Igår var det åtta månader sedan Olle stupade och i torsdags – den 8/8 – samlade jag barnen, deras respektive, barnbarnen och kompisar som uttryckt önskemål om att få vara med när vi strödde Olles aska. Hade jag varit numerolog hade jag förmodligen sett en mening med åttorna.
”Åtta-åtta-åtta-åtta!” (Ungdomar: detta är sekreteraren Ulla-Bella från sommarlovsprogrammet Solstollarna. Hon ringde enbart telefonnumret 8888.)
Efter flera månaders krångel med tillståndet för askspridningen, där vi först fick tillstånd att hälla ut Olle på en villatomt, var det alltså dags. Vi lyckades med skohorn och spett i almanackorna samlas alla på en gång just den kväll när det regnade som allra mest i Sörmland. Tretton vuxna och två tvååringar traskade med gott humör, paraplyer och husets alla regnjackor samt stövlar iväg rakt in i ”Olles skog”.
Olle låg i en papplåda i den blåa ryggsäcken här på bilden, och vägde just då blott 5,7 kg – men det är ju utan glasögon och sånt.Just när denna bild togs var det uppehåll i regnandet så Plupp (äldste sonen Erik, numera Trettiotvååringen) bar på paraplyerna.Över stock och sten vandrade den samlade församlingen genom skogen med alla krämpor som tänkas kan: portvinstå, hälsporre, ryggskott, brutna fingrar, trassliga menisker, feber, allmänt knätrassel och nackspärr.
På grund av chocken och byråkratikrångel med allt sedan 12 december, har Olle inte fått någon dödsannons eller runa. Eftersom han nu spreds för vinden i regnet i skogen kommer han heller inte att få en gravsten. Detta är ett litet bekymmer för mig eftersom han faktiskt pratade om att han ville göra ett ”avtryck” i världen.
Men äsch. ”Så länge man pratar om de som är döda, finns de ju kvar.”
Sa nån.
Konkret gick det till så här att sprida askan:
Lådan hämtades på krematoriet. Jag grät floder, men frågade ändå om askan månne silas innan den läggs i lådan. (Man vill ju inte plötsligt stå där med Olles framtänder i handen.) Jodå, efter kremeringen tar man under en komplicerad process bort proteser och plomber samt skruvar. Vissa moment är automatiserade, andra kräver mänsklig hantering.
Inne i skogen gick vi alla upp på en liten kulle och tog fram lådan, som var förseglad med vanlig tejp. En klisterlapp talade om att det verkligen var rätt låda (namn och personnummer samt dödsdag). Moa (den nygifta Tjugofyraåringen) och jag sjöng en stump samtidigt som vi pillade på tejpen.
I lådan låg en papperspåse, även den igentejpad. Jag öppnade och började hälla ut Olle på en sten och klappade lite på askan, och sedan gick påsen runt laget som ”ett skepp kommer lastat”. Några hällde, andra grävde med händerna och fick Olles aska under naglarna. Jag klappade med mina askiga händer ena dottern på kinden, så då hamnade lite aska även där. Vi var larviga, men samtidigt högtidliga. Regnet öste ner på oss och på askan.
Äldsta dottern Ida (Trettioåringen) läste en textsnutt ur ”Nature Anthem”, som spelades på begravningen:
I wanna walk up the side of a mountain I wanna walk down the other side of the mountain I wanna swim in the river and lie in the sun I wanna try to be nice to everyone
Sedan gick vi ner på andra sidan kullen, vandrade hem och åt (som vanligt) pizza i Olles anda.
Så … vad händer nu? Jag vet inte. Tiden går så långsamt och samtidigt så vansinnigt fort. Jag finner ro i att snickra, renovera, skramla med borrbits och läsa universitetskursen ”Epidemiernas historia”. Överallt finns släkt och vänner som rycker ut när jag vacklar. Men oron inför framtiden lurar runt varje hörn.
Ni som fortfarande läser här trots mitt sällanbloggande: häng kvar! I’ll be back … men inte som Arnold, utan mer som Stenmark när han föll i backen och reste sig upp.
Här kommer ännu en liten filmsnutt med Olle, här på bloggen känd som DDM (Den Djefla Mannen).
Ni som sneglar på bilden ovanför rubriken tänker nog:
– Örrk.
– Vad är det?
– Är det en marulk?
Nejdå, inte alls. Det är heller inte en tecknad figur eller ett mysigt gosedjur.
[Spänningen är olidlig. Läsekretsen tuggar på naglarna.]
Jomenvisst. Det är ju en stackars bortglömd kylskåpsgurka, som från sitt växthus i t.ex. Västerås en dag for till en affär, för att nån gång i juni hamna i mitt kylskåp och där enligt en Lottensk evolutionslära utveckla ögon och päls för att sedan döden dö. Gurkan får symbolisera dagens tema, som dock inte är döden (diskret suck från mitt håll) utan GAMLA GREJER.
Men först bara en liten giftas-uppdatering. Jag berättade i förra inlägget om vistelsen på Hästvom i Fjällbackas skärgård, och om det stundande bröllopet mellan Moa (aka Tjugofyraåringen) & Arvid. Den stora dagen kom och gick och den kapade klänningen med insydd, färgglad underkjol gjorde succé – och brudparet fick till en mycket finurlig bröllopsbild.
De tittar mycket på japanska serier (anime), och jag tror att detta är Naruto.Ni kan tänka er vad fint det blev när Moa snurrade runt, för då svischade massa glada färger fram under den vita kjolen!
Ute i skärgården på västkusten finns en liten ö med två gamla fiskarstugor från 1850-talet, varav den ena byggdes av Arvids mammas farmors farfars far Gabriel. Där får vem som helst övernatta, och vi åkte dit för att inspektera.
Ni ser de två små stugorna där nere, och Orangeluvan på stranden i den lilla, lilla viken.Den högra stugan sköts av Arvids släkt, medan den vänstra som synes behöver lite extra kärlek av ett annat gäng.
Efter bröllopet styrde Orangeluvan och jag kosan tvärs över Sverige för att tillbringa en arbetsläger-vecka på Öland, där Orangeluvan har ett hus. De 50 milen tog 12 timmar eftersom vi hamnade bakom hölass, traktorer och epa-muppar, samt leddes på avvägar på grund av vägarbeten. Sista biten på Öland puttrade vi fram i 30 km/h bakom ett helt jädra cirkusfölje bestående av säkert 20 olika sorters gamla bilar.
Men vi kom fram, föll i säng och vaknade inte förrän det började kurra i magen. Några arbetslägerrelaterade kommer bilder nu!
Detta är ett trasigt gångjärn som kanske är 100 år gammalt, och på något sätt ska skruvarna lossas och gångjärnet bytas ut utan att den gamla dassdörren fördärvas.Så här kämpade jag med två dörrar, åtta gångjärnsdelar och tjugofyra gamla skruvar som hade rostat till oigenkännlighet. (Ja, jag jobbar i basketkläder, läsglasögon och Birkenstocktofflor.)Jag lyckades! Här ser ni gångjärnsliken!Det här är en och samma läskiga garderob, fodrad med masonit runt 1962. En läcka i taket har ställt till det, men det går säkert att fixa!Ni ser mig här i rivningstagen – för under masoniten fanns en helt oskadd timmervägg. (Leendet är inte påklistrat; jag älskar verkligen min kofot.)Fynd bakom masoniten: en urklippt kung Gustav V.
En morgon stod Orangeluvan och jag i ett mystiskt utrymme i huset. En jättestor, platsbyggd garderob som inte alls passade in och var rätt sliten, kändes plötsligt helt fel.
– Den ska väck, va?
– Den ska väck.
– Nu?
– Nu.
Ett stordåd skapat på två timmar! (Den horisontella, ljusa randen i knähöjd är spår efter en sedan länge försvunnen, väggfast bänk.)
Ni ser på bilden ovan en grön pärlspont, som vi letar efter i hela huset. Den gömdes här ovan först bakom tre olika lager masonit och sedan hela garderoben dessutom – som vore den pestsmittad eller en sjögrästapet från 1973. Hur kan man någonsin ha velat gömma den?
I förrgår drog vi fram spisen i det stora köket för att torka rent bakom – sådär som man även ju bör göra hemma i stan men liksom aldrig får tid till. Bakom spisen såg det lite mysko ut.
– Tror du att det är grön pärlspont bakom?
– Näe … va, i ett kök?
– Men tänk om …
– Ja.
– Ska vi sprätta och bända lite?
– JA!
Till vänster ser ni den vita, normala väggen och till höger en inte alldeles lyckad pärlspontsjakt. (Men naturligtvis vill vi fortsätta att riva ännu mer åt höger.)Ibland måste jag lägga ifrån mig kofoten för att bära toalettstolar.
Plötsligt kom Orangeluvan på att hon behövde köpa en liten frys. Vi kollade på begagnatmarknaden och lyckades få tag i en perfekt säljare på andra sidan ön, som dock fick kånka in frysen till sin granne eftersom han inte kunde vara hemma när vi skulle komma.
Vi körde, körde och körde (Öland är 14 mil långt), irrade runt lite och plingade till slut på rätt dörr.
Ut kom säljarens granne, som dessutom osannolikt nog (det bor i alla fall 27 000 människor på Öland) var samme man som för två år sedan sålde huset till Orangeluvan! Frysen stod alldeles bredvid en nyrenoverad Volvo från 1964, så vi höll på att aldrig komma därifrån.
Vi var lika gamla, bilen och jag, men den var snyggare i lacken. Här satt jag lyckligt med knäppta händer och bara njöt.Den här bilden ska jag ta fram när barnbarnen frågar varför jag säger ”veva ner fönstret” och inte t.ex. ”öppna fönstret”.
I två dagar till ska jag och kofoten sprätta omkring på arbetslägret. Jag har hälsporre och knaster i knäna, ett stort blodigt lår-sår, blånagel på en stortå, bula i pannan och skrapsår på ryggen. Orangeluvan har stukat foten, brutit massa naglar, skurit tummen på en kartong och fått stickor samt stukat fingrar och trillat ner från en stege som bet henne i överarmen och gav henne blåmärken stora som de svarta fläckarna på en vit ko.
Men vi fortsätter under glada tillrop, för hur skulle världen (eller huset på Öland dårå) se utom vi satte oss ner och åt praliner?
Vem skulle då dra ut dessa spikar i taket?Fast vi kollar faktiskt på OS, det gör vi.
Men snart är arbetslägret slut och jag åker då hemåt. Finns det något jag bör göra när jag på onsdag kör Öland–Eskilstuna?
Förklaringen kommer här med ett sammanbitet leende, blixtrande ilskna och likaledes sammanbitna ögon samt knutna nävar i alla upptänkliga fickor.
Den 4 juli stängdes alla mobiler och routrar av i vår familjekonstellation. Idag – den 18 juli – fick vi tillbaka alla funktioner. Orsaken är oklar, syndaren är inte funnen – men det har definitivt att göra med min stundande konkurs. (Mer info om detta kommer senare. Jag har inte misskött mig, men vårt livsverk sedan 29 år – Bergmans Bokstäver AB – finns inte längre.)
Här stod jag och sågade när alla barn började ringa i mina kompisars telefoner för att fråga vad som hade hänt med familjens mobiler.Här sågade jag vidare när Telenor ringde till en kompis och sa att de skulle koppla tillbaka Lottens alla telefoner ”om en timme”.Här blev jag opererad på när konkursförvaltarens assistenter beklagade det som hade hänt med mobilerna. Stickan kom ut i höjd med ”men vem beordrade att mobilerna skulle stängas av?” och bubblet slösades på den stora, av mina kamrater skapade, kratern i fotsulan.Här triumferade jag över rönnen när det hade gått 15 timmar sedan Telenor sa ”en timme”.När jag kapade ett annat fällt träd i lämpliga bitar, ringde barnen och berättade hur de tyckte att det ju var riktigt spännande att lösa krångliga situationer utan fungerande mobil.
När jag inte fällde träd, satt jag i telefon – alltså i mina kompisars telefoner. Nästan allt skulle kanske kunna lösa sig om inte om, t.ex.
”identifiera dig med Bank-ID” (går inte på min kompis mobil)
”vi använder tvåstegsverifiering för din säkerhets skull” (går inte på min kompis mobil)
”kryssa i rutan om att du vill byta ut ditt nuvarande mobilnummer ska bytas ut till ett nytt” (men nej, aldrig i livet)
”fyll i den fyrsiffriga koden som vi skickar via sms” (jag får ju inga sms)
”vi ringer upp dig på det telefonnummer som du har registrerat hos oss” (mitt nummer är för fan bortkopplat).
Jag måste ha börjat släpa med fötterna av dessa tunga bekymmer, för vips fick jag en till sticka i foten. Och en till. Nya operationer, nya kratrar, mera sprit. (I såret dårå.)
Tiden har i viss mån stått still i denna stuga på Svinön utanför Byske, så av oklar anledning dokumenterade jag med frenesi dessa gamla förpackningar, samtidigt som jag svor ve och förbannelse over digitaliseringen.
När alla dessa reliker hade fotograferats, beslutade jag mig för att köpa en svindyr flygbiljett och åka hem eftersom mobiltrubblet satte alla upptänkliga käppar i alla hjul som tänkas kunde. Jag kunde helt enkelt inte jobba (korrläsning & redigering) utan mobil och effektiv uppkoppling.
Att jag åkte – FLÖG!!! – hem i förtid kostade mig mer än en resa till USA, och … oh the irony … inte ens wifi fick jag på köpet. Vart jag mig i världen vänder, möts jag av ett stort, fett error.
Wifin på tåget från Arlanda hade också pajat, så det slutade med att jag inte kunde köpa tågbiljett och fick fladdra med ögonfransarna samt be på mina bara knän om att inte bli avslängd.
En liten ängel på ett annat mobilföretag hjälpte mig till nya simkort och tillfälliga mobilnummer som hjälpte oss i drygt en vecka. Sedan blev det fel på korten, så vi fick nya. Av misstag skickades en dubbel uppsättning. Samma dag skickade Telenor nya simkort för att de trodde att jag ville fortsätta anlita dem. Av misstag skickade även Telenor en dubbel uppsättning.
Nu har jag självklara julpynt – simkortsgranen kommer att slå världen med häpnad.
När jag stod så här i drygt en timme i en mobiltelefonsbutik längtade jag blott och enbart efter att få fälla några träd.
Efter Svinön väntade vedstapling på Runmarö i Stockholms skärgård. Våra värdar envisades med att man ska ta det lugnt på semestern, medan jag ansåg att den där vedstapeln var på tok för liten.
På Runmarö fanns inte något wifi, så vi fick roa oss som på 1980-talet. (Mat, vin, båt, bad och lekstuga samt utedass kommer man långt med!)
Nu befinner jag mig på Hästvom i Fjällbackas skärgård eftersom Moa (den nuvarande 24-åringen) ska gifta sig här.
Moa är jätteglad för att hon har fått mig att gå med på att kapa klänningens släp och korta den både här och där. Själv darrade jag på handen eftersom det är heeeeeemskt att klippa i dyrt tyg.Jag lade ut kräfttinor …… som Moa ett halvt dygn senare vittjade!
Inte ett träd i sikte här på de vindpinade klippöarna – men nästa vecka åker jag till Öland, där det väl behövs en motorsågskunnig trädfällare?
I 15 dagar försmäktade jag på dessa öar utan snus mobil. Men som ni ser; allt är inte mobiltrubbel! Temat i rubriken kunde lika gärna ha varit ”öar jag mött” eller Svinön–>Runmarö–>Hästvom–>Öland …
Efter ett halvårs sorger och bedrövelser kallades jag ju traditionsenligt härom veckan till Horndal i Dalarna för bl.a. tapetsering av småblommig tapet.
Som vore väggen en runsten, skrevs denna notis strax innan den hamnade bakom nyss nämnda tapet.
Nu är jag i Byske för renovering, gräsklippning, dassrensande och rörordnande (precis som förra året). När klockan igår närmade sig midnatt gick jag ut på bron (ergo förstutrappen) för att inspektera ägorna.
Det var så satans ljust! Och då ska man veta att jag sedan hjulbenta barnsben har sett midnattssol otalet gånger, och inte alls borde vara förvånad som strakbent tant.
”Det är ju så jädra ljust” sa jag femton gånger.
När jag inte trotsar myggen i kvällsljuset finns det mycket annat att göra i denna stuga i Byske. Allt är snett och vint och underbart, en gäststuga har hamnat på sniskan och ett utedass har blivit cykelförråd. Just det sistnämnda är helt på tok eftersom hantverkarna som förra året rätade upp den sneda storstugan råkade paja toaletten … och vi nu måste klämma oss in här:
Det gäller att inte ha bråttom.
Nu skakar halva läsekretsen på huvudet och mumlar ”men hiva ut cyklarna då”, men si det hinns inte med, för vi måste ju ideligen fika, dricka kaffe, baka bröd och planera kvällsmat.
För att inte taaaala om den stora gräsmattan som var på väg att bli en slåtteräng, men som vi nu tvärs emot alla insekts- och blomälskares direktiv har röjt, klippt, räfsat och svurit över. Det är förstås inte slåtterängens fel att vi svär – den står ju bara där och står. Så kommer vi som en fransk bila 1789 och blir irriterade när avrättningarna krånglar pga. startsnöre, soppatorsk och skumma sladdar.
Men här ser ni en som inte svär. Jag poserar faktiskt inte för bilden, utan är så himla glad och nöjd över att få köra med en gammal Klippo som pruttar fram på miljöovänlig bensin.Observera handsklösheten. Mina liljevita händer, så mjuka och rena blir nu gräsgröna och kan snart funka som två raspar.
Att inte ha handskar är lika dumt som att inte ha solglasögon, inte äta fiberbröd, inte göra morgongymnastik och inte sköta sitt tandtrådande. Och ändå kan jag inte förmå mig att göra som man bör. Jag tar heller inte hand om min hälsporre utan trampar omkring i jättestora stövlar som varken har hålfotsinlägg eller skumgummidämpning.
Plötsligt blev stugägarinnan även båtkapten. Ena grannen sålde nämligen en liten dubbelbottnad båt, och den andra grannen lånade ut en finfin båtmotor. Men precis som allt annat, krånglade den och 1970-talet fick komma och hjälpa till:
Det löste sig.
Om allt går väl, kommer vi imorrn att fälla två stora rönnar. Om någon av er är i trädfällningsbranschen och känner sig lite orolig för oss: chilla bara. Vi ska kolla på Youtube och lära oss hur man gör.
Pssst! Kolla vilken cool bil vi såg på väg norrut:
En Chevrolet Impala från 1970!
Fotonot: Bilden längst upp tog jag idag strax utanför Svinön.
”Svejtsch” spelar mot Skottland och här sitter jag och beslutar mig för att inte heja på Tyskland, Italien eller Frankrike och därmed gå glad ur mästerskapet. Nejdå, här ska minsann inte hejas på nåt jädra vinnarlag. Skottland är faktiskt ur mästerskapssynvinkel till och med sämre än Sverige.
Men de är i alla fall med.
Att jag väljer Skottland som mitt lag är inte bara masochistiskt – jag känner ju två förtjusande skottar (boende i Sverige) som ikläder sig kilt så ofta de kan. Skottar är som fulla danskar även när de är nyktra, och det vill inte säga lite.
I Köln just nu! Skotten längst till höger är en av mina skottar. (Kilten åker strax på.) Hans son står längst till vänster.
Om Schweiz vinner är de klara för åttondelsfinal. Skottland är lite som Sverige – alltid lirar mina lag med smörkniven mot strupen och skottarna har aldrig ens tagit sig vidare från de inledande tre matcherna (gruppspelet). Skottlands brutala stjärna Ryan Posterous utvisades i fredags eftersom han med dobbarna först gled rakt in i ett tyskt smalben. Smalbenet for all världens väg, snurrade runt och hade ont, skrek ut sin oerhörda smärta och reste sig sedan upp på nio och spelade finfint resten av matchen medan Skottland blott var tio man på plan mot Tysklands elva.
(Ni ser vad snabbt jag anpassar mig och tar Skottlands parti som vore det Sverige?)
Enligt tidningarna heter startspelarna så här, där målvakten kommer först i uppräkningen:
Okej, en målvakt heter sommar och den andra heter helt enkelt Gunnar.
Körsångarna från Skottland tog i från tårna under nationalsången.
Eftersom jag under matchen Tyskland– Ungern trodde att de vitklädda ungrarna var tyskar, måste jag fokusera på att skottarna är blå-gula (!) medan schweizarna är vitklädda. Bengt Grive, hallå – hjälp!
’1
Matchen är igång och Skottland får hörna på hörna. Nä, inga mål.
Detta heter på basketspråk ”helplanspress” och innebär att man inte får en lugn stund ens före halvplanslinjen. Motståndarna är ena jädra iglar.
’4
Mikael Lustig (som inte höll i stolpen den 11 juni 2012) sa före matchen att Skottland spelade som latmaskar och mesproppar (min tolkning) mot Tyskland.
De vita strecken symboliserar armarna som Lustig inte höll om målstolpen.
Jag antar att det betyder att de inte vågade vara rugbyspelare utan blev lite mer som pingislirare för att Tyskland ju enligt Gary Lineker kommer att vinna rubbet:
”Football is a simple game. Twenty-two men chase a ball for 90 minutes and at the end, the Germans always win.”
Ooooh! Målisen Gunn är 196 cm lång! (Förtjust utrop av basketrelaterade orsaker.)
’14
MÅL! Haha! Jag hejar på rätt lag! Skottland leder och alla sjunger!
Bollen är lite kamouflerad, men ni ser ju den orangefärgade skon som precis har kickat till bollen. Ja, det är en schweizare som gör självmål.
’18
I basket finns det nåt som heter ”domarns time out” som är en avblåsning när nån spelare t.ex. behöver knyta skorna och inte är så effektiv för att de är vana vid kardborrestängning. Nyss blåste domarn för att han själv tog emot en passning med pannan. Undrar vad det kan heta. Kanske ”domarobstruktion”?
’22
Stackars schweizarn som gjorde självmål har nu fått näsblod. Läkarna matar honom och hans näsa med bomullstussar, men det verkar som om han har synnerligen små näsborrar för han plockar ut tussarna och river dem i bitar innan han stoppar in dem igen.
’24 Skottland vinner i alla fall målvaktslängdstävlingen, för Sommer är blott 183 cm lång.
’27
Oooh nooo. Nu gör Schweiz mål. En Shaqiri (som ju inte är med i startelvan ovan vilket måste betyda fusk) är lastgammal (32 år) men kan göra mål ändå. Schweizarn bara kickar in den plättlätt och det känns som om Sverige spelar igen.
Inte ens 196 cm målis kunde stoppa den bollen.
’31
En schweizisk Rodriguez får gult kort och talar om för domarn att han dömde helt fel fastän vi alla såg att han röjde som en motorsåg mot en stackars skotte.
– NÄÄÄÄ kolla domarn, jag var så häääär långt ifrån honom!
’35
Äsch, schweizarna verkar ha mer spring i benen än skottarna. Nu gjorde de mål igen men … nej, domarn såg en off side och underkände målet. Skottarna på läktarplats blir galna av lycka och tjoar och sjunger och spelar djungeltrummor som funnes det ingen morgondag.
Idolbild på domarn eftersom han underkände schweizarns mål.
’42
En skotte missar målet.
Han blir så jädra förvånad att han slår ut med armarna och frågar domarn vad som hände. Domarn skrattar så att han spottar ut visselpipan.
’45
Vi som spelar basket försöker ideligen störa motståndarna genom att försvåra bollbanan. Vi kastar oss fram för att irritera skytten, hoppar och fladdrar som väderkvarnar vid inkast och låter inte någon egentligen vara ifred i anfall. Det händer lite för sällan inom fopoll, tycker jag. Målvakterna får oftast klura och fundera och ladda helt solo med bollen när de ska sparka ut den.
Nyss var det tvärtom: en skotte sprang som Phoebe i ”Vänner” och störde såpass att bollen fort bortitok över sidlinjen. HURRA!’45+2
Pfuiiiittt! Halvtid! Kissa och snusa allihop!
I pausen tänkte jag råda expertkommentatorn att öva på att säga SCHVÄJTS och inte ”svejtsch” eller ”schveitsch”, men jag vet varken vad pojkspolingen heter eller hur man ringer till honom. Ack, hur ska vi språkpoliser kunna sova efter detta 90 minuter långa traumatiska lidande?
’45
Alla har (nog) fått skäll och beröm i pausen och några har till och med bytt till osvettiga tröjor. Det må jag säga, sicken lyx! Nu är vi igång igen, och bollen är så rund att var som helst kan hända. (Flosklerna haglar!)
’50
Svansjö-skotte som försöker få frispark.
’60
Stackars skotten Tierney ”drar baksida lår” och svejtsch-kommentatorn berättar att det var väntat för ”ju längre man kommer in i turneringen, desto större är risken att man skadar sig” och jag mumlar struntprat! för att Skottland ju inte har spelat nån match sedan i fredags och det faktiskt bara är andra matchen i turneringen.
Det är alltså muskeln på baksidan av lårbenet som har brustit. Och då blir man så här omhändertagen av små minioner som har öronmufflor och därmed faktiskt borde ha rätt svårt att kommunicera med den stackars fopollspatienten.
’67
Oj, Skottland tjoffar en stenhård boll i vänster stolpe! NÄSTAN mål! Publiken – den skotska – vrålar och sjunger så att domaren måste forma händerna till en tratt framför munnen när han ska svara på ett framvrålat klagomål från en schweizare.
Suddiga skottar.
’74
Nu såg jag nåt jätteintressant! Kolla på bilden, här är det fjärdedomarna (ja, två som är nummer fyra liksom) som ska styra ordning på bytena. Här ska schweizarna 16 och 26 in, och då kollar domarna alltid att dobbarna är okej. Spelarna lyfter alltså som hästar upp sina fötter och visar upp undersidan som skulle de skos. Inget konstigt … men …
Men de här två har även fått visa upp sina kalsonger!
Ja, domaren till vänster pekade på shortsen och visade att han skulle se kalsipperna. Spelarna drog upp shortsen så att vita, propra kalsongben syntes. Deras mammor skulle ha varit stolta. Själva ser de väldigt fundersamma ut.
’83
Usch och isch, Schweiz spelar hårt och tufft och intensivt och gör underkända mål på löpande band medan skottarna svettas oceaner, tar brottartag och ibland till och med dansar schottis med motståndarna. Även om det står 1-1, känns det just nu som om en skotsk förlust är på intågande.
Sån här spöklik grafik dyker upp när det har dömts offside: den vita spelarens högra underben var alltså för långt fram i passningsögonblicket, och då blev målet underkänt.
’90+2
När det har gått 90 minuter är matchen egentligen slut, men förstedomaren har full frihet att helt på egen hand bedöma om matchen ska spelas i ett par minuter till beroende på skador och andra avbrott. Nu har han bestämt att det ska spelas fyra extraminuter och spelet på fotbollsplanen påminner nu ganska mycket om när jag spelar bordshockey mot mig själv.
Pfuiiittttt! Matchen slutade oavgjort och jag är skotte! Det var ju kul!
En spelare från Skottland
fick bollen på sin högerhand.
Domarn blåste i pipa,
skottarna halmstrån fick gripa
och påstå att de ju kom från Gotland.
Jag läser Bodil Jönssons böcker om tid och kollar på friidrotts-EM som ju nu avlöstes av fopolls-EM, där jag (min idiot) har bestämt mig för att – i brist på svenskt deltagande – heja på Skottland. Ibland tränar jag basket. Så går jag på mammografi och försöker sedan byta en trasig, jordad väggkontakt, jag betalar kvarskatt, hittar ännu ett problematiskt rör i källaren och konstaterar att potatislandet är fyllt av smultron.
Böckerna om tid är inte alls den ögonöppnare som jag hade hoppats på … vilket kanske var förmätet. Kanske har jag bara för mycket tid att fundera på? Min inre stress beror inte på tidspress utan på prestationspress, misstänker jag. Och då är nog Bodil Jönsson inte lösningen.
Men nu vill ni väl se röret som inte ingick i 40 000-kronorslagningen häromveckan?
Strunta i att källarväggen är skitig och fokusera istället på den mystiska trasan som sitter inklämd i en helt öppen inspektionslucka.
– Hörru, sa 40 000-kronorsinspektören, va ä dä?
– Eh, hm, va? Va … det där har jag aldrig lagt märke till! Jättemysko. Vad är det för rör? Varför sitter det fluff i hålet? Varför, alltså brukar man göra så?
– NEJ. Det ska sitta ett lock där. Det måste du fixa.
Jag gick till en vanlig rörmokarfirma och visade upp bilden och fick råd:
– Du måste köpa den här och den här och byta ut just den där biten, så det är lättast om du sågar däääär och skarvar med den hääär.
Dessa två vackra mojänger kostar lika mycket som en begagnad cykel.
Bakom fluffet, inne i röret, fanns underligt nog en till konstig barriär – tillverkad av en gammal plastpåse från Hedenhös. I den låg massa jord och rost som jag gärna hade gjort ett kol 14-test på.
Obegripligt. Obs bytte namn till Coop hösten 2001 och varken jag eller någon av alla mina rörisar har den blekaste aning om vad proppen hade för funktion.Men se en sån snygg spira det blev! Jag har namngivit henne: TINA TURNER. (Ni ser att Edward Munch spökar här?)
Apropå ben. Knävlarna trilskas såpass att jag faktiskt haltade till vårdcentralen och fick träffa min truttifnuttonde läkare som glatt konstaterade att jag har finfina muskler, utmärkta korsband och galopperande artros som orsakar inflammationer och svullnader.
Mina knän är inte så håriga, men annars påminner de lite om Rocky Balboa.Kortisonsprutan mitt i den smärtande slemsäcken gjorde helvetiskt ont, men ska förhoppningsvis dämpa inflammationen.
Jag tror att jag i och med alla mediciner och psykologbesök, knätrassel, hälsoundersökningar och vaccinationer (TBE och bältros) är på väg mot mitt livs första frikort. (Eller inte. Ser nu att jag har prickat nästan allt som inte ingår i högkostnadsskyddet.)
Strax åker jag mot Dalarna för årets första arbetsläger i de tre husen Enbo, Tvåbo och Fyrbo; tapetsering, besvärliga gamla skruvar och en krånglande tv står på agendan. Då går tiden och tankarna inte i kringelikrokar och nätterna är precis lagom långa!
Jag tänkte berätta att förra veckan var fylld av roliga aktiviteter, men är så distraherad.
Huset är är nämligen fullt – men inte som brukligt är av övernattande gäster, barnbarn eller basketspelare. Det är fullt av inte alls röriga rörmokare från två olika företag som tar av sig skorna i hallen, som snällt ber om trefasuttag och som vill att jag röjer i källaren. (”Skoja ba” tillade en av dem, men det gjorde han verkligen inte alls.)
Redan 2001 var det stökigt i källaren, minns jag. (Och så gläds jag åt att så himla mycket värre har det i så fall inte blivit på 23 år …)
När jag nu skulle fixa lite i den ständigt omnämnda källaren, råkade jag välta omkull ett gäng rullgardiner, skidor och tältpinnar som stod bakom en dörr. De landade inte alls tyst, vackert eller fint, utan ungefär som träden i Forsakar.
Stök och bröt efter stormen i Forsakar. Jättespännande promenad! (Det blåa är min vän Ami, som såg till att jag förra veckan fick uppleva både Skåne och Köpenhamn som en ljuvlig 60-årspresent.)Det hade varit trevligare om det som ramlade i källaren hade landat lite som Amis sparris på Österlen..
En av rörisarna ska byta en trasig blandare, fixa läckande rör under diskbänken samt ordna dålig avrinning i duschen. Rörmokarna från det andra företaget ska fixa avloppet: ett originalrör i gjutjärn, nedgrävt 1937. Det är rostigt, sprucket, fullt med rötter från sedan länge avrättade buskar … och så är det stopp i det förstås. (Favorit i repris.)
Fixningen handlar om att med snygga kedjor fräsa bort alla rötter, spola bort all skit, lägga in ett strumpliknande, vitt fodral som ska härdas och bli blått – och med denna ”relajning” ska jag klara mig tills jag får Nobelpris och råd med stambyte.
Bismarcklänk à la rörmokare. (Renskättingen, som den egentligen heter, sätts på nåt som liknar en borrmaskin och så snurrar den snabbt och fräser bort alla rötter.)Så här har även jag provlegat, men jag såg inte ett jota. En annan röris står samtidigt inne i huset och styr en kamera, och så pratar de med varandra via en mobiltelefon. Ni ser spindelnätet i brunnslocket, va? Det påminner ju om …… helgens fantastiska besök på Louisiana – spindeln av Louise Bourgeois har dock aldrig varit i en brunn utan har dagarna i ända denna vackra utsikt att njuta av.
När vi ändå är inne på Danmarksvistelsen, kan jag berätta att Ami och jag såg hantverkare även där. Designmuseet har en underbar möbelavdelning med kreatörer som Arne Jacobsen, Børge Mogensen & Poul Kjærholm – men den var stängd pga. renovering. Jävla hantverkare till att sabotera en skönhetsupplevelse.
Detta såg vi inte.Däremot fick vi på de öppna avdelningarna se många ting som var övertäckta som funnes de i en vinterstängd strandvilla.Vi gick även in på Rosenborgs slott, som är en upplevelse för att det är så smaklöst inrett. Det intressantaste var faktiskt rummet som höll på att renoveras; kolla hur det ser ut när tavlorna är nedplockade!
Oj, nu ropar Ensamföretagarrörmokaren på hjälp! Den Stora Firmans rörisar som sköter ”relajningen” lystrar och tillsammans löser de problemet med duschkabinens avrinning.
Det är så fint samarbete över företagsgränserna att man nästan kan fälla en tår.
– Nu kommer det att flöda som aldrig förr! konstaterar ensamföretagaren som var alldeles nytatuerad på hela ryggen och ändå låg och ålade på golvet.
Detta påminner mig om några andra flöden under den gångna veckan. I Köpenhamn drack Ami och jag drinkar som funnes det ingen morgondag, och i centrala Lund bjöds jag under en kort paus i AI-konferensen in till en trädgård.
Arkitekten David Sim (som håller på att göra världen till en mjukare plats vad gäller stadsplanering) öppnade raskt en flaska champagne!
Då är steget inte långt till en intressant syn på väg mot bingen i Lund …
Jag står alltså uppe på gatan och tittar ner i ett falafelhak, och si där ligger ju en pizza.Men så här såg pizzorna ut i Köpenhamn!
Som ni förstår, är detta röriga inlägg en pyttipanna – jag tog vad jag hade och tillagade en bloggpost. Nu får ni hälla på HP-sås och lägga rödbetorna snyggt i kommentatorsbåset!
Kort reflektion, bara.
Den 12 juni är det ett halvår sedan Olle stupade. Jag är fortfarande omhändertagen av familj och vänner – för det behöver jag. Ensam är jag inte alls särskilt stark.
Det här är inte ett riktigt blogginlägg, liksom. Det är texter som jag lade ut på Facebook – simultanrapportering från en AI-konferens den 16 maj 2024. (I höst ska jag gubevars hålla kurs i detta komplicerade ämne.
Alla mina rapporter från Nordic Powwow (AI-konferensen med lite humor) finns i kronologisk ordning här nedan – mest som ett tidsdokument.
1.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, första passet:
”Sveriges konkurrenskraft kopplad till AI?”
Hmmmm. Undra sa flundra vad frågetecknet symboliserar i dagens första rubrik. Fler frågor följer i programbladet:
• Vad sker i Sverige?
• Vad sker i omvärlden och i Silicon Valley?
• Halkar vi efter?
• Hur kan och bör vi positionera oss?
Svaret kommer vi att få via moderatorn Johan Wester, som ska vara den bubblande glada spindeln i nätet och se till att utbildningsministern Mats Persson (som jag egentligen skulle vilja ta i örat och ställa i skamvrån) och Jan-Erik Solem samt Heidi Avellan inte flyter över sina bräddar med pratvågor.
——
Mats Perssons föredragning är fylld av retoriska upprepningar:
”Teknik slår alltid politik.”
”Är det vi ser nu – är det de kortsiktiga eller långsiktiga lösningarna?”
”Rent teknologiskt, asså rent tekniskt, finns det inga begränsningar.”
”Sverige är ett ’small and smart country’.”
”Det är jätteviktigt att ha forskning och utbildning.”
”Vi behöver bättre undervisning i matte & teknik, och fler ingenjörer!”
Han hinner även med att nämna att man ”förr” ville förbjuda parabol, att citera Jonas Birgersson samt nämna att ”nån hade iden om att internet var en fluga”. (Vilket inte stämmer, hälsningar från besserwisser-Lotten.)
Utbildningsministern sammanfattar själv det han anser med ” Sverige behöver vara mycket mer på framfötterna”, vilket ger mig associationer både till fyrfotadjur och en längtan att själv få visa framfötterna. Han avslutar:
– Det sker så mycket dynamik i de södra delarna, men stockholmsfixeringen finns tyvärr hela tiden. HEJA LUND! NU KÖR VI!
Johan Wester kliver då in på scenen och frågar om det kommer pengar i det där ”köret”. Mats Persson lovar motvilligt att jodå, det kommer pengar.
——
Jan-Erik Solem är en skicklig entreprenör som numera jobbar för bl.a. Meta, och som med glädje anpassar sig efter tidsskillnaden mellan Lund och Silicon Valley.
– Det som driver utvecklingen idag är grafikprocessorer, data & dollars – men de stora techbolagen måste se upp eftersom även små uppstickare kan slå igenom stort pga. AI.
Eftersom jag alltid försöker översätta engelska termer till svenska när jag skriver, ser resten av mina anteckningar om Solems presentation ut ungefär så här:
benchmarks … sorterat lite random på nån kolumn… ett roligt case med ett team av forskare… vi som ville bygga startups
(Jag gav upp.)
Solem-sammanfattning:
– Ny teknik ger små aktörer möjlighet att slå igenom på marknaden! Skapa fokus på små företag med galna idéer.
——
Så kommer Heidi Avellan från SDS upp på scenen och säger på klingande finlandssvenska:
– AI är en möjlighet, men även ett skitstort hot! Politikerna måste agera; EU har ett enormt ansvar för att tekniken ska ha resurser! Det som behövs snabbt är tillgångar för de små företagen. Och det kan inte styras från en plats (alltså Stockholm).
Johan Wester kliver in i handlingen igen och styr de inte alls oense eller ens spretiga deltagarna på scenen. Ingen tror att vi ligger i framkant, alla anser att AI måste tas på stort allvar och att Sydsverige ska tas på större allvar. Johan utbrister:
– AI-kunskap är en sak, tech-kompetensen är en annan, men vi kanske behöver bildning på en helt annan nivå, som mer filosofi och kunskap om ”vad det innebär att vara människa”. Jag tror att humaniora kommer att få en revival!
Avslutningsvis får publiken tjoa idéer som utbildningsministern ska anteckna och ta med sig till Stockholm:
• Mindre slöjd!
• Mer slöjd!
• Skatteavdrag på AI-tjänster!
• Hjälp småföretagen med AI-kunskaper!
• Inför ”skapande” som ämne i skolan, för skapande = innovation!
Snart börjar nästa pass! Återkommer!
—-
En av kommentarerna:
2.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, andra passet:
”Legal and moral perspectives on international AI”
Special focus on the new EU AI act. Regulations outside the EU. Possibilities to use and misuse AI from an democracy standpoint.
Lilian Edwards (Newcastle University) har en presentation med många punktlistor, och jag ska lite skamsen erkänna att jag inte riktigt hängde med i svängarna hela tiden eftersom kurrandet i magen (min, dårå) överröstade talaren. Hon sa ungefär:
– Vi måste balansera nyttig information om AI med riskerna med AI. Några risker kan vara spridning av:
• stereotyper
• deepfakes (både bilder & video som är helt påhittade)
• allmänt hat från ”troll”
• fake news – felaktig info som kan påverka bl.a. demokratin
• copyright & dataskydd
• jobb som försvinner, ”Global South data enrichment”
• miljöpåverkan.
– ”The EU AI Act” är begränsad, för den ligger inbäddad bland massa andra regler. Den styr nästan inget av det som vi håller på med nu. Den fokuserar stort på risker!
– Det finns faktiskt en regel som säger att om man chattar med en AI, måste AI:n tydligt tala om att den är en AI. Människan som chattar ska inte tro att det är en människa i andra änden. Men hur många följer denna regel?
Vi läste på skärmen:
”Human oversight shall aim at preventing or minimising the risks to health, safety or fundamental rights that may emerge when a high-risk AI system is used in accordance with its intended purpose or under conditions of reasonably forseeable misuse.”
Kanske kan texten ovan sammanfattas så här: ”Vi människor måste minimera risker som kan uppstå i och med AI.”
– Lagarna räcker inte till just nu; tekniken tar sjumilasteg och ligger så långt före det svaga regelverk som finns. Men EU:s regler är än så länge det bästa vi har. Kina har massa regler, men staten/regeringen kommer inte att använda lagarna på sig själv, utan på tech-bolagen.
Avslutade Lilian Edwards.
Näste man till rakning!
——
David Kaye (University of Californa) är en professor som hamnade i Lund pga. ett Fulbright-stipendium, och han hade lockats våldsamt eftersom ”södra Californien och södra Sverige ju är så himla lika”. (Han åker av förklarliga skäl hem till värmen om en vecka.) Han förklarade:
– Vi behöver upprätta tydliga regler om hur vi ska hantera AI när det gäller mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, åsiktsfrihet och det faktum att företag måste ta hänsyn till mänskliga rättigheter och andra relaterade principer.
Fyra obesvarade frågor är:
• Hur mycket ska mänskliga rättigheter styra utvecklingen av AI?
• Vad förväntar vi oss att företag tar hänsyn till?
• Hur pass transparenta ska AI-företag vara och vad ska befolkningen resp. regeringen veta?
• Hur ska man kunna hantera de tekniska uppfinningarna och samtidigt tänka på mänskliga rättigheter och utöva ett sant kritiskt tänkande?
Heidi Avellan återvänder upp på scenen och säger att det ju är bra att EU i alla fall har gjort något.
– Men visst är det för lite och för sent? Teknikutvecklingen går så snabbt; hur ska juristerna som jobbar inom EU hinna med? Är det ens möjligt? frågar hon.
– Njaa, jag vet inte, svarar David Kaye, fast med väldigt många fler ord.
– Jo, men problemet är ju inte att ta fram regler, utan att få alla instanser att sedan följa reglerna, svarar Lilian Edwards.
Hon fortsätter med en klok jämförelse med bilindustrin; den bygger ju på och blomstrar trots (eller på grund av) alla lagar och förordningar.
En fråga från publiken:
– Visst MÅSTE väl AI påverka de mänskliga rättigheterna på massa olika sätt?
– Ja, svarar Danny Kaye, nej förlåt David Kaye. (Och förklarar vad han menar med det.)
– Ja, svarar Lilian Edwards. (Och fyller på med lite mer info.)
Och därmed var vi 15 trevliga minuter sena till lunchen!
Två av kommentarerna!
3.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, tredje passet:
What’s happening right now in AI?
(Johan Wester skrattade högt åt detta ohemult stora ämne. För att komprimera och bredda på en gång, pratar de fyra talarna om fyra helt olika ämnen inom
AI: programmering, matematik [liksom], hälsovård och juridik)
In kommer Emma Söderberg, som förklarar hur programmeringen har gått från ettor och nollor till bokstavskoder som kräver massa verktyg … som alla programmerare hanterar plättlätt. Numera samarbetar programmerarna hela tiden – ingen sitter ensam framför en skärm.
(Alla ord snurrar i huvudet på mig – Copilot, Stackoverflow, Chat-GPT, Large Language Models, prompting, testing, testing, etta, hörbarhet nolla, vem ska man tro på, tro på …?)
Emma the Programmer ställer två frågor som hon inte kan svara på:
– What happens when a program is just a prompt away?
– If LLMs can program, will we need programmers?
Sedan rusar hon iväg till ett möte på dotterns skola, och jag tänker på mig själv och mitt skrivande:
– Vad händer när ett långt och välskrivet kåseri trollas fram på ett par sekunder genom en enkel prompt?
– Om Ai kan skriva roliga och intressanta texter, behövs väl inte jag?
——
Kalle Åström (Lunds Universitet) lägger upp en gammal artikel från 1960:
”Den orimliga effektiviteten hos matematik i naturvetenskapen”
Han säger att 2024 hade man kunnat skriva en artikel med rubriken ”Den orimliga effektiviteten hos generativ AI”.
Kalle demonstrerade enkel matematik genom att placera 19 bilder av sig själv i ett koordinatsystem och sedan komprimera allt till endast två pixlar. Med hjälp av dessa pixlar kunde han sedan återskapa de ursprungliga 19 bilderna.
– Vad som händer nu är att sådana här modeller där man ber AI göra om text, bild, video, musik, vektor och till och med LIDAR-data till vilket medium som helst – och dessutom kombinera dem.
(LIDAR – Light Detection and Ranging – är en avbildningsteknik som mäter avstånd till ett objekt eller en yta med hjälp av laserpulser. VEKTOR – Vectorization for Embedding Knowledge Tasks with Reduced Overhead – är en teknik som omvandlar data till vektorer av numeriska värden för att underlätta beräkningar och analys inom AI.)
AI integreras numera i program som Word, Outlook, PowerPoint och Photoshop och LLM fungerar både som ordbehandlare och sökmotor samtidigt. AI är redan någorlunda integrerat i
• hälsovårdens forskning och diagnoser samt för analyser och förutsägelser av pandemier
• robotik
• syntetisk data/dataskydd
• förklarbar AI (XAI) (låter ju svårförklarat)
• etiska frågor
• lösningar för klimat och miljö.
Än så länge helt oförklarligt (trots AI) är djur som är osedvanligt skickliga på att navigera:
1. Bogong-mott kan hitta fram och tillbaka över 100 mil trots sin yttepyttelilla hjärna.
2. Humlor kan navigera upp till 1 kilometer (fastän de ju egentligen inte ska kunna flyga, tänker jag).
3. Dyngbaggar kan navigera upp till 10 meter och göra massa andra coola saker.
——
Max Gordon (Danderyds sjukhus & KI samt utnämnd till ”Sveriges AI-personlighet 2023”) diskuterade användningen av AI inom vården.
Max talade om AMIE, som står för ”Advanced Medical Information Exchange”. Ett gott exempel är sensorer som varnar om patienter rör sig på ett sätt som antyder att de när som helt kommer att med buller och bong trilla omkull. Men alla (inklusive Max) anser att AI borde användas bra mycket mer inom vården.
Jag (Lotten alltså) bad Chat GPT berätta vad detta kan bero på, och fick ett kilometerlångt svar som jag kortade till fem punkter:
• Vården är en komplex miljö med många variabler och individuella patientbehov.
• Stränga regelverk och lagar kring personlig integritet och medicinsk etik skapar hinder.
• Många vårdorganisationer använder äldre system som inte är kompatibla med moderna AI-lösningar.
• Det krävs specialiserad utbildning och resurser för att implementera och använda AI-tekniker inom vården.
• Trots potentialen att spara kostnader och förbättra vårdkvaliteten på lång sikt, kan initiala investeringar i AI-teknik vara höga.
——
David Kaye fnittrar när det är hans tur att han inte kommer att använda sig av presentationsbilder, vilket enligt honom är lika absurt som att ställa sig rakt upp och ner och prata naken.
Sedan berättar han att ”The AI Advisory Board for UN” är en rådgivande grupp som skapats för att ge riktlinjer och råd om användningen AI inom Förenta Nationerna. Gruppen ska utforska och främja AI för att ”adressera globala utmaningar och främja hållbar utveckling enligt FN:s mål”.
Fyra globala frågor som diskuteras är:
• Hur kan tillgången på data förbättras för att främja mångfald och inkludering?
• Hur påverkar internationell lagstiftning och immaterialrättsliga frågor tillgången och användningen av data för AI?
• Hur används resurser som energi, inklusive vatten för kylning, för att driva AI-system och hur kan detta hanteras på ett hållbart sätt?
• Hur påverkar användningen av AI globalt de mänskliga rättigheterna och fred på jorden?
Ett exempel som tas upp är vaccinet under pandemin och frågan om global hälsa – det funkade inte alls så bra som alla hade hoppats.
Puh! Dags för fika!
En kommentar:
4.
AI-konferensen AI Nordic Powwow i #Lund, fjärde passet:
”Verktygen (det nära): praktiska tips om vad du kan göra, var du kan börja och hur du kan göra det.”
Det här passet är utformat som en frågestund med publiken i fokus. På scenen finns tre specialister i ämnet, och de svarar konkret utan att sväva ut alls, vilket förvånade mig. (Positivt!) Det är lite svårt att sammanfatta och bena ut allt som sades, men jag tar några axplock och redogör för dem och försöker sammanfatta på slutet.
Joakim Jardenberg sa flera gånger (precis som jag, trallala) att man ska lattja, ha kul, leka och testa sig fram med olika AI-modeller, t.ex. på poe.com! (Rekommenderas varmt.)
Han poängterade att vi inte ska ställa frågor till AI, utan istället instruera och interagera. Vi fick se ett ”user case” som perfekt illustrerar hur polletten trillar ner för en ovan AI-användare. Prompten var: ”Ta den här sändlistan och gör en namnlista utan mejladresser.” (Se bilden.)
Dessutom rådde han alla som inte är nöjda med Chat GPT:s svar att gå in i ”customer instructions” och lämna en instruktion om vad du vill ha för slags svar på dina promptar!
Liselott Lading inledde med att dela in AI i tre olika grupper med inriktning på vem som har ansvar för vad som görs inom respektive AI:
1. generativ AI: respektive AI har ansvaret (t.ex. Chat GPT)
2. plattforms-AI/every day AI: respektive plattform (t.ex. Microsoft)
3. din egen AI: du själv har allt ansvar.
Max Gordon har upptäckt att AI är bra på att kritisera, men sämre på att berömma eller följa instruktioner som ”skriv det här på det här sättet”. Moderatorn Patrik Kruse tipsade då om att man kan be AI faktagranska sig själv när den hallucinerar fram genomskinliga tokerier. Liselott Lading sa att hon ofta ber AI:n om hjälp när hon inte riktigt vet hur hon ska formulera sin prompt.
På temat oetiska företag och lurendrejerier berättade Max Gordon att människan har en tendens att utveckla en resistens mot sådant som lurar oss. Denna resistens fungerar tyvärr även på andra plan, som att vi nu har tröttnat så förbålt på de ideliga enkäterna om kvaliteter på produkter eller upplevelser som vi bombarderas med. Vi användare har helt enkelt slutat bry oss om frågeformulär – vilket är förödande för doktorander som har oerhört svårt att få svar på sina forskningsenkäter. (En svarsfrekvens på blott 10–20 % duger ju inte inom den akademiska världen.)
Avslutningsvis kan jag bara upprepa allas vårt AI-mantra: alla är vi barn i början, och korven den har två.
Tack för en givande dag!
Två av de berömmande kommentarerna, vilket jag tackar för!
Pssst.
Ungefär samma texter lades ut på Linkedin, men där får man inte skriva så långt som man vill så den rapporteringen känns lite rumphuggen.
Underbara England! (Jag skriver förstås England eftersom jag inte var i Nordirland, Skottland och Wales.)
En liten bildsafari kanske piggar upp? (Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser bilder från Storbritannien blir jag så glad, så glad.)
Tescos lilla avdelning med vita bönor.Ännu en av alla kreativa lösningar vad gäller sladdar utanpå husen.En mycket, mycket snäv gränd; när entrédörren till en av lägenheterna ”downstairs” öppnas, skrapar den i grannhuset.Slingrande vägar, där alla kör som biltjuvar. Eller så bor de förstås i krokarna (pun intended) och vet precis hur vägen svänger.Trottoar? Näää. Gående och cyklande får helt enkelt ta sig fram i vägrenen. (Vilket ju är bra för alla deckare eftersom de får fler mystiska olyckor att undersöka.)Man kan inte ta för många bilder på röda, gamla telefonkiosker och brevlådor.Här ser vi att spindlarna har fått jobba ifred under en viss tid och att någon har lämnat tidsfördriv efter sig.I Ditchling var det ”open house” under hela maj, och då öppnar traktens konstnärer sina hus och ateljéer. Alla samarbetar – och vi som besöker dem bara vandrar genom den ena trädgården efter den andra!Och genom husen. In på ena sidan, ut på den andra! (Konsten var för mig mindre viktig, för jag fokuserade helt på inredning och ickemoderna kök som detta.)Det här var faktiskt ett av konstverken: ”stol stöttar dött träd”. Stilrent!Här går vi fram och tillbaka genom Herbie Flowers hus och trädgård.Strax efter ett ösregn bestämde jag mig för att klättra upp på The Beacon via den här sliriga och kletiga stigen.Det gick utmärkt, även om vädret påminde lite om svensk oktober. (Jag har mången gång pga. jackan fått frågan om jag är med i svenska landslaget. ”Mhmmmmm” svarar jag flyktigt.)En så vacker dörr! (Ingen vet hur gammal den är. Men jättejättegammal.)Tvära kast: en lägenhetskorridor med tjocka, tjocka heltäckningsmattor! Alltså i trapphuset! Galet!Min kusin och jag röjde vilt i trädgården med denna alldeles ljuvliga lilla kedjesåg som alla borde ha i handväskan!Kedjesågens avlägsna syssling fanns på Gatwick Airport, där inga normalstora matknivar av säkerhetsskäl får finnas.
– Har Brexit någon som helst positiv påverkan på er? frågade jag dem jag träffade.
– Nej. Absolut ingenting.
Klara besked.
Jävla Brexit. Väl hemkommen från England, fick jag en åthutning av Försäkringskassan. För jag hade ingen aning om detta:
”Man får resa utomlands och behålla sin sjukpenning om resan inte hindrar tillfrisknandet eller förvärrar sjukdomen.”
[Check.]
”Om man reser till ett land som inte tillhör EU/EES eller Schweiz måste man innan resan ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla sjukpenningen under utlandsvistelsen.”
[Men faan.]
Sedan mitten av december 2023 har jag varit sjukskriven eftersom mitt yrke – bl.a. att stå på scen och skratta – svårligen utförs efter den stora chocken det ju innebär att bli änka.
Dock är ”sjukskriven” inte en dans på rosor som egenföretagare; jag måste jaga jobb inför framtiden. Jag får blott några hundralappar i veckan i sjukersättning eftersom jag tog ut pyttelite lön under det halvår som föregick Olles dödsfall, så förlusten när F-kassan drar in ersättningen är inte så stor. (Jag drog förvisso in 80 000 kr under sep/okt, men tog inte ut nån lön ur företaget.)
Det som irriterar mig är att jag enligt Försäkringskassan ju borde ha vetat detta. Att jag mådde väldigt bra i England och badade i det engelska språket inför framtida översättningsjobb hör ju inte hit. ”Det ligger på ditt ansvar att känna till att du måste anmäla resor till länder utanför EU.”
Felåt, sa jag. Och så sa jag felåt några gånger till. Och så sa jag att de kunde ju dra av alla mina pengar utan att för den skull bli arga på mig.
(Vad Försäkringskassan kommer att bli nöjda över att jag, för att vila mina sargade nerver, nu är på väg till till Olseröd, Lund & Köpenhamn, som ju alla tre ligger i EU.)
Jag bjöds av min kusin i England på en resa till hennes pittoreska by Ditchling, så jag släppte allt jag hade för händer och åkte. Det jag då hade för händer och som nu blir styvmoderligt behandlat är
en trasig ljuddämpare
ett släp med körförbud och förmodat elfel
sju trasiga lysrör i källaren
Olles telefonväxelskontrakt med djävulen
min alzheimerpappas ickefungerande konton på Handelsbanken
en nyinköpt men försvunnen rullgardin
tre trasiga handfatsblandare
en läcka under diskbänken
fyra stackars halvvakna dahlior.
Ni som inte är bekanta med dahlior ska veta att de ska pysslas om, matas och väckas som vore de pojkar i 16-årsåldern.
Den digra listan ovan och annat bekymrade mig på resan hit. Jag satt med rynkad panna och tittade på min 135-kronorslunch på ett helt ommöblerat Arlanda …
… och funderade på om en sån här resa verkligen var ett lämpligt stolleprov. Och om det där kaklet bidrog till trivsamheten egentligen. Borde jag inte stanna hemma och vrida mina händer istället?
På Arlanda var det tomt som på Berlin Brandenburg mellan 2012 och 2020, och de höga stolarna i 50 nyanser av grått knarrade som obetalda skor.
Jag satte mig och kollade på hur flygplanen utan problem både lyfte och landade trots att jag häromdagen tittade på Snöns brödraskap och fick för mig att min flygresa skulle gå åt pipsvängen på ungefär samma sätt. Dessa tankar måste ha tagit på krafterna, för jag sov under 98 % av flygresan. Piloterna behövde underligt nog inte min hjälp en enda gång.
Här i England kan jag konstatera att panta rei, allting flyter och korven den har två. För här finns ju mången trasig ljuddämpare och massa trasiga vägar, staket, hus, lysrör, fönster, broar och tänder. Det är fantastiskt att få bäddas in i det engelska språket med sorry, pardon,excuse me och please samt love.
Jag har även konstaterat att man här fortfarande ska ha antingen tröjor med stora hål i eller brallor med ännu större hål i. Eller djurmönstrade tyger över hela kroppen.
Tre glada, leopardklädda kvinnor stod och väntade utanför en lågstadieskola.
Vi har som vanligt hunnit handla på Tesco, där jag trots otaliga besök fortfarande går omkring som en Pippi Långstrump på kafferep. Jag vill se allt, klämma på allt, köpa allt – och lite därtill – samt packa in rubbet och ta med hem till Sverige.
Särskilt den här kleggiga röran.
Vi besökte Ditchling Museum of Art & Craft och en utställning om Raymond Briggs, som har bott i Ditchling. Vi fick se otalet originalteckningar och dito målningar, en fåtölj med en utspilld burk vita bönor samt garderobsdörrar, på vilka han hade målat sina föräldrar.
En text som Briggs själv skrev 1991 – om hur man absolut inte ska låna ut sina originalteckningar och dito målningar till utställningar.Se, vilket härligt stökigt skrivbord han hade! (I botten på den översta lådan till vänster hade Raymond Briggs skrivit vilka datum han hade städat just denna låda.)
Så: i England har vi det bra, även om Brexit har ställt till det på massa olika sätt. Och hur har ni det?
