Hoppa till innehåll

Nå, hur var det att äta sniglar?

För tio dagar sedan berättade jag om vår snigelsafari, och nu har jag dränkts av krav på ätrapport. (Jag måste vara ute på djupt vatten eftersom jag anser att man dränks av i runda slängar tio mejl.)

I vanliga fall äter man ju sniglar genom att dra ut vitlöks- och persiljeinkletade små sega saker ur snäckskal. Men kocken Örjan tyckte att det var trist, så han tillagade till oss i radiostudion snigelragu, snigelspett och snigelsoppa – som serverades med surdegsbröd.

Och det var mycket gott! Sniglarna var varken sega, slemmiga eller läbbiga och från alla möjliga krypin på Sveriges Radio dök provsmakare upp och yrade om GI-sniglar och veganmat. Meeeeeen … om man tar vad som helst och tillagar med grädde, vin, ouzo, olivolja samt smaskiga kryddor och serverar gott bröd till, kan man väl nästan ha vilket skröfs som helst som bas?

– Nej! röt Örjan. Sniglarna har ju en underbar mustighet!

Jahaja. Någon vidare matnörd är jag inte. Men tidigare har jag ju undervisat barnen här hemma i konsten att äta sådant som jordärtskockor, kronärtskockor och brylépudding. När det var dags för sniglarna var motståndet kompakt.

– Jag äter hellre bajs, sa Bästisgrannen, vände på klacken och gick.
– Om jag slipper behöver jag inte lördagsgodis – jag lovar, sa Tioåringen.

Den djefla mannen pratade omkull mig:

– Precis som med spindlar tycker jag att sniglar är ett väldigt intressant fenomen och naturligtvis ska jag smaka, men precis som när det gäller spindlarna hyser jag en instinktiv motvilja som inte alls stämmer överens med min livssyn som att jag vill vara kompis med alla kryp och äta kalvhjärna och komage samt fårtestiklar. The spirit is willing but the flesh is weak, som det står i bibeln. Eller ”Anden är villig, men köttet är svagt”. Matteus tjusex nånting, vilket påminner mig om …

Då var det jag som vände på klacken och gick. Och av alla i familjen var det bara Åttaåringen som lite försiktigt vågade doppa en brödbit i soppan.

Jag äter alltså utan problem sniglar, men kan inte riktigt känna mustigheten i de små musklerna. Till min stora förvåning visade det sig däremot häromdagen att jag lider av en helt annan mataversion: armhålevy.

Det var på ett café på Östermalm. Framför mig satt en kille i linne och åt. Varje gång han plockade fram mobilen eller sprättade salladsblad omkring sig, blottades armhålan.

Armhålan i fråga.

Min blick sögs mot linnet och armhålan blev större och större. Den närmade sig min mun som Triffider mot ett tilltänkt offer. Maten som jag stoppade i munnen kändes som växande marshmallows och jag tuggade liksom på decimeterlånga hårstrån som lindade sig som Storsjöodjuret runt mina utstående tänder. Jag försökte tänka på mindre läbbiga saker som t.ex. när någon äter rå orm i Capricorn One, men gav till slut upp.

Så hur botar man en plötsligt uppdykande armhålefobi? Kan jag ens äta glass utomhus i sommar? Eller var det bara denna armhåla – i kombination med ett linne som påminde om madrassöverdrag – som smakade illa?

Share
Publicerat iBloggen

31 kommentarer

  1. Jag för min del har svårt att äta när jag någon person i närheten blottar övre del av skåran mellan skinkorna. (Ja, nedre delen är ju ännu värre förstås, men det inträffar trots allt sällan.) Detta fenomen går för övrigt i vår familj under beteckningen “Restaurang Nissastigen” efter att vi sisådär 1989 på just det etablissemanget blev serverade av en servitör som … ja, du fattar.

  2. jag någon person ska givetvis vara någon person! Jag tittar för guds skulle inte på mina egna skinkor när jag äter!

  3. Ålfisket i “Blecktrumman”, eller fiskätandet i samma film. Brrrr!

    När började egenligen det nedhasade brallmodet och hur länge ska det fortsätta?
    Allvarligt talat.

  4. Fast ungdomarna skyler ju åtminstone sina skinkor med kallingarna. En äkta “Restaurang Nissastigen” kännetecknas av att kalsongerna är lika långt ner som byxorna.

  5. Jag tycker du är modig Lotten. Jag hade nog likt resten av din familj fegat ur, helt enkelt.

    Och så håller jag med ö-helena om att jag inte är intresserad av att spana in i myntinkastet på andra och särskilt inte i samband med mat. Det är klart värre än armhålor … åtminstone om de senare är hårfria.
    Hm. Snackar vi om ett marsvin under varje armhåla förresten? I så fall kans jag nog inte äta alls.

  6. Butcrack, myntinkast, brevinkast, kortläsare, helvetesgap, Grand canyon och nu Restaurang Nissastigen. Det är ju jättekul! Själv kan jag inte äta när någon petar tänderna … eller bara pratar om tandpetare.

  7. Du kanske borde tvångsraka de alltför håriga kroppsdelarna på uteätare under sommaren? Var dock noga med att inleda operationen med ett “Ursäkta mig ett ögonblick.”

    För tankar kring byxor hängandes en bit ner; läs här.

  8. Jag vet inte om det håret i armhålan som var störande. Det hör ju till att armhålor är håriga på halva den vuxna befolkningen.

    Jag har en känsla av att det var det avklädda mitt bland alla påklädda människor. Nej, jag vet inte. Har jag månne förvandlats till en pryd påklädist?

  9. Iiiouh, följ Pseudonajas länk och kolla på bilden!

    När det gäller “visahalvakalsongen-modet” såg jag en hel dag en mycket prydlig ung man i 24-årsåldern som på detta sätt flashade sina röda Björn Borg-kalsonger.

    MEN MED STORT HÅL I!

  10. En utmärkt idé, Pseudonaja. Och en utmärkt spaning (med en otäck bild). 🙂

  11. Agneta

    syvnhvNedhasade byxor är ute om några år, men vad de ersätts av haar jag ingen aning om.

    Ett rätt märkligt mode är det i alla fall. Gossar som går omkring med byxorna på detta sätt har en gångstil som får mig att associera till småbarn som gjort i byxan.

    Några modegrejs jag minns, men aldrig själv burit:

    Sent fyrtiotal:
    Öronlappar (på båge) som var överklädda med färggrant stickat i angoragarn. Troligen också uppluddat.

    Tidigt femtiotal:
    Breda resårskärp. De tycks vara på modet även i år.

    Mitten av femtiotalet:
    Självlysande ankelsockor på snaggade pojkar.

    Här rådde ett annat sorts mode jämfört med i dag.
    Men mode var det allt!

  12. Apropå det där med Nissastigen, så måste jag be att få tipsa om det finns minst fem grupper på Facebook som ägnar sig åt att hata denna sedvänja.

    Den som verkar ha flest medlemmar heter “Pull your bloody pants up, you look like a total cockhead.”

    Så. Då har man spridit lite värdelöst vetande idag också. *nöjd*

    Och så blir jag förolämpad av Bloggertrollet! nmmtupe, säger åbäket. Men jag ska be att få påpeka att det är äkta. Alltihop.

  13. Google är fantastiskt!
    När jag skulle kommentera attityden till den demonstrerade skinkfåran skulle jag citera en essäsamling som Anna-Lisa Annell skrev på 50-talet. Jag kontrollerade stavningen på Google och hittar då en kommentar jag gjorde på denna blogg den 19 januari 2007 – efter ett liknande intro av L. som föranledde 46 kommentarer!:
    Jag fann tröst i en essäsamling som skrevs av Sveriges första barnpsykiatriprofessor Anna-Lisa Annell.
    Hon diskuterade där VAD som var förhandlingsbart.
    Hon gjorde en prioriteringslista
    1.somatik
    2.etik
    3.estetik
    4.etikett

    Somatik handlar om överlevnad (soma=kropp)
    dvs regler för att barnet överhuvudtaget skall överleva…
    t.ex trafiken men även tonårsflickor som vill lifta!
    Man kan också tänka sig att rengöra ett sår hos en trilskande 4-åring!

    Etik är ju ung 10 Guds bud inte stjäla, inte ljuga, inte skada andra människor eller djur

    Estetik handlar ju om att man inte skall vara motbjudande, lukta illa äta slafsande mm

    etikett ja “fint sätt”

    Det gäller att hävda 1+2 i FÖRSTA hand

    Som hon skrev: Det hjälper inte att barn har ett perfekt bordskick om de stjäl som korpar.

    I pre- och pubertet får man ibland koncentrera sig på 1+2 …
    Hos en tioåring kan det ju vara BRA att inleda en dialog kring utseende, ett exempel på att man BRYR sig, men SAMTIDIGT att de har, efter argumentation för sin sak, möjlighet att bestämma själv!

    Sedan finns det en annan synpunkt som jag fått från en annan mentor: professor Sture Siwe.
    Han sa´under en av sina föreläsningar på 50-talet:

    Barn skall ha en bra miljö.
    Väluppfostrade barn blir omtyckta av sin omgivning.
    Alltså skall barn vara väluppfostrade…

    I detta fall handlar det ju om estetik i varje fall när det gäller armhålan.
    MEN
    Vi nordeuropéer FÖRSTÅR nog inte att GESTER och åtbörder också är maktsymboler – uttryck för djupaste förakt – somfingret, och att visa ändan, som i feodala kulturer är ett sätt att ifrågasätt de styrande.

  14. Lotta

    När jag en dag förra sommaren fikade med en kompis satt hon plötsligt tyst ett tag och tittade bort mot bardisken. Sedan kom det “om vi hade varit 16 idag hade vi raggat på killar som haft byxorna där nere”.
    Klokt sagt, men ingen angenäm tanke.

  15. Fegisar! Sniglar är underbart.

  16. Lotta, så rätt så rätt. Hu!

  17. Ja, och jag raggade på fjunmustascher med Pusch Dakota -75.

  18. Anonymous

    Sniglar är gott, det är min uppfattning. Särskilt minns jag sniglarna på Minerva! De hade en kryddning som skilde dem från andra sniglar, alltså inte bara vitlök. Men vad var det då för krydda? Jag får knalla mej dit nån dag och forska. Eller kanske din Pappa vet, Lotten?

    Andra minnesvärda sniglar är de som jag beställde in på en liten krog i Paris till min (numera virriga) lilla mamma (det var jag som kunde tillräcklig franska) när hon och jag var där tillsammans 1900kallt. Hon ville inte äta sniglar men jag tyckte att hon skulle lära sej; hämnden från när HON pressade i MEJ äckliga saker när jag var liten.

    Sniglarna kom in. “Nej, Råttan”. “Jo, Mamma.” “Nej, Råttan.” “Jo, mamma.” Servitören tittade intresserat på. Mamma har fått en konventionell uppfostran och vill gärna undvika pinsam uppmärksamhet offentligen. Alltså åt hon. Och gillade det!
    Hälsningar från Snigelråttan.

  19. Lotten, vilka räknas till den icke-håriga halvan?

  20. Du Snigelråttan, det kan inte möjligen ha varit Café de Paris-kryddade sniglar? Jag vet inte vad som ingår i den kryddblandningen egentligen, men jag minns att receptet på Café de Paris-sniglar stod på snigelburkarna förr i tiden!

  21. När vi 1973(?) var med våra 13,11 och 9 år gamla söner var i Paris åt vi åtskilliga måltider på en studentrestaurang benämnd Trois Colonnes. Vi provade för skojs skull sniglar och 13 åringen blev addict. Han utnämndes av kyparen till Roi dÉscargots

  22. Ja sniglar är väldigt gott, men de måste en viss spänst. Förra gången jag beställde in sniglar på restaurang var de alldeles för mjuka. Är de överkokta då?

  23. FEL!
    Plötsligt rann det till: Restaurangen hette Mille Colonnes. Vi bodde på ett litet hotell på Rue Delambre

  24. Jag tror att sniglarna kan vara mjuka utan att vara över- eller underkokta.

    (Jag har ingen aning om vad jag pratar om!)

  25. ab

    Anade Armhålefasan månne att han var iakttagen, eftersom han pressade ihop armhålan när du plåtade? Det började kanske klia oroväckande i stråna?

    Ab
    tillfälligt utlokaliserad till litet 1500-talsbulhus i Visby

  26. Ja, AB, eller så var det det att jag bara inte vågade knäppa bilder när armhålan blottades.

    Apropå armhåla. Är du i en byhåla?

  27. Anonymous

    Och à propos armhålan så är den då definitivt inte charmhålan, menar Charmråttan.

    Ww: fhuittfx – ungefär så tycker jag om folk som äter ute i bara understubben.

  28. ab

    Byhåla? *fnys* Världsarvsstad, minsann! Folk gluttar nyfiket in genom fönstret där jag sitter i, hm, understubben och tittar på TV i sängen och tuggar laxmacka.

    Förmodligen dyker detta Visbyäventyr upp i en nedlagd blogg nära dig om icke alltför länge!

  29. Jahooo, en inom kort uppvaknande blogg!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.