Hoppa till innehåll

Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Mot Kungälv

I morse när jag klev ut genom dörren för att sätta mig i taxin mot stationen, knöt jag min snygga piffsjal som en slips. (Piffjsal är en sådan där färgglad halsduk som inte värmer ett dugg men som får en att se lite mer proper ut än man egentligen är.) Slipsknuten måste ha varit en överslagshandling orsakad av kaos i simultanförmågeavdelningen, för det var alls inte meningen.

Jag och min sjal har nu kommit halvvägs och jag har fått tågfrukost:

Förutom att ananasen och apelsinen hade besudlats av en grapefruktbit, var det faktiskt värt 96 kr.
Förutom att ananasen och apelsinen hade besudlats av en grapefruktbit, var det faktiskt värt 96 kr.

Alla andra på tåget har också piffsjalar. Fast männens är mer som yllehalsdukar och alla är knutna som Erik Hamréns så att de ser halslösa ut. (Karlarna alltså.) Alla pratar högt i sina mobiler, men det gör inget för jag lyssnar och skulle snart kunna driva ett multinationellt företag för jag vet precis hur man säger och gör då.

Tyvärr vill medpassagerarna inte att jag drar ner rullgardinen för att stänga ute solen, så jag har byggt mig ett litet solfort för att kunna blogga om hur svårt det är att blogga i motljus:

Piffsjalen ville inte vara med på bild.
Piffsjalen ville inte vara med på bild.

Jag ska alltså föreläsa för 80-talet åhörare på Kungälvs sjukhus i eftermiddag. Men nyss kom jag inte ihåg att Kungälv hette Kungälv utan började yra om Kungsbacka och Stenungsund. Västtrafiks reseplanerare föreslog därför den ena dumma resan efter den andra och jag kände mig inte alls som den geografiredaktör jag en gång var på Nationalencyklopedin.

Röd och grön express är ju ett kul namn på en buss, men jag som är van vid siffror blir bara förvirrad. Den där bollvägen där, är den inte lite väl lång?
Röd och grön express är ju ett kul namn på en buss, men jag som är van vid siffror blir bara förvirrad. Den där bollvägen där, är den inte lite väl lång?

Äsch då, jag skulle nog ha bett om noggrannare instruktioner av arrangören, tänkte jag när jag konsulterade mejlkonversationen från i vintras:

”Med buss från Göteborg till Kungälv tar det cirka 20 minuter, sedan behöver du lite tid att komma till lokalen på Kungälvs sjukhus, cirka 10-15 minuters gångväg beroende på var du hoppar av bussen.”

Vilken buss? Vilken gångväg? Förbaskade lokalsinne till att vara lamt.

Men då! Då frågade jag på Facebook! (Ni märker att detta är ännu ett hyllningstal till det här nya sättet att kommunicera digitalt med människor som  man ju egentligen inte känner?) Och Pseudonaja hoppade omedelbart in med perfekta instruktioner så nu vet jag att jag ska gå norrut på gatan där busstationen ligger och dessutom passera två korsningar!

Vänta nu. Norrut? Hm. Måste ladda ner en kompassapp.

Uppdatering:
Det bidde inte en kompassapp. De bidde en klockkompass. (Fast klockan har inget med saken att göra egentligen utan är bara en kompasshållare.)

Kompassen funkar inte om du håller den sådär på sniskan, Lotten.
Kompassen funkar inte om du håller den sådär på sniskan, Lotten.

Medan andra föreläsare håller till på hotell eller slott och äter lunch på manglade dukar, håller jag idag till i den här miljön:

Bakom en av dessa dörrar finns en jättestor hörsal. (Nyss låtsades jag gå fel bara för att kolla på spökena och monstren som bor längst bort.)
Bakom en av dessa dörrar finns en jättestor hörsal. (Nyss låtsades jag gå fel bara för att kolla på spökena, mördarna och monstren som bor längst bort.)
Share
33 kommentarer

Underliga tider

När telefonerna ploppade upp i stugorna och bilarna började köra så fort att man befarade att förarna skulle dö av vinddraget, sades det att ”vi lever i underliga tider”.

(Se hur skickligt jag planterar ut ett citat sådär utan källa.)

Men hjälp, så pyttelite underligt det egentligen var vid förra sekelskiftet. Om man jämför med andra tider, vill säga. Ska vi ta 2011 som exempel? För det är året när Usama Bin Laden kanske dör och folk firar som tokar fastän en regelrätt rättegång hade varit det vettigare alternativet och en person som har dragit sig undan socialt liv för att twittra (?) råkar vara den ende som direktrapporterar om själva attacken:

Han kallar sig Really Virtual och hans tweets är skrivna nerifrån och upp.)
Han kallar sig Really Virtual och tweetsarna är skrivna nerifrån och upp. Han kunde inte sova för de ämrans helikoptrarna som for omkring och höll på.

Precis lika underligt är det ju att Sverige i dagarna förlorade mot Norge i hockey-VM. Men okej, det är förstås på en helt annan nivå. (Vilket jag förmodligen bara skriver för att det inte anses riktigt korrekt att som jag likställa terrorrelaterade världshändelser med hockeymatcher på gruppspelsnivå.)

För att få lite perspektiv i underligheterna som präglar olika tider, ska ni få se vad som utspelade sig i Kvällsöppet med Birgitta Sandstedt 1974. Men först – eftersom man i dessa dagar beordras att ”sätta sig upp” när man är dödssjuk och ringer efter ambulans – måste jag dra parallellen till Gary Engman, som dog för att ambulansen inte kom en dag år 2000. Och han var gift med nyss nämnda Birgitta Sandstedt. Allt hänger ihop.

Här har vi då det i dessa dagar lite underliga jippot i tv: journalister från Lektyr springer nakna in i tv-studion medan publiken knäpper händerna i knät och Birgitta skrattar.

Snoppar + skägg + dokumentation = streaking.
Snoppar + skägg + dokumentation = streaking.

Men det mest chockerande med bilden är ju det faktum att karlarna när de klär av sig nakna väljer att

  1. inte ta av sig skorna och strumporna
  2. ta på sig skor och strumpor efter att de har krånglat av sig kalsongerna.

Vabaha?

_____

Bitter uppdatering:
Jag är som vanligt inte först med bilden: se här!

Liten faktauppdatering:

”Spring ni före. Kommer strax. Jag ska bara ta en bild.”
”Spring ni före. Kommer strax. Jag ska bara ta en bild.”

Jag glömde ju att skriva om själva boken som bilden är tagen ur! Det är Lisette och Allan Schulmans bok ”Såg du?” från 1980. Och när jag nu tittar närmare på bilden ser jag att det står ännu en naken karl i kulisserna.

Den bild som han tar då och där skulle man ju vilja få tag på. För att inte tala om namnen på de tre som springer in.

Boken ”Såg du?” är en rekapitulation av svensk tv:s första 25 år. Allan och Lisette skriver i förordet att de ”på ett självsvåldigt och synnerligen subjektivt sätt plockat ut sånt som varit festligt, uppseendeväckande, chockerande, spännande, minnesvärt och roligt”. (De skriver genomgående skall istället för ska men sånt istället för sådant vilket är intressant ur ett förvirrat språkhistoriskt perspektiv.)

På det allra sista uppslaget ser man den lilla familjen titta på en tv utan bild. Men bilden är formad som en tv-bild så att vi som tittar på den ska få en känsla av att vi tittar på tv på några som tittar på tv – trots att Allans armbåge liksom bryter illusionen. Jättekonstnärligt.

Monstret ovanpå tv:n är nog en tidig videobandspelare.
Monstret ovanpå tv:n är nog en tidig videobandspelare.

Uppdatering med scoop:
I kommentatorsbåset avslöjas det att Lisette egentligen heter Elisabeth och att de röda hängselbyxorna på bilden här ovan är av manchester.

Share
24 kommentarer

En liten lördagsrapport med ost- och bävertugg

– Men Lisa, har du inte smakat på osten än? Den är alldeles underbar!
– Va? Men alltså, jag är väldigt van vid alldeles underbara ostar. Vi har det ofta hemma.

Kalla mig gärna kusinen från landet, men jag är fan inte van vid alldeles underbara ostar.

Det är gruyère och det är langres och allt måste ätas med hacka och spade och alls inte på salta kex och finncrisp som i min barndom.
Det är gruyère och det är langres och allt måste ätas med hacka och spade och alls inte på salta kex och finncrisp som i min barndom. Och de är alldeles underbara.

Men hur underbara ostarna än är, så finns det fler njutbara ting. Gissa nu:

Ser ni ett antal ingredienser som passar till vaddå?
Ser ni ett antal ingredienser som passar till vaddå?

Lisa Förare Winbladh må vara en skicklig matskribent som lagar sjurättersmiddagar av blott en liten nöt, men dimensionera bunkar och skålar kan hon inte. Se här paniken när morotshögen sväller över alla bräddar:

Hjälp!
Hjälp!

Men man kan ju inte prioritera mat och dryck hela dagarna. Mitt i dammsugningen inför gästernas ankomst, ringde min djefla man från bilen (aj-aj, fy-fy) och tjoade:

– Det finns ett träd som en bäver har gnagt på …
– Ja, jag vet, där vid bussv…
– Men nu har trädet fallit över bussvägen!
– Va? Nej! Vad kul! Jag måste dit!
– Jag tänkte att du kunde åka dit och …
– Jag måste åka dit!
– Du kan ju åka dit och fly…
– Jag åker dit! Jag flyttar på det!
– Ta med di…

Inte vet jag vad han tyckte att jag skulle ta med dig eftersom jag lade på. Jag skrek:

– ALLA BARN SOM ÄR HEMMA OCH INTE SOVER! TA PÅ SKORNA! HOPPA IN I BILEN! NUUUUUUU!

Jag hade kanske kunnat tänka ut en mindre skrämmande replik och kanske skrikit lite mindre brutalt, men Åttaåringen och Elvaåringen lydde i alla fall och trodde inte att det handlade om en brand/tornado/översvämning eller plötsligt dödsfall.

Så här såg det ut:

Det syns kanske inte, men trädet ligger över halva vägen.
Det syns kanske inte, men trädet ligger över halva vägen.
Bävern, han gnager på träd när vi smofsar i oss ostar.
Bävern, han gnager på träd när vi smofsar i oss ostar.

Inser ni nu att vi har räddat hundratals liv och trafikstockningar? Att vi har gjort en samhällsinsats och är värda medaljer, pukor, trumpetstötar och fyrverkerier? Se här i filmsnutten hur vi kämpade — jag och Åttaåringen — medan Elvaåringen filmade:


Och hur hjältebetonad var er lördag?

Share
28 kommentarer

En lustiger hatt

Jag struntar i om ni är rojalister eller republikaner och huruvida ni bryr er om eller hatar kungliga bröllop eller bröllop över huvud taget. Jag satte på tv:n med en lunchmacka i handen och höll på att trilla rakt in skärmen när jag såg ett par beigerosa Musse Pigg-öron i kyrkan:

Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.
Musses öron ser ni precis i mitten av bilden.

Snabbt fick jag upp den allestädes närvarande stackars kameran som om den har en hjärna och ett medvetande nog inte mår så bra av alla konstiga syner. Jag satt precis som alla andra i London så här i en halvtimme:

Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.
Att min kamera är riktad mot en sketen tv-bild är en helt annan sak.

Tjejen med konstverket på skallen är tydligen ett av de två svarta fåren i den kungliga familjen – Charles’ lillebror Andrews dotter Beatrice.

Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.
Alla hade hatt i kyrkan. Men få såg ut så här.

(Ni ser att hon petar sig lite i näsan där? Det där runs in the family för när Charles klev in i kyrkan torkade han med handen av snoret från nästippen och ställde sig sedan och skakade hand med en farlig massa folk.)

Säga vad man vill om mode – så jättemedveten är jag inte även om det är intressant med estetik. Visserligen kan jag fastna i modetidningar från 1940-talet och dregla över en Rowellskatalog från 1971 – men dagens mode hänger jag inte med i eftersom jag bara är fast i jeans- och hoodieträsket.

Men tänk om alla började ha hatt! Med hattnålar! Tänk om man modebloggarna listade snygga hattar och jag varje år fick gå ut och köpa den där vårhatten som jag suktar så efter (som passar med den röda favorithoodien). Se bara så chic jag skulle kunna vara och hur intensivt jag skulle kunna suga på skalmarna:

Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.
Audrey Hepburn har fingrar, cigaretter och glasögon i munnen på väldigt många bilder.

Nu ska jag och plommonstopet gå på promenad. Tiddeldoo!

Share
13 kommentarer

Om läbbiga tränare

Idag, när Patrik Sjöberg ger ut sin bok och berättar om sina förfärliga år med övergrepp, vill jag ta honom i famn.

Kramas? Jag? Som inte ens är särskilt förtjust i kramar?

Men jag sa ju det. Andra bara fnyste:

– Pah, han röker ju.
– Hur tror han att han kan hoppa som dricker öl hela dagarna?
– Pffft, vad ska han med det där långa håret till?

Å ja ba:

– Tyst med er, Patrik Sjöberg är ok.

Han och Frank Andersson var kanske bråkigare, svårare, struligare och mer uppkäftiga än Ingemar Stenmark och J-O Waldner – men jag har alltid haft ett gott öga till truliga killar med idrottsambitioner.

Jag började ju inte träna basket på allvar förrän i 14–15-årsåldern, så jag hann inte ha så många konstiga coacher innan jag började coacha mig själv. (Ni förstår kanske nu att jag inte har lärt mig något nytt på bollfronten på 20 år? “Finta höger, gå vänst… nej, det kan jag ju. Men skruva vänster från höger sida, så … ja, det har jag lärt mig, ja.”)

Jag i mitt nuvarande basketlag.
Jag i mitt nuvarande basketlag.

Det ska kanske tilläggas att ingen av mina tränare (som kallas coach på basketsvenska) någonsin har gått över gränsen på samma sätt som Patrik Sjöbergs Viljo Nousiainen gjorde. Mina coacher var knäppa på helt andra sätt:

  • En var alltid bakfull. Dessutom var han dålig på allt som hade med basket att göra.
  • En kom inte till träningarna för han sov. Alltid. Vi sprang hem till honom och kastade stenar på hans fönster och i bästa fall vaknade han och stapplade iväg till hallen och höll utmärkta träningar.
  • En kom alltid i tid och var perfekt på alla sätt och vis. Och slutade efter två månader eftersom en annan klubb värvade honom. (Hej Kurt Hansen.)
  • En var en komplett idiot som kunde kräva av en spelare att springa och köpa snus till honom efter en halv träning. Mig beordrade han en gång ut på planen som guard i en jämn match när det var två minuter kvar – fastän jag alltid har spelat center. Jag gjorde nästan självmål, foulade, orsakade bakåtspel och dubbeldribblade – och så var den matchen slut.

Ni ser att mina klagomål är petitesser i sammanhanget. (Jag har blandat kronologin och städerna huller om buller och inte nämnt alla tränare; det handlar om 1977–81 i Luleå, 1982–1984 i Täby, 1985–1990 i Lund. Sedan dess har jag tyvärr själv coachat de lag som jag har spelat i – och jag är alltså inte särskilt bra på att coacha.)

Men jag kan faktiskt hänga med halvvägs när det kommer till hur pedofilerna tänker. (Lugn nu, läs vidare så ska jag förklara.) Om jag ser en basketlirare med läcker basketrumpa som ler mot mig med enmetersaxlar (ja, rumpan liksom ler med sina breda axlar) och som sedan ta några snabba dribblingssteg ifrån mig mot korgen och  dunkar bollen i korgen, ja då pirrar det till i magen.

För det är ju så läckert.

Men det handlar ju inte om jisses-jag-måste-göra-barn-med-den-där och jag vill verkligen inte se honom naken. Nej, jag njuter fullt av det jag ser och drar sedan ner rullgardinen eller järnridån, för jag har faktiskt annat att tänka på – t.ex. vad tusan gjorde jag av det där paketet med köttfärs som jag höll i nyss?

En gång såg jag en coach som under en träning hade bett några av sina 14-åriga adepter att göra en finurlig övning med school moves mot korgen. Men tre stycken hade han tydligen bett om något annat som såg ut som … massage ..? På honom? De knådade nämligen coachen där han halvlåg i hallen och sprang inte omkring som de andra i laget. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom och sa att det såg väldigt, väldigt illa ut och att han som coach inte skulle vara sysslolös under träningarna. Inte vet jag om jag uppfattade situationen rätt, inte vet jag om jag påverkade någon, men jag vet att han inte längre coachar något lag.

Jag vill förstås tjoa ”sluta kladda, era dumma jävlar”, men det är ju lika effektivt som när Barnjournalens Bengt Fahlström med stirrande blick i tv-rutan sa till alla föräldrar att sluta slå sina barn. Alla de barn (som är som Patrik Sjöberg en gång var) ska få idrotta för att de vill idrotta, men normalt funtade coacher ska faktiskt också kunna krama och klappa om sina ”barn” utan att misstänkas för snusk. Än en gång säger jag som en tjatig papegoja att alla vuxna ska sluta fega och istället kommunicera, kommunicera och kommunicera. Med varandra, med barnen och med allt däremellan.


Apropå kommunikation. ”Hur brett har du hoppat?” kommer efter tre minuter. “Är du med i facket?” kommer efter sex minuter.

Share
15 kommentarer

De & dem förvirrar allt fler

Bilden är tagen i livsmedelsbutiken Jollen i Viken.
Bilden är tagen i livsmedelsbutiken Jollen i Viken.

Jag har ju aldrig jobbat på reklambyrå. Men jag vet att de sitter i möten där de brainstormar i ett hitte-på-kaos och att de talar om ”the selling point” och att det gäller att betona text på rätt sätt för att kunderna ska känna ett behov. Välgjord reklam är ett rent nöje att analysera. Men reklam som är riktigt dålig, är förstås ännu roligare att analysera. (Observera att jag inte är negativ till reklam eller reklammakare.)

Texten på reklamskylten här ovan handlar om att

  • man kan köpa läsk med eller utan socker
  • läsken är till för alla
  • läsken är till för folk i farten
  • läsken är till för … öh … folk som inte har något att tillägga
  • en flaska med Coca Cola är glädje, i alla fall om den är öppen.

Tre flaskor är kompisar med en grön fotboll (?), en flaska pruttar eller far upp i luften som en raket och en burk står stilla. (För att den inte har något att tillägga?) Den lilla röda flaskan är bara till för att öppnas, tror jag. (Ok, ”open happiness” är en kampanjslogan från 2009.)

När Coca Colas reklambyrå nu har valt att skriva ”för de i farten” och ”för de utan något att tillägga” så skulle de ju i konsekvensens namn kunna skriva ”för vi … för alla” i nedre vänstra hörnet. För det är ju lika fel.

Jag har mejlat Coca Colas konsumentkontaktavdelning och snällt berättat att man kan använda ordet ”dom” om man är osäker, men har bara fått ett och samma automatsvar två gånger:

Hej!

Tack för ditt mail och för att du hör av dig till oss på Konsumentkontakt
för Coca-Cola Enterprises Sverige AB. Det är viktigt för oss att få höra
vad du tycker!

Vi kommer svara dig så snart vi har möjlighet. Besök gärna vår hemsida
under tiden:
www.Coca-Cola.se där hittar du information om vårt företag och våra
produkter.

För dig som vill göra en reklamation, spara produkten med dryck i tills vi
hör av oss!

Med vänliga hälsningar
Konsumentkontakt

 

Nu är jag lite nyfiken på er och vad ni tycker: är jag onödigt petig som inte gillar skylten? Är det dags att släppa på tyglarna och tillåta de och dem och strunta i gamla dammiga regler eftersom man ändå fattar vad skylten vill säga?

Eller: ska vi ta reda på vilken reklambyrå det är och ta den i örat?

_____
Uppdatering!
Jag har fått svar. Vänligen observera att jag inte har förvanskat deras mejl för att skoja till det. Det ser verkligen ut så här:

Hej Lotten!

Tack för ditt mail och för att du är så uppmärksam! Det är inte många som faktiskt hör av sig men vi uppskattar när någon tar sig tid. Ditt mail har gått ut till de som jobbar med kampanjmaterial  och även till vår informationsdirektör Peter Bodor (som du också mailat direkt), så förhoppningsvis ska vi stava rätt i framtiden. Vi lägger detta på minnet inför framtida kampanjer och får nog helt enkelt korrekturläsa en extra gång.

Önskar dig en fortsatt trevlig vår!

Med vänliga hälsningar
Madeleine
Konsumentkontakt

 

Uppdatering igen:
Översättarhelena skriver lugnt i kommentatorsbåset:
”Ja, det visar väl om inte annat att många verkligen har svårt för det där och att det därför är bra att språkvården ”tillåter” subjektsform efter preposition om det följer en relativsats.”

Share
71 kommentarer

Stackars näsan – och lite tågtrubbel

Man kan dämpa sina fem sinnens fulla bruk genom att ganska diskret till exempel ploppa in hörlurar med musik (hörseln), stänka på tabasco på läbbig mat (smaken), ta en alvedon (känseln) eller bara blunda (synen). När det gäller lukten är det svårare att vara diskret, men snart stoppar jag in öronproppar i näsan.

Vi sitter på tåget och det är fullsmockat. För en liten stund sedan klev en kiss- och rökgubbe på och satte sig bakom mig. Jag tycker mig ana att det är landstingsbrallor som stinker och antar att det är den toviga koftan som är inrökt eftersom koftor i alla böcker är inrökta. Det är förstås så att han får lukta och att det är synd om honom eftersom han är en spillra av den människan han förmodligen en gång var.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag vänjer mig.

Men så kliver ett gäng killar på. De är liksom kepskillar i 20-årsåldern – fast ingen av dem har keps. De pratar smattrande spanska och luktar mer svett än någonsin en baskethall efter femton matcher eller ett i tio år använt knäskydd av märket Vulcan. Tro mig, jag har känt en och annan svettlukt i mina dagar. Men aldrig något som liknar denna stank.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag nog vänjer mig.

Och då kommer en parfymtant och sätter sig framför mig. Hon ser inte alls ut som en parfymtant gör i min fantasi utan som en helt vanlig tjejdam i 45-årsåldern. Och hon har hoppat i galen parfymtunna eller liksom Obelix i parfymgrytan. Det är en kväljande, stark parfym som går åt Old Spice-hållet.

Jag tar nu mitt sista djupa andetag och tänker att jag hellre vänjer mig vid tumskruvar eller felstavade ord. Kan man kanske hälla tabasco i näsan?

Uppdatering

Oj och hoppsan. En av de illaluktande killarna får nu en ringande rungande utskällning av tågvärden. Han ska kastas av för att han har ”gett avgång”. Tågvärden säger”du måste lära dig att veta hut” och ”kliv av tåget!” och killen svarar ”håll käften!”.

Om jag förstår rätt klev killen av tåget och var oförskämd mot människor som klev på, varefter han vinkade just den gest som betyder ”nu ska tåget avgå”. Någon som vet hur den gesten ser ut?

Uppdatering 2

Det händer saker: i Södertälje skulle resenärer mot Malmö tydligen kliva av och byta tåg. Men av någon anledning gjorde de inte det. I högtalaren får de nu veta att de ska byta sina biljetter och ta nästa tåg mot Malmö om två timmar. Å ja ba:

– Varför kom de inte av tåget?

Uppdatering 3

Vi kom iväg till slut – och killen fick åka med. Jag försökte spionera på Malmöresenärerna, men fann inget komprometterande. Mycket mystiskt.

Share
19 kommentarer

Catweazle och Stefan Sundström …

… är nästan lika som bär:

Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).
Catweazle (1969) och Stefan Sundström (2009).

Jajaja, jag har sagt det förut, men igår var det så tydligt igen när Stefan Sundström gästade ”Pluras kök”. När jag jobbade på Morgonskiftet (P4 Sörmland) intervjuade vi honom, och jag har hittat klippet – men lyssna bara om ni har gott om tid, inget annat att göra, tycker att en kvart kan slösas bort på ingenting och inte förväntar er annan action än att jag pratarväldigtfortsåattordensnubbarövervarann.

[Edit: klippet verkar inte funka längre. Ah well.]



Det första jag sa till Stefan Sundström (fast inte i sändning) var förstås:

– Men oj vad du är lik Catweazle!

Det hade han inte alls något emot – han poserade snällt som på bilden ovan. Sedan berättade han om någon i bandet som som spelar på sitt ”organ” och att han själv egentligen är från Dalarna, varefter han sjöng en stump på dalmål. (Just det kommer efter nio minuter i klippet ovan.)

Catweazle var alltså en brittisk tv-serie som jag såg i kanske sex–sjuårsåldern. Men vi som såg den, kan inte på några villkor glömma eftersom det var fantastiskt, underbart, sagolikt och ljuvligt. Det handlade ju om tidsresor!

Serien gick ut på att den komplett misslyckade trollkarlen Catweazle från 1000-talet för en gångs skull lyckas med en trollformel, men han råkar istället för att fly från några soldater geografiskt, fly i tiden – till 1969. Och väl där tror han att allt som är modernt är resultat av trollerier. Telefonen kallar han ”telling bone” och glödlampor ”electrickery”.

Vi som gillade (gillar) Catweazle var (är) inte ensamma: Beatlesgrabbarna gjorde det också, så det så. (Lång intervju med skådespelaren Geoffrey Bayldon finns här, där Geoffrey berättar att Paul McCartney till och med skrev till honom.)

Och så tar vi för allmänbildningens eller nostalgins skull en liten filmsnutt där flygplan av Catweazle beskrivs som ”… in the sky, great fishes with wings … roaring …”.

Share
37 kommentarer

Jag behöver fler jobb

När man läser om författare eller konstnärer eller för den delen fiktiva figurer i romaner, går de alltid genom en period där pengarna tar slut, den onde fabrikören är elakare än någonsin och fotsvampen vandrar uppåt. Det är en prövning som de går stärkta ur. Och så ärver de en okänd faster eller blir upptäckta av en modellagentur.

Jag behöver fler jobb, vilket inte borde vara så svårt egentligen eftersom jag kan skriva, redigera och framför allt föreläsa om språk, retorik och presentationsteknik. Men jag är bedrövlig på marknadsföring och reklam.

Uppträda i pyjamas? Visst, inga problem!
Uppträda i pyjamas? Javisst, inga problem!

Helst skulle jag vilja anlitas av Sveriges alla skolor för att berätta hur man bättre skriver informativa lappar till stressade föräldrar eller åka runt och tala om för Sveriges alla power point-missbrukare hur de egentligen skulle kunna lägga upp sina presentationer.

Strippa på scen? Javisst, inga problem!
Strippa på scen? Javisst, inga problem!

Men ålrajt, jag nöjer mig med en föreläsning här och där. Har ni några tips på företag eller andra institutioner som skulle kunna tänka sig att lyssna i en halv- eller heldag? Eller en timme eller en vecka? Hääär finns exempel på hur föreläsningarna kan se ut.

Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!
Har jag använt mig av bloggläsarna förut? Självklart!

För att ni inte ska tvivla, kommer nu kursutvärderingsröster som mina rådgivare tycker att jag ska lägga ut här och nu:

  • Jag tycker Lotten är kanonbra, rolig att lyssna på, enkel. En sådan lärare skall alla elever ha, man lär sig mera då.
  • Stimulerande och gav många tips! Frisk fläkt!
  • Viktigt ämne som berör alla. Presentation med mycket energi och humor.
  • Mycket bra brinner för sitt ämne och behärskar det fullt.
  • Otroligt inspirerande, underhållande och intressant. Hade velat ha dubbelt så mycket tid med henne!
  • Hon räddade hela kursen!
  • Underbart! Människor som älskar det de gör är alltid intressanta att lyssna till, och Lotten var precis sådan.
  • Oerhört inspirerande som föreläsare. Skulle haft mer tid!
  • Otroligt trevligt och roligt framförande

Tänk att ingen någonsin skriver att jag är metodisk och systematisk. Hm.

Jaså ni vil ha en helt vanlig föreläsning? Ok!
Jaså ni vill ha en helt vanlig föreläsning? Ok!
I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.
I brist på pyjamas och stripp kan man anordna snubbelfällor som piggar upp.

Mejla mig om ni vill. Eller gå in i kommentatorsbåset och berätta om tiden när ni levde på vatten och bröd – för att en liten stund senare ramla över en kittel med guld vid regnbågens slut.

Share
35 kommentarer

När jag nästan satt i Svenska Akademien

Igår stod jag här och funderade:

Svenska Akademiens framdukade mötesbord.
Svenska Akademiens framdukade mötesbord för de aderton. Som väl är sexton.

Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?

Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.

Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.
Tänk att jag inte ens tänkte tanken att slå hammaren i mitt eget huvud.

Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:

– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.

Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)

Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!

Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.

– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.

Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.

Detta är inte en dator.
Detta är inte en dator.
Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!
Jag fick öppna en låda och bläddra bland korten!

Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.

Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet "trickla". (Och toapapper, för det behöver jag handla.)
Först åt vi strömmingslunch. Här ses framför allt min anteckningsbok, där jag skrev upp nyordet “trickla”. (Samt toapapper och koriander, för det behöver jag handla.)

Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.

Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)

I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken.
I den här korridoren finns porträtt och böcker en masse. Sture försökte få oss att gå med raska steg framåt medan han berättade om allt. Men vi kom på efterkälken eftersom vi granskade allt.

Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.

Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. Det var inte jag!
Men se, herr Engdahls lucka är uppbruten. (Det var inte jag!)

Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.

På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Jaaaa, jag tog en närbild också.
På bordet ligger nya böcker med tidningarnas recensioner instoppade. Javisst, jag tog en närbild också. Jaså, vill ni veta vilka böcker som man tydligen ska läsa? Mjaaa …

Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:

Ni ser spegeln? Liakdana speglar, fast måttanpassade att täcka fönstren finns på vinden.
Ni ser spegeln? Likadana speglar, fast måttanpassade, finns att täcka alla fönster! De står på vinden och är jättetunga, sa Sture.

Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:

Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms börshas börshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.

Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.

Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.
Jamen se, en ståltråd är så arrangerad att mittendelen inte ska trilla av.
Här äger högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.
Här äger alltså högtidssammankomsterna rum – efter ommöblering förstås.

Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.

Det här är Stora Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?
Det här är Börssalen 1922. Men vilka är de? Vad är det för sammankomst?

Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.

– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.

Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.
Sture Allén, jag och Anton Romanus åker här ner i källaren för tredje gången.

Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.

– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.

Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.
Runt oss fanns dyrbara böcker bakom lås och bom.

Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:

Har vi någon låsexpert här? Hur gammalt är det nedre?
Har vi någon låsnörd här? Hur gammalt är det nedre?

Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:

Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!
Åh! Anteckningsböcker! Säkert sådana med stämplar!

Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:

– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.

Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.

Share
43 kommentarer