Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Skottland dag 3: i bil och badtunna

Om ni har läst om dag 1, så vet ni att vi är i Skottland, och att vi under dag 2 gick omkring och drack öl i Edinburgh.

Under denna den tredje dagen åt vi frukost hos det fortfarande så förtjusande läkar- och universitetsprofessorsparet och tog sedan taxi för att hämta hyrbilen inne i centrala Edinburgh. Att jag nämner denna till synes oviktiga detalj är för att det var en sån där stor, svart taxi som man bara ser i filmer.

Våra väskor är som synes alldeles för stora för en tolvdagarssemester, men vår tanke är att vi köper skotska skor, rutiga regnjackor och högar med haggis.

Efter att ha irrat runt i ett parkeringshus med enorma varningsskyltar om att man faktiskt inte fick irra runt i parkeringshuset precis som vi gjorde, installerade vi oss i en trevlig hyrbil och satte iväg.

Vi lyckades hålla oss till exakt denna rutt trots att bilens lyxiga gps ideligen försökte få oss att vända och köra österut istället.

Vi stannade till vid turistfällan Loch Lomond för att njuta av naturen och äta något litet. Det blev ”The ultimate scottish cheeseburger” för 7 pund, som verkligen var ”något litet”.

Men va faan, sånt här åt vi ju 1977 och det gick så bra så. (Vi lyckades inte få en definition på vad som var det ultimata med burgaren.)

Precis när vi skulle beundra Loch Lomonds skönhet och läsa på alla skyltar om historien, förirrade sig ett litet knott in i mitt vänstra öga. Väl där gick den på husesyn, väjde för mina ivrigt krafsande fingrar och slog sig till ro under ögonlocket som en husockupant.

Men jag tog i alla fall en bild.

Nu till ett kapitel som handlar om bilkörning på serpentinvägar. Jag har suttit i mången bil där hela min kropp skriker NEEEEEJ och TA DET LUUUUUUGNT samt BROMSA, men min mun bara piper ett litet ”oj”. För som passagerare styr man inte, som passagerare har man ingen ratt att hålla sig i och som passagerare känns det som om man nästan redan ligger i diket och lider med sprucken skalle och brutna ben. Så här lät det igår:

– Kör lite försiktigare …
– I’m an excellent driver.
– Oj, här kommer en hårnålskurva!
– Jag vet.
– Ta det lugnt!
– Jag tar det lugnt.
– Nu plånkar bilen för att du bryter mot hastighetsregl… begräns… iiiiih!
– Äsch, bara lite grann.

(Känner ni igen det?)

Vi stannade till för att pusta ut alldeles vid Kilchurn Castle [kilkhurn kasl], som är en slottsruin som är så vacker att man aldrig mer vill gå tillbaka till bilen och aldrig mer sitta i baksätet som är stort som ett vardagsrum, men som man åker omkring i som en liten vante så fort bilen knycker till eller ett stort ”pot hole” dyker upp.

Kilchurn Castle vid nordöstra änden av Loch Awe, i närheten av byn Lochawe. Det byggdes runt 1450 av Sir Colin Campbell, men har förfallit sedan 1700-talet. Vill man inte bara köpa det och ta hand om det till döddagar?

Underligt nog överlevde vi bilresan ändra till Fyne Glamping, där vi bor i en liggande trätunna, stor som en friggebod. (Den kallas ”pod”, så man kan säga att vi poddar.) Skotten (som är den som kör som en biltjuv) bor i det intilliggande huset som ägs av hans syster – men huset är kontaminerat av katt och därför olämpligt för mig.

Mobilens självutlösare var inställd på 10 sekunder, men jag hann inte ens sätta mig ner innan bilden togs.
Efter kvällsmaten satt skottarna och Kicki och kollade i fotoalbum medan jag hittade ett praktverk om första världskriget – på franska.

Skottens syster hade löst sättainfoto-prokrastineringen (alltså att insättandet aldrig blir av) genom att ta ALLA bilder och sätta in dem i vilken ordning som helst i tio olika album. Bara som ett tips till er andra: det funkar utmärkt!

Panoramabild med systerns hus och Loch Fyne, som frekventeras av militärbåtar och delfiner samt sälar.

Fotnot
Knottet grävdes ut en timme senare ur ett blodsprängt öga som inte förstod vad som egentligen hände. Ögat är okej, men knottet är stendött och har begravts under högtidliga former i en temugg.

Share
7 kommentarer

Dag två i Skottland: Edinburgh till fots och tre pints

Solen lyste på mina ögonlock och en slaghammare slog sönder något väldigt hårt alldeles i närheten. Det var med andra ord dags att vakna till vår första riktiga dag i Skottland.

Frukosten hos läkaren och universitetsprofessorn var storslagen; den innehöll allt som önskas kan, men eftersom man inte ska prata med mat i munnen hann jag knappt äta nåt.

Sedan följde en av de jobbigaste dagarna i mitt liv – och detta för att jag försökte smälta in och bete mig som en skotte. Jag inleder med en barbild från kl 14 en vanlig måndag så att ni kommer i stämning.

För det första kan vi konstatera att jag var på en pub kl 14, för det andra att det var dagens tredje pub och för det fjärde att det var sån jädra ruljans på drinkar och öl att personalen inte hade en chans att hinna diska ikapp. På blanka eftermiddagen!
Runt denna snygga öl haglade skämten om ”head”, vilket skumpokalen heter.(Pub nummer två.)

Mellan alla pubbesök lyckades jag hålla mobilen så rak och fokuserad att jag kunde dokumentera något av all historia som Edinburgh serverar. Det finns t.ex. slott, gamla hus, en stor park, roliga människor, säckpipespelande unga pojkar i varenda gathörn samt skotskrutiga turistfällor.

”Heave awa chaps I’m no dead yet!”

Vid Paisley Close kollapsade 1861 ett hus på High Street. Räddningsarbetare började snabbt gräva i spillrorna, och till allas förvåning hördes en ung pojkröst från rasmassorna:

– Fortsätt gräva, grabbar, jag är inte död än!

Det var Joseph McIver som grävdes fram (35 personer inklusive hans fästmö dog) – och hans ansikte och citat är därför avbildat i stenen ovanför porten till huset som sedan byggdes på samma plats.

Nu kommer en dörrsafari som jag hoppas får er att springa ut och köpa färg pronto! (Det sägs att dörrprakten beror på att majoriteten av byggnaderna i Edinburgh är så gråa och trista. Invånarna har helt enkelt tagit själva tagit på sig färgpyntsprojektet.)

Blåa dörren: St Andrew’s and St George’s West Church.
Puben Albanach har på skylten till höger om den gröna dörren regler för uteserveringen. Längst ner står ordet ”Slàinte!” [slansjuh], som om jag har fattat rätt, betyder ”hälsa”. (Alltså ”skål!”. Vilket verkligen passade med dagens aktiviteter.)
Saint John’s Episcopal Church har den gulaste dörren jag någonsin har sett!
The Hubs röda dörr finns längst upp på Royal Mile (affärsgatan som leder upp till slottet). Bakom dörren finns lokaler som används av Edinburgh International Festival.
”Craig’s Close ser faktiskt ut att vara minst lika smal som Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan i Stockholm”, sa jag med kännarmin.

Vi svenskar må vara stolta över den jättesmala Mårten Trotzigs gränd, men den är faktiskt 30 cm bredare än Craig’s Close! (John Craig var en framgångsrik snickare under 1700-talet – och det var han som ägde gränden. Den hade tidigare ägts av massa andra män och har därför hetat bl.a. Denniston’s Close, Burne’s Close och Cant’s Close.)

Så här ska en damtoalett på en normalstor pub se ut! (Pub nummer ett.)
Den här toan på pub nummer tre var däremot dimensionerad för vidjesmala italienskor med stl 34 i både kläder och skor.
Oerhört fascinerande: tre fungerande telefonkiosker bredvid varandra. (Alla var dock lediga.)

Slottet i Edinburgh ligger så obegripligt högt upp att det enligt mig måste ha varit pyramidkännare från Egypten som rekryterades för bygget. (Jag hade fel.) Det borde vara helt omöjligt.

– Men … är det en hel by däruppe?
– Nej, det är ett slott.
– Ålrajt.

Slottet är byggt på ”Castle Rock”, som är resterna av en utdöd vulkan (som var aktiv för bara 350 miljoner år sedan).

Avslutningsvis kommer här en gräslig fontän, som faktiskt ser ut som ett slott. Nåja, inte ska väl jag komma här och påstå att något är gräsligt bara för att färgerna turkos, svart och guld inte riktigt faller mig i smaken. Så nu ändrar jag mig: det är en jätte*host*fin fontän!

Tydligen var man under den victorianska eran upprörd över fontändamernas nakenhet. Jag tycker att de är synnerligen välklädda.

Ross Fountain fick Edinburgh som present 1869 av William Henry Ross (rik vapentillverkare) Den stod och förföll i många år så att man nästan inte kunde se de fyra välklädda kvinnorna som symboliserar vetenskap, konst, poesi och industri – men med nyfunna pengar renoverades den till ursprungsskick och invigdes 2018. (Kolla här om ni vill se hur den såg ut före renoveringen – den hade en smutsgul ton som påminner om ”guldbron” på Slussen.)

 

Nu kommer en annan ytterlighet: modern arkitektur i form av en bajsemoji. Det handlar om ett hotell (The W Hotel), som är pyntat på ett sätt som lokalbefolkningen fann så hiskeligt fult att de lanserade en kampanj för att hotellet skulle få det officiella namnet ”Golden Turd Hotel”. De roligaste esteterna ville pynta byggnaden med ”googly eyes” dessutom.

Jag var väldigt långt bort, men ni ser bajsemojin precis i mitten av bilden. Här kan ni läsa mer!

Nästa projekt: hyrbil och vänstervriden körning!

Share
8 kommentarer

Mot Skottland!

Inte vet jag vilka resegudar som var inblandade i dagens buss-, tåg-, flyg- och spårvagnsresa med otalet rulltrappor instoppade här och där. För ALLT funkade.

[plats för hurrarop och fyrkerkerier]

Men om allt funkar, blir ju bloggrapporterna skittrista, så på sluttampen fick jag till ett rejält debacle både inledningsvis och nära målet. Min väska valdes nämligen ut efter röntgenkontrollen.

– Ja hejsan, du har en fällkniv i din ryggsäck, ser jag.
– Va? Har jag? Det kan inte stämma.
– Kolla här på bilden.
– Hm, det ser … det ser … ju ut som en fällkniv, sa jag.

Jag vet inte hur det gick till när jag på Arlanda försökte prångla med en fällkniv i handbagaget, men kontrollanten blev i alla fall väldigt, väldigt nöjd över fyndet. (Och jag bad om ursäkt. Många gånger.)

Insläppta efter alla kontroller skulle vi inta förplägnad.

– En caesarsallad och en öl! beställde jag.
– En sjuttifemma?
– Sjuttifemma? Ren sprit så här på blanka eftermiddagen, nej vet du vad!
– Nämen alltså en öl. En sjuttifemma.
– Jaha, jamen jatack, det låter gott.
– Det blir 399 kr.
– Gulp.

Ja, det visade sig ju att den där ölen alltså var på trekvarts liter och inte alls hette nåt med ”sjuttifem”.

Strax bakom mig satt en jätterödhårig man och två jätterödhåriga söner med varsin Ipad, och jag lyssnade med fladdrande öron eftersom

  • vi ju väntade på vårt plan till Edinburgh [eddinbra]
  • sönerna var jätteglada och pratade Texas-amerikanska
  • pappan var på jättedåligt humör, och talade grov skotska.

Tyvärr hann jag inte alls analysera situationen eller utröna varför pappan var så arg, för bakom mig satt även ett svenskt par och diskuterade varför planet som nyss var på väg att checka ut, hade återvänt till gaten och nu tömdes på väskor.

– Terrorhot va?
– Kanske nån som inte har kommit till gaten fastän väskorna är incheckade.
– Förmodligen en bomb i en väska, hehe.
– Sssssschhhhhhhh! Säg inte bomb!
– Ska du säga!
– Å nej, nu kommer väskor som ska in i planet!
– Jaha. Men då är det ju inte terrorhot.
DINGDONG! sa högtalaren. Gomorron, f’låt, gokväll. Personligt meddelande till [namn som jag inte kunde urskilja] på väg till Antalya. Kontakta gate F62.
– Det måste vara den som inte har kommit!
– Terroristen!
– Sssschhhh! Säg inte terrorist!
– Ska du säga!
– Ska vi verkligen sitta kvar här?
– Ja, vi är ju inte terrorister.
– Höhö, nääää. Sssccchhhh.

När jag lyssnade på terrorteorierna, såg jag att på taket till Arlanda finns det simbassängsstegar som leder upp/ner till andra taknivåer. Jag tänkte att det hade Tom Cruise inte gillat – alldeles för enkla att passera i jakten på bovar, banditer och terrorister.

Eller finns det en pool där upp?

Flygresan var som vanligt för trång och för varm och för lång, men förutom att en man snett framför oss nös och snorade samt skrällhostade sig genom 2,5 timmar, var det lugnt. Utom när jag gick för att kissa. Det knastrade till i högtalaren:

– Ja hallå. Viktigt meddelande till alla passagerare. Vi upplever stark turbulens, så får vi be alla sätta sig ner och spänna fast säkerhetsbältena.

Förmodligen såg jag skräckslagen ut när jag då mötte en flygvärdinnas blick.

– Ojoj. Tror du att du kan hålla dig? sa hon, men var liksom ändå beredd att släppa fram mig, in på toa.
– Ja herregud! sa jag och småsprang bort till min plats, för jag var verkligen skräckslagen.

Efter turbulensen och en enligt kaptenen ”ovanligt guppig landningsbana”, tog vi spårvagn in till Edinburghs centrum. Det var enkelt att blippa biljett, men svårt med våra lite för stora väskor. Personalen och enorma skyltar upplyste gång på gång:

– DET ÄR VIKTIGT ATT NI BLIPPAR AV ER NÄR NI KOMMER FRAM!

Och det var då jag upptäckte att jag inte längre hade mitt betalkort. Mitt resesällskap Kicki & Skotten hjälpte mig att tömma alla fickor och väskfack och påpekade att jag ju hade hål i alla mina persedlar och väskor. Jag började om sökningen tre gånger, men fick till slut inse att det var dags att börja leta efter numret där man spärrar kort. Och samtidigt inse att det då var ett jävla sätt att inleda en tolvdagarsresa i Skottland.

– €!#/!¢‰\‰¢€°°°!!!!! svor jag.
– Du har faktiskt hål i väskorna och du går faktiskt omkring med facken öppna ibland, sa Kicki.
– Excuse me, is this yours? sa en ung skotte och pekade på mitt betalkort som helt klart hade varit på rymmen och nu krupit fram från under ett säte.
– DAAAARLING! vrålade jag som i Absolutely Fabulous. I love you! What’s your name?
– Murray …
– I love you Murrey!

Här syns unge Murrey längst till höger på en i smyg tagen bild.

Nu ska vi sova några timmar i en lägenhet där en svensk läkare och en amerikansk universitetsprofessor bor! Gonatt!

Share
5 kommentarer

Dyra dahlior och anemiska anemoner

Jag är på mördarstråt.

Förr i tiden (till så sent som för två år sedan) brydde jag mig inte nämnvärt om växter – så länge det inte handlade om min mormors hibiskus (f. 1922) och min farmors porslinsblomma (f. 1918). Inte heller brydde jag mig om trädgårdspynt så länge det inte handlade om gullregn eller stickiga rosor. För gullregn och stickiga rosor är inte barnvänliga. Allt annat fick leva i fröjd och gamman så länge jag eller barnen inte for illa på något sätt.

Hibiskusen. (Njut, för resten av bilderna i detta blogginlägg är inte riktigt lika vackra.)

Men så kom ju nya tider, och sommaren 2024 begåvades jag av välmenande människor fem stycken (tydligen) dyra dahlior. Dem ska man (tydligen) ta hand om mer än jag någonsin har tagit hand om mina fem barn, vilket slutade med att jag planterade ut de jävla plantorna i skugga och högt gräs så att de på blott tre dagar dog en kvalfylld död i mördarsniglarnas mun.

Snäll snigel som får leva. Om jag inte får för mig att äta upp den.
Verandan just nu: de för tillfället snigelsäkrade plantorna.

Och nu är vi framme vid sommaren 2025, när jag helt utan protester har tagit hand om tre dignande dahlior, fem anemiska anemoner, två bastanta basilikor, en monsterstor rabarber, ett helt potatisland, fem jordgubbsplantor, en jävla massa liljor och till och med en stickig ros.

Samt (tydligen) hela Sörmlands bestånd av mördarsniglar. Som ska döden dö.

Mina två snigelvapen. Den röda spaden kräver precision, den buckliga snöskyffeln skulle behöva slipas.

Det påstås att en sax är bästa mördarsnigelmördarvapnet, men si då drabbas jag av ruelse och ånger eftersom jag känner snigelkroppens fibrer i själva mordögonblicket.

Leopardsnigeln skonar jag, för den äter upp döingarna. (Lundsnigeln fick korrekt namn efter proffskommentarer i kommentatorsbåset.)

Ibland stänker det av klippet även upp snigelsubstans med sådan kraft att alla mina instinkter rycker till som vore kletet något frätande. Mina två hederliga spadar på bilden där ovan har tjänat mig väl, men det bör läggas till handlingarna att efter

  • styrketräningspass med armfokus sneglar jag mot saxen emedan spadarna äro för tunga
  • blott ett glas vin är träffprecisionen betänkligt sämre
  • två glas vin har jag inget alls emot att gå ut med salig svärfars trätofflor i stl 46 och bara trampa ihjäl de satans jävlarna.
Dessa liljor ska med alla upptänkliga medel skyddas från mördarsniglarna. Jag har lagt kottar vid stammarna och hällt på kanel och grillkrydda samt planterat lavendel runt dem. (Om ni anar ett handskrivet bindestreck på grillkryddan ser ni alldeles rätt.)
Mördarsnigeln ålade sig obekymrat medelst hasning över kottar, kanel och grillkrydda och klättrade som en soldat under Vinterkriget upp i telefonstolpen som ju var en lilja. Och ÅT UPP KNOPPEN!

Men precis som under Caligulas tid, finns det ju vapen av mer finessartad sort. Förgiftning medelst drunkning kallar jag denna variant.

Ser ni en magnumflaska Crémant de Bourgogne Brut där borta? Jahadå. Tallriken med giftet har jag placerat i ofokus för det ser bra läbbigt ut.

Att jag slösar bort en Crémant de Bourgogne Brut beror på att korken var helkass och att drycken hade jäst till odrickbar nivå. Fällan funkar till och med bättre än en tallrik med folköl, för de satans sniglarna är tydligen finsmakare också.

Så. Är detta mitt mördarprojekt ett fåfängt försök att få ordning i min lilla värld, såsom de galna politikerna och nationsledarna på jordklotet beslutar att anfalla barn i matkö, civilister på tåg och intet ont anande konsertbesökare?

(See what I did there? Mördarsniglarnas kollektiva frånfälle pga. min hand/spade/träsko liknas plötsligt vid hur presidenter och premiärministrar samt diktatorer ger sig på oskyldiga människor som därför faller offer för ”ett nödvändigt ont”? Ja, kanske en helt olämplig allegori. Men mot världsliga dumheter har jag ingen moteld.)

Men det finns hopp. Denna lilla bebissnigel kryper sakta upp mot den obrukbara men fortfarande stolt vajande tv-antennen. Helt i onödan – men den ger fan inte upp.

Jag fortsätter mitt mördarvärv. Kanske gör alla mina spadhack mot mördarmarodörerna i gräsmattan att denna luckras upp och mår lite bättre?


Pssst! Från och med måndagen den 30 juni kan ni räkna med en herrans massa blogginlägg här, för i tio dagar gör jag då Skottland osäkert. Detta måste naturligtvis dokumenteras. Ordentligt och ingående. Samt ofta.

Share
24 kommentarer

Vinersnitsel, hutch, kolje, klaun och jos i SAOL igen!

Kolla, jag skapade mig en klickbete-rubrik här ovan. För, tokstollar, inte ska SAOL stoppa in de borttagna vinersnitsel, hutch, kolje, klaun och jos igen – däremot ska jag skriva om orden igen! Hehe.

Det finns så himla många gammaldags, finfina ord som får stå kvar!

Se framför er hur jag nu gnuggar händerna och anar att internets algoritmer ska leda världens SAOL-intresserade ordhistoriker hit för en nostalgitripp i den djungel där man måste fäkta bort envisa (men sedan länge strukna)

  • förbrytarfysionomier
  • falskmyntarligor
  • herdinnedräkter
  • kuskpojkar
  • boudoirstämningar.

Tyvärr är SAOL:s flera tusen borttagna uppslagsord inte listade någonstans, även om SAOL:s historiska sajt är underbar att klafsa omkring i. (Tänk att fruntimmerssyssla togs med i listan så sent som 1986 – och fortfarande finns kvar!) Jag trollar ur minnet från mina fordom så roliga skrivregelsföreläsningar fram

  • betjäntplats
  • fattigmansstuga
  • kaffesurr
  • ilgodsexpedition
  • frestarinna
  • kvicklunch
  • fejdlysten
  • lantpolis
  • fagerlockig
  • giftasgalen
  • bråkmakerska
  • mammonsträl.

Nu måste jag nog ta en vilopaus från tangentbordet eftersom jag höll andan av förtjusning under hela punktlisteskapandet ovan. (Det var en bra paus: jag hittade en komplett lista över borttagna SAOL-ord 2006! Ett av dem var folketshusstyrelse.)

VABAHA? Aldrig hört talas om!

Förutom de roliga stavningarna i rubriken, har jag tidigare nämnt de tyvärr misslyckade nystavningsförsöken bulevard, sovenir och nugat. Men sebra står kvar i SAOL än idag!

Okej … det står nääääästan med än idag.
Borde kanske denna anakronism (yuppienallen) strykas till den upphottade SAOL-upplagan som kommer 2026?

Den efterlängtade josutredningen i repris!

Så här var det:

  • I SAOL som kom ut 1950 var uppslagsordet juice.
  • I SAOL från 1973 stod det både juice och jos som alternativform.
  • I SAOL från 1986 envisades redaktionen trots glåpord med båda formerna: juice och jos.
  • I SAOL år 1998 hade någon gett upp kampen: juice stod som ensamt uppslagsord.
  • I SAOL år 2006 & 2015 står det fortfarande juice … trots att allt fler nu börjar skriva jos.

Avslutningsvis … Förutom mitt älskade, men strukna favoritord kasjunöt, upprepar jag med en dåres envishet att fokusork är ett bättre ord än ”attention span”.

AI-bildskaparen klarade faktiskt nästan all svenska denna gång.

Men vad är mitt mål med dagens tidsresa och allmänbildningsklatjofs? Ptja, alltid lär man sig något och korven den har två.


Att jag skrev om detta idag beror på SvD:s nypublicerade en artikel om SAOL, som nästan bara innehöll gammal skåpmat.

Och si då tänkte jag att jag ju kan vara lika god kålsupare i skåpmatsavdelningen.
Share
21 kommentarer

Det var en gång en bil

När man som jag är komplett idiot när det gäller bilskötsel, är det inte särskilt konstigt att denna döende (?) blogg används till primalskrik vad gäller det senaste årets investeringar i

  • avgassystem
  • ljuddämpare
  • ny framruta
  • batteribyte
  • komplett lampbyte
  • service.

På listan finns inte ”biltvätt” eftersom bilen på hygienfronten lever som en troglodyt. Nu när jag tänker efter, uppträder den även som en saboterande troglodyt – som gnager hål på sitt inre genom att släppa in rost där den behagar.

Distraherande bild på en bilutställning i Kungliga Tennishallen 1944. [CC]
För att vara på den säkra sidan när besiktningsdatumet närmade sig, lämnade jag in bilen på service precis som en normal vuxen. Swopp, fladdrade tre tusenlappar iväg, men bilen var ju i alla fall okej.

– Tack, hurra, nu är bilen äntligen otrasig!
– Nej, du har läckage i servostyrningsoljeslangen.
– Jag har vaaaa?
– Men det gör inget, du måste bara fylla på olja lite oftare.
– Men besiktningen …?
– Äsch, de kommer inte att märka det.
– Okej.

Besiktningsdatumet hade jag noggrant antecknat i almanackan. Men … på helt fel dag en månad in i framtiden, så jag fick beställa en ny tid hos den enda besiktningsfirman som hade en tid innan bilen skulle få körförbud pga. obesiktning.

– Jahaaaaa, du är här i sista minuten ser jag? sa besiktningsmannen utan något som helst medlidande tonfall.
– Ja, hehe. Imorrn får den körförbud om den inte går igenom! tjoade jag som den trallande jänta jag ju är.

Tjugo minuter senare stod jag på samma ställe utan minsta lilla trallande, eftersom bilen blev underkänd. De hade upptäckt att

  • servostyrningsoljeslangen hade ett tydligt läckage
  • en blinker hade fel färg
  • ett bromsljus var trasigt.

– Men bilen var ju nyss på service?
– Ja, den firman skulle jag inte lita på. Tjingeling!

(Besiktningsmannen var i samma generation som jag, och då betyder ”tjingeling” ungefär hejdå, men med pilsnerfilmsfeeling. Nästan ”tji fick du”. Här skulle jag förstås kunna ha helt fel i min tolkning. Men det har jag inte.)

I grannskapets bilmekanikerverkstad var det vid denna tid full rulle med däck- och hjulbyten, puts av stänkskärmar och dubbla förknasare – så jag fick vänta en vecka på en ledig tid. När bilen sedan hade legat inne i tio dagar utan att lagas, åkte jag och hämtade hem den och beställde en tid för reparation på Bilia istället. (Det kan jämföras med att med benbrott flyttas från en kass vårdcentral till privatvård på Sophiahemmet.) Betänk att bilen inte hade kunnat köras på en månad, så dess öde vilade tungt i händerna på de skickliga mekanikerna – som bedömde att lagningen skulle komma att kosta runt 3 500 kr.

Men ni anar inte vad som hände då! [Håll i er.] Bilia gjorde en felsökning för drygt 3 500 kr som underligt nog visade att

  • servostyrningsoljeslangen hade ett tydligt läckage
  • en blinker hade fel färg
  • ett bromsljus var trasigt.

Bild som illustrerar mina känslor vid detta besked. (Ur filmen ”Maniac” (1934).) [CC]
Ni vet hur kundservice oftast inte alls funkar särskilt bra? Well, Bilias kundservice funkade [håll i er] JÄTTEDÅLIGT! Först fick jag prata med en människa som sa ”ojojojoj” och bad mig ringa till verkstan. Som inte hade något telefonnummer. Sedan fick jag tala med en annan människa som sa ”ojojoj, jag kopplar dig till verkstan”, tackar tackar. Då hamnade jag hos en skrikande man som stod i en centrifug med en motorsåg bredvid någon som drog med spikskor på en gammaldags svarta tavlan.

– Vaaaaa? sa jag tio gånger.
– HUR SKA VI KUNNA VETA VAD DET ÄR FÖR FEL OM VI INTE GÖR EN FELSÖKNING?
– Genom att läsa mina instruktioner där jag talade om vad det var för fel på bilen och titta på besiktningsprotokollet som jag bifogade!
– MEN HUR SKA VI VETA VAR FELET SITTER UTAN ATT GÖRA EN FELSÖKNING?

Samtalet tog brutalt slut när jag mycket otrevligt lade på luren och bad Tjugosjuåringen kontakta den där kompisen som ju är så bra på bilar. Kompisen kom, sa att han inte begrep vad det var för fel på lamporna och att servostyrningsoljeslangen såg hel ut – men att packningen nog var trasig och att det skulle han fixa. Och förresten:

– Åk och besiktiga bilen i Flen. Alla mina bilar går igenom i Flen.

Några dagar senare åkte bilen in till en besiktning i Flen med sprillans ny servostyrningsoljepackning. Och skickades hem utan att vara godkänd eftersom servostyrningsoljeslangen ju läckte.

– Dessutom varnar bilen för att en lampa är trasig utan att den är det, tiddelipom.

Det kan hända att besiktningsmannen inte alls sa ”tiddelipom” utan ”vilket vi inte tycker om”, men jag vet inte.

Stackars, stackars bilen hade nu haft körförbud så länge att den började hosta vid uppstart. Jag körde den i smyg sent på kvällarna ner till skogsbrynet och tillbaka, medan jag på dagarna googlade bilmekaniker och fnulade på hur alla andra människor hanterar sina sekrutter.

Men under över alla under – plötsligt fick jag tips om en verkstad som har

  • vitt golv
  • varm och trevlig miljö
  • trevlig musik på lagom volym
  • jättetydliga skyltar vid entrén
  • samma höga priser – men som tar mina pengar på ett trevligt sätt.

Läckaget fixades, alla lampor lyste så vackert i rätt färg och blinkern (som inte alls var trasig) funkade – utan ingrepp.

Det mest förvånande var att varningen för den icke-trasiga lampan var borta! I hela 100 meter såg det så här vackert ut – sedan återkom varningen, så nu vet jag inte vad klockan är eller om några säten är bältade.

Jag körde på darriga hjul till den tredje besiktningsomgången på nästan två månader och … blev äntligen godkänd.

Puh.

Relaterat! På temat kommunikationer kan jag berätta att kommentatösen Karin idag pratade i radio pga. SL som tar betalt för dubbla resor: lyssna!

Share
19 kommentarer

Jag tänkte kolla på hockey-VM, men …

Det är inte lätt, när man som jag är intresserad av VM i olika sporter – mest pingis, hockey och fotboll.

(Pfffft. Det är visst lätt. Jag är ju inte på isen eller på planen eller i hagen och jag har inte ens träningsvärk. Eller jätteont i axeln som vårt underbarn i pingis har. Truls Möregårdh har inte bara bollsinne och ett coolt namn – han skadat axeln såpass att han nog snart kommer att sitta med kylsprej som Björn Borg gjorde i setpauserna på sin tid.)

”Björn Borg känner på sin sträckta magmuskel.” (Källa: https://arkivet.dn.se)

Men nu tillbaka till min längtan efter hockey-VM, som blott sänds på ett hopplöst ställe som heter TVsex eller *ia*lay eller *lle*te. (Här ska inte göras reklam, därav asteriskerna.) Jag hittade ett superdupererbjudande på 125 kr för en månad, och klickade JA, fyllde i alla uppgifter och kontonuffror samt godkände transaktionen via Bank-id, och möttes av detta.

”E-posten är redan registrerad på en existerande kund.”

Ja, jag var kund senast för drygt ett år sedan, så jag bara gjorde om proceduren fyra gånger till med några andra mejladresser. (Den som har flest mejladresser när den dör, vinner.) Sedan gjorde jag om proceduren tio gånger till. Och chattade med en robot. Mejlade kundservice  (handläggningstid tre dagar). Chattade med roboten igen. Gav upp och somnade sött utan att ha sett ett enda hockeymål.

Dagen efter lärde jag mig att man i chatten kan skriva ”människa” så slipper man (på kontorstid) robotar, men det hjälpte inte. Människan stängde av mitt gamla konto, raderade alla mejladresser, tog bort min användarprofil och lyckades på detta vis inte alls fixa ett konto, men sa att jag istället måste ringa (på kontorstid) och prata med en av fyra avdelningar – oklart vilken – och önskade mig sedan lycka till. Jag skrev tack och rekommenderade läsning:

Sedan ringde jag och blev omkopplad till de fyra olika avdelningarna i tre eller fyra varv, där ingen fattade ett enda någe, men allihop lyckades ”radera det gamla kontot” och sa mycket  övertygande att ”nu finns du inte”. Alla gav mig olika råd som inte alls funkade trots att jag ju inte längre fanns. Efter 47 minuter (min envishet gagnar mig inte alltid) sa någon på tekniskaproblem-avdelningen att jag juuuu hade varit kund tidigare.

– Ja. Men jag är raderad nu, sa jag för 57:e gången. Jag är så raderad man kan bli, men det funkar ändå inte. Det påminner om Mumin, där Ninni, det osynliga bar…
– Men du kan inte abonnera på 125-kronorn om du har varit kund tidigare.
– Öh. Okej. Men är jag inte raderad?
– Nej, du finns även om du är raderad.
– Lite skönt ändå.
– Va?
– Okej, men. Var hittar jag denna information?
– Vet inte.
– Nu vet jag! Kan jag be en kompis som är helt okund skaffa ett konto och dela med mig?
– Ja om du vill kan du ju det.

Och det ville jag.

Sweden vs East Germany 1957
Hockeybild från 1957 eftersom senare bilder inte får publiceras utan böter. Sverige slog då Östtyskland med 11–1 och det är minsann Tumba som gör mål här. [CC]
Jag kunde sedan logga in och titta och – VIPS! – förlorade Sverige för första gången en match i detta VM. Jag må vara nästan helt raderad, men min magiska kraft som får alla svenska landslag att förlora när jag kollar, den har jag kvar.

Share
13 kommentarer

Ny dator på omvägar

Genom åren har jag berättat om datorhärken som går sönder och inte är bra, men som är ljuvliga och som jag använder som snuttefilt. Jag sliter ut mina laptoppar som väl ingångna skor tills de varken har sulor eller bekvämlighet kvar. Hälsporrar och knäknaster är förvisso besvärliga att hantera, men datorernas minnesproblem stör mig mer än min pappas alzhemierdiagnos.

Den understa är från 2002, så den översta borde vara den som pajade 2007.

Jag rotade i arkiven och fann att

  • 2006 hade min nya dator så hårda kanter att jag vände mig till Steve Jobs
  • 2007 dog den datorn
  • 2012 dog den då fem år gamla datorn
  • 2014 köpte jag obegripligt nog en ny dator
  • 2019 dog ännu en dator (ser ni ett mönster?)
  • 2020 blev jag tvungen att rota fram en gammeldator för att nydatorn inte funkade.

Förra hösten trillade jag på lottenskt vis omkull med datorn som jag köpte 2020: pang, klatjofs på plant golv mitt på blanka förmiddagen. Datorn blev sned och vind och kunde inte stängas helt. Den centimeterbreda springan har under det senaste halvåret bekymrat mina åhörare, kompisar, släkten och helt främmande män på tåg:

– Din dator har ett svullet batteri!
– Ursäkta, men får jag titta på din dator?
– Vad har hänt, får jag se, jag kan fixa!

Men inte förrän andra mystiska åkommor dök upp och den svullna datorn behövde konstgjord andning, bestämde jag mig för en månad sedan april för att klicka hem en ny dator. Efter att ha rådfrågat kompisar, Pricerunner och AI, bestämde jag mig för en underskön tingest via en officiellt auktoriserad återförsäljare av Apple-produkter på Amazon. (Ja, Amazon!)

När paketet kom, blev jag en smula misstänksam eftersom det var lite buckligt. Apple-lådor äro icke buckliga. De är glänsande vita och säger swooooooooosh när man öppnar dem.

– Skkkrrrrrnnnnfff, sa den här lådan, som visade sig innehålla tre gamla mobiltelefoner och ett skjutmått fasttejpade med den fulaste tejp jag har sett på länge.

– HHHHHHHhhhhhhhhhhh! väste jag.
Jag pillade loss lite tejp och kände pulsen dunka i tinningarna.

Någon hade alltså stulit datorn. Tydligen vägs och röntgas lådorna när de skeppas ut – därför var min låda full av distraherande elektronik och metall. Besvikelsen var så intensiv att jag inte kunde förstå vad nästa steg var, så jag skrev naturligtvis ett mejl till Amazon.

Hmmmm. Amazon tar ju inte emot mejl. Amazon vill heller inte att man ringer. Amazon vill faktiskt inte ha med kunder att göra över huvud taget. Amazon kan dra åt pepparn. Alla kan dra åt pepparn! Och idag fick jag vatten på min kvarn, för detta står i DN:

Sannerligen! Precis! Just det!

Efter en evighets klickande, skrollande, svärande och morrande, hittade jag en sida där jag kunde reklamera min vara, men inte anmäla den stulen. Klicketiklick och klacketiklack, fick jag plötsligt skriva i mitt mobilnummer i en ruta.

– Ringring! sa ett okänt nummer tio sekunder senare..
– Hallå?
– Hellooooo, I am Bazra, sa en man på indiskklingande engelska.
– He…llo …? What? Why?

På något magiskt sätt kunde jag via Bazra reklamera den försvunna datorn, och om jag skickade tillbaka paketet med mobilerna och skjutmåttet, skulle alla pengar återbetalas ”inom en månad”. Eh, okej, sa jag och tänkte på allt som under det senaste året har pajat: bilen, kakelugnen, kylskåpet, frysen, bilen, dammsugaren, avloppsrören, bilen, duschblandaren och en toalettstol. Samt bilen.

När fulpaketet hade skickats tillbaka, tog jag mina besparingar och gick in i en fysisk butik och valde ut en ny dator. När jag hade betalat, satte jag mig på golvet i affären och öppnade lådan för att försäkra mig om att allt var rätt.

– Swooooooooosh, sa lådan.
– Åh, suckade jag lyckligt.

Kolla, den är inte svullen!

Men pengarna som Amazon skulle betala tillbaka då? Ja, de kom ju inte. Jag bara väntade och väntade. Under tiden som jag väntade, gick lådan till air-fryern sönder, en gardinstång lossnade från sitt fäste och föll ner på en tallrik med tomatsoppa och diskmaskinen började låta som Chewbacca. Ja, och så fick bilen förstås körförbud.

DÅ JÄVLAR. Dåååå skrev jag ett ilsket meddelande till Amazon, som ju ville ha feedback på mitt senaste köp. Recensionen publicerades inte pga. ”policy violation”, men så kom alla rara tusenlappar plötsligt tillbaka på kontot. (Fast först fick jag välja om jag heller ville ha ett presentkort. Pffft.) Orsaken till att återbetalningen till slut kom, var: ”account adjustment”.

Far och flyg, alla tjuvar och banditer!

Share
12 kommentarer

Snor, snörvel och lite knasig reklam

Det är mycket nu. Snor i näsan, alltså.De senaste två veckorna ställdes två stora begivenheter in – en resa till Torekov med gamla gymnasiekompisar (en häst blev sjuk), en fest (ett rör sprang läck), en museidag i Stockholm (jag oooorkade inte) och två webbinarier (föreläsarna var sjuka). Men å andra sidan fick jag måla ett sovrum hos en kompis, så det jämnar nästan ut sig.

För fyra dagar sedan satte så snoret klorna även i mig. Jag förstod direkt vartåt det barkade eftersom alla i min omedelbara närhet knaprade alvedon och snöt sig så det fladdrade i gardinerna. Så jag lade mig ner och kände efter. Nej, bara snor – ingen sjuka. Men i föreläsarbranschen är det väldigt viktigt att man faktiskt kommer när det är sagt att man ska komma. Så jag fortsatte att kurera den väldigt milda förkylningen via sängläge för säkerhets skull.

  1. På dag ett hände ingenting.
  2. På dag två hände ingenting.
  3. På dag tre hände verkligen ingenting.
  4. På dag fyra klev jag upp ur sängen, pratade i radio, satte mig på tåget mot Lund och installerade mig i ett arkitektritat hus som vi kan kalla Hotell Hansson.
Hotell Hansson hade ont i huvudet och behövde renoveras.

Efter en förträfflig natt, var det dags att föreläsa om AI inne i Helsingborg. Trots att jag verkligen försökte spara på rösten, blev den mot lunchtid lika skrovlig som en rasp. Nu måste jag knipa igen, för imorrn vankas heldagsföreläsning om AI i Stockholm. Jag kan

  • dricka varmt honungsvatten
  • prata teckenspråk
  • skriva meddelanden på små lappar
  • gurgla saltvatten (kanske).

Men jag vet inte varför jag ska göra detta, för enligt alla upptänkliga källor hjälper INGET mot heshet. Utom att helt enkelt hålla käften. Tur då att tangentbordet funkar, för jag måste få berätta om två reklamskapare som har haft otur.

Den första:
År 1987 lyckades Kikki Danielssons spökskrivare med konststycket att faktiskt mynta ordet glassiker. Sedan dess har diverse glasstillverkare anammat ordet och företeelsen och när jag häromdagen stod och läste på denna reklamskylt tvekade jag; var det månne ett nytt, finurligt ord som jag inte förstår?

En glass som är en klassiker kallades på denna jättereklamskylt inte ”glassiker”, vilket ju hade varit logiskt. Felstavningen GLASSKIKER kan i och med att jag just skrev det från och nu googlas fram.

Jag frågade GB, som först blev konfunderade och sedan generade och faktiskt erkände att det ju hade blivit fel, helt enkelt. Jag undrade vad som händer nu; kommer GB som McDonald’s att riva ner all reklam (”rök fritt”) och sätta upp en korrekt version? (Jag har inte fått svar.)

Den andra:
Idag åker jag tåg, och är pga. ett växelfel blott en timme sen. Jag blev lite åksjuk, så jag satt ett tag och stirrade på en ölgubbe utan underkropp framför mig. Han visade sig ha en väldigt liten ölflaska som han håller i med en kloliknande hand.

Ja, det är AI, som har gjort så gott den kunde – men det är fortfarande avsändaren som är skyldig. Mariestads har förutom den väldigt lilla ölflaskan godkänt bilden med ett förmodat kattspöke nere till vänster och vålnader i bokhyllan samt en 20 cm bred skinnfåtölj.

Okej, nu ska jag fokusera på morgondagens hesa succéföreläsning. Jag lär mig massor om AI varje dag, och det gäller att hänga med i sängarna eftersom det är hårnålskurvor och raksträckor om vartannat. AI är naturligtvis inte på långa vägar lika intressant som svenska skrivregler, men jag är tammetusan den absolut enda som anser det.

Share
21 kommentarer

Låtom oss bli dadaister och nonsensister!

Ismerna i historien borde jag kunna rabbla som ett rinnande vatten med årtal och kreatörer. Istället är hjärnan proppfull av Melodifestivalvinnare. Utan problem kan jag hålla en monolog i flera timmar på detta vis:

– Jojo, att Björn Skifs kom femma 1975 är obegripligt eftersom Michelangelo fortfarande är en av de bästa låtarna. Det var ett bra år, men televisionen tappade bort programmet i nån städiver gör att blott en privatpersons videoinspelning finns kvar. När det gäller 1986 …

Och så rabblar jag vidare. Men nu kommer en idé. Och det handlar om AI. (Jajaja, jag försörjer mig på att hålla kurser och föreläsningar i detta ämne. Läs vidare ändå!) Det handlar om AI:s användning av all text från ungefär Gilgamesheposet till dagens tidning, om upphovsrätt, vem som har skapat vad och varför samt glädjen i att skapa något som aldrig har skapats tidigare. Frågan är: kan vi (bör vi? får vi?) använda dadaistiskt nonsensspråk som ett slags sabotage mot AI-träning?

Dadaism 2.0 kanske?

Invigning av den första dada-utställningen i Berlin 1920. Det som hänger från taket är en docka – en tysk officer med grishuvud. Liksom ”polis, polis, potatisgris”? [CC]
Häromdagen fick en Ken Cheng på Instagram luft under vingarna, när han påtalade att AI (som nu har slut på träningsdata och behöver träna på sina egna texter för att ha nåt att göra hela dagarna) kanske behöver stöta på patrull.

Jag blir alldeles yr av tanken på att sabotera något, vad det än vara månde. Men i konstens namn kanske det trots allt är etiskt? Kan vi livs levande människor ha kul genom att skriva texter som ser ut som naturligt språk men egentligen är nonsens – alltså meningslösa men samtidigt grammatiskt korrekta meningar. Våra texter skulle i förlängningen (kanske) kunna

  • förstöra AI:ns förståelse av språk – den ju tränas på att känna igen mönster
  • bli en form av digital graffiti eller ”förorening” i det datahav som AI tränas på
  • få AI att skapa dadaistiska svar som är obegripliga.

Hmmm, hmmm. Men hur var det då med den där nästan 110 år gamla ismen, gjorde den någon skillnad? Njaaa.

Dadaismen dök upp runt 1916 som en protest mot det stora krigets ”absurditet och samhällets konventioner”; nonsenstexter (och annan konst) skapades alltså för att utmana etablerade normer. (Precis som idag, väl?) Det kunde se ut så här – Hugo Ball var rätt ball.

I Sverige var dadismen svag som en morgondimma, men vi har dock finlandssvenske Gunnar Björlings verk att njuta av:

Ur “Krosset och formen” (1958):

Jag är – är jag
i en gång
ett skred
i ett namn.

Ur “Dikter utan ordning” (1947):

Det var en sked, som gick in
i dagens öga.”

Om vi kallar denna nya rörelse (eh, protestaktion, sabotage, konstform?) nonsensism och vårt mål inte är att förstöra, är vi ju bara finurliga ordkonstnärer, eller hur?

Jag börjar lite försiktigt och så ballar (pun intended) ni ur helt och totalt i kommentatorsbåset och tids nog hamnar ett av alla alster nog på Julkalendertischan 2025.

Grönt väder dansar fram på fotens hatt när
solskenet klipper grammatiska mustascher på blå skär.

//nonsensisten Lotten Bergman


Share
42 kommentarer