Ibland måste man diskutera, bråka, slåss, gräla, övertyga eller övertala. Ni kan tänka er replikerna före och efter dessa uttalanden:
– Jag vill inte duscha! Usch för dusch! sa Fyraåringen.
– Jag tänker aldrig mer svara i telefon! Så pinsamt! sa Tolvåringen.
– Varför får pappa sova middag medan jag inte ens får sitta ner och vila? sa Fjortonåringen.
– DET ÄR MITT HÅR OCH MINA FLÄTOR! skrek Sjuåringen.
– Nej tack, mamma, jag dansar hellre med mina jämnåriga kamrater, sa Nioåringen.
Vilken replik funkar bäst och vinner? Den sista förstås. Nioåringen har förstått att om man låter väluppfostrad och använder lillgamla ord, så blidkas föräldrarna och propsar inte längre på disco i köket. Tolvåringen kommer däremot att sättas på telefonsvararinternat, Fjortonåringen kommer att få en föreläsning över kroppars åldrande och ungdomars allt större behov av vila, medan Sjuåringen i flera år kommer att fortsätta diskussionen med sin storasyster om flätornas utformning.
Fyraåringen? Nej, den fajten tar vi sällan. Vi kommer förmodligen att i barnens framtid få stå till svars för hemska barndomstrauman eftersom vi alltid lyckas kollra bort trotsåldersbråken med distraherande åtgärder. – Du vill inte duscha? Vad synd, för idag tänkte jag att du skulle få duscha med paraply.
– Jag vill inte … va? Pallapry?
– Jaa. Men vi kan ju duscha med paraply en annan dag då?
– Nej NU! Pallapry!
Fotnot: Ja, paraplyet inköptes av färgkombinationen att döma ungefär 1992.
Igår kväll när de tre minsta barnen badade, sprang jag omkring som en jonglör och var kvinnlig. För när man har många bollar i luften samtidigt, lär man visst vara som kvinnligast. Männen kan ju bara grymta och slå ihjäl grottbjörnar, sägs det. (En i taget, förstås.)
Men. Det här är visst ett släktdrag – att snubbla, falla, spilla, kladda och tappa precis när det som minst behövs. Igår föll jag över en present som jag fick av mitt basketlag när jag flyttade från Lund. Men numera gråter jag inte över spilld mjölk, jag bara:
– Ah, vad synd. Men det kan jag blogga om.
Innan jag hade hunnit sopa upp smulorna, välte jag nästa sak. En temugg. En favorit-temugg! Var ska jag hitta ett nytt ölkrus? Men jag bara:
– Ah, nej, vad synd. Fast det kan jag ju blogga om!
En liten stund senare åkte kameran fram igen. Sjuåringen hade nämligen med Bästisgrannens tioåring gjort en L(T)opp-kör. Loppor kallas de där sakerna man viker av ett papper och sedan skriver något lyckokaksaktigt i. Så här till exempel:
– Säg ett nummer!
– Tre.
– Ok. (Viker fram och tillbaka tre gånger.) 1-2-3. Säg en färg!
– Blå.
– Ok. (Viker upp den flärp som har blåmålats.) Det står ”Du ska städa mitt rum i en månad” där. (Visar upp texten som bevis.)
– Va?
Men denna kväll var det Lopp-kör (som var en Topp-kör). Barnen hade vikt 137 loppor och ställt upp dem så här. Sedan dirigerade de lopporna medan Händels ”Messias” med Hallelujakören spelades i bakgrunden. Vi applåderade. Och jag sade:
Jojo, alla gör vi det ideligen och hela tiden. Skryter i förbifarten. Jag gillar det.
– Vilken fin, gammal 1800-talsmonokel, jag är speciali…
– Den påminner mig om min morfar, som var matematiker. Själv hade jag alla rätt på all…
– Min morfar kan gå på lina!
– Som Stenmark. Och när jag var elva vann jag förresten en slalomtävling i konkurrens me…
– Förlåt att jag avbryter, men jag kom just på att jag inte har ansökt om fil.kand.-examen trots att jag har tagit 243 poäng.
Här kommer mitt skryt för dagen. Fjortonåringen löste helt utan problem följande matteuppgift:
Tre klasser skrev samma prov i fysik. 9A med 26 elever hade 17,5 poäng i medel, 9B med 28 elever hade 15,6 poäng i medel. Medelvärdet för alla eleverna var 17,4 p. Vilket medelvärde hade 9C med sina 25 elever?
Mer skryt: kolla bilden på coola mamman som leker monster med de tre minsta barnen. Mina vapen var morr och vift. Deras vapen var snorkel, avloppsrensare, späckhuggare och förstås vatten. Jag blev plaskblöt och det hela dokumenterades av den blixtsnabba Tolvåringen. Att badrummet är så himla snyggt kan jag däremot inte skryta med, det är ju inte jag som har gjort det. (Den konstfulla benställningen beror på att genomblöta jeans är synnerligen obekväma att röra sig i. Monstret frös.)
Kom ihåg: antiskryt som ”jag är suverän på att stöka till” eller ”jag är så vansinnigt bra på att slösa bort pengar” gills inte, för dem har jag tagit patent på.
Så här på sluttampen av hösten – precis innan vi ska drumla över kanten och trilla ner i den djupa, djupa vintern – är det många som går omkring med skoskav och huvudvärk. Eller ont i själen. Eller med ledsna hjärtan och rynkade ögonbryn. Jag är konkret och ryar över vantar, mössor och sockar som äts upp av Den Vedervärdiga Hallen. Glufs, glufs, som Gargantua bara. Den djefla mannen Olle, han har helt andra bekymmer.
– Det är en konspiration! vrålar han och sliter sitt hår.
Vår Nioåring är nämligen klarinettist. Han spelar och övar och tutar och står i. Nu skulle man ju kunna tro att det är själva ”musiken” som stör. Musiken som låter som när en 14-åring i målbrottet som försöker sjunga ”Till havs”.
Nioåringen tittar med blossande kinder upp mot oss och ler stolt.
– Var det bra?
– Underbart! säger jag och klappar händerna som Prussiluskan.
Olle står bredvid och försöker spela med. På sin gitarr. Han kan spela både klassiskt och rock’n’roll i vanliga fall … men inte ”Till Paris” med klarinettsonen.
– Det kom en skiva med klarinettboken, men kolla! Det går inte att spela gitarr! Jag tror att jag har stämt gitarren en helton fel!
– Vad konstigt, säger jag som visserligen kan läsa noter och har spelat piano i nio år, men som inte hade någon vidare värst begåvning för det.
– Det funkar inte på synten heller! Det är fel där också!
– Oj, säger jag deltagande.
– Men hela klarinettvärlden ligger ju en ton fel! Fatta! EN TON FEL! Fly mig en klarinettist så ska jag …
– Luuugn, ropar jag för att överrösta den arge mannen. Jag mejlar Översättarhelena!
Så är det nu i bloggvärlden. Vi är som en enda stor smältdegel av perfektion och expertkunskaper. Vi känner inte varandra, men vi känner till varandra. Någon mejlar mig för att fråga om de/dem/dom eller stegfel i basket. Någon mejlar Olle för att få ett saknat poetiskt citat utrett. Jag mejlar klarinettisten Översättarhelena för att få min man lugn. Hon svarar prompt:
”Olle ska sänka allting med ett helt tonsteg = två halva tonsteg = två band på gitarren. (Och då får man inte glömma att det bara är ett halvt tonsteg mellan H och C och mellan E och F.) Om klarinetten spelar i C-dur, så spelar Olle i B-dur (eller Bess-dur som vissa moderna musiklärare säger nuförtiden). Spelar klarinetten i G-dur så spelar Olle i F-dur. Spelar klarinetten ett Fiss, så spelar Olle ett E. Spelar klarinetten ett Ciss (vilket gud förbjude), så spelar Olle ett H. Varför det är så här rörigt har jag dock ingen aning om.”
Vad fiffigt. Det är ju som att tala rövarspråket när man grälar. (Eller som att följsamt dansa vals i baktakt bara för att bordsherren som man dansar med är apfull och har manchesterkostym fastän det är bal och jag är vacker som en dag och … sorry. Det är ju en helt annan historia. Vi tar den en annan gång.) Men Olle blir inte glad, trots att hans gitarr var rättstämd och han har fått en förklaring.
– Bb-dur [beee duuur] är en jävla idiottonart på gitarr! Det är bara Eb-dur [ess duuur] som är värre!
– Luugn, det är … försöker jag, men blir avbruten. – Det är en rörbladskonspiration! Klarinettisterna försöker ta över världen! De försöker sänka alla toner med ett steg, de skrockar ”Then I will be the ruler of the wold, moahhahahaa” och vi med normala musikinstrument kommer att döden dö! Uääääääääh! stönar Olle och faller omkull som Willem Dafoe i Plutonen.
Detta är inte min klarinettspelande son.
Så har vi då fått svar på ännu en fråga. Men visst borde alla bloggare tydligt skylta med sina specialkunskaper så att vi vet vilken expert vi ska mejla när det krisar nästa gång? (Förväntar mig hinkvis med skryt bland kommentarerna idag, alltså.)
När jag var liten, gick jag upp klockan sex på morgonen för att få vara i fred. Jag åt fil med Eternaflingor och rostade två mackor som jag lade ost på, och drack te i en stor, grön mugg. Där satt jag i vintermörkret och läste Norrbottens-Kuriren vid köksbordet. (Ja, i mitt minne är det alltid becksvart ute och fem meter höga snödrivor.)
I mitt vuxna liv säger det ring-ring, tut-tut och pip-pip i allas väckarklockor prick 06.40. Från att ha legat som ett sovande lejon på savannen, hoppar huset plötsligt upp och spritter som en jagad gasell över stäppen. Alla äter frukost på en gång och alla pratar i munnen på varandra utom Olle, som alltid lyckas fokusera på morgontidningarna och faktiskt plöja igenom dem. Vi kvinnor (alltså i denna familj jag) som är så bra på att hålla många bollar i luften på en gång, sneglar lite på förstasidan och försöker sedan svara på tusen och en frågor.
– Heter det ”few people enjoy” eller ”few people enjoys”? säger Fjortonåringen.
– He-she-it-is, rabblar jag per automatik. Alltså ”few people enjoy” – det är kollektivt substantiv och räknas som många …
– Igår på träningen lärde vi oss Två Ifrån. Man ska spela försvar såhär, kolla, kolla … säger Tolvåringen och visar med en macka i munnen.
– Aj, säger jag och tänker att den där knäböjningen hade gjort ont i mina basketknän.
– Jag kan spela ”Spanien” perfekt nu, deklarerar Nioåringen och tar fram klarinettlådan för att visa oss.
Här nickar jag bara och tänker att det är ju faktiskt himla bra, det här med att inte vi bor i lägenhet.
— Jag och Isabelle haR en koja i källaRen men den äR väldigt hemlig, säger Sexåringen som har fått väldigt markerade R i alla ord sedan hon lärde sig läsa.
– Men om … den är hemlig … ska du ju inte … tala om … den, säger jag lite släpigt eftersom jag samtidigt letar efter Fyraåringen.
– Han är ute och kammar ner äpplen med en kratta, säger Fjortonåringen, som förstår vad jag spanar efter.
Jag har nu varit nere i den hemliga kojan. På hela den yta som jag rensade i somras hade de lagt ut täcken, lakan, kuddar, gosedjur och ett och annat klädesplagg. Tror ni att källargolvet var rent och helt ofuktigt när kojan byggdes? Nope.
När jag gick ettan i gymnasiet (på Hermelin i Luleå), blev en av mina klasskompisar gravid. Jag, som var snudd på okysst, blev inte ens förfärad – jag förstod helt enkelt ingenting. Ett par år senare bodde klasskompisen i Pajala, var gift med en raggare och hade tio barn. Jag, jag bodde i Lund och jobbade på Nationaaaalencyklopedin.
Nu tror ni att detta ska handla om tidens gång och olika falla ödets lotter eller kanske livet längst upp i norr kontra livet längst ner i söder. Men nej, vi bodde ju faktiskt inte i Smygehuk eller Treriksröset, bara nästan.
Det enda jag undrar och ständigt frågar mig är: hur ser det ut i en hall som är dimensionerad för tio barn och två vuxna? Så här ser det ut i vår hall, dimensionerad för fem barn och två vuxna. Jag hade förstås kunnat arrangera bilden lite och städa en smula, pyssla och dutta – men det är ju så här det ser ut. Och det fungerar!
Detta arrangemang byggde jag innan Treåringen föddes, så Olle och jag får dela på en korg på väggen medan de andra har varsin. På väggen mittemot sitter tio krokar som är till för gäster, rockringar och upphittade kläder som ingen känns vid. På en fjärde vägg har vi lådor som går hela vägen upp till taket. Där gömmer jag saker som Olle blir irriterad på.
Så: hur ser det ut och funkar det i andras hallar? Har ni jackor i stängda garderober och skorna i räta rader? Är det någon som fortfarande har telefonen i hallen? (Jo, förstår ni barn, förr i tiden hade man en sittbar hallmöbel som var till för telefonen och telefonkatalogerna.)
År 1857 förärades världen Gustave Flauberts Madame Bovary och Charles Baudelaires Les fleurs du mal. (Det är inte första gången jag nämner detta … jag finner det märkligt att just dessa utkom just 1857. Nåväl, det hör inte hit.)
R Skriverier vurmar liksom jag och många andra för välling. (Bonuslänk till vällingkärlek.) Visserligen kommer det med jämna mellanrum larmrapporter som klassificerar vällingen som lika farlig för hälsan som tobak och solsken, men det bryr jag mig inte om nu. Vällingtiden håller nämligen för mig på att pulveriseras, rinna ut i sanden och spolas. Treåringen är nämligen snart Fyraåringen och någon måtta på smaskande i sängen får det vara.
(Dock gäller detta inte mig själv. Jag tänker fortsätta att äta knäckemackor och dricka te i sängen emedan denna säng är min arbetsplats och man ju faktiskt arbetar bättre med mat i munnen.)
Åter till Les fleurs du mal (Ondskans blommor). Baudelaire ”förkastar den idealiserade skönhetens traditionella kriterier” (NE) och beskriver i ”Une charogne” hur hans älskade kommer att te sig när hon är … ett kadaver. Ett ruttnande lik. (Men han ska förstås älska henne ändå.)
Oui! telle vous serez, ô la reine des grâces,
Après les derniers sacrements,
Quand vous irez, sous l’herbe et les floraisons grasses,
Moisir parmi les ossements.
Alors, ô ma beauté! dites à la vermine
Qui vous mangera de baisers,
Que j’ai gardé la forme et l’essence divine
De mes amours décomposés!
Ja, jag kan ju inte franska någe vidare, så ni som hittar fel i avskriften (Aequinoxia!) får hojta till, så rättar jag. Den raka översättningen (alltså inte en tolkning) blir enligt Sverker Göransson & Börje Räftegård (och min egen modernisering eftersom boken är från 1970) så här:
Ja! Så kommer du att se ut, o behagens drottning – efter den sista smörjelsen – när du möglar bland de dödas ben under gräset och den feta blomningen. Då, o min sköna, ska du säga till maskarna som kommer för att äta dig med kyssar, att jag har bevarat formen och den gudomliga uppenbarelsen som min älskade är i upplösning!
Liksom Baudelaire kan jag se poetisk magi i vällingens fula, möglande och fasansfulla degenerering. I morgonsolens sken ligger den. Vällingflaskan som tillagades för kanske en månad sedan, men som nyss hittades under en säng. Skön i livet, skön i döden.
När vi äter kvällsmat leker vi en lek. Man ska komma på något som man är helt ensam om bland dem som sitter vid bordet. Om vi har gäster, måste gästerna förstås delta. Och allt godkänns … så länge det inte är helt fel.
– Jag är den enda som har gröna strumpor på mig mitt i sommaren!
– Jag är den enda som kan pi utantill med 23 decimaler!
– Jag är den enda som har klänning!
– Nej, pappa har ju mammas klänning som turban på huvudet.
– Javisstja. Men jag är den enda som är sexåthalvt!
– Jag är den enda som idag har dammsugit hela huset, kört ett lass med skräp till tippen, sprungit en mil och lagat maten!
(Spontan applåd uppstår.)
Ni ser, man kan ta sin chans och skryta rejält? Vid middagsbordet har vi haft gäster som för första gången någonsin har vågat berätta om hur duktiga de är egentligen.
– Jag är den ende som vann skol-SM på 100 meter för 50 år sedan!
– Jag är den ende här som har kysst Uffe Larsson som ju har blivit så förfärligt mager!
– Jag är den ende som kan rabbla deklinationer på sju språk!
Igår sade jag:
– Jag är den ende som har tappat en glass på en ordningsvakt utanför Apoteket och trampat en ordningsvakt på foten inne i Apoteket och som har krockat med en ordningsvakt inne på Nationalmuseum och som har spillt kaffe på en ordningsvakt på Gröna Lund och som har pratat med en ordningsvakt inne på Kulturhuset och som har blivit tillsagd av en ordningsvakt inne på Hallwylska palatset och som har blivit arg på en ordningsvakt inne på Pressbyrån på Norrmalmstorg idag!
Olle (orienteraren) har fått mindervärdeskomplex i de norska skogarna. Höjdkurvorna på kartan går ihop i varandra och är lika många som hårstråna på en gorillakostym. Som spaghettistråna i ett kilopaket. Som tangenterna på ett piano. Men han är inte den som är den. Han kastar sig upp och nerför branterna och kommer hem i samma goda skick som soldaterna i slaget vid Gallipoli.
– Jag skulle avbryta den här banan (pekar på kartan med handritade kontroller), och då var jag tvungen att klättra uppför tre berg och de vassa stenarna smulades sönder under mina spikskor. Halvvägs upp stod jag och kramade en tall …
– Du och Rödöga! sa jag, men Olle hörde mig inte.
– … och tänkte att jag har ju fem barn och detta är ju löjligt. Och när jag krälade de sista metrarna mot en sluttning med i alla fall rimlig lutning rev jag upp det här … Det är nån konstig kalksten som man skulle kunna använda som kockkniv eller annat dödligt vapen.
Sa Olle och pekade på sitt lår som såg ut som om Treåringen med spritpenna hade ritat höjdkurvor på det. Jag desinficerade och tejpade ihop skadan med vit idrottstejp och funderade på vad läkarna i den närmsta kretsen hade sagt om handlaget. Men en gång i tiden när jag jobbade som vårdbiträde tömde jag faktiskt abscesser och rensade fistlar med samma vana som som jag idag pillar snorkråkor ur diverse näsor. (Helt emot reglerna, jag hade ju ingen utbildning: förlåt alla patienter på Danderyds Sjukhus.)
Nu är det inte bara orienterare i Norge som det är synd om. Treåringen har blivit biten av något mystiskt, kanske en alien med huggtänder. Tolvåringen har blivit huggen i armen av Vedklyven Clas. Hon är mycket stolt och hoppas på ett rejält ärr som hon kan skryta med inför kommande friare. (Klyven Clas fungerar ypperligt, hon hade bara otur. Vi kommer inte att stämma någon.)
Det är inte var dag jag klär av mig så här naket. Vågar ni visa upp era fula, badskrynkliga tår i bloggarna? Skadan uppstod när min pappa (storlek 46) skulle krama om mig. Ni kan tänka er:
Jag är barfota.
Han är skodd.
Han kommer emot mig, men glömmer att lyfta på foten när hans skos undersida möter min stortå.
Han fortsätter framåt och skon lyyyyfter upp min nagel tills den … Krack! Knäcks!
Jag vrålar.
Jag vill ligga stilla på stranden, läsa, bada korta stunder och gärna äta svettiga ostmackor och dricka avslaget bubbelvatten. Hemma vill jag inte ligga stilla någonsin, inte ens på nätterna.
Olle vill inte vara på stranden alls. Ska det varas på stranden ska det badas hela tiden. Eller möjligtvis ätas hela tiden. Strandsejourer på över en timme är ett djävulens påfund. Hemma kan man sova, ligga och vila, fundera, kontemplera och undersöka navelludd utan paus. Och dricka läsk när inte barnen ser det.
Fjortonåringen är precis som far sin, fast han kan bada i fyra timmar i sträck. Och funderandet hemma måste ske vid en dator.
Tolvåringen är precis som mor sin. Väldigt praktiskt.
Åttaåringen är en kameleont. Anything goes med ett glatt humör.
Sexåringen trivs överallt och är aldrig någonsin stilla – på stranden, i vattnet, hemma – men har därför en vidunderligt god nattsömn. Som far sin.
Treåringen är en sådan där aracua – Kalle Ankas ara-pappapapa-parrrio-irriterare på julafton. Aldrig tyst, aldrig stilla. (I detta nu dammsuger – han spritt näck – huset som vi bor i samtidigt som han sjunger Crazy Frog.)
Undrar vad som hade hänt om vi hade infört representativ demokrati (efter att ha störtat mig som diktator, förstås).
– Du vill inte duscha? Vad synd, för idag tänkte jag att du skulle få duscha med paraply.
Tolvåringen har blivit huggen i armen av 
