Den här rutten hade som film hetat ”Den vilda kampen för att slippa Strasbourg”, för ditt ville inte vi – men alla vägbeskrivningar ledde till just Strasbourg. Att vi inte ville in i Strasbourg berodde mest på att vi faktiskt som dieselbilskörare skulle vara tvungna att manglas genom ett betalsystem och tvingas till gatlopp och under folkets spott och spe.
Ungefär.
Därför körde vi en galen snirkelisnurrväg som tog evigheter – men som var underbart vacker.
Vi körde ingen av dessa vägar, men framför allt körde vi verkligen inte genom Strasbourg.
Vi körde genom byar som inte var dimensionerade för husbilar, vi vinglade omkring på minimala broar och vi såg människor som gick omkring! (I byarna har vi dittills bara sett hundägare på promenad och en och annan … nej, det var nog allt.) Dessutom korsade vi fransk-tyska gränsen fem gånger, vilket var intressant eftersom vi fann att de franska byarna hade
bättre vägar
tydligare skyltar
fler människor utomhus
vackrare hus.
Men kartan fortsatte envist att be oss vända om för att åka till Strasbourg.
Men vad betyder detta? (Facit finns allra längst ner.)
Plötsligt blev vi tvungna att äta mat. Vi var alla tre beredda att skjuta en älg och flå den om så skulle krävas. Så vi stannade vid en vägkrog.
När grillmadamen lade upp schnitzeln och pommes friten, såg Lisa plötsligt hur damen högg tag i ett stort salladsblad. Lisa tänkte förvånat ”vaaaa, ska jag få sallad, så underbart, tyskar brukar ju inte …” – men nej. Resolut rev damen det stora salladsbladet i mindre bitar och gav Lisa en liten snutt.
Lisas tallrik syns i övre högra hörnet. Men min mat hade falafel och rädisor! Vitaminer galore!
Ju närmre vårt mål vi kom, desto fler Jesusmonument iklädda gigantiska, rosa rosetter dök upp bland ännu fler Jungfru Maria-statyer. Och! Kan ni tänka er! Vi hamnade i en liten basketby vid namn Voegtlinshoffen!
Vissa av korgarna behövde lite handpåläggning.
Vi tog en liten kryckpromenad i byn, tittade på en stängd kyrka, ett stängt bageri, en stängd post, minnesmärken över byns stupade män och pojkar och några stängda vingårdar och inte en levande själ. (Ja, klockan var gubevars halv tre.)
Enligt min ringa mening borde alla lyktstolpar se ut så här.
Plötsligt dök Googlebilen upp! Vi stod stilla och log. Sedan passerade den oss två gånger till, så om några geografiska uppdateringar kan man se mig och de vackra kryckorna på huvudgatan i Voegtlinshoffen i Alsace.
Sedan provade vi viner på en jättetrevlig vingård (Denis Meyer et filles) som sa ”smaka en till, en till, en till”, och sedan provade vi några andra viner på en oerhört flådig vingård som jag kände mig helt bortkommen i.
Här var jag helt bortkommen, nästan lite illa till mods.På Denis Meyer et filles. I bakgrunden hördes ”en till, en till, en till” och skall från en galen hund, stor som en liten häst. Underbart.
Lisa lyckades under våra provningar charma vinbönderna såpass att de gav henne både extraflaskor och champagnestoppar – användbara om man av någon konstig anledning skulle råka ha kvar bubbel i flaskan när kvällen är slut.
I kvällningen lullade vi in i husbilen och åt nudelsoppa och potatismos!
Jag reser ju ingenstans utan chiliflingor, så mina nudlar smakade toppen.Kalebasser och meloner! Överallt! (Men sådan söt dinosaurie som denna var det inte gott om.)Hejdå Voegtlinshoffen!
Den underliga skylten betyder ”obemannad fartkontroll om 1 100 meter”. Såklart …?
Vi vaknade på måndagsmorgonen med insikten att vi nog bara skulle köpa 5 mil söderut på ett ungefär.
– Najs. [lugn ton]
– Majs? [något förhoppningsfull ton]
– Var det nån som sa bajs? [orolig ton: vi har ju en toa i bilen]
Morgon-vinprovning!
Medan ungdomarna gick på vinprovning i arla morgonstund (till och med vinbonden blev synnerligen överraskad när de dök upp), sopade jag golvet och försökte röja lite – men plötsligt hördes ett brutalt motorbuller över nejden. Rådjuren intill husbilen ryckte till och hoppade bort, pensionärerna i husbilen bredvid oss kom ut med stora ögon och tandborste i munnen.
– Was? sa mannen.
– Wo? sa kvinnan.
– Mais, sa jag kunnigt och pekade mot majsskördemaskinen på fältet intill.
Visst ser det ut som en massaker?
På samma plats tog jag en selfie dagen innan.
– Je suis Cary Grant i North by Northwest, säger jag kunnigt när jag står i majsen.
Naturligtvis filmade jag en snutt eftersom det är stencoolt: majskolvarna åker åt ett håll och ”blasten” åt ett annat håll. Inne i maskinen skalas majskornen av, och bakom slängs den tomma majskolven ut som ett lik i Strömmen.
Under tiden blev ungdomarna förmiddagslulliga och fick se vintillverkningsmojänger och bubblande rör samt u-båtsliknande utrymmen.
Blubb, blubb, sa vinet.
Jag var så upptagen med majsen och det faktum att duschen hade slut på varmvatten och jag skallrade tänder när jag drack en kopp te, att jag bara slängde i mig ett knäckebröd i två tuggor innan vi begav oss mot koncentrationslägret inne i byn. Detta skulle visa sig vara ett misstag.
Lägret var bara igång 1933–34 och de internerade var politiska fångar, homosexuella och förstås judar. Hitler gav order om dessa tidiga läger bara några veckor efter att han kom till makten 1933:”Rauchen verboten” … man undrar ju hur det kommer sig att denna väldigt permanenta skylt behövdes.
Efter koncentrationslägret började det kurra i magen och en liten irriterade huvudvärk molade nånstans bakom ögonen. ”Men snart är det ju lunch”, sa jag till mig själv.
Jag körde och Lisa var den oerhört proffsiga kartläsaren. Vi bestämde oss för att åka till Hornbach och fråga efter list (som nämns här) till den luftläckande dörren som gör att inombilsmiljön är både bullrig och dragig. Det heter ”Gummidicht” på tyska, vilket var nödvändig kunskap efter de ungefär nio personer som vi frågade på denna utflykt inte alls kunde engelska.
Denna idiotiska omväg till Hornbach och husbilstillverkaren var ett misslyckande av monstruösa proportioner eftersom varken Hornbach eller husbilstillverkaren Riki hade den blekaste aning om varför listen saknades, hur vi stod ut med ljudet eller vad vi skulle göra för att hitta just denna list.
Men oooh, vilken fin gammal klenod husbilsfabriken hade.
Och oj, vad vi höll humöret uppe!
Vägen var vacker, byarna var vackra, höstlöven gjorde oss tårögda i all sin färgprakt och alla tyskar var så snälla, så snälla.
– Allez, allez! ropar vi fyndigt femton gånger per mil eftersom vi är språkgenier.
Samtidigt mullrade det i min mage. Det dunkade i huvudet. När Lisa sa vänster hörde jag ”hästkött” och när hon sa höger tyckte jag att det började lukta rökt skinka.
– Rakt genom rondellen! sa Lisa.
– Sa du kanelbulle? sa jag.
Vi stannade vid en mataffär för att köpa förnödenheter och jag tryckte i mig nåt rosa fluff med hallonsmak, men kaffet bedömde jag att jag skulle vänta med tills vi var framme vid målet: ännu en vingård. (Just denna vingård har allt man vill ha som husbilsåkare: vatten, el, toa, dusch och toalettömningsfaciliteter.)
Naturligtvis borde jag istället ha ätit åtminstone två av de bananer som vi köpte, stannat vid en bensinmack för kaffe och stått ut med att det var dyrt eller krångligt eller vad det nu var jag tänkte. Men som ni förstår: jag var SÅ pantad.
Klockan blev 16. Då hallucinerade jag om kycklinglår och jordnötssmör. Någon kopplade in elen till husbilen, någon halade fram knäckebröd och en nyköpt kaffekapsel …
Här prioriteras inte hygien! Ge Lotten krubb!
När jag hade jag fått kaffe återvände lifvet, plötsligt provade vi viner, plötsligt åt vi kvällsmat bestående av ost och plötsligt såg jag världen i ett rosa skimmer. Eller fluff.
Vinbonden Dieter kunde ingen engelska, så Lisa och jag slängde oss med tyska som vore vi flytande.– Men fatta vad det här är sanslöst underbart! säger jag här till Jesper.Kvällsmat!Plötsligt tittade baguetten med kryddig camembert på mig med ilskna ögon.
Då satte vi på en dålig film och sov sedan sött. Idag (tisdag) kör vi in i Frankrike! Jag ska dricka kaffe och äta mat varannan timme!
Hela söndagen tillbringade vi i Osthofen, en liten vinby med 10 000 invånare, tre skolor och fyra kyrkor samt otalet vingårdar. På Grittmans vingård (där vi sov inatt och åt mat igår) köpte vi massa vin och gav Anette lite prinsesstårta, och sedan körde vi några hundra meter för att parkera på en annan vingård.
– Vi ska bara chilla idag! sa födelsedagsbarnet Lisa med tårta i munnen.
– Då passar jag på att springa en runda, sa Jesper.
Hmmmm. Sitta stilla och chilla är jag kass på. Springa en runda kan jag inte med kryckorna, tänkte jag. Men ålrajt, läsa en bok och mysa blir bra. Under täcket kanske. Myys, chill-chill! Koka lite te, läääääsa.
[konstpaus]
Fem timmar senare hade vi gått en promenad runt hela Osthofen, klättrat över en mur in i en judisk kyrkogård begravningsplats, ätit Schnitzel respektive ”Omas Rinderschmorbraten mit Apfel-Rotkohl, Knöpfle und Kräftiger Soße”, druckit två glas vin och smofsat i oss en delikat efterrätt på Zum Weißen Roß.
Bilden kommer från restaurangens sajt, men är tagen från exakt det ställe där vi satt. Det var fullsatt trots att restaurangen egentligen skulle vara stängd för lunchpaus när vi kom. ”Äsch, kocken lagar gärna mat till er” sa kyparen.Maten var brun, smaken var ”mat”, men på något sätt var det ändå det godaste jag har ätit på bra länge. Rödkålen där på vänstra tallriken sköt mig rakt in i dåtiden: julafton 1978 ungefär.
När jag sa att Lisa fyllde år, kom fyra glas bubbel in med raketfart. Det fjärde glaset svepte kyparen snabbt samtidigt som han gratulerade oss allihop till födelsedag, resa samt val av restaurang (tack Anette!) och sällskap.
Ute på gatan igen ramlade vi rakt in i en port med vinautomat. Där stod vi säkert i tio minuter och försökte köpa en flaska bara för att få se den trilla ner utan att gå sönder.
Men ack. Vi kunde inte bevisa att vi var 18 år fyllda pga. ickekompatibla legitimationer, så vi fick lulla vidare.
Att gå med kryckor är som ni kanske vet en konst. Att gå 11 000 steg med kryckor var görligt, men besvärligt och tråkigt, fast då såg vi till att gå på intressanta ställen som t.ex. en judisk kyrkogård.
Den var dock igenbommad och öde.Vad gör man inte för konsten?
Även här finns de fascinerande sladdhärvorna som vi nästan bara kan se på ett ställe i Sverige: Centralen i Stockholm.Det var väldigt slitet på sina ställen inne i byn. Och lite spökligt öde.Så fascinerande: massa gamla cigarrettautomater på de gamla huskropparna!
Överallt finns spår av forna tiders hemskheter; på gravstenarna såg vi några där ”död” & datum var ersatt av ”mördad” & namn på ett förintelseläger. ”Ermordet in Auschwitz.”
Dessa ”snubbelstenar” är så vackra i sin enkelhet.
Namn på personer som fördes bort från huset där de bodde – placerade precis vid entrédörren.
Nu har jag precis upptäckt något underligt. Jag tog en bild på stationsskylten för att den såg så ämlig och sliten ut. När vi kom hem till husbilen och läste på lite med om Osthofen visade det sig att där, bakom skylten, ligger ett f.d. koncentrationsläger.
Igår morse vaknade ungdomarna (som är i 30-årsåldern, kanske ska tilläggas) två timmar efter mig. När de inte var vakna hann jag sabotera hela min mejldatabas, kissa fel i husbilstoan, slå stortån i en och samma jävla kantiga kant tre gånger, sopa golvet i husbilen och gå ut och andas tysk luft.
Därefter fortsatte morgonen med att vi alla tre försökte få igång den alienliknande, synnerligen futuristiska kaffemojängen som krävde miljöovänliga kapslar. Den sprutade vatten som en trädgårdsslang, den mullrade och pyste och den gav efter varje försök – när vi hade tagit bort muggen – upp en suck med efterföljande vattenprutt som vi inte alls var beredda på.
Jädra snygg. Men oanvändbar. (Och en plasthyacint.)
– Men det är ju väldigt små kapslar.
– Små? Hur ser stora kapslar ut?
– Inte vet jag.
– De ska nog inte skramla omkring där inne.
– Hm. Och hur ska kaffet egentligen komma ut?
– Äsch, jag hackar hål i kapseln, sa jag. (Det hjälpte inte ett dugg.)
Till slut gav vi upp och tog allt varmvattensspill och gjorde påste istället. Ungdomarna är för övrigt inge vidare frukostätare; Lisa åt Toblerone och Jesper ölkorv. Jag klämde i mig två snabba bananer och började vid elvasnåret att hallucinera om äggröra och bacon. Så då stannade vi och köpte kaffe till mig.
Husbilens vinande, tjutande, swoschande och allmänt låtande avhjälptes faktiskt lite grann genom – tadaaaa – silvertejpen som jag hade i min packning.
Lisa tejpade helt sonika igen stora husbilsdörren.
Resan på Autobahn tog sin modiga tid med Stau här och där. Det var riktigt trevligt eftersom vi satt högt och vädret var vackert och inget hetsade oss. Vi öppnade fönstren och lyssnade på en kass ljudbok där uppläsaren visslade på alla S och svalde sista ordet i alla meningar. När vi bytte till ompa-ompa-Oktoberfest-musik blev det lite mer livat.
Blott 18 km/h på Autobahn. Vid de flesta ställena var det sanslöst vackert med lövträd i regnbågens färger, så vi bara njöt.
När vi körde förbi en vindkraftverk-koloni som for runt som flygplanspropellrar, utbrast jag:
– OJOJ vad det snurrar!
Lisa blev alldeles förskräckt och räckte sig efter närmaste godispåse samtidigt som hon sa:
– Nä! Va? Är det blodsockerfall? Ska jag ta ratten?
Sedan skrattade vi åt detta i två mil.
I kvällningen kom vi fram till Osthofen i Rhendalen, där vi parkerade vid en vingård. Vi kom alldeles för sent för visningar och provsmakningar, men husfrun Anette släppte allt hon hade för händer och välkomnade oss in ändå.
En timme senare hade vi fått smaka på sex olika viner och ätit tre olika Flammkuchen (lax, grönsaker, rökt tofu) – för Anette var ju naturligtvis även kock.
Här förklarar Anette med hjälp av en leksak hur man skördar vin – druvorna skakas loss under tröskan på exakt rätt dag i processen och plockas sedan upp av samma maskin. ”Inte ett enda blad följer med i hanteringen!” (Mannen som kör maskinen har jour, och står beredd i ungefär en vecka medan vingården går och känner och klämmer på druvorna.)Här är en helt ljuvligt välsmakande grönsaks-flammkuche – en vit pizza med krämfräs istället för tomatsås.Jag har vänner som kämpar med att få dahlior att trivas i Sverige. Därför tog jag en bild i pannlampans sken sent igår; dahlior växer som ogräs i dalen!
Nu ringer alla kyrkklockor uppfordrande i byn. Men vi ska sitta i husbilen och äta prinsesstårta till frukost – och sedan halta iväg och undersöka omgivningarna i gnistrande solsken!
(Dag 1)
Nu ser det i rubriken förstås ut som om det handlar om en fotbollsmatch. (Mitt intresse för landslaget har svalnat betänkligt på senare tid eftersom jag tydligen bara är med dem i medgång, inte i motgång.)
Men nej – jag är ute på ett stolleprov som heter duga: nio dagar i husbil med barnens kusin Lisa, som sprider glädje på jorden med glada tillrop, fantastiska språkkunskaper och helklockade klänningar. Med på resan är även sjuksköterskan Jesper. (Inte för att utöva sitt yrke på oss, utan för att han är Lisas kompis.)
Igår verkade det dock som om en högre makt försökte tala om för mig att stanna hemma eftersom jag
sedan två veckor måste ta mig fram med kryckor för att vänsterknät gav upp livet
plötsligt upptäckte att de tågbiljetter Eskilstuna–Lund som jag ju hade köpt inte alls var köpta
vaknade en timme för sent och blott hade en kvart på mig innan bussen gick hemifrån
trots allt lyckades fixa biljetter, och hinna med bussen – men då hamnade på ett tåg som stod stilla pga. obehöriga i spåret i Katrineholm.
I Lund plockade vi upp vår husbil hos en stressad polska – men medan hon sprang omkring och försökte hitta wi-fi för att jag skulle kunna skriva under det digitala protokollet, hittade jag en annan bil. Som färgmatchade mina kryckor, ryggsäck och tröja.
De stolta ägarna till höger berättade att den var ”lite ombyggd” och från 1932!
Efter noggranna förberedelser och kontrollerande av bilen, gav vi oss iväg. Jag hade övat på en 3,5-tonnare med Tjugofemåringens svärfar, så det var plättlätt.
Men vilket jävla oljud det var inne i bilen – det tjöt i fönstren, ven om öronen, mullrade av däcken och swooooschade genom en ranglig liten dörr. Som saknade isoleringslist längs långsidan.
Tror ni att man kan köpa en sån här nånstans i Tyskland?
Dessutom är handbromsen lynnig som en treåring och kräver ett mycket ömt handlag för att inte surna till.
Vi stannade vid ett gigantiskt shoppingcenter i Burlöv för att köpa mat samt täcken & kuddar eftersom det inte ingick i husbilshyran. Dessa täcken & kuddar ägde vi i ungefär 27 minuter, för när vi kom tillbaka till husbilen hittade vi både täcken & kuddar och returnerade de nyinköpta pronto.
Sedan körde vi förbi punkterade bilar, två ambulanser, några Teslor och en familj som satt längsmed motorvägen och fikade som vore det 1955.
Det punkterade däcket såg ut såhär, som i en Kalle Anka eller nåt.
Båtresan Rødby–Travemünde gick i en rasande fart, så vi hann bara slänga i oss currywurst och gulaschsuppe samt känna sjöbrisen fläkta i håret en liten stund, innan det var dags att på mörka, tyska vägar skumpa fram i den tjutande husbilen ända till Süsel. Där – på en bondgård – ställde vi husbilen för natten.
Bonden André var en franskfödd tjomme från Martinique som nu hade blivit tysk. Han bäste vän är skogshuggaren ”Bosse aus Schweden”, så honom fick vi prata med via mobil ett bra tag också.
Språksörjan som yrde inne i husbilen var som en delikat pyttipanna av franska sniglar, tysk Spätzle, engelsk HP-sås och svensk lök.Andrés vilstol.
Nu på morgonen har vi pysslat med toan i husbilen, misslyckats med att få igång en kaffemaskin och stått på näsan pga. en dum hallmatta. Idag är planen att köra 6–7 timmar ner till Weinstraße och sedan ta oss in i Frankrike. Vi har inga tider att passa, och de två ungdomarna som tar hand om tant Lotten har inga som helst bekymmer i livet!
Klockan är halv ett, och om en halvtimme vet vi vem som får Nobelpriset i litteratur 2025. Jag har inte läst en enda av de favorittippade, men kan ju förstås kopiera en tips-lista och presentera här!
Can Xue — Kina
László Krasznahorkai — Ungern
Haruki Murakami — Japan
Cristina Rivera Garza — Mexiko
Enrique Vila-Matas — Spanien
Gerald Murnane — Australien
Mircea Cărtărescu — Rumänien
Thomas Pynchon — USA
Anne Carson — Kanada
Michel Houellebecq — Frankrike
Åh fan. Michel Houellebecq igen. Och Thomas Pynchon. Ja, de grabbarna känner jag ju till. Och Can Xue har minsann artikel i NE.Nu kom Mats Malm ut!
Jaha! László Krasznahorkai! Publiken sa … och … samt … (Inget, alltså.)
Jag är jättecool, för jag hann ta denna skärmdump innan artikeln hade uppdaterats.
Ojojoj, nu kommer akademiledamöter och förklarar sitt val, men de är inte medievana. Oj, så nervöst.
(Jag borde ha stått där och showwat. Igår lattjade jag med en jättepublik i Gnesta. Utrustningen var gammal och ickekompatibel med Mac trots att jag hade allsköns adaptrar med mig. Jag konverterade min Mac-Keynote till PC-PPT och mejlade den till vaktmästaren, som sprang tre trappor utan hiss och hämtade sin dator. I konverteringen blev alla finesser korrumperade och högerkanten kapad, men jag körde på i raketfart och improviserade med fler språkfrågor från publiken så att de kände sig nöjda och glada. Även jag var nöjd och glad.)
– You can find more information on double-u double-u double-u dot …eh … nobel… eh …
Så talar en sann akademiledamot!
Ni kommer kanske ihåg hur jag har kommunicerat med Akademien om formuleringen i motiveringen eftersom känslan för hans/hennes och sin har gått förlorad i modern svenska, medan copy-paste är allom bekant? Well. Nu har tidningarna i alla fall citattecken.
Aftonbladet.Expressen.
Jag upprepar med en dåres envishet att detta hade varit mycket bättre:
László Krasznahorkai tilldelades Nobelpriset för sitt ”visionära och kraftfulla författarskap som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”.
– Do we have any questions from the floor before we go on with the individual questions?
Efter 1,5 sekunders paus:
– Good, we continue with the individual questions.
PLUPP! så avslutades sändningen.
Man ska tydligen börja med ”Satantango” från 1985 om man är nyfiken. Den har även filmatiserats (sju timmar!) med en inledning på tjugo minuter där man ser kossor som inte gör något alls.
– Allt är svart. Men. Det finns faktiskt ett korn av humor i hans humor, säger de i tv.
Ett korn? Mhm. Jag vill hellre ha ett berg.
Ålrajt, då trampar vi vidare i lervällingen som är världen anno 2025!
Underbar uppdatering.
Jag kan ju inte stoppa krig eller putta bort Trump från tronen. Men jag kan fjärrstyra t.ex. Nationalencyklopedin. Efter dagens tillkännagivande om Nobelpriset i litteratur, skrev alla publikationer – inklusive NE.se – den felaktiga meningen som jag nämner här ovan.
En timme senare – när jag hade mejlat NE – såg det ut så här fullständigt jävla jättekorrekt ut.
För en vecka sedan gick jag på fullkomligt plant underlag och funderade på tre föreläsningsdagar, en resa till Dalarna och ett tungt skåp som jag ska flytta. Jag kom också på att jag måste skr…huff.
– AJ!
Jag gjorde verkligen inte några hastiga rörelser. Jag väjde inte för en älg och gjorde inte hoppsasteg nerför en skogsslänt. Högerknät körde omkull och gick in i en osynlig vägg. Menisken rymde till Mallorca och benbitar flög in i benmärgen i min sargade knäskål.
Tror jag.
Några timmar tidigare satt jag med barnbarnet M strax bredvid platsen för den annalkande, mystiska olyckan. Här kan man se hur oskadad jag är: båda benen har fungerande gångjärn som tillåter böjning.
Helgen gick, men det gjorde inte jag. På kryckor lyckades jag ta mig till olika ställen i huset, men det var med ett himla huffande och puffande. På söndagskvällen planerade jag mina två heldagsföreläsningar i Stockholm, och kontaktade dessutom ”vården”. Via chatt ska det nämligen gå jättebra vilken tid på dygnet som helst. Men vården ville bara avsluta chatten! Här kommer två exempel:
Här kan man ana att jag har klickat på ett färdigskrivet svar: slutpunkten saknas ju.
Kommunikationen flög hej vilt på vårdvågorna, där jag skrev att jag hade ont, och vården bad mig återkomma om det fortfarande gör ont. Hela tiden fick jag vänliga tillsägelser via både mejl och sms om att vården hade svarat på mina meddelanden.
Har du fortfarande ont? Ja, jag har fortfarande ont.
När jag kom till stationen i Eskilstuna på måndagsmorgonen stod min radiokollega Jonas där och intervjuade människor om ”hur svårt det ju är att kommunicera med vården”. Han såg kryckorna, kastade fram micken, och så fick jag säga vad jag tyckte i etern.
”Det är ett så kallat UX-problem där användarna inte förstår vad kreatörerna vill att vi ska göra med de digitala lösningarna”, sa jag.
De två föreläsningsdagarna om AI for fram i raketfart och jag fick hjälp med att bära kaffe, macka, fika och jag vet inte allt. Så fort jag gjorde minsta lilla oförsiktiga rörelse, högg någon in en kniv i knät.
Eftersom även mitt högra knä är trassligt, förstår ni att den här posen inte är alldeles enkel.
Jag fortsatte att kommunicera med ”vården”, som påstod att den var en riktig människa, men som bara ville avsluta hela tiden. Naturligtvis klämde jag sedan in ännu ett Dramaten-besök (Gertrude Stein med Johan Rabeus) – där biljettkontrollanterna tog hand om mig bättre än någonsin.
– Eh, förlåt, jag visste inte att jag skulle gå på kryckor när jag köpte biljetten …
– Men inte ska du sitta där upp med dina kryckor! Kom här nu och sätt dig på parkett. ALLRA längst fram!
– Är det sant? Vilken lycka! Johan Rabeus kommer att kunna spotta på mig!
– Ja, visst är det underbart?
Jag satt en meter från sufflösen, som inte längre sitter i en lucka längst fram på scenen, och som heller inte ropar replikerna. Så har det säkert varit i många år, men först nu såg jag hur det funkar.
Där i det mörka hörnet till vänster kröp sufflösen in. Hon tog på sig headset, och när en replik missades, sade hon den med låg röst så att den hamnade i en snäcka i Johan Rabeus’ öra. (Dramatenväggen ser lite sliten ut.)
Igår morse vaknade jag så i min säng, och kastade mig på mobilen örli in de mårning så att jag skulle komma långt fram i vårdcentralens telefonkö. När jag till slut fick tala med en vårdperson, hade denna ingen aning om all min kommunikation med chatten.
– Men här har jag en tid till en läkare kl 11.30! Välkommen!
Några minuter senare kom ännu ett plingeliplong i mobilen och mejlen om att jag hade fått ett svar i chatten: en läkartid kl 13!
Så här såg denna (anonymiserade) kommunikation ut:
Nu skulle ju slutklämmen på denna rekapitulation av det senaste knätrasslet kunna vara ”operation pronto” eller ”röntgen på måndag” eller varför inte ”här, bada i kortison så blir det bra”.
Men det hade väl varit trist och fantasilöst. Istället sa läkaren:
– Med tanke på smärtan borde dina knän vara dåligare. Du har finfina korsband och bra muskler och inte någon inflammation. Fortsätt med smärtlindring på maxdos och hör av dig nästa vecka om det blir sämre.
Jahaja. Då trampar jag väl vidare i ullstrumporna.
Igår kväll var jag utelåst i mörkret utanför baskethallen. Jag skickade den här bilden till jourvaktmästaren, så att han skulle förstå hur synd det var om mig. (Det löste sig.)
Nu vankas på kryckor på
långhelgen med svampplockning i Dalarna
en föreläsningstur till pensionärer i Gnesta
tio dagars vinresa till Alsace.
(Fotnot: Enligt språkvården accepteras dåligare i vardagligt språk, särskilt när det handlar om hälsotillstånd.)
När jag häromdagen rafsade genom mina mynthögar (och fascinerades över tioöringens pyttelitenhet), hittade jag några sorterade högar med sedlar. En polsk hög med złoty, en serbisk hög med dinarer och en hög med osorterade förmögenheter i pappersform.
– Heureka! sa jag och sprang till det gula växlingskontoret som jag senast besökte för kanske tio år sedan.
Om ändå sedlar kunde tala.
Den person som tog emot mina pengar bläddrade genom förmögenheten som en croupier – snabbt och effektivt och utan tvekan. Hon mumlade:
– Gammal. Gammal. Jättegammal. Mhm, bra, bra, gammal, ojojoj, åh, hm, bra.
– Vabaha, ser du så snabbt att sedlarna är giltiga eller ej? utbrast jag. Jag kan ju inte ens se vilket land de kommer från!
– Det här är mitt yrke. Nu ska vi se.
Här klämde hon lite extra på en sedel, gnuggade lite med tummen som vore jag Gösta Ekman-Sickan som hade en lysande plan.
– Det blev 1 546 kronor.
Eftersom jag var alldeles stirrig av upphetsning över både hennes professionalism och min egen förhoppning om guld och gröna skogar, fick jag impulsen att betala 1 546 kronor. Men sansade mig. Hon bläddrade fram färska, svenska sedlar som fortfarande är mig obekanta.
– Herredumilde. Det är ju jättemycket! Det är ju sanslöst! Jag är 1 500 kronor rikare än när jag kom hit!
– Nja, strikt talat har du ju varit lika rik hela tiden. Om du vill sätta in pengarna finns det en automat dä…
– Pfft. Sedlarna ska in i plånb… ner i fickan. Jag ska som Pojken med guldbyxorna rafsa fram sedlar!
På lätta fjät flög jag fram på gator och torg – utan att hitta nån butik som ville ha mina sedlar. Kontantfri butik, kontantfri butik. Men kontantvälkomnande? Hm. Systembolaget och Ica.
Äsch. Om ryssen kommer, har jag mitt på det torra och kan säkert för mina prassliga sedlar köpa brännvin och sockertopp som vore det 1942 eller nåt.
(Hit kommen letade jag i säkert en timme efter en handskriven handlingslista från förr. Hopplöst! Närmare såhär kom jag inte – en köpelapp med kryddor.)
Regnet öste ner igår eftermiddag, och jag svettades floder i ett växthus som stavas MÄLARTÅG. Dessutom var växthuset en myrstack av drypande sura människor som letade efter sittplats, samt fritidsgård som fritidsgårdar var 1978 – tonårsbröl, tonårsfnitter och smärtsamma testosteronsnärtar med vilket vapen som helst. (Keps, väska, hand.)
– TJOFF! HÖHÖ!
– VAFAAAN!
– SNÄÄHÄRT! HÖHÖ!
– DU ÄR DÖÖÖD!
– PÅ DIN MAMMA!
– KLATJOFS! HÖHÖ!
Eller vad det nu är de vrålar. Artikulationen var sisådär och mina trumhinnor känner sig lite slitna.
Småfuktigt.
Stationshusen längs vägen var fulla av blött folk, Pressbyråer var fulla, alla småtak vid entréer och cykelparkeringar utnyttjades till max under muttrande, stånk och suck – medan jag satt i mitt regnställ och var glad för att jag var på väg till Stockholm med tre mål, nämligen att
överlämna ett gäng 50-öringar, enkronor och femkronor till silversmeden Niklas
se Juloratoriet på Dramaten
slafsa fram i regnkostym och stövlar som vore Hamngatan en djup skog i Dalarna.
Ja, silversmeden vill ha nya slantar som inte innehåller silver. Mystiskt va?Kolla vad valsen gör slantarna långa! (Foto: Niklas Ejve.)
Förra veckan såg jag på Dramaten enaktaren [BLANK], som skrivs precis sådär med hakar och versaler.
Tyvärr hade ingen i produktionen pluggat svenska skrivregler, och de visste därför inte att det är jätte-jätte-opraktiskt att ha en titel som kräver specialtecken eller t.ex. plötsliga versaler av ingen anledning. Alltså ska man som t.ex. journalist som recenserar skriva pjästiteln Blank på samma sätt som man ska skriva varumärket Iphone eller butiken Ikea och försäkringen Villaxtra.
Om man alltså vill följa reglerna, vilket man naturligtvis vill.
Kortrecension: Blank var nästintill outhärdligt babblig, bråkig, bullrig samt banal – och överallt var det blod. Blodiga klänningar, blodiga händer, blodiga kinder och blodiga bylten. (Jag hade helt klart fel i denna min åsikt, för resten av publiken gav ensemblen stående ovationer.)
Och nu till rubrikens operett, som är grunden till min teaterförtjusning: Riksteaterns No, no, Nanette, som jag såg i Malmö 1972. Lilla åttaåriga Lotten hade stickiga kalasbyxor, obekväma skor och kringlor med sidenrosetter – och blev trots detta helt frälst. Det som skedde på scenen var det vackraste, bästa, mest fantastiska jag någonsin hade varit med om, så jag bestämde mig för att bli skådespelerska. (Den drömmen höll jag fast vid tills jag började jobba på Nationalencyklopedin 1988.)
Tydligen är just detta kulturverk harmlöst på gränsen till debilt, men två låtar utvecklades ändå till populära örhängen: Tea for Two & I Want to Be Happy. Och anledningen till att jag envisas med att se på teater än idag.
På väg till Dramaten sprang jag på kommentatösen Karin, och vi enades på gamla människors vis om att teatern var bättre förr och att vi helt enkelt bara borde ge upp om teaterinstitutionerna inte skärper sig. (För säkerhets skull: vi fnittrade oss genom hela detta resonemang.)
Trots det absurda regnet och stormvindarna var det tack och lov varmt ute. Jag mötte några paraplylösa grabbar i shorts och t-shirt, några inte så propra män i jeans och kavajer (som inte kommer att vara sig lika imorrn) – och otalet paraplykämpande kvinnor.
Förtvivlat kämpade paraplyet för att inte spolas bort av regnmassorna.Han har sköna skor och har köpt en plastpåsejacka. Hon har klackar, snygg frisyr och ett paraply som är lika robust som en minikjol.
Juloratoriet på Dramaten var utmärkt! Jag höll mig vaken i tre timmar och blev till och med uppgraderad från andra raden till allra bästa platsen på parkett, medan mina ytterkläder hängde på tork i garderoben.
Vid 22.35 på torsdagskvällen sågs denna kvinna i blommiga stövlar, regnbrallor, fodrad regnkappa OCH paraply släntra mot Centralen. Jag var torr som fnöske när jag kom hem, men de tre skymtande surdegsbröden från NK (finskareva) var blöta som delikata disktrasor.
Det här är en tradition som har stött på hinder på vägen, som har haft trista uppehåll pga. orsaker och anledningar samt så dåliga resultat att kvalet i massa år har resulterat i 0,0 EM och VM. Men nu när USA/Mexiko arrangerar VM 2026 ska vi (tydligen) vara med och agera som bronssommaren 1994.
Vi ska helt enkelt gräva guld i Amerikorna. Så nu tänker jag rapportera från matchen Slovenien–Sverige och citera både kommentatorer och spelare. Jag förväntar mig:
– Vad krävs för att vinna?
– Vi vill förstås vinna. Vi är ett bra lag.
– Vad säger du om lottningen?
– Vi kommer att möta bra lag, men definitivt vinna mot Sveitsch.
– Hur bra är de andra lagen?
– Vi har jättestor chans att vinna mot dem.
– Våra stjärnor är ju skadade eller strejkar, hur ser du på det?
– Dejan Kulusevski är skadad, men andra länder har ju också skadade spelare. Och dom som strejkar har ju slutat strejka nu.
Detta säger jag nu, en dryg halvtimme före matchstart. Klockan 20.45 är det avspark och då kommer jag att ge alla er som inte har betalat ENORMA SUMMOR för att se matchen denna gratisrapport så att ni hänger med i diskussionerna i kafferummet på måndag.
Här kommer en AI-skapad bild av svenska fotbollslandslaget.
Finn ungefär 317 fel.
De som spelar kommer här! (Jag minns när jag runt 2013 kallade nya och obekanta lirare som t.ex. Emil Forsberg för dagisligan eftersom de var så förbaskat unga. Nu skakar jag bara på huvudet och säger ”va” eftersom jag inte ens vet om spelarna är unga.)
Målisen Robin Olsen, som har varit förstemålvakt sedan Eldkvarn brann.
Backarna Hjalmar Ekdal (som har en fotbollsbror och en journalistpappa), Isak Hien, Gabriel Gudmundsson (VAAA?).
Mittfältet som alltid kommer i kläm: Alexander Bernhardsson (va, vem?), Anton Salétros (huh?), Hugo Larsson (som dissades av vår danske förbundskapten för nåt år sedan, men nu har han tydligen blivit bättre?), Daniel Svensson (vem?).
Målspottarna Yasin Ayari (nämen va), Anthony Elanga, Viktor Gyökeres.
Jahaja. Kolla vilka jädra knapptryckningar jag måste genomlida för att skriva dessa namn!
Jädra slovener!
’1
Matchen är igång!
’3
Inget har hänt!
’4
Tihi, journalistsonen Ekdal sparkar omkull en sloven och INGEN klagar på något sätt över huvud taget. Inget domslut, inga huvudskakningar, inget höttande med nävar! Och DÄR står målet helt öppet, vårt mål är vidöppet som ett fönster och ingen sloven gör mål! PUH!
På kaffepausen på måndag kan ni säga med kännarmin:
– Ptja, matchen hade ju kunnat punkteras av Slovenien redan i fjärde minuten. Öppet mål. Liksom.
’9
Men vad konstigt. Sverige spelar i blå-rosa-röda dräkter. Inte en gul strimma så långt ögat når. Jo, siffrorna festås.
Jo, siffrorna festås.
’15
Tydligen kan vi ta oss till VM även om vi förlorar en himla massa matcher nu i sep-okt-nov. Fast tydligen är det bättre att vinna matcherna. (Kommentatorerna filosoferar.)
’18
Herrejävlar, Sverige gör mål! ”Det är ELANGA” skriker alla kommentatorer medan Viasat visar bilder på publiken, domaren, slovenske coachen och massa slovener som ser jätteledsna ut. Jag sitter och försöker ta en bild på våra glada svenska fopollsgrabbar, men det är bara korvgubbar, fopollsskor och securitasvakter på skärmen.
Bollen är i målet, men vad resten i denna suddiga gröt är, vet jag inte.
’20 Jag måste ha haft lite feeling under nationalsången, för den ende jag tog bild på var faktiskt Elanga, så nu kan jag stoltsera med målgöraren här!’24
Om man får kalla spelare för t.ex. ”Granen”, borde jag väl få kalla Gyökeres för ”Göken”, om inte annat för att det sparar en eller två sekunder av min tid? (Han är en superkompetent målspottare.)
’28
Nummer 21 på bilden där i minut 9 ovan (som kanske heter Bernhardsson) blir nedsparkad av en gulkorts-sloven. ”Äsch, det är bara ett skrapsår” säger kommentatorerna igenkännande.
’38
Felåt, tio minuter gick när jag bara kollade och inte rapporterade. Det var massa bra bollsparkande och tacklingar och chanser och hörnor och ”han är ett fysiskt praktexemplar” (om Göken), så jag tappade fokus.
’40
Nu får Slovenien en hörna. Då blir kommentatorerna galna av upphetsning. Men det är bara en gång av liksom trettiosju som hörnor resulterar i mål. Nä, nu bidde det inget mål alls.
’42
NUUUUU värmer den dyraste spelaren i världens övergångshistoria upp: vår alldeles egen Alexander Isak. Han har köpts av Liverpool efter att ha strejkat, och nu är alla så glada så. Det handlar om sådana fantasisummor att jag inte ens vet hur många nollor det är. Men ni säger bara på kaffepausen: ”Äsch, det blir nog bra det där.”
’45
I fotboll spelar man 45 minuter x två halvlekar, rinnande tid. Men domaren kan bestämma att det blir mer tid om domaren känner att det behövs. Nu satte domaren upp pekfingret i luften och beslutade att TVÅ MINUTER är lagom mycket extratid. (Fullkomlig absurt.) Domaren är med andra ord fotbollstidsguden.
’44
Och när det har gått tre extraminuter (TRE), blåser domaren av första halvlek. HALLÅ, alla fopollspelare! Ska det verkligen vara på det här viset? Tid är väl ändå tid, en minut är en minut? Och två minuter är för bövelen inte tre?
Men kolla vad glada många svenska är. Eller: Kolla vad många glada svenskar!
’46
Fredde Ljungberg (känd kalsongreklamare) och Jonas Olsson (som enligt mig på planen såg ut som Shaggy i Scooby-Doo) berättar om hur de som spelare uppskattade blöta planer mer än torra eftersom man ”glider skönt på blött gräs”.
Jonas Shaggy Olsson. [CC]Alltså påverkar regnet i Slovenien inte Sverige negativt. (Att slovenerna kanske också föredrar blötan nämns inte.)
’47
Sorry, glömde att nämna att matchen är igång igen. Och att vår målis Robin Olsen TAPPAR bollen i mål. Nu står det 1-1.
’49
Gudmundsson tjoffar omkull en sloven och domaren blåser. Gudmundsson (som är lite lik Duracellkaninen Johan Elmander) blir tokig och visar att han inte har gjort nåt. Han drar i sin tröja, slår sig för pannan, slår ut med armarna och är nästintill svinförbannad på fotbollsspelares vis. Domaren pekar på honom och skakar på huvudet och säger:
– Lugn. jag blåste till din fördel.
– MEN JAG GJORDE INGET!
– Nej, därför har du frispark.
– JAG RÖRD… vabaha?
– Seså, lägg nu frisparken.
– Jaså, jahaja. Eh, hoppsan.
’55
Här ser ni hur Olsen räddar ett stenhårt slovenskt skott. Jag har fått tillgång till ett transkriberat manus direkt ur Olsens hjärna strax innan detta hände.
Olsen ba:
”Men satana perkele. Släppa in en sån lätt boll. Jag hatar fotboll. Jag ska lägga ner. Efter matchen går jag in på presskonferensen och säger att detta var min sista match. Jag ska gå hem och dricka fem öl och tre läskeblask. Förbannade jävla armhävningar som jag gjorde helt i onödan igår. Vilken miss. Skit och pannkaka. Nu kommer de satans slovenerna igen. Hjjäääälp. vänster eller höger eller mitten? Fågel, fisk eller mittemellan? HJÄLP! Ååååh helvete, jag tog den. Jag är bäst. Imorron är en annan dag. Fan, jag är sugen på pyttipanna.”
’63
Kommentatorerna säger släpigt och utan åthävor att ”Nygren och Eliasson kommer in”. De hade kunnat säga ”Stenmark och Borg kommer in” med samma tonläge och jag hade inte blivit mer förvånad. Vilka är då dessa Nygren och Eliasson? Svar: Jag har inte den blekaste aning!
Kommentatorerna säger vidare att det är ”ett mycket underligt byte”. Well, jag kunde inte hålla med mer, vad kan Stenmark och Borg göra här?
’70
Nu är det sandlådefopoll. Jag är förstås inte fotbollsspelare, men vi basketspelare kallar detta ”hawaiispel” – det är liksom bara tjafs, trill, snubbel förhastade infall och klantiga missar. Som om det vore en teaterpjäs på Dramaten där sufflören måste ingripa varannan minut.
’74
Nyss nämnde Nygren passar Göken, som passar någon annan i Sverige, och denne någon gör MÅL! Vi leder med ett mål och livet leker! Heter han verkligen Jari, han som gjorde mål?
– JARI!
– Målet gjordes av Jari!
Jaha, han heter tydligen Jari. Känns lite som Åshöjdens BK.
Ja det vette fan vad som hände här. Men mål blev det.
’75
Aha. Han heter Ayari. Och Robin Olsen ba:
”Med skivade rödbetor och HP-sås. Fasicken vad detta suger hästballe. Här står jag med skammen och bara för att mina handskar är lite sladdriga. Skulle ha dopat dem med lite gelatin. MEN VA FAN, nu gjorde nån mål! Vi leder! Heja fopoll!”
’81
Slovenerna verkar ha ungefär lika ont i knävlarna som jag!!!
’Men har de syltlock på bandagen?
’85
Eliasson, som är misstänkt lik Harry Belafonte, tar en ”bra foul” som det heter i basket när man offrar sig för laget. I fotboll betyder det att man stoppar en målfarlig spelare med en brutaltackling för att det verkar vara mål i faggorna. I basket räcker det förstås att vi höjer på ögonbrynen, så får vi foul. (Bitter? Vem? Jag? Bara för att jag alltid blir utfoulad? Pah.)
’90
Ni vet att jag här ovan nämnde att en fotbollsmatch är 90 minuter lång. Men att domarna har en egen tidräkning så att egentligen är det 1973 eller 2052 just nu?
Just det. Och därför gör Slovenien mål fastän en sloven med boll nästan drar tröjan av lille Ekdal innan han gör det.
– Det är en SKITTID! säger kommentatorn beskt.
Jag håller med. Det ska tydligen spelas i tre minuter till.
’92
Gudmundsson sliter som ett djur, Nygren har chans att avgöra men skjuter över, gräsmattan ser ut som min här hemma (den fläckiga ryamatta-stilen) och slutsignalen går. Pfuittt, oavgjort 2-2.
Men på måndag är det match igen! (Då har jag dock basketträning, så det blir ingen rapport om jag inte råkar bryta benen eller blir snorförkyld.)
Pssst.
I eftersnacket sa Fredrik Ljungberg ”Svejts.” Heureka!
Å Olsen ba inne i duschen:
”Stekta ägg. Massa stekta ägg.”
