Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Ekorrn satt i granen – stilövning av Anders Bek

Vem är Anders Bek? (På simplifierad fonetiska [andesch bäck].)

Jag vet faktiskt inte. Som med många andra människor kan man googla honom, hitta en blogg, mejla honom och berömma honom – men framför allt kan man skratta åt honom. För han har gjort fantastiska stilövningar med ”Ekorrn satt i granen” som utgångspunkt.

(Stilövning är alltså ungefär det som sker på min Julkalender: man tar en genre eller en författare eller en text och bakar om till något annat. Sedan känner man sig rätt nöjd och har förmodligen lärt sig något på kuppen, men själva genren ”stilövningar” är inte en lukrativ bransch.)

Så här låter ”Ekorrn satt i granen” ju i Alice Tegnérs version från 1892:

Ekorrn satt i granen
skulle skala kottar
fick han höra barnen
då fick han så bråttom
hoppa han på tallegren
stötte han sitt lilla ben
och den långa, ludna svansen.

Men in på scenen kliver nu Anders Bek, som i mina ögon har gjort ett alldeles fantastiskt arbete. När? Ptja, det kanske är tio år sedan? Jag brukar (med Anders’ tillstånd) ta fram några när mina föreläsningar går i stå för att det är för varmt i lokalen eller annat som jag inte rår på och jag just då inte har lust att strippa eller hjula för att pigga upp. Några exempel:

1. Videotrailer
– De kom oväntat.
– De drev honom från hans hem.
– De försökte knäcka honom.
– De kommer att ångra sig.

Squirrel – kotthämnaren!
Med Drew Barrymore som barnet och Bruce Willis som John McSquirrel. Kevin Costner är Tallegren.

4. Metatetisk omkastning med interversion
Rekonn satt i garnen, skulle slaka tokkar
Hickan föra banren, hå dick fan så bårtom
Popha fan hån traggelren, töttes san hitt billa len
doch en vånga sluna dansen.

7. Kvasi-fornsvenska
Eikahurra Grani sutto, Kottian skalu hvilja
Barnum horian, Eikahurun kuiku lepan Thallagranian
Langan SvanzR auk BainR slaghan.

9. Norrland
N’Lillekorre satt oppa storgammgran å sku skala nå småkottar. När n’Lillekorre hörde småongana fick’n sä brått att’n hoppa oppa långtallgren å hä bar sä int’ bätter än att’n stött i lellskank’n å långhårschvans’n nå så guu fördömdat. Å när’n kika närmre såg’n ju att jo, no’ hade den gått av. Huvva!

12. Dröm
Jag drömde att jag var hungrig, men avbröts av röster. Av någon anledning kände jag mig hotad. Jag tog ett språng ut i luften, men tappade kontrollen och föll.

26. Alfabetet
Angående benet: Censurerar diktaren ekorrens fallskador? Gjordes han invalidiserad? Jag kan lugna många nervösa oroliga personer: Queens ricinolja ska träna upp vävnaderna. William Xerxes, yrkesutbildad zenmästare, återställer äntligen ödeläggelsen.

27. Radannons
Större parti granfrö bytes mot rullstol.

39. Stream of consciousness
Ekorrn ekorrn sitter i granen i grannen i grenen i Grenoble han sitter i sitterisitterisatterisutta sutta mutta kutta granen grannen en grann gran Skulle skala flå riva klösa lemlästa lemmellästa nästa lämmel lemmar organ organist organism ism ismo ismo jukkapekka Kottar kottar småbarn ungar snor dagis blöta vantar hejsan hoppsan Hoppa han från tallegren svindel snurra runt runt stötte sitt lilla ben sitt lilla ben sitt förkrympta ben sitt äckliga lilla ruttna ben slog han stötte malde malde ner i e en mortel mortel mord rotel moderrot rotmos och den långa långa long and winding road roadmovie långa road långa ludna ludna ludo ludo lupo lupen anlupen anfrätt syra fräta fräta fräsa steka fläsk steka Svansen svansa svassa vassa vässa pennor.

Ja, ni förstår nu. (Att det finns siffror framför beror på att antalet stilövningar på Ekkorsajten nu är uppe i över 200.)

När det gäller just ”Ekorrn satt i granen” undrar jag om jag egentligen får skriva så här. Eller sjunga den var som helst. Eller om Anders Bek kanske måste slängas i de djupa fängelsehålorna eftersom originaltexten och musiken fortfarande ägs av Time Warner och är upphovsrättsskyddad till och med 2013 …

Förresten – när jag nu är inne på att berömma helt främmande karlar, kan ni läsa på Peter Olaussons faktoidsajt om just Ekorrn och att vi ju brukar sjunga ”hoppa han från tallegren”, vilket skapar oro i leden. (Man kan ju inte hoppa från tallen när man sitter i granen; det är ju som att spela basket med en handboll eller äta kalops med sugrör.)

Share
28 kommentarer

Lottens lathund: skolans ras och lyft

Jag har verkligen örnkoll. Idag var jag hos optikern för att kolla om jag ska ha pincené, monokel eller förstoringsglas. Det visade sig att jag är halvblind på 10 cm avstånd men att den samlade optikerskaran aldrig någonsin förut hade uppmätt synfelet på stora avstånd till 0,0.

Men nu är det en annan örnkoll jag vill dela med mig av. Det är nämligen så att alla tidningar har gått i spinn över skolsituationen: skolan säljer med braskande rubriker samtidigt som själv yrket är av lågstatusvariant samtidigt som alla föräldrar ju skickar iväg sina barn till alla dessa institutioner varje dag. Igår pratade jag med några av alla mina kompisar som är lärare, och de hade ingen örnkoll alls. Någon hade hört talas om skolan som var så dålig i Sköldinge ..? Skävling..? Skövling..? En annan hade hört talas om den där braiga skolan i Umeå. Som en annan lärare sa var skitkass.

Därför som service till alla som jobbar som lärare eller känner en lärare eller lämnar sina barn till en lärare eller som har varit lärare (och nu har jag väl ringat in 90 % av Sveriges befolkning) kommer här och nu en länklista som hjälp: Lottens lathund kan vi ju kalla den eftersom jag gillar allitterationer.

Det finns andra sammanställningar av länkar, men det här är mitt val — måhända inte alldeles objektivt eller fullständigt. Men intressant.

Journalisten Maciej Zaremba (polack som kom till Sverige som 18-åring och är gift med Agneta Pleijel, vilket är sådant där typiskt trams som fastnar i mitt huvud istället för kungalängder och landskapsblommor) har skrivit ett gäng artiklar på skolämnet i DN:

3 april: Så vandaliserade kommunen en skola (Kävlinge var det)

5 april: Så sänkte skolan kraven på läskunnighet

10 april: En skolas kamp mot överheten

12 april: Så förlorade lärarna sitt yrke

Artiklarna har många kommentarer och många bloggar länkar till dem. Alla är inte odelat positiva och jag är inte människa att bedöma om allt som skrivs är sant. Men jag känner igen mig. (Den nuvarande Nittonåringen blev som tolvåring nedslagen inne i klassrummet när läraren gick ut för att hon inte orkade vara kvar. Min son fick skulden och ombads att be om ursäkt eftersom han ”var för glad”, vilket tydligen irriterade mobbarna.)

I dagarna har Aftonbladet lanserat Skolraset — en undersökande artikelserie som kallas ”gräv” av oklara orsaker. Om något ska ”grävas fram” ska det väl vara dolt och jag vet inget som diskuteras så öppet som just skolan. Hur som helst blev jag nyfiken på Skolraset, som i någon slags programförklaring skriver så här:

Vi hade världens mest jämlika skola. Sverige var ett föregångsland. I internationella mätningar nådde vi toppresultat.

Jag vet inte i vilken tidsålder det var. Vet ni? Vilket eller vilka år gäller detta? Skolraset inbjuder till kommentarer och frågor – men denna fråga har jag inte fått svar på. Uppdatering: Sajten bytte 13/4 namn till Skolgranskning. Slut på uppdatering.

Som en reaktion uppstod igår Skollyftet efter idésprutning på Twitter. Där vill man ”sätta ord på, och lyfta fram, det som är positivt i skolan” och ”vara en inspirationsplats för förskollärare, fritidspedagoger, lärare, rektorer och andra skolintresserade”. Kanske är jag dum, men det låter väl bra? Men Skolraset/Skolgranskning ifrågasätter agendan genom att påpeka att en av Skollyftets initiativtagare är anställd av ett friskoleföretag.

  • Är då friskolor av naturen onda? Nej.
  • Är då alla kommunala skolor av naturen onda? Nej.
  • Finns det dåliga friskolor? Javisst.
  • Finns det dåliga kommunala skolor? Javisst.

Nu har jag serverat er grundplåten till vidare studier, för precis som små barn som går i skolan vill vi ju lära oss mer, mer, mer och mer. Vi vill följa länkar in i evigheten och läsa på skärmen till klockan blir 02 trots att vi måste gå upp klockan 06. Läs Britta Svenssons minnen från skolan och fundera över detta citat:

”Smarta elever måste få välja själva om de vill lägga tolv år av sitt liv på att vara till för andra och sätta sin egen utveckling i bakgrunden.”

Två ord står i fokus under diskussionerna: ”flumskolan” och ”katederundervisning”. Problemet är bara att orden är så svåra att tolka – vi lägger in våra egna värderingar och definitioner och då blir diskussionerna outhärdliga och fulla av både flum och pekpinnar. Som en perfekt avslutning lutar vi oss nu mot Tage Danielsson igen. Ur Grallimatik, 1966:

”Nu är det klart att det är mest praktiskt att vi använder orden i den betydelse som vi har kommit överens om. Det blir så besvärligt annars, och man kan lätt bli missförstådd. Å andra sidan är naturligtvis ingen tvungen att använda alla ord i överenskommen betydelse — särskilt som ju varken du eller jag har fått vara med och bestämma från början att limpa ska heta limpa och krasse krasse. Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.”

 

Ni stackare som struntar i skoldebatten ska förstås inte gå lottlösa ur detta inlägg.


Vaaaad sjunger Gunwer Berggqvist efter ca 40 sekunder?

Share
45 kommentarer

Påta i trädgården?

Alla tjatar på mig och berättar hur man blir en ny människa om man påtar i trädgården. En ros här, en lök där, en finskuren gräskant där. Och så visar de hur de har bränt sig på näsan redan i april och hur ont de har i ryggen och vilken träningsvärk man får i armarna. AV ATT PÅTA I TRÄDGÅRDEN?

Låt mig och min trädgård nu vara ifred så ska jag inte tvinga er att spela basket, twittra, skaffa konto på Facebook och eget företag när ni ändå håller på. (Jag ser att jag redan för elva år sedan kände likadant i kåseriet ”Saven stiger” – och tänk att jag och grannskapet har överlevt ändå.)

Men jag är inte den som är den. Nu outar jag mig och min trädgård i projektet:

Plåta i trädgården!

”Jag litar bara på veterinärer.”
Ser ni att det här är en av mina favoritpjäser av Ionesco? ”Hrnf. Jag litar bara på veterinärer. Hrnf.”
Att pynta sin trädgård är ett kapitel för sig och kan göras på många sätt.
Att pynta sin trädgård är ett kapitel för sig och kan göras på många sätt.
Min djefla man har ett sedan tio år pågående stupränneprojekt. Det går sådär.
Min djefla man har ett sedan tio år pågående stupränneprojekt. Det går sådär.
Hett tips: cyklar utan sadel blir inte stulna ens om de är olåsta.
Hett tips: cyklar utan sadel blir inte stulna ens om de är olåsta.
Vi är inte säkra, men vi tror att det är en triffid.
Vi är inte säkra, men vi tror att det är en triffid.
Lilla Dino har bosatt sig i ett trasigt tefat.
Lilla Dino har bosatt sig i ett trasigt tefat.
Tut! Tut! Flytta på dig! Tuuut! (Babar tror att det i vinden fladdrande, trasiga studmatteskyddet är en orm.)
Tut! Tut! Flytta på dig! Tuuut! (Babar tror att det i vinden fladdrande, trasiga studsmatteskyddet är en orm.)
Apropå det, se hur ormen så klatschigt matchar pulkan i bakgrunden.
Apropå det, se hur ormen så klatschigt matchar pulkan i bakgrunden.
Godzilla sjunger en serenad till fåglarna. ”Tjo vad det var livat …”
Godzilla sjunger en serenad till fåglarna. ”Tjo vad det var livat …”
Men så fint jag har fångat både jul och nyår på en och samma bild!
Men så fint jag har fångat både jul och nyår på en och samma bild!
Stackarn. En King Kong-wannabe på äventyr.
Stackarn. En King Kong-wannabe på äventyr.
Har mina barn sett ”Utvandrarna”?
Har mina barn sett ”Nybyggarna”?

Ehum, finns det i krokarna någon landskapsarkitekt som behöver öva på hopplösa projekt? Eller något tv-program som heter ”Swedish Garden Makeover”? Jag är den förste att erkänna att det här inte ser bra ut. (Fast snart blir det ju insynsskyddande blad på våra tremetershäckar, så det kanske är OK ändå?)

Share
29 kommentarer

Mingelpinglan i mysko storstad

Jag var i Stockholm som mingelpingla på boksläpp igår. Det var som vanligt champagne, glada skratt, författare, berömdheter (Bengt Dennis!), autografer, dedikationer, fnitter, vinspill, chipssmulor i dekolletaget och en väldig framtidstro.

För alla som ger ut böcker tänker tydligen (sägs det mig) att ”nu brejkar jag, nu släpper det, nu blir jag upptäckt, framtiden är min”.

Men i denna församling hade man ett mer avslappnat förhållande till pengar. Den unge mannen med bokkassan hade alls inget emot att hålla upp pengarna för ett foto.

– Men blir det inte ännu bättre om jag bara slänger ut dem på böckerna så här alldeles på måfå?

Finanskrisen förklarad med pengar och vin som pendang.
Finanskrisen förklarad med pengar och vin som pendang.

(Jag har korrläst och petat i bokens text – därför var jag bjuden.)

Min nya mingelstrategi är förresten briljant och lysande. Vanligtvis ställer jag mig i ett hörn bredvid någon som jag känner och så har jag en alldeles vanlig pratstund – men lär inte känna nya människor. I fortsättningen ska jag bara ställa mig rakt upp och ner bredvid dryck- och chipsbordet och invänta kontaktsökare. (Ta nu inte min idé, det blir så trångt borta vid champagnen då.)

Efter minglet rusade jag mot tåget, men blev omsprungen av något så underligt som … vaddå? Blue Man Group? Lumparkillar från 1970-talet? Vem springer inne i centrum i vindoverall av poplin och dåligt dämpade sulor?

Lumpenjogg? Enligt min djefla man var överdelen rätt bra, medan brallorna fastnade på hans synnerligen muskulösa lår.
Lumpenjogg? Enligt min djefla man var överdelen rätt bra, medan brallorna fastnade på hans synnerligen muskulösa lår.

När hungern slog klorna i mig och jag hade fjuttlite tid på mig, slängde jag mig inpå ett snabbmatsplejs med ”mexikanska” rätter. De två tjejerna som både fixade matportioner och tog betalt och svarade i telefon och sprang med tio kilo riven ost i en säck över axeln var hur glada som helst och fnittrade vad jag än sa. (Tack.) Men så otroligt omysigt det var där!

Entréns spaljéer var kanske till för horderna av människor som ju skulle stå i kö.
Entréns spaljéer var kanske till för horderna av människor som ju skulle stå i kö.
Handfatet var nästan större än själva toan.
Handfatet var nästan större än själva toan.
De som ville kunde sitta i en askkoppsliknande behållare och äta.
De som ville kunde sitta i en askkoppsliknande behållare och äta.

Ni som inte har varit i Stockholm på ett tag ska förresten veta att det byggs och rivs och fixas och donas nästan som på 1960-talet. Man kan ana hur det kommer att bli inne på Centralen, men vad händer utanför?

Det där är en gammal tunnelbanenedgång, numera mosad. Det orangefärgade borta vid Centralens entré är mesiga kulisser, för bakom dem finns ingenting. Bara grus.
Det där är en gammal tunnelbanenedgång, numera mosad. Det orangefärgade borta vid Centralens entré är mesiga kulisser, för bakom dem finns ingenting. Bara grus.

Nä, nu måste jag iväg och umgås med ännu fler människor som jag inte känner!

Share
26 kommentarer

I våra små bubblor: ohöljd Facebook-reklam på nybörjarnivå

En proffsig rubriksättare hade satt kaffet i halsen och skällt ut mig om jag hade frågat om råd nu. Rubriken här ovan är varken intressant eller informativ och trycker dessutom på aversionsknappen hos just dem som jag vill nå: alla som inte har Facebookkonto eller som skyr de nya digitala medierna som pesten.

Men det är dags att hoppa på tåget nu, hörni. Facebook är inte en fluga, det är inte något som går över som halsont eller hjärtklappning. FB (nu blev jag plötsligt trött på att skriva ut hela namnet) är inte en underhåll(ning)skrävande blogg eller en larvig Rotaryklubb (förlåt min värdering där, men jag har traumatiska upplevelser att luta mig mot).

Men om mitt budskap ska gå fram, måste jag nog sluta skriva parentetiska och gå pang på rödbetan med konkreta exempel.

(Bara en till parentes. Jag sitter hemma och skriver och någonstans inne i huset eller utanför på gatan gnisslar något som en rostig, i vinden svajande vägskylt i en svartvit film från 1950-talet. Jag kan inte hitta gnisselkällan och kan inte sätta på distraherande musik eftersom jag inte kan se tangenterna när jag headbangar. Skriiik, gniiiiiiissel, gnäääääll låter det. Påminner om någons morgonhumör. Men nu vidare.)

I min basketbubbla till fritidsliv kan jag säga ”nej, inga straffar, det var en offensiv” och alla fattar. Om någon kommer med en ny hälta tänker man bara ”jaha”. Efter en hel helg med bollar överallt kan man förledas att tänka att det nog inte har hänt något i världen eftersom alla har varit upptagna med basket.

I min språknördiga yrkesgärning vet jag att vi är en liten bubbla med kunskapsfascister. Vi kan säga ”dubbelt supinum” till den dumma nyhetsuppläsaren på tv och fnittra tillsammans för att sedan skratta åt skämtet som går ut på att SAOL och SAOB är samma sak.

Och i bubblan med människor som lever och andas och försörjer sig på sociala medier tror man lätt att alla är på Facebook. Att alla har sagt upp prenumerationen på morgontidningen. Samt att alla egentligen vill twittra.

Och jag vet att så inte är fallet. Om jag föreläser inför 100 läkarsekreterare, finns knappt en tredjedel på Facebook. Ingen twittrar. Statistiker kan naturligtvis klaga på urvalet och hur jag har ställt frågorna, men tendensen är klar: många står helt utanför. Och det frivilligt. Eller så tvekar de bara för att det verkar så krångligt och läskigt och kontaktsökande när de faktiskt står på helt egna ben och klarar sig bra utan hjälp av idioter till gamla klasskompisar och på inga villkor vill bli kompis med sin svärfar.

Men hör här. Att jag nu gör reklam för och försöker få er att förstå att Facebook är något nödvändigt (ok, luuugn, kanske inte i samma utsträckning som vatten), beror inte på att jag själv är en särskilt aktiv Facebookare utan på att alla signaler säger att mycket på internet kommer att utgå från, imitera eller finnas på Facebook:

  • ett filmbolag har visat film PÅ FB
  • en tidning skippade pappersversionen för att finnas PÅ FB
  • företag som Gröna Lund lägger bara ut sina platsannonser PÅ FB.

Så kliv ur jagvillinte-bubblan och ta hjälp av mig. Följ antingen instruktionen här nedan eller mejla mig så får du privatlektioner.

1.
Gå in på facebook.com. Förhoppningsvis ser det ut så här:

Bli inte rädd: alltid betyder inte alltid just alltid.
Bli inte rädd: alltid betyder inte alltid just alltid. Bara för att det ALLTID är gratis måste du inte vara med för ALLTID.

2.
Välj namn. Nej, du måste inte heta det du heter. Du kan ljuga om precis allt som man kan ljuga om. Du kan heta Snurre Sprättsson eller Lisa Olsson fastän du egentligen heter Professor Balthazar. Men du kan också heta det du heter. Och du kan skapa en Facebooksida åt någon annan – jag har ju till exempel blivit förärad en alldeles egen kampanj.

3.
Leta efter ”vänner”. Det är inte som på skolgården när man med svansen mellan benen gick fram till coola Jeanette och bad om att få leka med henne och hon tog upp ett veckoschema och sög på underläppen för att snabbt meddela att ”nä, det är fullt hela veckan”. Det där med ”vän” kan vara allt från bästisar till flyktigt bekanta. (Eller en föreläsare som man träffade i 40 minuter för tre år sedan.)

I den där rutan skriver du in namn på folk som du letar efter.
I den där rutan skriver du in namn på folk som du letar efter.

3.
Eller ägna dig åt att lägga upp bilder som ligger på din hårddisk redan. Profilbild och andra bilder. Husbilder! Blombilder! Skobilder! Många bilder! (Men inte nakenbilder, för Facebook har en nitisk antinakenpolicy.)

3.
Eller öva på att skriva statusrader. (Som ingen ser: så länge du inte har Facebook-vänner är grundinställningen på Facebook-kontot att bara Facebook-vännerna ser det som du skriver.) Vad kan man skriva?

”Lagade köttbullar. Det blev gott.”

”Får inte längre plats ens i förstaklassfåtöljerna.”

”Nej, SAOL är inte samma sak som SAOB.”

När du sätter markören i rutan med ”Vad gör du just nu?” försvinner de bokstäverna och du skriver in något själv. Klicka sedan på gröna knappen som det står ”Dela” på. (Syns inte på bilden.)
När du sätter markören i rutan med ”Vad gör du just nu?” försvinner de bokstäverna och du skriver in något själv. Klicka sedan på gröna knappen som det står ”Dela” på. (Syns inte på bilden.)

Kom ihåg: möjligheterna är tusen gånger tusen när det gäller Facebook. Du gör vad du vill av det!

  • Du kan välja att bara vara vän med släktingar.
  • Du kanske vill vara vän med alla utom just släktingar?
  • Du kan bli vän med alla, men sedan ta bort dem som vänner – eller bara gömma (dölja) dem i listan.
  • Du kan om du har ett alias mejla folk och tala om vad du heter på Facebook så att de vet att du finns även om de inte hittar ditt namn.
  • Du kan bli vän med enbart kändisar som ofta blir vän med alla.

Bli inte arg på det som i dina ögon är banala statusuppdateringar eller you-had-to-be-there-skämt som du struntar i. Ignorera bara – eller vänd på det och tänk ”nämen jahaja, det visste jag inte”. Klicka på gilla-knappar och skriv kommentarer till andras statusar.

Om du råkar klicka på gillaknappen fast du ogillar, kan du ångra dig lätt som en plätt. Testa!
Om du råkar klicka på gillaknappen fast du ogillar, kan du ångra dig lätt som en plätt. Testa!

När du har blivit varm i FB-koftan, skaffar du dig en mobil som hjälper dig med statusuppdateringar på toa eller i systemkön. Eller så struntar du i den delen också och använder ditt konto via datorn bara för att som jag säger vänja dig vid gränssnittet.

Jag är alltså inte något vidare Facebook-freak; jag uppdaterar statusen i genomsnitt en gång per dag. Jag har till och med stängt av chatt-funktionen – som visar när man är online – eftersom jag blev så distraherad av alla som tjohooooade ”är du dääääär?” och ville småprata. Man kan trixa jähättemycket med inställningarna.

Fråga mig om ni vill ha hjälp! Skicka de nyfikna men räddhågsna hit! Eller skriv i kommentatorsbåset om era erfarenheter och tipsa om något som ni har hittat på Facebook.

Fotnot lite inom parentes
(Jag hör inte det ovan nämnda gnisslet längre. För på trottoaren utanför huset vrålar en sopmaskin som måste vara en av de fånigaste maskinerna i världen. Istället för att sopa med musklerna, blåser fullvuxna och med muskler försedda människor med en motordriven tvärtomdammsugare alla gruskornen framför sig. Men det kan jag ju nämna lite på Facebook.)

Brrrhhhrrrruuuummmm!
Brrrhhhrrrruuuummmm!

Förresten:
Glömde att min djefla man också gjorde Facebook-reklam häromåret. Och idag gör DN:s nye krönikör Emanuel Karlsten detsamma. Eller, nästan i alla fall.

Share
53 kommentarer

Hjärtklappning

– Dunkelidunkeli – DUNKELI-D-U-N-K! DUNKDUNKDUNKDHUNK! DUDUDUDUNK!

Mitt hjärta galopperar som efter en … ptja … 200-metersrush? Händerna skakar som fladdriga lönnlöv i Montreal. Jag har ganska röda kinder också – det känns på hettan. Man skulle kunna tro att det har att göra med att jag hejar på Åttaåringen som spelar basketmatch på ett synnerligen försvarsfokuserat sätt: väderkvarnsstilen. Han är gubevars huvudet kortare än sina jämnåriga och kan inte annat än veva.

Åttaåringen är den hoppande nr 13.
Åttaåringen är den hoppande nr 13.

– Hejaheja, braaaaaaa! skriker jag och hjärtat håller på att slå hål på bröstkorgen.

Men det är inte matchen som får blodet och hjärtat att rusa. När Elvaåringen en liten stund senare ska spela match – hon som är huvudet längre än alla sina jämnåriga – är jag kolugn (eller cool-lugn som jag såg i skrift häromdagen). Det är inte ett dugg spännande och ändå är jag nästan andfådd av det där dumma hjärtat.

Elvaåringen är den ljublåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför.
Elvaåringen är den ljusblåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför.

Jag sätter de darriga fingrarna på min egen puls – där på handleden, ni vet.

– Hur är det, Lotten? Mår du bra? Är du nervös? Hör du mig, Lotten? säger en orolig basketkollega och lägger så gulligt handen på min panna.

Frågan kanske är befogad; jag ska strax vara speaker inför hela klubben på årets avslutning. Men det är bara det att jag är komplett ickenervös när jag ska tala i mick eller inför folk och ha alla blickar på mig.

– Nej, tack för omtanken, det är lugnt – jag tar bara pulsen för att kolla om jag lever. Hjärtat slår så fort att jag inte hinner med. Känn här!
– Iiiiih! skriker min vän och rycker åt sig handen som av en brännskada. Håller du på att få en hjärtattack?

Men nej, så här är det alltid när jag har tagit för mycket astmamedicin. Någonstans i livsfladdret i lördags måste jag ha stött på ett pälsdjursmonster till allergenmolekyl. Schnuuuurfff sa det i andningsapparaten och väääääääääääs-host, huffade jag tills jag fick tag på Bricanylen, som medicinen heter. Och så drog jag i mig för mycket. I ett par timmar.

Nu kan jag i och för sig andas, men måste lyssna på hjärtklappret. Det känns lite som om Frank Andersson dansar en quickstep i mina tinningar. Är det då synd om mig? Inte alls, se här hur jag kokade en bloggsoppa på ett par hjärtdunk!

”Mucus” är väl ett läckert ord?
”Mucus” är väl ett läckert ord?
Share
32 kommentarer

fixafilm_Min splittrade fredagskväll och Skavlanfrustration

Man vaknar och famlar – fortfarande med stängda ögon – efter närmaste elektroniska apparat. ”Ska ba kolla en sak” tänker jag och

swooooooooooooooooooooooosch

försvinner två timmar utan att jag ens känner hunger eller andra pockande behov.

Nu är det alls inte två bortslösade timmar, det är inte det jag försöker säga. Men jag måste verkligen börja lära mig att en datorminut är en helt vanlig 60-sekundare, men att den känns som i runda slängar tre sekunder. Jag har inte ens tålamod att se på nyhetsprogram eller  dokumentärer längre eftersom tempot är så rysligt lågt.

Igår kväll skulle jag kolla på en BBC-dokumentär om Shakespeare och hans eventuella spökskrivare och satte mig i lugn och ro för att njuta. Efter fem minuter hade jag fått se brittiska små hus från 1500-talet, vida vidder (Shakespeare var nog där en gång, förstår ni) och fått höra att det som komma skulle är av stort intresse. För alla. Sedan länge. Och så vidare. I all evighet. Se, en sådan vacker ros. Den var inte här på Shakespeares tid. Men rosor hade de. På Shakespeares tid. Här i England. Ja. Minsann.

Eject! Ut med skivan, in i fodralet, upp i bokhyllan med den. Långt bak. Gah. Dumma dvd. Dumma britter.

Istället satte jag på tv:n för att försöka titta på Skavlan, som alla andra ju tittar på. Två hela brödrafolk kan inte ha fel, tänkte jag och var ganska nöjd med min tanke eftersom gästerna i Skavlan ruschas in som på löpande band och knappt hinner tänka till punkt innan det är dags att hälsa nästa gäst välkommen med kramar, handskakningar och ett sedan tidigare bestämt schema byte av sittplats. Och häva ur sig ytterst fånigt smicker.

Uteliggartröja?
Uteliggartröja?

Det söliga tempot i dokumentären var på ett kick puts väck och jag fick höra några meningar med Morten Harket, Arja Sajonmaa, Lykke Li, David Garrett med sin Stradivarius och – lo and behold – den ytterst timida artisten formerly known as Cat Stevens, numera Yusuf Islam.

Men det går för snabbt! Allt blir bara ytligt! Nehej, Arja dementerar fortfarande att hon skulle ha varit kär i Theodorakis, jamen så synd att Morten är fult klädd och har glömt strumpor i skorna och säger att han har valt att få fem barn med tre olika kvinnor av hänsyn till kvinnorna (han måste ha skojat, det måste han), ojdå, fiol-David spelar en liten snutt av A-ha (men hjälp så trist och utan känsla). Skavlan (som jag berömde så efter att ha sett honom live här) hummar och stammar och låter så otroligt förvånad hela tiden och jag drar ner hoodiens kapuschong framför ögonen i brist på skämskudde. Pfuh.

Men så i en dryg minut händer något:


Sådärja. Cat-Yusuf med gitarr. En visserligen kort 60-sekundare var det, men den var i alla fall fylld med nostalgi av hög kvalitet.

Men hörni, hur borde ett riktigt fantastiskt intervjuprogram se ut? Och vilka skulle vara gäster? Som det är nu, blir det ju bara bra när Robbie Williams tar över intervjuerna. (Sorry. Kan inte hitta klippet som jag tänker på.)

Share
24 kommentarer

Bara liten onsdagsrapport

Jag sitter och hänger på Centralen denna sena onsdagskväll. Städarna sopar med fönsterskrapor och hånglarna intill mig äter upp varandras tonsiller. Tåget till Luleå sägs vara försenat nästan tre timmar – men jag ska ju bara till Norrköping så det är lugnt.

Dagens löpsedlar får mig nästan att längta tillbaka till dödspräster och mördarbin samt kalsongchocker:

Borg, Skifs och dansbands-Magnusson. Tänk om någon från 1976 hade rest i tiden till 2011.
Borg och Skifs samt dansbands-Magnusson. Tänk om någon från 1976 hade rest i tiden till 2011.

Att jag är här beror på att jag har varit på en liten teaterföreställning – en monolog av och med Ulph Nyström: ”48 timmar liv”. Och på scen står även hans sedan 1961 döde bror Lars som bara blev tre timmar gammal.

Lars och Ulph.
Lars och Ulph.

Det här låter ju alldeles konstigt, underligt och makabert men är det inte alls. Ulph — som uttalas [ulf] och inte [pehå] som i Lena eller sophink — är rasande rolig och finurlig.  Dessutom är han min producent när jag får vara språkpolis i Nordegren i P1, varför jag var förfärligt nervös; tänk om det skulle bli pinsamt och förskräckligt och jag skulle bli tvungen att kramas och ljuga fram ett ”guuuuuuu så braaaaaa det vaaaaa”. Jag behövde varken ljuga eller kramas för det var en väldigt bra föreställning. (Ny chans imorrn torsdag: teater Pero, tfn 08-612 99 00.)

När jag blir stor ska jag också ha en egen teaterföreställning. Jag ska läsa upp bloggtexter och inbjuda publiken till kommentering i realtid. Lysande framtidsutsikter! Sicken diva till kassako jag kommer att bli!

Share
32 kommentarer

Se på fan: iPad på bild redan 1983!

Jag har hittat ännu en bok med framtidsvisioner. Den här är från 1983 och ett samarbete mellan illustratören Fred Preston, AD:n Ove Pihl och framtidsforskaren Bengt-Arne Vedin.

Nu kanske ni tänker ”ååååh vilket långt inlägg och vad jättemånga bokstäver, när ska jag hinna läsa det här, gah”. Pilutta er, det är så här det ska vara. Och tolka mig inte som en raljerande fjant: jag är bara glatt överraskad och fascinerad.

Spejsat värre!
Spejsat värre!

Boken inleds med en brasklapp stor som Småland där författarna (uppdat.: det var Bengt-Arne Vedin som skrev) talar om att framtiden naturligtvis ”inte kommer att bli precis som på bilderna” och att jag som läsare gärna får läsa texterna i vilken ordning jag vill. Det handlar om gruvor på havets botten, jordbruk på månen, holografisk tv, rullande trottoarer, luftskepp (ballonger), obemannade robotfabriker och att forskare tror att konstgjorda hjärtan år 2000 kommer att serietillverkas. De är samtidigt skeptiska till några av idéerna, särskilt den rullande trottoaren.

En vision är hur ”datorhallen” kommer att fungera som bystämma där man i en och samma lokal (med ohyggligt högt i tak) har

  • spelhall för videospel (!)
  • bibliotek för data
  • skola för programmerare
  • utvecklingssystem för datorsystem.
Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)
Allt under ett tak! Alla har ridstövlar! Och knäskydd och puffärmar! (Bilden är beskuren.)

Boken har dessutom en lösning på det krångliga incheckningsförarandet på världens alla flygplatser: man packar in alla passagerarna i ”containrar” redan inne i stan! Man kliver alltså in i containern i Stockholm och under de 40 minuter (!) som det tar att komma till Arlanda, får man passet synat och biljetten kollad, väskorna incheckade, pengarna växlade och taxfree-handlingen ordnad. Man ska i containern även ha tillgång till telefon, telefax och skrivmaskin för att kunna utnyttja tiden väl. Problem med säkerhetskontrollen? Inte då, det verkar inte finnas någon. Containern skjuts bara tjoff! rakt in i ett flygplansskelett när man kommer fram till flygplatsen.

Själv tycker jag att inlastningen i flygplan är ett stort aber. Skulle man inte kunna öppna hela flygplanstaket som en konservburk och låta oss passagerare kliva på i stora lass istället för i smala led? Hur mycket har passagerarflyget egentligen utvecklats sedan 1950-talet?

”Det nya tåget” är ett deppigt kapitel. För det första antyds att passagerarunderlaget nog är för litet. För det andra upptar korglutningsproblemet nästan resten av texten. Vi får dock veta att det finns monorail i Tokyo och Disneyland, luftkuddetåg i Frankrike och att man skulle kunna ha en hjälpande propeller i aktern. De skriver att man skulle kunna ha tåg som går i rör – som rörpost – mellan t.ex. New York och San Francisco för tyngdkraften kan funka som motor om röret grävs i en parabelformad bana genom jorden. ”Men vem vill investera i att borra sådana tågtunnlar – när USAs järnvägslinjer bara går i konkurs?”

Själv tycker jag idag mest att vi ska prioritera att ha tåg som inte går sönder.

Men så handlar det förstås väldigt mycket om datorer i boken, t.ex.

  • läkare som utnyttjar ekolod för att framkalla tredimensionella datoriserade bilder av kroppens inre
  • automatiska matinköp där tv och telefon integreras (här nämns inte dator)
  • pengar skickas som data och inte som sedlar
  • tv-bild på rulle
  • elektroniska expressbrev
  • minidatorer för fågelmärkning.

Det intressantaste för oss idag är tankarna om ”elektroniska expressbrev” och ”tv-bild på rulle”.

Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln.
Luren på bordet, tidningarna som uppskjutna ur en skrivare och fjollstrumpor på karln. Observera alla tryckknappar. (Bilden är beskuren.)

Så här beskrivs frukoststunden:

”Att det ligger en telefonlur på frukostbordet är typiskt. Telefonen – försedd med en knappsats och många andra nyheter – kommer att spela en stor roll i framtiden, ännu mycket större än idag. Kanske är det den elektroniska morgontidningen som får friden att härska bland gröt och juice, eller morgonposten, levererad under natten, utan att brevbäraren behövt anstränga sig.”

(Parentetisk språkkommentar: se kommateringen i meningen ovan. Sådant ser man sällan idag eftersom vi skriver mer med parenteser och tankstreck – men framför allt i kortare meningar.)

Sedan snöar framtidstänkarna in på hur tidningen ska kunna tryckas hemma – med bläckstråleskrivare eller kanske laserstrålar? Strax därpå kopplas tv:n och telefonen ihop (igen) och skapar en ”dataterminal” som man kan använda till att skicka elektroniska brev – ”dock utan bilder”. För det skulle av någon mystisk anledning vara helt omöjligt trots att ju tv:n är inbegripen i sammanhanget.

Det är fascinerande hur man i sin nutid är så fastlåst vid vissa tankesätt att det är komplett omöjligt att se bortom dem trots att de står skrivna på näsan. (Varför jag propsar på att teleportering visst kommer att funka i framtiden.)

Ok, boken slår fast att vi kanske kommer att ha hemmatryckta tidningar och skicka elektroniska expressbrev utan bilder – och drar sedan den helt korrekta slutsatsen att vi ju skulle kunna arbeta hemma mer. Fast det finns ett stort problem. Ack.

”Men fackföreningarna är skeptiska. Arbetet riskerar att bli alltför generaliserat och kontakterna med kollegerna försvinner ju i stor utsträckning.”

Nu till tv-bilden på rulle: för det är ju en iPad! Ok, den kan rullas ihop som en rullgardin och är bra mycket tunnare, men kolla! (Särskilt tryckknapparna till vänster är fina.)

En iPad 1983! (Bilden är beskuren.)
En iPad 1983! (Bilden är beskuren.)

Men hur kommer denna nya uppfinning att påverka oss, tror ni? Jo:

”Kanske börjar vi önska oss att snabbt och enkelt få papperskopior av vad skärmen visar?”

Iiih! Papperskopior! Tänk om! Inte nog med det – i nästa mening sammanfattas nästan allt det som idag sker vid våra datorer, paddor och mobiler:

”Eller kommer vi rent av att ställa nya krav på kreativitet och kvalitet vad gäller själva bildens och programmets innehåll?”

Snacka om framtidsvision: användarna kanske börjar ställa krav.

Uppdatering
Bengt-Arne Vedin meddelar via mejl (hurra!) att Fred Preston inte – som jag trodde efter att ha googlat hans namn – var en 70-årig polismördare utan en australisk konstnär, bosatt i Danmark. Vidare föregicks bokens tillblivelse av allehanda strul och texterna som Bengt-Arne hade skrivit ansågs vara för tekniska:

”På basen av en mängd framtidsstudier och kunskaper om tekniska trender föreslog jag ett antal utvecklingstendenser att illustrera, vill minnas vi siktade på 50 och mina förslag reducerades sedan till 35. Ove var aktiv i denna diskussion och i att översätta mina beskrivningar till instrux för Fred Preston.

Mina texter ansågs dock för tekniska så en duktig copywriter från Trantor-gruppen städslades. Han höll på, och höll på – antar jag, men det blev inget. Så Ove frågade mig om jag inte kunde göra ett (nytt) försök.

Som ej sällan kunde jag efter det att de ursprungliga texterna s a s sjunkit undan se dem med fräscha ögon och själv redigera och skriva lättläst copy. Så texterna är mina, Ove var ett slags övergripande producent precis som sådana agerar i filmproduktioner, utan honom ingen idé, inget team, ingen färdig produkt.”

 

Det här med elektroniska expressbrev är ju alldeles underbart.

Share
42 kommentarer

Vissa saker glömmer man inte fastän man vill

Det vimlar av människor som i intervjuer drar upp oförrätter från barndomen som drivkraft. Med orden ”jag ska allt visa dem” lyckas de knäppa mobbare eller svikare på näsan, sägs det. Mhm, ok, men jag tror inte att the bad guys känner sig särskilt träffade eller knäppta. Jag tror att – de precis som alla vi andra – pekar på tv-skärmarna eller tidningsartiklarna och säger ”kolla, han gick i min klass!”.

Även jag har en sådan där historia som under många år fick mig att vilja ge tillbaka.

Det var i sexan. Jag var ledsen för att särskilt en av tjejerna i klassen – vi kan kalla henne Nirka, för det hette hon inte – var så elak och ljög ihop konstiga historier om mig. Jag skrev sida upp och sida ner om henne i dagboken och kände mig ensam och missförstådd. Men en dag ljusnade det – Nirka kom med ett gäng på fyra andra tjejer och sa att de ville komma hem till mig och leka efter skolan. Jag borde ha tänkt ”nämen hallå vänta nu”, men istället sa jag bara ja. Eller rättare sagt var det nog så här jag sa:

– JAAAAAA! Vad kul!

(Japp, vi sa ”ska vi leka?” ända tills vi började sjuan.)

När de fem kom hem till mig, berättade de om en ny lek: tvärtom-gömma-nyckeln. De skulle gömma en nyckel i mitt rum och så skulle jag sedan – ensam – leta efter den. När vi hade kört en omgång, körde vi leken en gång till. Men eftersom ingen av dem ville stå utanför dörren och vänta på att nyckeln skulle gömmas, erbjöd jag mig att stå utanför igen. En gång till. Och en gång till. Och en gång till. Inte en enda sekund tänkte jag att det hela var underligt – jag var bara så glad att de var hemma hos mig och att de (tydligen) hade kul, för det hade de verkligen när de gömde nyckeln. När de fnittrade som mest, stod jag utanför min dörr och tänkte att vi kanske skulle kunna fika lite senare.

Plötsligt var leken slut och alla var tvungna att ”åka hem och äta”. De försvann, och jag gick in till mitt rum för att än en gång skriva i dagboken – nu med gladare bokstäver.

Så ringde telefonen och Nirka bad mig att omedelbart komma hem till Malin (som egentligen inte heter Malin förstås) för hon ville kolla en grej med mig. Jag kastade mig på cykeln och åkte hem till Malin. Där var de fem – och till min förvåning ytterligare två tjejer som inte hade varit med tidigare när det skulle gömmas nyckel i mitt rum. De ställde sig alla framför mig och ville ha svar på varför jag hade skrivit så elakt om Nirka i min dagbok. Och så höll de fram beviset – en avskrift ur dagboken. Inklusive min mest nyskrivna, alldeles förfärligt bedrövliga dikt som jag under gårdagen hade hällt all min sorg och ilska i.

När jag alltså trodde att vi lekte gömma nyckeln, rotade de bland mina saker, hittade dagboken – och skrev av den.

Jag grät och försökte förklara, grät mera och försökte förklara ännu mer och allt blev bara värre och värre. När även Nirka började gråta blev hon kramad av de andra tjejerna. Till slut cyklade jag hem med intorkade tårar och röda glosögon. Till dagboken. Tolvåriga Lotten skrev ännu fler dagbokssidor och ännu fler bedrövliga dikter, men låste i fortsättningen in dagboken i en träslöjdslåda med hänglås.

Och livet gick vidare – med nya oförrätter, sorger, ledsamheter, falska anklagelser, skitsnack och utfrysningsperioder. Men med allt det andra också: kärlek, lek, framgångar, barn, vänner, resor och en och annan spik i foten.

Idag har jag knappt kontakt med någon av tjejerna. Och inte blir jag intervjuad om barndomstrauman heller. Nä, nu är det dags att hitta en mer effektiv drivkraft så att jag de facto tar mig nånstans i världen.

Eller så sitter jag bara här under bloggeken och luktar på mina bokstäver.

Share
37 kommentarer