Etikett: barnen

Tandställning

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juni 2007 11:23

Det ord som jag oftast i förbifarten nämner måste vara basket. Eller kanske spaghetti och köttfärssås. Kanske källartrappan? I tio-i-topp kommer säkerligen ”utstående” i kombination med ”tänder”.

I början av maj kom plötsligt ett brev hem till Trettonåringen. Det var en enkät från tandläkaren:

Har du haft besvär med tänderna under en längre tid?
Hur länge har du känt behov av tandställning?
Är det du eller dina föräldrar som har uttryckt önskemål om tandställning?
Om du har fler frågor om tandreglering, kan du ställa dem på ditt första tandregleringsbesök den 13/5 kl. 15.15.

Trettonåringen svarade Va? och Nej! på alla frågorna, men vi enades om att vi i alla fall borde gå på det där besöket. Där visade det sig efter två sekunders undersökning att tandläkaren vid Trettonåringens senaste kontroll hade bestämt att hon behövde tandställning. Men oj, hoppsan, han hade visst glömt att tala om det för oss.

Tandagnisslan hördes då från mitt hörn, för det måste ju vara ett effektivt sätt att få en tandläkare att förstå frustration.

Idag var det så dags för inskrivning på tandregleringskliniken. Damen i receptionen måste ha fått direktiv om att hantera patienter med s.k. respekt, för så här lät det:

– Födelsetid för dottern?
(Kvart över sju, hurså? Jasså, personnummer!)
– Kan dottern de sista fyra själv?
– Och mamma heter?
– Och mors telefonnummer?
– Har mamma även mobil?
– Finns det nummer till far?

I väntrummet fick vi njuta av ännu en gammal tandläkarstol.

Lådan med vit översida var intressant, kanske kunde den lysa? Men vad är den där bollen?

Titta, där ser man ju mig! Men vad ääär det?

Bollen var ihopkopplad med denna grej på golvet. Hallå alla bloggläsande tandläkare, hjälp!

Det underliga mamma- och mortilltalet fortsatte i undersökningsrummet, och blev alltmer absurt.

– Kan mamma sitta där?
– Nu kan mor sitta i väntrummet.

Jag ville skrika KAN VI INTE LÄGGA BORT TITLARNA OCH DUA VARANDRA? men tänkte att jag för en gångs skull skulle tänka mer på Trettonåringens utsatta situation än min egen.

Det som ska korrigeras är en hörntand som har kört vilse och därför inte puttat bort en mjölktand. Den lilla vita mjölktanden lyser som en hollywoodtand bland de andra normalfärgade vuxentänderna och måste dras ut, samtidigt som hörntanden på rymmen ska tryckas i rätt läge genom att hela munnen sätts i en tvångströja som kallas räls.

Eftersom jag fick en (synnerligen ineffektiv) tandställning när jag var elva år, minns jag undersökningen och avgjutningsproceduren mycket väl.

Kolla, avgjutningsmassan trycks ut genom formens hål och ser ut som maskar! Hm. Jag har inte lika snygga naglar som tandläkaren.

Den där massan smakade lite mint på min tid. Efter den får man bita i en vaxmassa som är varm och mysig. Trettonåringen upplevde idag ingenting som mysigt, varmt eller gott, ska kanske tilläggas.

Ute i receptionen igen, hittade vi denna, lika mystisk som den blänkande bollen. Vad ska man göra? Jag tyckte lite i rör nr 2, och fick det inte på plats igen. Men betyget stämmer ju. Att vi hade tid att undersöka betygsapparaten berodde på att receptionisten var upptagen i telefon. Länge. Helt öppet och utan en tanke på sekretess, fick alla i kön höra detta av henne:

– Ja, han satt inne på anstalt till den 18 juni. Nu hittar vi honom inte. Finns det någon som vet var han … Nej, han har inte dykt upp på något återbesök. Nej, dessförinnan var han på XX (namn på anstalt). Personnumret har jag, men han har inte … Nej, han hade en tid i februari, men då dök han inte upp. Jaså på XX (annan anstalt). Kanske pastorsexp… eller Skatte… nej. Ja, det blir ju billigare för samhä… Ja. Fast på XX (namn på anstalt) är han tydligen inte längre. Nej, man vet ju inte hur det är med … Ja. Ja, 18 juni 2007.

Ryyys.

’Schäkta en yngling, men vart har det sunda förnuftet tagit vägen?

29 kommentarer

Mitt välordnade liv

Publicerat av Lotten Bergman den 28 maj 2007 22:22

När jag sent igår kväll lade mig under täcket, på rygg i sängen med huvudet på kudden och datorn på magen, läste jag att min besvärliga dag hade många kompisar. Och det känns ju faktiskt mycket bättre då!

Efter lunch hade jag tre timmar på mig att

fixa ny gasklump till grillen
köpa ny patron till vattenpyschmaskinen
lämna tillbaka en Ulvenstambok på biblo
hämta en lagad symaskin
handla toapapper och tvättmedel
köpa rhododendronjord och täckbark
slänga återvinning
köpa speciella torkdukar för datorskärmar.

Inte så farligt, väl? En komplicerande faktor i sammanhanget var att jag visste att det inte fanns miljoners miljarder på lönekontot, men att det nog skulle räcka. När jag skulle åka, kom jag på att min djefla man inte var hemma och att lördagsloppisen skulle komma och hämta några möbler som vi hade ställt fram i vardagsrummet. Så jag väntade. Och väntade. (=Läste Stieg Larsson.)

När lördagsloppisen kom, ratade de en fåtölj, en stol, en pall samt en tv och pekade sedan skrockande på en 50-talsmöbel som fortfarande hade lördagsloppisens prislapp väl synlig. Och tog den med sig. Möbeln alltså.

And off I went, på väg mot ett ordnat liv med välfyllda gasbehållare och papperslager. Så här bra gick det:

Efter två minuter upptäckte jag att bensinen var tokslut och svängde in på Norsk Hydro som alltid har gett mig bensin med hjälp av Ica-kortet. Så icke denna gång. Vanliga betalkortet åkte fram. Slurrrp, 500 kr väck.

Nästa instans var en bemannad mack med gasolbehållare. Mannen bakom disken bleknade och stammade när han såg att jag hade kört omkring med en inte helt tömd gasolbubbla i baksätet … utan lock. Tydligen hade jag kunnat sprängas i luften hur lätt som helst. Inte ”Die Hard” utan snarare Die Easy. Jag tvingades köpa ett nytt lock för 100 kr och fick bannor hela vägen ut till bilen.

Affären med kolsyrepatroner var smockfull och personalen oresonlig. Jag ville på mitt allra trevligaste sätt bara ha en förklaring till de A4-stora kvittona, men de sa bara att ”alla kunder älskar våra kvitton”.

På biblo visade det sig att Ulvenstam kostade mig 147 kr i böter trots att jag ju hade försökt att låna om boken via nätet. (Jag hade gjort fel, ja.)

Symaskinsaffären hade lunchstängt, så där sparade jag 700 kr.

Papper och jord kunde jag fixa i en och samma affär, men fy i pyton vilken tung vagn jag försökte att inte köra in i folk, hyllor och konservburkspyramider. I kassan visade det sig att det inte fanns pengar på kontot längre, så jag fick hysta fram företagskortet och det får man inte utan att betala straffavgift, skämböter och en skriven ursäkt i sju exemplar till revisorer och skattekontorister. (Jfr Toblerone- & blöjsyndromet.)

De tydligen mycket effektiva torkdukarna till datorskärmar var slut.

Återvinningen glömde jag bort, så allt ligger fortfarande och jäser i bakluckan. Med, oj, några säckar rhododendron och täckbark.

Som belöning för att ni har läst ända hit, kommer här en bild på vårt vardagsrum i detta nu. Snacka om vardag. Snacka om att blotta sitt innersta. Förstora bilden genom att klicka och njut sedan av era egna, välordnade, designade, feng shuiade och minimalistiskt vackra hem.

Tre soffor. Byggkuddar från VBK:s sons dagis. En stege. Staplade stolar sedan festen i lördags. Tre skrivbord och två soffbord. Klippdockeklipp. Blommig plastmatta. Två fåtöljer. (Det var den bruna vi ville ge bort, den gröna ägdes av min morfar som föddes 1878.)

32 kommentarer

Bildsafari från Valborg 2007

Publicerat av Lotten Bergman den 1 maj 2007 09:24

Med svåger och sju barn åkte jag till Danmark.
Efter ungefär sju minuters resa behövde vi vila.

– Kultuuuuur! ropade jag mot ett måndagsstängt Kronborg.
– Nej, Kulturen ligger i Lund, svarade de skånska kusinerna.

– Munkarna byggde klostret till nunnorna, men först var de tvungna att bygga en tegelfabrik och … sa svågern och pekade mot Sankta Maria.
– Varför vill munkar och nunnor ha så tråkigt?
– Jag vill äta munkar!
– Danskarna stavar verkligen alla ord fel.

– Jag måste ju fotografera korven. Så här. Så. Och en till. Snygg vinkel där. En till. Vänta. Var är mina barn?

Sjuåringen var försvunnen, matandes korvälskande duvor på en tvärgata. Sensmoral: korvar äro lättare att ta hand om än barn.

– Titta, så vacker solnedgången är! sa ett barn.
– Ja! Ställ er framför så tar jag en bild! sa jag.

– Vad var roligast i Danmark? sa jag när vi kom hem.
– Hundar i snor! sa alla barn utom ett.

Det enda barnet som inte höll med, var Sjuåringen.

– Den döda fågelungen var inte roligast, sa hon. Men spännandest. Den dog innan den började leva. Jag är jättehungrig.

På väg hem från elden på stranden gick vi in på en becksvart kyrkogård och klappade på de döda.

Nu norrut!

20 kommentarer

Leta, och du skall på nå’t sätt finna

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2007 10:45

Find & replace är en bra uppfinning. När kommer den till verkligheten?

I morse var för oss första skol-, dagis och jobbdagen sedan påsk. Vintervädret hånskrattade utanför dörren medan jag slet ut fingervantar och vårjackor på löpande band och förbannade den sköna, ljumma vårvind som lurades för ett par dagar sedan.

– Ring till dagis och fråga om overallen är kvar där! ropade jag.
– En stövel! Jag har hittat en stövel! skrek Nioåringen.
– Jag kan ha en stövel på ena foten och en sko på den andra! fnissade Sjuåringen.
– Vad betyder mening? sa Fyraåringen.

I sådana här röror med viss tidspress tenderar jag att tappa sans och vett och förmåga att tänka klart. Inte sällan förlorar jag även mitt glada humör och börjar skylla på omständigheter och min djefla man, som ju borde vara den som bär skulden till allt. Om inte, bör han ta på sig skulden bara för att. Jag beter mig alltså som när jag var i tonåren.

– Jag hittar inte mitt busskort, sa Tolvåringen lugnt.
– Inte jag heller, sa Femtonåringen lika lugnt.
– Mening? Mening? Mening betyder … funderade jag med fokus på den svenska grammatikens inte särskilt pedagogiska definition och blicken uppe i taklampan där mången fluga döden dött.
– För det var inte meningen, det var inte meningen! sa Fyraåringen.

Två busskort borta, två lågstadiebarn utan skodon, en Fyraåring som har gjort något … fast det inte var meningen. Och en mor som är på grammatiska irrvägar. Den djefla fadern dök då upp med overaller och gröna stövlar som inte var i samma storlek men näääästan. Det fick duga.

De tre yngsta kom iväg. De två äldsta letade efter busskort. Men hur gör de det, tror ni?

a) Med tjoanden, ropanden, slänganden i dörrar, rafsandes kläder ur lådor och tömmandes fickor rakt ut på golvet, springandes genom allt och krossandes viktiga saker och ting som kan vara bra att ha.
b) Lugnt och metodiskt, rabblandes ”jag hade det ju senast … och då sa jag … och så åkte jag till … och då …” och resonerandes med varandra.
c) Inte letandes alls, man kan ju ta pengar istället.

Jag har under hela mitt liv använt mig av metod a).
Min djefla man går kronologiskt genom alla tre: hysteri –> lugn –> uppgivenhet.
Tonårsbarnen är b)-are. Obegripligt, de kan inte vara våra barn. De uppträder som mogna människor. Och alla problem löser sig:

Tolvåringen kom på att hon hade lagt busskortet i min ryggsäck. (Häpp!)
Femtonåringen kom på att han ju redan för två veckor sedan hade tappat sitt busskort och att han sedan hade ”lånat” Sjuåringens och att han av en kontrollant hade blivit berövad på kortet eftersom han inte kunde bevisa att han var sju år och nu undrade han om han kunde få ”låna” Nioåringens busskort. (Nej.)

När jag nu tänker efter, finns det ju en fjärde letningsvariant:

d) Den som öppnar skåp, låda, kyl, frys, väska, vadsomhelst och till alla och ingen ropar ”Näe, den är inte här, jag har letat överallt” tills en lättlurad let-lurad tar över sökandet.

—–
Cliffhanger of the day: Nej, vi vet inte (än) vad det var Fyraåringen hade gjort fastän det inte var meningen.

34 kommentarer

Jag har nästan bosatt mig på apoteket

Publicerat av Lotten Bergman den 4 april 2007 09:32

Igår var jag på apoteket.
Sedan åkte jag till apoteket.
Vid närmare eftertanke var jag på apoteket ett par gånger förra veckan också.
Och igår var jag ju på apoteket.
Sade jag förresten att jag var på apoteket?

Bloggblad skrev nyligen om när hon var på apoteket och fick stå i kö in absurdum. But you ain’t heard nothing yet.

Fakta först: Fyraåringen är lite sjuk och behöver en dos medicin varje dag. I förra veckan höjdes dosen, och barnläkaren ”ringde in” ett nytt recept.

Det här är sannerligen ett framsteg: när receptet är inringt, finns det i elektronisk form på alla apotek i hela Sverige. Jag kan åka till Haparanda och hämta ut medicinen. Jag kan åka till Ystad och Flen och ta en sväng till Borås för att hämta ut medicinen. Jag kan förstås om jag är lite trött åka till det närmaste apoteket och hämta ut medicinen.

Not.

– Varför inte?
– Vi har inte den medicinen här.
– Var finns den då?
– Det kan jag inte se.

Jag åkte till ett annat apotek.

– Nej, det finns inget inringt recept här.
– Men det ska det finnas …? (Laaaaaamt, jag var verkligen inte i form för argumentation eller gnäll.)

Jag åkte till sjukhusapoteket.

– Neeej, här finns det inget inringt recept.

Då klampade jag upp på barnkliniken, de medicinska receptens urmoder.

– Ojojoj, sade den mycket medlidande receptionissan. Men läkaren är på påsklov och sjuksköterskan är på påskmiddag och ojojoj. Det verkar vara så att receptet är inringt, men att det inte har registrerats.

Jag ringde hem. Min djefla man lyckades då rota fram ett ännu inte utnyttjat recept på medicinen. (Tur att man är slarvig och slänger recept omkring sig som vore de konfetti.) Han ringde runt till de olika apoteken och fick napp: på ett enda ställe i vår stad fanns medicinen. Men först var jag tvungen att åka hem och hämta den gula lappen. Det visar sig nu att:

Läkarna gärna ringer in recepten så att man kan hämta dem var som helst.
Så fort man har utnyttjat denna finurlighet, raderas det elektroniska receptet även om det kan expedieras 20 gånger – man får istället en gul lapp med sig hem.
Om man vill, kan man få ”spartjänst”, alltså så att receptet lagras elektroniskt. Man slipper då den gula lappen och kan hämta ut medicinen i Korpilombolo eller Sala.

Men för att få spartjänst måste man nästan sälja sin själ och skriva på ett formulär så att ingen stjäl ens medicinska identitet och för att jag ska få hämta ut min djefla mans medicin måste jag ha en fullmakt med mig där han intygar att han är vid sina sinnens fulla bruk (vilket han de facto inte är, i så fall hade han inte behövt medicinen) och att jag är betrodd (vilket jag de facto inte är, jag ljuger mer än Falstaff, fakir).

Det här blir nog bra om ett par år. Just nu lider systemet på apoteket av barnsjukdomar.

——-
Förresten. När apoteken förstatligades 1970, var samlingsnamnet Apoteksbolaget AB. Sedan 1998 heter det Apoteket AB. När man skriver om enskilda, inte namngivna apotek i största allmänhet, skriver man med gemen: apotek. När man skriver om själva Apoteket AB är det med versal. Jag borde nog ha skrivit med versal och med gemen huller om buller här ovan.
Artikeln om apotek illustreras så här i Svensk Uppslagsbok (1947). Det är från Apoteket Vita Björnen, och sådan där inredning skulle jag vilja ha hemma. Den undre bilden visar apotekets labb!

27 kommentarer

Detta är livet

Publicerat av Lotten Bergman den 10 mars 2007 10:32

Jag läste nyss Icas text om grannar. Hu. Jag tänkte att jag sku…

Då kommer Sjuåringen och berättar att hon hade arton strumpor på sig – nio på vardera foten. Fyraåringen tillverkar snabbt ett Bugsy Malone-vapen av en toarulle och ber om grädde. Jag försöker läsa tidningen, där det också står om grannar. ”Spritfest” är i sådana nyheter ett vanligt ord. När blivande (den i morgon fyllande) Femtonåringen plötsligt får fram jättestora studsmattan i trädgården, sätter jag mig att läsa sportsidorna. Mhm, hockeyall…

– Lyssna Lotten, om 27-åringen som mördade en 8-åring: ”bakgrunden till hans psykiska besvär startade redan i tidig ålder då 27-åringen påverkades negativt av en del händelser” läser min djefla man.

Hu. Jag tänker på Icas grannar igen. De grannar som jag minns mest är i tur och ordning en folkilsken, rullstolsburen kvinna på bottenvåningen på Magistratsvägen, en promiskuös och högljudd kvinna på Skånegatan, en blomvattnartoka med balkong ovanför vår på Järnåkravägen och en pedant i Väggarp. Och en blottare som …

– Mamma, jag har nackspärr, säger Tolvåringen med fyra halsdukar virade runt sig från midjan upp till öronen.

Vi pysslar lite och tar fram en värmedyna. Jag masserar och sneglar på tidningen igen, Chippen ska spela mo…

– Våldsvågen i Irak! säger min djefla man och drar efter andan för att läsa högt igen.
– Jag älskar solen, jag älskar våren, jag älskar vädret och livet! avbryter den nyvakne, filosofiske Nioåringen.

Vi tittar upp och ler mot honom. Så tittar jag min djefla man i ögonen, och vi ler sådär så att ögonen tåras. Så vänder jag blicken mot tidningen igen. ”Mittbacken Charlotte Rohlin avgjo..”.

13 kommentarer

Far och fläng och snabbnudlar

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2007 00:27

Ibland vaknar jag, äter frukost, får iväg fyra barn till skolor och levererar ett till dagis för att sedan i sex–sju timmar i sträck stirra in i en skärm med avbrott möjligtvis för te.

Ibland gör jag tvärt om.

Igår vaknade jag av ett ljudligt fyraåringstrots från toaletten:

– Jag tänker inte tvätta händerna! Jag har bajsat! Jag tänker inte tvätta händerna! Mamma! Pappa! Jag tvättar inte händerna fastän jag har bajsat! Hallå!

Fine. Bra.

Klockan nio började arbetsdagen med att jag cyklade på en motionscykel. Jag trodde nämligen att jag hade gott om tid och behövde lite rekreation. (Det är inte cyklingen som rekreerar, det är filmen som jag tittar på när jag cyklar.) Så dök en underbar snickare upp med fem garderober under armen. Då kom jag på att jag hade telefonmöte.

– Dem fem första redigerade bunt…
– Boink dåink slammer dunk!
– Va? Ja, på torsd…
– PANG!
– Nejdå, det är ba…
– Bzzzzziiiiiiiiiiiiiiing! *borrljud*

En liten stund senare åkte jag och som vanligt roade mig på ”Posten”, som lyckas få alla mina brev till tjockare än 3 cm, vilket anses skrymmande. Så passade jag på att tanka bilen – bilen som saknar luckor till askfat, till radiohål, till säkringsutrymmet och till andra små hål som brukar ha luckor. Handskfacket är kvar, men har gått i baklås. (Vi tror att det ligger jättespännande saker där inne.) När jag tankade, klev jag i en djup slasksnöpöl och fick resten av dagen klampa omkring i en kusins urväxta kängor (som hittades i källaren).

Väl hemma igen hade plogbilen plogat som om plogägaren längtade efter att få fixa en svart (=svår) pist i Åre. Det tog 25 minuter att skotta i ordning eftersom jag inte vill få skäll av tidningsbuden. Jag åt en snabblunch (nudlar och avokadomacka samt en glass) och for sedan iväg med Tolvåringen till ett villaområde som behövde reklamlappar. Basketlaget tjänade nämligen 25 kronor på att vi pulsade omkring bland brevlådorna i nästan en timme.

Hem igen för att hämta Nioåringen som skulle till basketträning. Viss kalabalik uppstod när jag upptäckte att jag hade lånat ut hans basketskor till en luleåtjej på besök, men jag har ju en och annan sko på lager. Det ordnade sig. (Källaren.) När Nioåringen spelade basket, åkte jag med VBK-Kicki till ett hus som hon ville köpa. Det hade skyddsrum! Ovan jord! (Bilder kommer i morgon.)

Snabbt tillbaka till basketen, snabb leverans hem, snabbätning av gårdagens rester och en semla samt snabb färd till en föreläsning om coachning med glädje.

Nu är klockan plötsligt för mycket; jag skulle inte ha motionscyklat.

22 kommentarer

Jag har tid över! (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 21 februari 2007 01:25

Det här är helt sanslöst! Jag har fritid! Jag har tid över! Jag somnade igår klockan tre på eftermiddagen! Jag har läst en bok – från början till slut utan paus! (Ninas resa av Lena Einhorn.)

Som gräsänka med endast två barn hemma kan man ju rent av plötsligt finna sig själv pillandes navelludd. De två barnen som är hemma är snart 15 år och snart 13 år och har ännu inte kommit in i trotsåldern. På sin höjd kan jag få ”nej” eller ”varför då då” samt kanske ”stöhn” (med simultant stampande i golvet). Sådant där tar ju ingen tid alls. Vad som tar tid är uppenbarligen de fyra som inte är hemma. Som när

min djefla man ideligen ska ha idé- och spånmöten i vår firma,
Nioåringen vill diskutera livet, planeterna och matematikens under
Sjuåringen har pysslat fram pappersklipp på 260 kvadratmeter
Fyraåringen har hittat min mascara.

Idag strosade vi omkring på Coop så länge att jag till och med började titta på sakerna jag skulle kunna få köpa. (Nu är dessa bilder inte av förkrigskvalitet utan mer av mobiltelefonkvalitet, men man kan i alla fall klicka på dem om man vill titta lite noggrannare.)

Jättefräscha tomater.

Citroner som var fina för en månad sedan.

Det här är ju toppen, det här som kallas tid. Tänk att jag inte har tänkt på det förut.

—————
Här kommer en bonusbild när bloggerbludder behagar samarbeta igen; just nu är det bara tilt och error. Så här står det:

There were errors during upload.

The following images were not uploaded.

tomatludd.png : En tidsgräns överskreds när programmet väntade på en extern publicerare.

Vofför? Vabaha? Tidsgräns? Jag har ju precis deklarerat att jag inte har några problem på den fronten!

——
Uppdat:
Nu! Tomater med navelludd som påminner om Mördartomaterna anfaller. Hurra!

39 kommentarer

Liksom en dagbok på nätet: min måndag

Publicerat av Lotten Bergman den 20 februari 2007 00:15

Jahapp. Nu ska jag berätta vad jag gjorde igår.

Först insåg jag mitt i snöyran att juleljusen utomhus sitter kvar. I en grangirland, längsmed verandan och i ett par buskar. Är jag nu ensam i grannskapet om denna försummelse, denna synd och detta slarv? Men icke! Femton hus längre ner har Perssons kvar ett par lampor.

Sedan skickade jag iväg min djefla man med de tre minsta barnen på tåg till Skåne. Detta ivägskickande sker med jämna mellanrum och slutar alltid med att jag blir sjuk och alls inte hinner måla trappan, städa ur källaren, hinna ikapp tvättsorteringen eller sätta in foton i plastfickor. Något skumt har dessutom hänt med X2000-tågen, för Olle kan inte längre läsa och jobba åkandes i dem utan att bli åksjuk. Detta är frustrerande. Men det kunde ju vara värre, har det visat sig. Jag ringde när de hade kommit in i Småland.

– Hur har ni det? sa jag.
– Sjuåringen kräktes i mittgången för en kvart sedan. Nioåringen kräktes över hela sig för två minuter sed… vänta. Fyraåringen behöver kiss… oj. Nu behöver han inte kissa längre. Jag ringer senare!

På tåget fanns det inte en enda tvåldroppe – inte ens i restaurangvagnen. Ett par timmar senare satt de alla hemma hos farmor & farfar och åt köttbullsmackor med frisk aptit.

Nu kände jag mig lite illamående jag också, sådär av sympati. Men gick vidare med agendan.

I slutet av januari läste jag in texter på Sveriges Radio, vilket jag har gjort i ett par år. (Man kan lyssna här.) I en av texterna – den om semlor – skulle jag säga:

– Har ni hört att man kan dryga ut grädden med uppvispad äggvita? sa moster Kickan, vilket satte igång en het diskussion.

Men istället för att säga äggvita sade jag – två gånger till och med – gräddvita. Utan att själv höra det. Teknikern fick ringa hem och ge mig bakläxa, även om han först frågade om det verkligen skulle vara så där … Visserligen är jag inte riktigt rätt funtad, men någon måtta får det ju vara på förvirring. Därför var jag igår även på radion och gjorde en nyinläsning.
Det ser ut så här och är väldigt datoriserat. Jag pratar och pratar och markerar om jag läser fel och tar om och swåpp, är det färdigt.

Coolt, va, precis som en gammal kassettbandspelare? Man trycker ner (=klickar på) play och record samtidigt.

Ja, sedan spelade jag på kvällen basket med min onda, lilla stackars vrickade fot och var så himla kass på att passa, skjuta, springa och hoppa att jag till slut fick be om ursäkt för min närvaro.

Nu ska jag äta glass i sängen! (Som i den där filmen, ni vet?)

29 kommentarer

Proven var en prövning

Publicerat av Lotten Bergman den 8 februari 2007 11:45

I dagarna är det nationella prov i skolorna i Sverige. I förrgår var det prov i … något. Som jag har glömt. Kanske engelska? Idag är det svenska – alltså uppsatsskrivning. Fjortonåringen packade sin väska med en flaska vatten och ett äpple eftersom det är reglerna på hans skola: man får ta med sig en flaska vatten och en frukt.

– Tänk om jag hade kunnat ta med mig en melon! Och en dunk med vatten! Hihi, en melon!
– Vill du har råd om hur man skriver uppsats?
– En melon är ju också en frukt. Haha, sitta där och spotta kärnor när man skriver!
– Tänk på att ha en början, en mitt…
– Jaja, mamma, det kommer att gå bra.
– En gång i gymnasiet sku…
– Måste sticka! Hejrå!

Vad jag skulle berätta för honom var att jag en gång i gymnasiet förberedde mig till de nationella proven genom att i förväg skriva en dikt som jag tänkte klämma in i uppsatsen – oavsett vad uppsatsen skulle handla om. Den skulle vara lagom banal, men lite underfundig, tänkte jag. (Alla i sajbern ropar nu att de vill läsa dikten, eller hur?) Eftersom jag sparar på allt, har jag naturligtvis kvar detta mästerverk.

Vinden kom och blåste mig i nacken,
knuffades mot ryggen
och visade att det fanns liv.
Någonting levde.

Vinden försvann och jag kände ingenting,
bara en stor saknad.
Skulle jag leta
men riskera att finna något annat
– kanske en hagelstorm?

Vinden vände åter som en bris.
Men brisen blåste bra.

Ursäkta – jag vänder mig nu till Lotten, 17 år – men detta var ju bedrövligt. Allitterationerna till trots. Läraren (vars namn jag har förträngt) blev inte alls imponerad:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i längsta laget.”

Jaha, man bara lyder och gör bättre ifrån sig nästa gång. Läraren (samma som förra gången) blev inte imponerad denna gång heller:

”Möjligen tycker jag att uppsatsen är i kortaste laget.”

Däremot var jag en hejare på att installera mig mysigt när det var dags för prov och senare tentor. Åh, den ljuva tentatiden! Jag hade termos med te, jag hade kexchoklad och apelsiner, jag hade till och med lite bråttom att hinna äta upp allt jag hade med mig. Till varenda prov och varenda tenta har jag genom åren funderat ut snillrika sätt att smuggla in fusklappar. I armhålan? Usch. I trosorna? Dubbelusch. Anteckningar på armarna? Nejnej, jag skriver för fult. (Vilket den ovan nämnda läraren alltid påpekade. Ah, nu kom jag på, hon hette nog Sissela … tror jag.) Men det där med att fuska blev aldrig av – skrämd som jag var av den enda gången när jag verkligen försökte fuska.

Föga anade jag att jag i framtiden skulle göra nationella uppsatsprov varenda dag. Ni kommentatorer som har lärarrollen klagar dock inte på min handstil.

22 kommentarer