Ibland måste man diskutera, bråka, slåss, gräla, övertyga eller övertala. Ni kan tänka er replikerna före och efter dessa uttalanden:
– Jag vill inte duscha! Usch för dusch! sa Fyraåringen.
– Jag tänker aldrig mer svara i telefon! Så pinsamt! sa Tolvåringen.
– Varför får pappa sova middag medan jag inte ens får sitta ner och vila? sa Fjortonåringen.
– DET ÄR MITT HÅR OCH MINA FLÄTOR! skrek Sjuåringen.
– Nej tack, mamma, jag dansar hellre med mina jämnåriga kamrater, sa Nioåringen.
Vilken replik funkar bäst och vinner? Den sista förstås. Nioåringen har förstått att om man låter väluppfostrad och använder lillgamla ord, så blidkas föräldrarna och propsar inte längre på disco i köket. Tolvåringen kommer däremot att sättas på telefonsvararinternat, Fjortonåringen kommer att få en föreläsning över kroppars åldrande och ungdomars allt större behov av vila, medan Sjuåringen i flera år kommer att fortsätta diskussionen med sin storasyster om flätornas utformning.
Fyraåringen? Nej, den fajten tar vi sällan. Vi kommer förmodligen att i barnens framtid få stå till svars för hemska barndomstrauman eftersom vi alltid lyckas kollra bort trotsåldersbråken med distraherande åtgärder.
– Du vill inte duscha? Vad synd, för idag tänkte jag att du skulle få duscha med paraply.
– Jag vill inte … va? Pallapry?
– Jaa. Men vi kan ju duscha med paraply en annan dag då?
– Nej NU! Pallapry!
Fotnot: Ja, paraplyet inköptes av färgkombinationen att döma ungefär 1992.
Hm, vad väluppfostrad lillkillen är, eller mellankillen kanske man ska säga. Bra med självständighet att det är sina egna flätor och sitt hår. Det försökte jag med skrika när jag blev pottklippt som liten. Nåja, nästan iaf.
Duscha med paraply? Något väldans nytt och ohyggligt pedagogiskt måste jag säga. Alternativet är att denna underbara morgon bara ställa ut kotten i det vedervärdiga vädret så blir han ren. Usch för vädret. Men, nej, jag lovar att jag inte ska ställa ut stackaren i snö om jag får barnvakta.
Totalt omöjligt wv för dagen.
Blev luen ren? min egen son är alldeles förtvivlad när vi tvingar honom till frisören. Han vill så gärna ha långt hår medan jag tycker att han ser förskräcklig ut. Är det ett ingrepp/angrepp på hans integritet att tvinga honom att ha kortare hår?
Coolt, jag kan svara på barnuppfostringsfrågor här idag!
Han blev ren. Poängen var för Fyraåringen inte att han skulle duscha torr, utan bara att det var så himla kul att få stå där med paraplyet.
Tvinga barn till frisören? Ptja, en kompromiss är ju aldrig helt fel? Man behöver inte tvinga, man kan ju komma överens på något sätt. Integriteten sitter ju oftast inte i håret … om man inte heter Simson.
Å, den där duschvägrartiden, den har ett nostalgiskt skimmer över sig för min del. Med tre tonåringar i familjen och bara två duschar önskar man ju nästan att de kunde börja duschvägra lite grann igen.
Duschvägra?
Mina två är tvärs emot, de kan stå i duschen tills det växer simhud mellan tårna på dem – en evinnerlig tur att vi har centralvärme & inte behöver oroa oss om att varmvattnet ska ta slut.
Kommer aldrig att vis dom den där dusch-med-paraflax bilden, då flyttar dom nog in i badrummet…
😉
Mjölgumpa: Inte förverkliga sig själv genom barnens hairdos. Begår sonen ett brott mot din föräldraintegritet när han ser för taskig ut i håret?
Jag kan bara säga att kompromissa är svårt. Sist fick han behålla längden i nacken, fy va hemskt. Han gråter ca en gång i veckan över sitt korta hår. Han säger att han vill vara en hårboll. Förklara för mig hur jag ska kompromissa Lotten.
Hur gammal är hårbollen? Jag är strängt funktionell när det gäller hårlängder: Ska man ha långt hår får man sköta om det, tvätta det, borsta det, inte låta det hänga i maten, använda hårband när man sportar så inte händerna är upptagna med att fösa undan testarna… Funkar det inte får det bli klippning. Men argumentet ”fult” tycker jag personligen inte duger. Hur gammal är sonen?
Moster Mjölgumpa!
Precis som Cruella skriver, så kan han ju faktiskt få se för taskig ut i håret om han vill. Precis som mina barn ibland får gå till skolan i för långa naglar, omaka strumpor, smutsig overall och sneda flätor. Det har ingen dött av. Risken är förstås att barnen blir retade, men (och här kommer integriteten in igen!) — det kanske de å andra sidan inte alls blir …
Men.
Om ni har olika åsikter om frisyren, ska han kanske lära sig att ta fajten? (Jisses, hur gammal är grabben? Det är ju viktigt i sammanhanget.) Ni diskuterar frisyren så att han förstår hur du tänker, och så kompromissar ni genom att du får något helt annat än snygg frisyri utbyte kanske? Du får ju om inte annat ett mått på vad den i dina ögon fula frisyren är värd för honom. Dammsugning i ett halvår? (Avd. ”Tortyr och utpressning”.)
Nejmen hörni, det här är ju jättesvårt i skrift och på geografiskt avstånd!
Han blir tio i sommar. Och det är ju inte alls så att det hänger i maten, jo om han lägger huvudet i tallriken. Men jag tycker inte att hans hårkvalitt passar till långt hår, visst låter jag dum nu? Men det är så styvt och rakt. Tycker att långa hår ska vara lite mer flygiga. Det ser bara så tråkigt ut.
Lotten:
Jag ska faktiskt ta och fråga honom vad han vill göra i utbyte för att ha håret långt.
Tio år. Hm. Går i fyran. Hm.
Ta fajten, men låt honom ”vinna” genom att få uppoffra något och så försöker du att strunta i ”det fula”.
Broder Jakob gick i ett halvår (i femman tror jag) i en och samma collegetröja. Den tvättades och var alltid fräsch som en blombukett, men han vägrade ha på sig något annat än denna gula tröja med ett tryck föreställande Tvillingdeckarna.
Jag måste fråga mamma om hon minns eventuella diskussioner kring detta.
Förtydligande: Var listig!
Det får ju inte bli en utpressningssituation, för i sådana fall betalar polisen inte lösensumman utan skjuter sig in i kidnapparnas gömställe så att alla döden dör.
Du är en förhandlare. Som Kevin Spacey.
Jag tror jag ska också prova! Bara inte flickorna hittar sin mamma i duschen med pallary!
Varför fick jag inte veta för tre år sedan, jag hade sjå med att få in dom i duschen!
Jag fick inte ha långt hår när jag var liten. När jag berättar det för mina barn (samt att jag inte fick göra hål i öronen och gå på skoldisco, ja detta var i Småland på 1800-talet) så reagerar de ungefär som om jag fått lära mig katekesen utantill och bära livstycke mamelucker. Jag säger bara: Låt grabben ha vilket hår han vill! Utan motprestationer. Det är väl hans hår! Stripigt långt hår kan för övrigt vara jättecoolt, lite som Kurt Cobain eller Iggy Pop kanske.
Den enda tänkbara kompromissen tycker jag för övrigt är att om du får bestämma över hans frisyr så ska han få bestämma över din.
ja du har nog rätt Översättarhelena. man ska väl få bestämma över sitt eget hår. Men jag ska ändå försöka med att om han håller sitt rum städat så ringer jag inte till frisören.
Moster M: Det tycker jag låter som en utmärkt idé. Förlåt om jag överreagerade lite.
Haha! Jättebra! Han får bestämma över sin mammas frisyr!
Jag förstår att ni undrar över varför man i mina ögon och bakom håret undanstoppade öron inte kan låta barnen ha vilken frisyr man vill. Jag har svårt att formulera denna min åsikt eftersom jag är så rädd för att bli missförstådd.
Men barn måste på få möta motstånd. Inte alltid, men ibland. De måste träna sig på att kompromissa och de måste träna på att visa hänsyn och de måste få höra föräldrarnas åsikter … om föräldrarna har åsikter. (Nej, det är inte alla föräldrar som har åsikter.)
Översättarhelena (som har jättelångt hår) — varför fick du inte ha långt hår när du var liten? Eller var det bara accepterafaktaåvatyst?
Jag då? Jag fick göra allt utom att tälta med främmande killar när jag var 13 år. Jag fick sköta mig själv, göra läxorna om jag ville, åka vart jag ville bara jag fixade det själv.
Och jag är jättejättejättedålig på att hantera motgångar.
Tidigare kallade vi sonen för hans pojknamns feminina form ibland för att indikera att det kunde vara dags att klipa sig. Inte konsekvent och inte bland folk, utan bara för att väcka tanken.
I somras var hans hår ner på axlarna i stil med ”tonåringen” i ”tredje planeten från solen”. Sen kom han på att han ville ha nacken kort, men fortfarande kunna sätta luggen bakom öronen.
Sagt och gjort: han samlade ihop till en hästsvans och klippte av den. Det såg förfärligt ut, men han ville ha det så.
Inför jullovet drog en tjejkompis igång en insamling för att han skulle gå till frisören.
Vi föräldrar tillfrågades om vi ville sponsra.
Först kändes det som Amerikapengar i Katthult: kan man inte få bestämma själv om sin frisyr??
Men sen såg jag det som ”Han är så pass viktig att det finns de som bryr sig om hur han ser ut och till och med är beredda att sponsra förändringen”. Hurra! Någon ser honom!
Men principen är att man får bestämma själv om sin frisyr, sin klädstil och eventuella hål i öronen.
Övrig piercing och tatuering stoppas dock.
Fast när dottern ville färga håret blått lyckades jag få henne att förstå att somliga dagar skulle hon vilja ha det ogjort. Den uppmärksamheten kan man söka de dagar man känner att man orkar. Det blev (mer konventionellt revolutionärt) rött.
Vi gick igenom ekluten som föräldrar 1962. Vår äldste var då drygt två år. Han lärde sig tala tidigt. Han sov gott om nätterna, vaknade prick 06.00, satte sig upp i sängen och yttrade med bestämd röst:
Inte kissa,
inte bajsa
inte bada.
Så småningom kom jag att arbeta inom barnpsykiatrin – det var mitt i -68 köret…
Jag fann tröst i en essäsamling som skrevs av Sveriges första barnpsykiatriprofessor Anna-Lisa Annell.
Hon diskuterade där VAD som var förhandlingsbart.
Hon gjorde en prioriteringslista
1.somatik
2.etik
3.estetik
4.etikett
Somatik handlar om överlevnad (soma=kropp)
dvs regler för att barnet överhuvudtaget skall överleva…
t.ex trafiken men även tonårsflickor som vill lifta!
Man kan också tänka sig att rengöra ett sår hos en trilskande 4-åring!
Etik är ju ung 10 Guds bud inte stjäla, inte ljuga, inte skada andra människor eller djur
Estetik handlar ju om att man inte skall vara motbjudande, lukta illa äta slafsande mm
etikett ja ”fint sätt”
Det gäller att hävda 1+2 i FÖRSTA hand
Som hon skrev: Det hjälper inte att barn har ett perfekt bordskick om de stjäl som korpar.
I pre- och pubertet får man ibland koncentrera sig på 1+2 …
Hos en tioåring kan det ju vara BRA att inleda en dialog kring utseende, ett exempel på att man BRYR sig, men SAMTIDIGT att de har, efter argumentation för sin sak, möjlighet att bestämma själv!
Sedan finns det en annan synpunkt som jag fått från en annan mentor: professor Sture Siwe.
Han sa´under en av sina föreläsningar på 50-talet:
Barn skall ha en bra miljö.
Väluppfostrade barn blir omtyckta av sin omgivning.
Alltså skall barn vara väluppfostrade…
Jag hade långt hår när jag var liten (ca 13). Jag var den enda killen i våran helyllehögstadieskola som hade långt hår. Min morsa var inte det minsta nöjd med att jag hade långt hår. Men hon lät mig ha det. Hon påpekade då och då att det såg fult ut och pekade på snygga frisyrer om hon såg någon i någon tidning. Men hon lät mig ha kvar det långa håret så länge jag ville.
Det tycker jag var en bra metod. Jag tror jag kommer att göra på samma sätt om jag hamnar i situationen att jag tycker att min son har en tråkig frisyr.
Medan jag filade på detta inlägg, hann cecila n
publicera sitt inlägg.
Det är ju en illustration till hur Annells recept kan tillämpas!
I vårt eget uppfostrande av tre söner upptäckte jag att den stategi jag tillämpat när de var 0-10, måste omprövas när de lämnar den sk ”latensen”.
Life´s second chance to parents!
Lotten: Jag har också erbjudit motstånd (somliga skulle illvilligt kalla det ”tjat”) kring framförallt elvaåringens frisyr. VARFÖR inte frisör? Den allt överskuggande anledningen till att inte vilja klippa sig var att han blev olik sig. Ja. Det spegeltraumat minns jag själv men frågan är om det är ett vattentätt argument? Jag släppte visligen frisörhotet den gången MEN utövade påtryckningar om praktisk skötsel och hårband. Nu är han mognare och ville i förra veckan gå och klippa sig. Inte kort nu heller, men betydligt mer vårdat. Och vad nöjd han blev! Möjligen hanterade vi den situationen alldeles rätt (vilket inte sker alltför ofta tänker jag i mina mörka stunder).
1993 på våren friade min man. Eftersom jag var gravid sattes bröllopsdatumet först till sommaren 1994. Under detta år passade han på att odla en fullkomligt förfärlig och långhårig frisyrvariant med hotet att han skulle behålla frillan även över bröllopet. Jag led nåt fruktansvärt av att dagligen behöva titta på en man som fick Gustav Vasas pottfrisyr att framstå som urtjusig men insåg snabbt att detta var hans kärlekstest. Skulle jag som är så estetisk i mitt sinne palla detta skulle äktenskapet överleva allt. Det har det gjort också, kanske tack vare att han en vecka innan bröllopet klippte sig.
Den Blyga: Jag ska kopiera och spara det där inlägget om det visar sig att det blir en liten här. Snygg uppställning, tycker jag.
Nu har jag inte läst klart hela tråden för jag blev så ivrig att tycka saker..
Varför måste han betala för att ha långt hår, käraste mjölgumpa och lotten? Varför kan han inte bara får bestämma själv helt enkelt, så länge han inte vill ha koskit i luggen? Tycker nog hans hår är hans!
NU har jag läst alltihop!
Jo Lotten, lära sig hantera motgångar är bra – men ungen ser ju att just när det gäller håret är det ingen vettig motgång att bara bli förbjuden att ha det som man vill (som sagt minus koskit, för det luktar). Att hantera rigida föräldrar är väl inget som får en att mogna?
Motgångar kommer ju i så många andra former (dumma polare, dåliga betyg, ingen snö när man har en fin kälke…) det räcker väl med dem?
Nejnej, han måste inte betala. (Det var det jag var rädd för att ni skulle tro när jag skrev.)
Sonen har ett smärre socialt funktionshinder, har inte fått riktigt klara besked på vad. Men detta innebär bland annat att han inte klarar av att sätta sig in i andras tankar och hur andra känner. Så det här med att jag ska förklara hur jag tänker det är ganska hopplöst Lotten.
Och precis som du så har han svårt för motgångar. Man tror många gånger att hela hans värld raseras vid minsta motgång.
Det här med städning togs inte mot med glädje. Han tyckte att det var ett mycket dumt förslag.
Fast jag tycker att det är ett billigt pris för städat ska det väl vara ändå.
Oj, vi skriver samtidigt.
Ok, förstår ni alltså vad jag menar? Man måste inte BETALA för att som barn få ha den frisyr man vill ha. Barnet måste lära sig att resonera och lyssna på motargument — om motargument finns. Sedan får barnet ha hövolm eller Gustav Vasa eller skatbo eller biljardbollar på huvudet, om det är det som eftertraktas. Men åsikterna ska fram.
Är jag begriplig nu?
(Den listiga Nioåringen har lärt sig att hantera sin rigida — och dansanta — mamma.)
Jag har två vuxna söner, idag 21 och 24 år och tro mig… det finns bättre strider att ta än vilken frisyr de vill ha. Man ska välja sina ”fighter”…
Det är ju helt riktigt, Susanne. Om man bara behöver slåss om hårklippning är man nog rätt glad ändå.
Mina barn är ju bara 4-14 år, och ingen av dem har än så länge börjat revoltera. Så egentligen är jag ju helt fel person att fråga — jag har inte torrt på fötterna och är i sammanhanget inte torr bakom öronen.
Nu hoppas jag att ni alla undrar hur jag revolterade mot mina föräldrar. Och mina syskon?
Orangeluvan stal ett paket godis i en affär när hon var fyra år.
Broder Jakob drack olovandes upp en hel flaska lättöl hemma när han var 13 år.
Jag skolkade jättemycket i tre månader i ettan på gymnasiet och skyllde på att min lärare luktade illa.
*alla drar efter andan av pur förfäran*
Lotten min vän, du är underbar som mamma!!!!!
Min son älskar att bada och duscha så det problemet har jag inte, och hans långa fina hår (se min blogg) är det hans mamma som vill att han ska ha kavr, och jag kommer gråta den dag han säger att han vill klippa sig…;o)
Trevlig helg!!!
KraaaaaM
M
Nu sitter nioåringen i soffan och stickar sig en lila lurvig halsduk. Låter det inte vackert.
Långt om länge så har jag lagt in en bild av min vinnartröja på min blogg.
Lotten! Jag skolkade OCKSÅ jättemycket tre månader i ettan på gymnasiet! Från gympan. Varför då? Jo, för att en ny spännande kompis hellre ville röka och gå på stan. Moget. Vid jul fick jag mitt livs första etta i betyget och sedan blev det andra bullar. Och inga cigaretter.
ursäkta ett enkelt o kort utro:
SINNESSJUKT ROLIGT!
ska aldrig glömma paraplykonceptet!!
hälsar alvas pappa med en babyoccuperad arm
Babyockuperade armar, aaah jag saknar babyockuperade armar!
(Snabbt fixat. Ni tror mig inte, men Fyraåringen använder ju våra armbågar som snuttefilt. Jag är just nu armbågsberövad och måste också skriva med en hand. Lovely.)
Men duscha med pallapry verkar ju jätteroligt! Kanske värt att testa?
Jag önskar att jag också kom på sådana roliga förvillelser i vardagsbekymren.
Pallapry är ju lysande!
Pallapryet var genialt. Hur ska jag nu översätta detta till engelska? Bumbrella…?
Jo, det var så att jag inte fick ha långt hår för att min mamma tyckte att det såg slarvigt och oordentligt ut. (Och det där var väl ett utmärkt exempel på en tautologi.) På nåt vis. Och det är säkert därför jag nu envisas med att ha ett opassande långt hår för min ålder.
Jag har opassande … allt. Jag vill klä mig som hon som var med i Så ska det låta idag, hon Caroline af Ugglas. Kortkort skotskrutig kjol. Och jag som inte ens kan sjunga.
Opassande trashbloggare, förenen eder!
Det var ingen tautologi, Helena, det var en litterär upprepning! Ett känt poetiskt stildrag… 🙂
Här har man i sjukstugan missat helgens bästa tips, paraply i duschen!
Vi har en i vårt hem som tror han är Samson och skriker i högan sky om man så ens bara föreslår klippning, men när luggen börjar hänga som en gardin för ögonen brukar jag hota med mina hårspännen och då går ett besök hos frisören bra men BARA om det är faster som är frisör och han får en röd klubba efter.
Hot, mutor och förhandling, är det inte just vad baruppfostran är?
°båda vinner° heter min metod. Innebär att även VUX får kompromissa litet.
°avleda° är en annan metod. Spela litet apa/buskis.
Små barn skrattar och glömmer ´trots ét
HH
F MF FF
BARNSPECIALIST
08. 42 999 41