Etikett: barnen

Jag, Carl Larsson och garderoben

Publicerat av Lotten Bergman den 15 juli 2006 14:06

Jag vurmar som bekant för Carl och Karin Larsson.
Det här är en vanlig bild av Carl, med Brita på axlarna. När man går museirundan på Sundborn, får man veta att Carl Larsson gärna jobbade med barnen runt sig eftersom de inspirerade honom. Olle beslutade sig för att inte vara sämre och försökte skriva, redigera, prata affärssamtal och förhandla arvode med:

– Pappa! Kiss!
– Pappa! Pappa! Pappa! Pappa!
– Kolla världens största hundbajs!

Inte ens en kvinna hade klarat detta. (Många bollar i luften, simultanförmåga, yada yada, ni vet.) Med mig funkar det så här: jag kan göra en miljard olika saker på en gång. Jag kan borsta tänderna och vika tvätt samtidigt som jag pratar telefon och sätter upp en tavla. Jag kan stryka en skjorta samtidigt som jag kryddar kalops och letar efter min iPod. Jag kan peta näsan samtidigt som jag knyter skorna och kliar mig på ryggen. (Åh, vad jag ljuger. Jag stryker aldrig, lagar aldrig kalops och tycker inte om att prata telefon.)

Men så fort det är barn inblandade, blir allt som inte har med barnen att göra … helt misslyckat. Om jag torkar en näsa och svarar på frågor om varför månen är full, bränner jag garanterat kalop… köttfärssåsen. Om jag sätter på ett plåster samtidigt som jag svarar på varför mörka moln är kalla, hör jag inte ens att telefonen ringer. Hjärnan hårdprioriterar barnen. Men till saken nu!

Jag förstår att ni alla sitter och hoppar av otålig längtan efter mitt garderobsbygge. Det går inte snabbare, det går allt långsammare. Slow motion är rena rama racerfarten jämfört med mina dagliga framsteg.

Men jag jobbar i alla fall med barnen runt omkring mig.

9 kommentarer

Bio mittinatten

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2006 03:09

Klockan 23.59 var jag och fem ungdomar på tjuvpremiär av Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest.

Var det kul?
Ja. Jaa.
Var Johnny Depp sådär flirpig i den här också?
Jahadå.
Var det fler specialeffekter i del två?
Ja.
Spelade Keira Kneightley en fjompig, rädd kvinna i höga klackar?
Nej, verkligen inte.
Var Stellan Skarsgård ond som vanligt?
Nej. Men läskig.
Kysste de varandra?
Ja. Och, faktiskt … ja.

När jag ser vackra filmer som ”A Room with a View”, kan jag möjligtvis kolla in kläderna och … och … men, nej. Kläderna bara. Action, blod, humor och snygga karlar, here I come. Keira har skitigt, ofriserat hår och smutsigt släp på klänningen, allt är här precis som jag vill ha det. (Nej, jag har aldrig sagt att jag är en djuping.)

Nu har det ju precis i dagarna konstaterats att Keith Richards har tillfrisknat såpass från sitt koksträdstrillande att han kommer att dyka upp i del tre av Pirates of the Caribbean. Hur i hela friden ska filmmakarna möta mina förväntningar?

Jag vill ha en scen där Keith och Johnnys karaktärer dricker sig fulla på rom tillsammans, en scen där de sneglar på varandra och tycker att den andre beter sig underligt, jag vill ha en scen där de råkar hålla i något gitarrartat båda två samtidigt fastän det verkligen inte är en gitarr utan kanske en … öh, en pilbåge?

Ni som ska se filmen: var med i början, det är en mycket vacker första filmruta med ett gäng koppar. Och förresten, mannen som har en bläckfisks hy, spelas av Bill Nighy, som spelade stjärnan i bandet Strange Fruit i filmen med det löjliga titeln ”Still Crazy”, som ändå är en mycket bra film.

Hett tips: Efter eftertexterna kommer det en liten extra filmsnutt.

17 kommentarer

Hemingway och jag

Publicerat av Lotten Bergman den 26 juni 2006 07:47

När skriver man som bäst? Sockerhög av geléhallon och punschpraliner eller lite på pickalurven? Eller strax före midnatt på grund av solens avstånd från månen och stjärnornas position i jämförelse med tingens beskaffenhet? Eller bara liggande såhär på rygg i den äktenskapliga sängen? Före frukost.

Efter en hård natt med mardrömmar om tapeter som trillar ner, blev jag bryskt väckt av treåringens glada drill:

– Den är trasig! Den är så trasig! Trasig och vattnet bara swooooosch!

Då tänkte jag först att han pratade om Bästisgrannens verandatak, som vi numera har lappat med silvertejp och häftmassa. Men som fortfarande läcker in vatten så där swooooosch.
Har jag nu smugit upp på morgonen och i kraft av skaparinspiration tagit en bild på verandrataket? Näppeligen.

Sedan tänkte jag att det nog var den där plastpoolen med sjutton småhål i, som jag åkte tillbaka med till Den Jättestora Affären igår. Den blev från att ha stått som en ståndaktig soldat platt som en pepparkaka så att vattnet bara … swooooosch.
Ett sådant välkomponerat, färgmatchat och rättvinklat fototillfälle – med fina kontraster mellan motivets runda former och bakgrundens skärpa – missar man ju inte i dessa bildkrävande tider.

Men si, det var det inte alls.

För det var ett rör i toan som hade sprungit läck så att det swooooosch läckte ut vatten och det ju såg ut som om någon hade kissat på sig och kanten.

Men det visste jag ju. Jag hade till och med igår kväll ställt en liten blå badkarsleksakshink under den droppande läckan. (Som alltså hade vuxit till sig.)
En installation. En happening. Ett foto.

Fjortonåringen karvade ett hål i ett blått skjutvapen, hämtade upp stora fruktskålen och ledde vattnet på avvägar. Men eftersom det då droppade plopp-plopp-plopp som skulle kunna väcka den kroppsarbetande modern, installerade han en ljuddämpande rutschbana av lego.

Skriva före frukost? Jo, titta, det går an. Fast liksom Hemingway efter ett par whisky känner jag mig lätt yr. Att vänta med frukosten är liksom döden på förmiddagen.

”I love sleep. My life has the tendency to fall apart when I’m awake, you know?”
Ernest Hemingway

29 kommentarer

Hej dagboken!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 juni 2006 00:19

Inte vet jag hur det kommer sig, men jag minns banne mig inte många midsomrar. En gång i tjugoårsåldern trillade jag visst in i en taggbuske på midsommarafton och tvingades på midsommardagen vindsurfa. I saltvatten. Never more. Never more.

Vildare än så här blir det inte nuförtiden. Vi cyklade alla elva lagenligt iförda cykelhjälmar (utom Bästisgrannen, som borde föregå med gott exempel men är dotter till en polismästare och som därför revolterar och luftar sin propra frisyr) genom denna idyll, vilket är obegripligt eftersom vi bor i en mellansvensk f.d. industristad och alls inte ute på landet.

Jag tyckte plötsligt idag för första gången någonsin att nationaldräkterna var fascinerande vackra och avundades dem som kunde alla stegen utan att ens viskande mumla en-två-tre-fyr, en-två-tre-fyr … Håller jag på att glida in i en äldre generation? Tänk om jag plötsligt vill köpa knätofsar.
Varför valde jag Olle att dela livet med? Jo, för att han på midsommarafton utan knot tillsammans med främmande människor leker Prästens lilla kråka som precis här på bilden har kört ner i diket. Jag får stå bredvid och titta på sådär vuxet. (Och längta efter knätofsar?)
Sedan söp vi oss redlösa och somnade mellan filtarna, kaffetermosarna och Små grodorna.

När vi hade kvicknat till, dukade vi inomhus upp till fest med min farmors porslin från 1922. Bästisgrannen envisades som vanligt med att ställa fram blommor på bordet hela tiden. De tog upp så mycket plats att maten inte fick plats. Ett oskick med dessa eviga blommor, tycker jag. Knätofsar, däremot, de … förlåt, nu drömde jag mig bort.

I år blev det ingen midsommarstång med Godzilla i toppen – det regnade helt enkelt för mycket. En nioåring och en sexåring arrangerade däremot en ministång med pinnar och tejp samt hawaiikransar i krepp-papper från ett maskeradstrandbasketlagsparty.

Förra året frågade jag mig själv (vilket var dumt eftersom jag inte hade några svar):
Hur tänkte Shakespeare? Puck hällde förtrollad blomsaft i fel persons ögon och då blev denne kär i fel person som i sin tur redan var kär i fel person. Men borde de inte istället ha sovit på sju sorters blommor? Själv ska jag sova på knäckebröd, lego och tandborstar.

9 kommentarer

Ur led är … tiden?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 juni 2006 10:21

I morse flögs vi 36 år tillbaka i tiden på börssidorna. Normalt sett slänger jag inte ens ett getöga på dessa siffror i spalt eftersom vi äger 0,00 % aktier i detta hushåll.
Spännande. Via rigorös faktakontroll kan jag tala om att det var i januari 1970 som John Lennon klippte håret (Yokos fel förstås), Hylands Hörna återkom efter en paus och maximodet avlöste minimodet.
Bildtexten under lyder:
På bilden ovan ses en ensemble i ylle-jersey från SCAN-MAN. Lediga, funktionella kläder, men självklart mest efterfrågade av de unga herrarna.

Unga herrar till skillnad från äldre män, alltså. Längst ner i den gula rutan (klicka på bilden om ni vill läsa själva) står det ”Med midi-lanseringen ansågs tonårsdiktaturen inom modet åtminstone tillfälligt vara avskaffad.”

Jomenvisst.

Nu till ett annat tidsdokument: hälarna. De får vara med om mycket. Treåringen kallade hälen ”den jättestörsta tån” när han var mindre, de gör ont på mig (inflammation i slemsäckar någonstans) och får orienteraren Olle att stöna och stånka eftersom de spricker upp i Marianergravar.
Min häl, len som en barnrumpa. Kanske rinner slemsäckarnas innehåll ut på utsidan som lotion?
Olles häl. Fotografen ryggade kraftigt tillbaka av åsynen, varför skärpan istället hamnade på orienteringssåret på andra benets vad.

Tiden går och modet skiftar, men hälarna består.

33 kommentarer

Morgonritualen

Publicerat av Lotten Bergman den 14 juni 2006 09:41

– Gomorron lilla sexåring!
– Jaaa haaaaar treeeeee myggbett hääääääär som jag fick när jag fastnade i hängmattan igår!

– Gomorron lilla treåring!
– Ja ha trilla från sängen å så ha ja en jättestor bula häääääär!

– Gomorron kära åttaåring! Har du plåster på näsan?
– Ja, treåringen trillade ur sängen klockan fyra och då hjälpte jag honom men då sa han att jag skulle sova i hans säng och när han hade somnat sparkade han mig på näsan så att det blev näsblod sååååå hääääär. (Visar med armarna som en storfiskare.)

– Gomorron, Bästisgrannens sjuåring!
– Jag har varit uppe med åttaåringen och treåringen hela natten och så slog jag huvudet i sängkanten häääääär när jag skulle hämta en kudde.

– Gomorron nyblivna tolvåringen!
– Jag har skavsår hääääär, häääääär, häääääär … Dumma orientering!

– Gomorron buttra fjortonåring!
– Jag har drabbats av galopperande intifadan … intafaga … inpa … impatigo! Häääär.

– Gomorron, Bästisgrannens tioåring!
– Min blåsa … stomipa … stopani … stomatiten i munnen gör oooooont! Hääääär.

– Kära barn! Följ inte med främmande karlar, svär inte i kyrkan, snyt er inte i händerna och ha hjälm. Och den som i fortsättningen talar om att det gör ont någonstans, måste böta genom att springa ett varv runt huset och sedan badda min panna med ett kallt omslag!

20 kommentarer

Denna morgon – ett liv

Publicerat av Lotten Bergman den 15 maj 2006 09:55

Man vaknar till en ny dag och tänker inte för en sekund på vad den kan bära i sitt sköte utan försöker bara uppbåda lite krafter till vad som komma skall.

Havregrynsgrötsgalning är jag, men än har jag inte fått i mig en enda sked. Telefonen ringde i vårt elvamannakollektiv redan klockan 07.01 och störde grötkoncentrationen. Jag hörde Olle säga:

– Nämen oj, har Molly rymt!

Bästisgrannen har på sin tomt en kaninbur med en tråkig kanin som heter Molly – men är en killkanin egentligen. (Jag tror att det är deras bidrag till genusdebatten.) Kaninen hade rymt och skuttade omkring på gräsmattan och levde livets glada dagar.

Bästisgrannens make – Skotten – satt samtidigt och gnuggade gruset ur ögonen och funderade på vad han skulle få vara med om idag, på sitt jobb som fångvaktare. Flera gånger har det hänt att han och insatsstyrkan på fängelset på konstiga tider har fått rycka ut på upplopp och … rymningar. Hörde han att Molly hade rymt? Nej, han hörde att telefonen ringde på en konstig tidpunkt, och att Olle sa:

– Nämen …. mhfnnf … ffnpprk RYMT?
– Va? Vad? Hur? När? Vem? sa den halvklädde Skotten som med adrenalinögon hade rusat in till den leende Olle, som strax associerade händelsen till Glencoemassakern 1692.

Så satte jag mig med en text som ska handla om hur kul det är på banken, medan Olle försökte få ordning på en text om polymera plaster. Bara en liten stund skulle vi jobba, bara medan dagisbarnen petade i sig frukost. Då rusade Fjortonåringen in:

– Jag hittar inte mina skor!
– Ta mina, sa jag.
– Jag hittar inte mina nycklar!
– De hänger på Treåringens krok i hallen.
– Hejdå!

Klockan var nu 08.23. Då ringde telefonen.

– Hej, det är från dagis. Vi har glömt att tala om att Sexåringen ska åka buss till teaterföreställning. Om fem minuter. Men bussen kör ju förbi ert hus om sju minuter, så då kan ni väl stå där?

Jag sneglade på Sexåringen som med morgonrosiga kinder iklädd pyjamas åt en leverpastejmacka vid köksbordet.

– Javisst, det går jättebra!

Klockan 08.28 ringde telefonen igen. Det var Fjortonåringen:

– Jag har punka! Jag har punka! Jag kommer att komma försent till skolan! Jag har bara cyklat halvvägs! Det är galna spansklärarinnan första lektionen!
– Ta det lugnt, lås cykeln, halvspring till skolan, det kommer att ordna sig.

Jag flätade håret och borstade tänderna på Sexåringen ute på busshållplatsen, satte Treåringen på cykeln och leverade honom till dagis prick klockan nio.

Klockan 09.11 ringde min mamma.

– Din bror är sjuk och vägrar gå till doktorn. Jag är orolig.

Fem samtal senare hade jag pratat med Broder Jakob, som har legat i lunginflammation och knaprat olika antibiotikum sedan Valborgsmässoafton, talat med hans flickvän, resonerat med akuten i staden där han bor och ordnat en akuttid hos hans husläkare. Broder Jakob blev förstås arg och sade att jag var en mästrande storasyster, men vad har man annars storasystrar till?

Då knackade det på dörren. Det var hantverkarna som river i Bästisgrannens hus.

– Hej, det springer omkring en liten kanin i trädgården, vet ni om det är deras?
– Olle! Tar du kaninen igen?
– Men jag har deadline på två texter om fem minuter!

Slutpoäng: Jag har inte kommit ur pyjamasen än, vilket måste ha roat dem på dagis. Mot havregrynsgröten!

16 kommentarer

Barnen talar

Publicerat av Lotten Bergman den 9 maj 2006 00:07

Vår sexåriga prinsessa kommer mot mig i ett moln av rosa tyll och glittrande diademdiamanter.

– Mamma, kan du inte klippa bort den där killgrejen?
– Killgre…?
– Ja, den som hänger?
– Killgrejen som hänger? (Hjälp, ta bort mig ur associationsfällan, jag vill inte vara med!)
– Ja, den är bara i vägen.
– Men vad menar du? Kan du … hm … visa mig?
– Ja. Kom här. Den här!

Och så pekar hon på en boxningssäck som hänger från våningssängen. Men nej, den klipper jag inte av, den slår jag ju på ibland. (Jag nyligen lärt mig att man när man ska slåss med knytnävar absolut inte ska ha tummen inne i näven, för då kan man bryta den! Tummen ska hänga som en blindtarm på utsidan av fingrarna.)

– Nej, boxningssäcken får hänga där. Ska jag lära dig hur man boxas på den?
– Varför det? Mamma, man ska faktiskt inte slåss.

Ok. Bara tio minuter senare hör jag Treåringen, som sitter ensam och leker med sina dinosaurier. Han förklarar med klar och tydlig röst för en dinosaurie som på något sätt behöver sättas på plats:

– Du måste förstå. Lyssna nu. Alla killar är King Kong och alla tjejer är Mamma Mu.

Himmel och pannkaka. Tänk om könsrollspolisen kommer och tar mig.

13 kommentarer

Tvångströjor

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2006 11:30

När man är berusad, har man liksom en tvångströja på hjärnan. Fast den är ju selektiv, det enda den hindrar är sådant som man i vanliga fall sköter med den äran. Sj-ljudet till exempel.

När man får mjölkstockning, sätts en tvångströja på tankarna. Man sitter med fetvadd och fallskärmsbehåar och gråter i feberdimmor och kan inte tänka på något annat än den där stockningen. (Jag tror att det är likadant med t.ex. tandvärk, men si det har jag aldrig haft.)

När man faller nerför en trappa och landar på armbågarna och läkningen går så här förfärligt långsamt, ja då sitter tvångströjan i armvecket. Jag är rörelsehindrad, men bara lite och ganska sällan. Under en halvtimme i morse, fick jag dock bita ihop och som när Anja Pärson åker störtlopp med knävärk eller Björn Borg spelar trots en sträckt magmuskel gå i mål ändå. Eller som när Foppa bara ska kliva ur sängen. Rörelsemönstret är klumpigt och begränsat och mina annars yviga rörelser är satta inom parentes.

Barnen och jag (Olle är i Skåne) vid frukostbordet kl. 07.14:

– Det var värst vad lite vi har att äta! sa jag.
– Gröt! sa Elvaåringen.
– Ja. Och en liten bit ost. Inget smör, inget bröd, ingen fil, ingen skinka, ingen frukt, inga grönsa… jisses. Det ekar ju i torkskåpet!
– Kylskåpet, mamma.
– Mmmm.
– Mamma! Vet du att idag ska jag ha matsäck. Både till förmiddagsfika och lunch och eftermiddagsfrukt, sa åttaåringen.

Talande tystnad. Kl. 07.16:

– Sätt på vatten! Sätt i pasta när det kokar! Tycker du om pastasall… Aj! Armbååååågen!
– Andas, mamma!
– Jag åker till affären! Hacka … tusan, vi ihar inget att hacka! Jag åk… aaaaaaj!
– Jag kan blåsa!
– Åååå. Tack. Du gör dig i ordning, borsta tänderna, packa gympapå… aaaaj! Om jag inte är tillbaka innan du måste gå till skolan, så gå ändå! Ni andra: kolla så att Sigge inte rymmer!

I bilen lyckades jag slå än den ena, än den andra armbågen i allt man kan slå dem i och växelspaken var trög som klistervalla. Inne i affären satt alla hyllor på armbågshöjd och jag rörde mig – inte helt olikt Anja – mellan hyllorna, stönandes.

Hemma igen. Kl. 07.42.

– Blanda! Skär av den! Ta den här! Aaaaj! Får du upp den här burken? Så!
– Vi hann!
– Vi hann! Hejdå! Ha så rol… aaaj!
– Andas, mamma!

Frågan är om det inte är läge för en riktig tvångströja, nu slår jag ju upp skadan och försvårar läkningen precis som Ljungberg gör hela tiden.

22 kommentarer

Döttrarna

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2006 08:05

Alternativa rubriker:

Målgrupp 1: Ni vet när man ibland har något annat för sig och inte har kontroll på vad barnen hittar på?

Målgrupp 2: Ibland när man inte riktigt har stenkoll, hittar barn på saker som man inte har en tanke på att de skulle kunna hitta på.

Målgrupp 3: Även om ni inte minns det, så var det faktiskt så att era barn ibland hittade på ofog som ni inte hade gett dem befogenhet att hitta på.

Målgrupp 4: Minns ni hur kul det var när föräldrarna inte hade en susning om vad ni hade på G?

All right. Nu har vi etablerat situation. Mina döttrar strax före solnedgången igår kväll:
Elvaåringen står nedanför den mystiska eken som inte växer utåt som Sparbankens ek, utan uppåt. Den tappar dessutom inte sina höstlöv förrän de nya poppar ut på våren. (Ungefär som sexåringens tänder.) Och ja. Det är sexåringen som sitter där uppe. Det är tydligen enkelt att ta sig dit, vi har inte bara en, utan två repstegar som leder upp till de nedersta grenarna. (Och panelbrädorna har legat där sedan i höstas, vi veeet.)
Elvaåringen står där nere och diskuterar höst- och vårlöv med sexåringen, som i alla fall har fått på sig pyjamasen så här på kvällskvisten. Det gröna? Det är en krattas krattspret. Ni ser att den fortsätter i en pinne, som sexåringen håller i.

– Jag ska bara kratta ner löven! är hennes förklaring.
– Men hur fick du upp krattan? undrar elvaåringen.
– Vaddå, jag bara höll i den! svarar sexåringen självklart.

Astrid Lindgren sade många gånger att det var en sorgens dag, den dag hon plötsligt kunde låta bli att klättra upp i ett befintligt, stationärt träd. Jaja, vi är inte i närheten av denna dag än i den här familjen.

Sönerna? De satt samtidigt lugnt och stilla och läste varsin bok.

14 kommentarer