen med exakt denna fråga.
– Tydligen handlar det om något slags prank, tjuvringning alltså, sa min polis till mig.
– Men då undrar man ju vad syftet är, sa jag.
– Ja, verkligen.
Japp. Googlar man polis i kombination med telefon, så är det helt logiskt att en tardis dyker upp.
Buset busar och ställer till det. Men varför? Hur gick snacket efter samtalet med mig?
– Trist kärring. Inte ett dugg orolig.
– Bodde säkert i Kiruna eller nåt.
– Men vaff… kollade du inte först var männschan bodde?
– Eh, näe.
– Men då försvinner ju poängen helt. Dom som inte bor i Stockholm kastar sig ju inte hals över huvud till Kungsholmsgatan 43!
– Oj. Tänkte inte på det.
May I have your attention please? Will the real Jakob Stenson please stand up?
Vem är den där Jakob Stenson? Jo, serni, det är min och Orangeluvans bror. Och honom brukar vi kalla Broder Jakob, för det låter ju kul.
Så här såg vi ut 1972.
I Sverige finns bara en enda person som heter just Jakob Stenson, så våra föräldrar lyckades verkligen när de döpte honom. Han är en osedvanligt lugn och timid människa som jobbar som vinexpert, bor i en etta på Söder och sköter sig själv och betalar alla räkningar som han ska.
Så här ser han ut när han äter spagetti.
Men … vem är då det här?
Någon påstår att han är Jakob Stenson. Med ett s i mitten. (Bilden till höger är med för att man ska se att det är ett sånt där Shutterstock-foto som man kan köpa om man vill ha en bild på en skäggig, skallig man som ler i sin gula tröja.)
Men nu tar jag det från början.
Häromdagen fick nämligen Orangeluvan (som också heter Stenson) ett mysko mejl från vår bror. Som ju heter Jakob Stenson. Jag kan inte nog betona att han är den ende i Sverige som heter just Jakob Stenson. Så här såg mejlet ut:
(Brevet utlovar snabb lycka och stora pengar till folk utan erfarenheter eller färdigheter och dealen sägs vara ”grymt bra”.)
Eftersom Broder Jakob vanligtvis inte uttrycker sig så här och fortfarande har en rejäl kalufs på skulten, mejlade Orangeluvan snabbt och förnumstigt till honom som vore hon jag (ergo en storasyster):
”Det ser ut som om det kommer från ditt förnamn och efternamn, men bakom döljer sig en obekant mejladress. Var du uppkopplad hemifrån kl 13:21 idag? Då kan detta ha skickats ut från din dator om den är infekterad. Har du koll på ditt antivirus?”
Innan Jakob hann svara, tog Orangeluvan på sig Sherlockhatten och började nysta – och fann en skurkaktig bedragare. Som kallar sig Jakob Stenson istället för t.ex. Amadeus Andersson, Nisse Svartenbrandt eller Clark Persson!
Och så fann hon en sajt som berättar om bedragaren. Det här handlar alltså om ”bedrägerier med sajter för automatisk handel som lovar höga utbetalningar på minimal tid”. Jag citerar:
Mannen på fotot är inte den verkliga grundare utan en fotomodell vars bild kan köpas online.
Det finns inga bevis för att det finns någon som heter Jakob Stenson i detta företag.
Det finns många liknande bluffar online (Aussie Method, Den Danska Metod) och alla har olika skapare.
Hu! Pottsorkar och banditer! Förnicklade bonntjyvar! Avskummande badskum! Och sickna klantar som inte rensar bort de 235 som heter ”Stenson” när de skickar ut sina tramsigheter!
Redan 2013 skrev man om denne mystiske Jakob Stenson på Flashback.
Även utomlands har man blivit irriterad på den där boven som inte alls heter som Broder Jakob:
Det ska nämnas att Orangeluvan i sin Sherlockmundering i jakten på sanningen har hittat en annan person som nästan heter Jakob Stenson, nämligen ungefär Sickan Jakob Stenson Jönsson, där Jakob och Stenson är mellannamn och tilltalsnamnet är Sickan och Jönsson (fast alltså något annat namn).
Jag föredrar sådana här bovar.
Men vad gör man nu? Jakob borde på något sätt kunna rentvå sitt namn, som (har jag nämnt det?) han ju är ensam om i Sverige. Utifrån kommentatorsbåsets samlade kunskaper om hajar, mätstickor, bloggtofsar, Dr Who kanske det även finns hittills okända specialistkunskaper inom urkundsförfalskning, ärekränkning och personuppgiftslagen samt brevhuvudens tolkning? Har ett fel blivit begånget och ska det polisanmälas?
– Jakob! Hallååå! Ska du polisanmäla?
– Jag vet inte vad jag ska göra, det är flera som har ringt och ställt frågor … – Klart ska du polisanmäla! skriker systrarna sisters och hötter med nävar och pekar finger och domderar och står i.
Men Broder Jakob, han vill ju bara sitta med sin vinkork och lukta på druvorna.
Medan all världens skattepengar har försvunnit för att oehemult rika människor inte har nån skam i kroppen och dopare fortsätter att dopa sig och vi diskuterar om det är konst eller konstigt att klä pelare i flytvästar, ska jag berätta vad som hände med Ezra Pound denna dag – 18 april 1958.
Well. Vi får kanske hoppas att han har rätt. Ezra Pound läser man nog inte mycket i skolan av idag – men nu ska ni alla få läsa om honom.
Ezra Pound (1885–1972) föddes i USA, men flyttade efter avslutad skolgång till London. Han var kompis med Hilda Doolittle och gifte sig med Olivia Shakespear; de har så fina namn att de ju måste nämnas. Och nu tar vi en poesipaus:
As a bathtub lined with white porcelain,
When the hot water gives out or goes tepid,
So is the slow cooling of our chivalrous passion,
O my much praised but-not-altogether-satisfactory lady.
År 1920 flyttade han till Paris och fick nya kompisar som Gertrude Stein, Ernest Hemingway och Pablo Picasso, samtidigt som han ”skaffade sig” en älskarinna. Pound fick på kort tid barn med både hustrun och älskarinnan, men var väldigt omtyckt av alla och envar. Och så gick tiden – och Ezra Pound blev fascist. Han tyckte att Hitler och Mussolini hade helt rätt om judarna och höll inte tyst om sina sympatier. Hemingway blev chockad, och skrev om sin forne vän i ett brev till poetpolaren Archibald 1943.
Efter att ha flyttat till Italien, försörjde sig Pound på att på uppdrag av italienska regeringen i radio kritisera USA och ljuga om sakernas tillstånd, vilket gjorde att han när kriget tog slut arresterades, placerades i fångläger och sedan fördes till USA. Där spärrades han in på mentalsjukhus tills hans författarkompisar den 18 april 1958 fick honom utsläppt så att han kunde sätta sig på sin kammare och skriva god litteratur istället.
Förbaskade Ezra Pound och förbaskat vad människor som fuskar, stjäl och bedrar saboterar på alla möjliga olika vis. Jag får naturligtvis tycka om Pounds poesi fastän han inte var en rättskaffens människa, men … gaaaaaaahhhh! (Det där var ett primalskrik. Ett sånt som man tar till när man saknar ord för sin frustration.)
