I facit till lucka 5 fick nykomlingen BJ njuta av att dras ur plommonstopet, även om jag inte riktigt vet vad vinnarna kommer att få ut av sin vinst egentligen. Men helt klart är att som vinnare måste mejla mig adress och överkroppsstorlek!
Nämen … nu drar vi inte ut på det här längre. Lucka 7 är nämligen ovanligt frustrerande, för den är liksom inte sådär litterär som de andra luckpolarna. Eller, det är den – Horace och de andra uppskattar ju sånt här …?
Mot en googlande dag och sjunde luckans lösning!
Till minne …
Det var en gång en liten blå flicka som hette Pastell, som bodde i en liten smurfby som kallades ”Den fantastiska byn” – eftersom den var just det. På byatorget, samlades byns alla blåa invånare för finfina festligheter, och varje år hölls en stor musikfestival framför den bastanta, nya porten med ett intarsiamönster föreställande Paradiset – med den förbjudna frukten i mitten. Många sa att den nya porten var magisk på något sätt, men vår lilla smurfflicka var en sansad och jordnära smurf, som verkligen inte trodde på sådana tokerier.
En dag fick Pastell för sig att hon skulle släppa alla hämningar och vild som självaste vinden uppträda på byns musikfestival och släppa loss helt. Framträdandet blev en enorm succé och hennes egenkomponerade låt ”Två ögon i pastellblå nyanser” kom att ligga hela 71 veckor på Svensktoppen!
Nu förstår ni förstås att detta inte är en vanlig saga, utan blott en rekapitulation om hur den mest musikaliska av smurfar startade – och slutade – sin karriär. Uppföljarna som hette ”Silkesstrumpor och själsstyrka” och ”Att älska nån” hänförde den blåa publiken och det är klart att de slog alla upptänkliga försäljningsrekord. Det säger sig självt att avslutet på akuten i det (förlåt) jävla Mississippi inte var det optimala.
Bild? Nu igen? Pah!
Facit till lucka 7 kommer nån gång efter midnatt … eller lite senare. Det är ju i alla fall lördag, liksom.
Äntligen en enkel lucka 5, va? Så att alla liksom gliiiider ner från läktarn och in i mittcirkeln … som är rätt kladdig av glögg.
Nu drar vi upp några kommentarer den dy som kallas kommentatorsbåset!
Pysseliten:
Jag phamlar i mörkret, så här dags måste man tända lampor när man stiger upp.
Hemul:
Elektriska bicyklar! Jag säger då det! Vad ska de hitta på härnäst? Åka till månen?
Citronen kan man lita på, även om detta ser ut som ren rappakalja:
Nu är det väl ändå en musikfråga! Familjen W*hlg**n är ju med i alla sammanhang så det är inte helt osannolikt att P******a är dagens HB. Hennes ”De talar om Rom Paris å Seine och om tågresor till Brittaniaa’ ” är riktigt medryckande om ni frågar mig. Om min HB mot förmodan är fel så kommer jag blicka ut i rymden.
Karin:
Ojordad!? Upp i rymden eller ner i haven? Och hvad är denne Filippus för phigur?
Christina:
Två tankar hoppar runt i min hjärna. En leder runt och runt och den andra leder till ett nyinstallerat konstverk i Bryssel. [Är det en karusell?/Lotten]
Aha!
Känner mig lite som Nemos glömska kompis Doris (men vid mindre gott mod).
Kråkan
Han skrev ju mycket om olika sätt att färdas, att komma fram i tid, ibland med små chanser att komma tillbaka och en gång om att komma till Centralen; nu gäller det kanske mest att hitta kaptenen.
Såja!
Hur många litterära figurpar tror ni att det finns, där den ene är en lite stroppig karl och den andra är en högerhand som är listig och hjälpsam? Wooster har sin Jeeves, Don Quijote har Sancho Panza … och Phileas Fogg har ju Passepartout i ”Jorden runt på 80 dagar”, som utkom i svensk översättning 1873. (Därav språket i luckan.) De tågluffade (eller åkte på tågbluff enligt embryo) sig runt jorden på 79 dagar och vann vadet – läs om boken även om jag nyss avslöjade slutet!
Han ser snäll och stilig ut, den otrolige Jules Verne.
Dagens hemlisbloggare är alltså författaren Jules Verne (1828–1905), som jag en gång i tioårsåldern blandade ihop med Jacques Cousteau, vilket för mina föräldrar var sådär rysligt roligt att de ganska ofta ville berätta för kreti och pleti om misstaget. Kolla nu årtalen på dessa höjdarböcker och fundera över var Jules Vernes motsvarighet befinner sig idag:
Resan till jordens medelpunkt (1864) – en expedition i underjorden. Från jorden till månen (1865) – rymdresor 100 år i förväg. En världsomsegling under havet (1870) – med kapten Nemo ubåten Nautilus. Jorden runt på 80 dagar (1873) – ja, just det.
Ack! Fly mig en Jules Verne med vettiga framtidsuppfinningar! Nu!
Det intressantaste med Jules Verne är dock inte alla fantastiska böcker han skrev, där han ingående beskriver elsparkcykl… nej förlåt … tåg, båtar, månraketer, ballongflygning (även om Phileas Fogg & Passepartout inte använder detta färdmedel) och faktiskt ubåtar. Nej, det konstigaste är att han som 35-åring 1863 skrev en framtidsvision om Paris på 1960-talet, som hans förläggare refuserade för att den var absurt negativ och faktiskt – enligt honom – inte ens välskriven.
Manuset till ”Paris au XXe siècle” hittades 1989 i ett kassaskåp hos en (antagligen helt jädra pantad) släkting. Boken redigerades noggrant och gavs ut 1994. Den beskriver 1960-talets Paris med skyskrapor och allehanda uppfinningar, som är så bra påhittade att Jules Verne kanske trots allt nog kunde resa i tiden. Fiacres à gaz är gasdrivna droskor, vilket vi skulle kunna tolka som nutida bilar med förbränningsmotorer, och télégraphie photographique är en teknik för att överföra bilder via telegraf, vilket kanske skulle kunna påminna om våra numera relativt utdöda faxar.
(Åååh, vad jag var bra på att faxa. På Nationalencyklopedins redaktion var jag faxdrottningen som lätt skickade iväg 20 redigerade artikelmanus om dagen. Jag kunde byta toner utan att spilla, gnugga skrivarhuvudet rent utan att repa och fixa alla pappersstopp i världen utan att knota.)
Här nämns framtidstänkaren Jules Verne (död sedan 17 år) i DN 5 april 1922.
Texten i lucka 5 skrev jag på svenska från 1873. Hurdå? tänker ni förstås eftersom det inte är helt lätt med alla verbformer och fv, hv samt e/ä. Jo, jag läste ett par kapitel i förstaupplagan av ”Jorden runt på 80 dagar” hääääär, och läste sedan 1873-artiklar i både DNs och SvDs arkiv (som jag betalar dyrt för). Då fick jag snabbt en känsla för hur det skulle låta, och skrev en låtsasdialog mellan de två huvudpersonerna. Sedan filade jag tyvärr på den jättelänge eftersom jag ville vara språkligt korrekt. (OBS: mejla mig om ni hittar språkfel, för jag vill gärna rätta!)
Se här nu ett stycke ur första upplagans kapitel fyra! Lägg särskilt märke till hur Passepartouts förvåning beskrivs.
Att komma undan med denna beskrivning är fantastiskt! Vänta, vi njuter igen!
”Passepartout gjorde stora ögon, hans pupiller vidgades och hans ögonbryn drogo sig uppåt; hans armar föllo slappa nedåt, hans kropp krympte ihop och allt visade att hans förvåning stegrades till den yttersta häpenhet.”
Söstra mi – Orangeluvan – och jag brukar skicka sms till varandra när vi i dagens moderna deckare hittar sånt trams. Som:
”Anna-Maria gav Pohjanen ett frågande ögonkast och han ryckte på axlarna samtidigt som han höjde på ögonbrynen, som för att tala om att de var klara.”
Sedan fyller vi systrar på med egna påhitt, ännu värre formuleringar:
”Jag lovade honom att inte gå. Hans ögonbryn vidgades med en rynkning och han slog frenetiskt ut med händerna i en avvärjande gest.”
”Framför de vibrerande ögonen kunde han inte ana att hon snart skulle svimma.”
”Han blängde ilsket på henne med ett kallt och likgiltigt ansikte.”
”Nej, sade hon kärleksfullt med uppspärrade ögonbryn.”
Hihihihi! Men förlåt, vi återvänder nu till den fantastiske Jules Verne med de uppåtdragna ögonbrynen och kollar hur det står i den franska förstaupplagan!
Det var som fan. ”Passepartout uppvisade med vidöppna ögon, höjda ögonlock och ögonbryn, avslappnade armar och slapp kropp alla tecken på förvåning som gränsade till häpnad.” (Ungefär.) Ålrajt, men hur hanterar man i Sverige denna beskrivning i en modern översättning av Jakob Gunnarsson?
Jahaja. ”Passepartous visade alla tecken till en förvåning som gränsade till bestörtning.” (Borde det inte vara ”tecken på”?)
När jag nu tänker efter, var ju Jules Vernes sätt att beskriva stor förvåning faktiskt mycket roligare.
Här blandar vi språk hej vilt! En snygg utgåva från Italien!
Vi som är medelålders med lite plus i kanten, minns hur Jarl Kulle och Loffe Carlsson sprang omkring på tåg i främmande länder i tv-serien (se bild till vänster), men det verkar inte finnas några filmsnuttar kvar att titta på. Men man kan lyssna på intromusiken – som jag tack och lov helt har förträngt.
Ursäkta, jag dribblar visst bort korten och glömmer helt bort att nämna hur Jules Verne 1886 blev skjuten i foten av sin brorson, och att stackars Verne därför haltade tills han dog 19 år senare.
Eftersom jag har haltat sedan knäoperationen 2013, är jag ju på god väg att bli ett med Jules Verne. Nu ska jag bara skriva en förträfflig fantasybok om 2120-talet. Teleportering, anyone?
Men nu: plommonstopet och jag hälsar er välkomna till nattens lappdragning. Jag vet fortfarande inte vad jag kommer att skicka till er, men håll ut! Något blir det! Jag draaaaar en … en nykomling! BJ!
Lucka 7 – som är jättelätt – kommer i ottan på lördag!
Färgen som målades på norrsidan sommaren 2022.Norrsidan, som målades sommaren 2022. (Fönsterfodren och dörren målades inte som synes.)Östsidan. Längsmed fasaden finns en asfalterad gång som är väldigt bra för byggställningar.Sydöstra hörnet med entré- Att övre vänstra hörnet ser så dåligt och halvfärdigt ut beror på att målaren som vi anlitade 2008 blev rädd för en geting och sprang till skogs och vägrade återkomma.Sydsidan.Östsidan, där de två fönstren på ovanvåningen är i bedrövligt skick.
Gårdagsvinnaren LottenPotten (som trots namnet är en osläkting) drogs ur plommonstopet efter en svår tredjedagslucka med många gissningar och ännu fler ledtrådar. Så svårt var det att inte ens jag som luckmakare hängde med i trådsvängarna! Men läs gärna facit, för där finns många roliga förklaringar!
Och nu reser vi vidare med allmänbildningen som mål!
Lucka 5!
Vi skall straxt företaga en resa som är ett äfventyr af den mest underbara art, men äfven mycket instruktiv!
Jeeves: Men herrn, har ni hört talas om detta märkvärdiga lilla fortskaffningsmedel, som man kallar den elektriska bicykeln? Jag råkade höra talas derom av min gode vän Filippus på marknaden igår, och jag kan knappt tro mina öron!
Wooster: En elektrisk bicykel, säger ni? Beskrif den för mig, Jeeves. Är det en sådan som äfven kallas velociped?
Jeeves: Åh, ja, herrn, men det är som om ingenjörskonsten sjelf gått samman med magi! Föreställ er ett fordon, så litet att man kan bära det likt en portfölj om vägen plötsligt tager slut, men så mäktigt att det bär sin förare genom stadens gator och torg utan någon som helst ansträngning. Vid dess hjerta sitter ett batteri, ett slags energimagasin, hvaruti mindst åttio litiumjoner dansa fram och åter, frambringande en elektrisk ström som driver en motor – och det med knappast ett ljud!
Wooster: Intressant. Och denna motor, huru fungerar den? Har den några rörliga delar som slitas med tiden?
Jeeves: Ack nej, herrn! Den är en ojordad motor – ojordad, säger jag! – hvilken genom elektromagnetiska krafter sätter hjulet i rörelse. Ingen olja, ingen gnissling, endast en mjuk, ljudlös rotation, som driver fordonet framåt i en fart snabbare än en häst med vagn.
Wooster: Fascinerande. Och huru reglerar man farten? Jag antar att det icke är som att tygla en häst?
Jeeves: Herrn är klok som vanligt! Nej, farten styrs med ett litet, nästintill osynligt reglage på styret. Det är som en elektrisk dirigent som låter er säga: ”Snabbare, långsammare, stanna.” Och det är ej allt! Bicykeln har ett slags hjerta, en mekanisk förträfflighet, som håller ordning på batteriets tillstånd och ser till att intet går galet.
Wooster: Ett mekaniskt hjerta, säger ni? Imponerande. Men låt oss tala om bromsarna. Jag antar att en sådan hastighet kräfver ett stort bromsmaskineri?
Jeeves: Just så, herrn! Den har något som kallas regenerativ bromsning – en anordning så sinnrik, att jag nästan undrar om den ej är skapad af sjelfva djefvulen! Hvarje gång föraren bromsar, omvandlas rörelseenergin tillbaka till elektrisk energi, som lagras i batteriet. Det är som om hvarje stopp gifver nytt lif åt fordonet!
Wooster: En elegant lösning, som förenar nytta med sparsamhet. Och konstruktionen? Är den hållbar nog att stå emot tidens och resandets myckna slitage?
Jeeves: Absolut, herrn! Den är byggd af en lätt men stark aluminiumlegering. Det är som om den är skapad för en gentleman som just er egen person!
Obegriplig bild som inte är till nån som helst nytta kommer här!
– Vasarusaru? En julkalender som kräver massa jobb utan inkomst? I 20 år? Vaffan säjer du?
Jag fick denna fråga idag, och höll sedan en svarsmonolog om ideellt arbete inom basketen och lycka samt glädje i kombination med bokstävlar och så höll jag upp ett varnande pekfinger mot min kontrahent och antydde att inga protester skulle komma att emottagas.
Ba så ni vet!
Jag är god vän med den protesterande här ovan, så det är helt okej. Nu går vi direkt på målet och rabblar några kommentarer och ledtrådar och yrslingar till lucka 3!
Viss frustration anas inledningsvis:
Hemul
Men jag behöver jobba idag! Jag har egentligen inte alls tid att googla runt bland verktygsrappare, visigoter och barn som inte kan sova!
Thermo
Byter ut katten mot ett lejon och Aisopos fabler dyker upp . Men sagor är ju inte moderna i dag eller kanske i en ny form bara. Svårt att förstå och hänga med i allt nytt.
Härlig lucka med många möjligheter att googla och få svar på funderingar vad olika begrepp står för t ex vad är Billboard-listan.
Niklas hade rätt (och kommer att förklara i kommentarerna)
Jag har en idé som naturligtvis är alldeles uppåt väggarna. Om jag mot all rimlig förmodan skulle ha rätt finns det en film om en film som inte blev av men som ändå blev av fast inte då när den skulle blivit av.
Ökenråttan
Jaha, då var det roliga slut. Vi vet vem HB är. Nu gäller det bara att formulera en finurlig lettråd, till fromma för våra kära medbåsister. Hmmm.
Anna Åsnan på vägen
Blickar sorgset mot läktarn
Förvillad, konfys
Karin fattade galoppen:
Jag trodde att jag lämnade en listig ledtråd till en naiv världsresenär. Glöm den bästa av världar!
Magganini
Det utomland jag har åkt till är Spanien förresten, ifall nån är intresserad.
Karin Jag är också intresserad av din by, Magganini. Eller kanske du är i en by vars namn du inte vill nämna?
Brid Nähäpp, det här blir inte bättre framåt kvällen. Jag sätter mej och lyssnar på lite Cornelis-skivor istället.
Håkan (hakke)
Jag kastar mig upp på min springare och rider i full kareta i riktning mot låten som kommer efter 4 och före 6. Men eftersom jag inte ens har ett litet ridborgarmärke går det åt pipsvängen och jag hamnar på läktaren, igen.
Dagens hemlisbloggare (HB) är en gammal goding som dock inte har varit med och lekt här tidigare trots klassikerstämpeln.
Men detta är förmodligen inte alls ett porträtt av honom, utan blott ”el caballero de la mano en el pecho”.
För HB är, som många av er i kommentatorsbåset anade, Miguel de Cervantes Saavedra (1547–1616). Oooohhh, tänker några av er när ni ser årtalet 1616 eftersom ni liksom jag ju har pluggat in viktiga årtal. (Eller inte.) Men just 1616 är ju så intressant eftersom alla ju vet att Shakespeare och Cervantes dog ”samma dag”: 22/23-ish april 1616 fastän länderna ju hade olika almanackor så egentligen dog de med tio dagars mellanrum … vilket ju inte alls är ett sammanträffande eller ens intressant. Dessutom dog ytterst få kulturpersonligheter just 1616, så vem bryr sig?
Så vi fortsätter i en annan ände: det där med bilden här ovan.
”El caballero de la mano en el pecho” har faktiskt och tyvärr ingen bevisad koppling till vår HB, men symboliserar tydligen tidsandan och skulle faktiskt kunna vara Cervantes himself. Fan trot, för var tusan fanns alla kameror på 1600-talet? Man har även sagt att karln på målningen ser ut som en riddare och enbart därför skulle kunna vara rollkaraktären Don Quijote.
– Pah och pfffft! säger jag och skakar frustrerat på mina fortfarande blonda nudelsoppelockar som faktiskt med tanke på årens flykt och tidens gång samt sorgerliga saker borde ha grånat för länge sedan.
Men okej. Nu ska vi inte älta bildens och datumens äkthet utan fokusera på HB. Nu tittar jag stint på dig, du läsare. Tänk dig nu att du går i sjuan 1978 och måste hålla en redovisning om denna bok. Du harklar dig. Ehuum.
– Don Quijote är en skitrolig parodi på riddarromaner och många tycker att det är den första ”moderna romanen”. Alltså modern som ”modern förr i tiden”. Don Quijote, som alltså egentligen heter Alonso Quijano, är en adelsman som blir galen av att läsa riddarromaner och tror att han är en riddare. Hans polare Sancho Panza är en jordnära bonde som rider på en åsna och …
– Vem bryr sig om att Alonso Quijano är hans riktiga namn? säger Rolle, som alltid sitter längst bak i klassrummet.
– Eh, säger du och harklar dig igen.
– Haha, joooordnära är väl alla bönder? säger Krille, som förstås sitter bredvid Rolle.
Du sträcker nu på dig för Rolle och Krille har ju en kompis som heter Kalle, som är en jädra besserwisser och han ska fan inte få chansen att klaga.
– Don Quijote ger sig ut på äventyr. Okej? Han slåss mot väder … eh, väderkvarnar som han tror är jättar. Fiendejättar, okej. Men de är inte fiender utan bara … väderkvarnar. Och han har en h…häst, som heter Rocinante tror jag och DEN HÄR BOKEN ÄR FAKTISKT JÄTTEVIKTIG!
– Vad heter åsnan? säger Kalle nu – med ett drygt flin.
Och det är nu du har trumf på hand, för du vet att åsnan inte har ett namn utom möjligtvis kanske ”Den gråe”. Så du svarar:
– Inget, men ibland kallades han I-or, och eftersom A.A. Milne gillade Cervantes tog han det namnet!
Detta är förstås en jättelögn, men Kalle blir tyst.
Sedan fortsätter redovisningen med massa fakta om Cervantes, men eftersom ingen egentligen vet hur det kom sig att han kanske blev fängslad för att han hade fuskat med räkenskaper eller varför hans ena hand blev ”obrukbar” efter en skada i magen under slaget vid Lepanto redan 1571, eller om han verkligen togs som slav av pirater, känns allt lite väl vagt.
Så då avbryter vi trippen till 1978 och återvänder till 2024 … när ingen egentligen har fått fram mer vettig fakta om Cervantes. Men jag vill verkligen göra likadant och skriva en parodi-roman om digitalisering, sociala medier, populism och kränkthetsnormen. En annan dag.
Avslutningsvis en bild på den franske operasångaren Lucien Fugère, som 1910 spelade Sancho Pansa i ”Don Quichotte” av Jules Massenet. Bara för att han ju ser ut precis som jag föreställer mig att Sancho såg ut.
Men nu till en vinnare! Jag och Plommonstopet är kompisar igen efter nästan ett års försummelse, och jag rör om och draaar en stackars vinnare som inte vet vad som kommer att skickas … LottenPotten!
Ny lucka publiceras i ottan den 5 december!
Psst. Alla eventuella liknelser med verkligheten 1978 är förstås påhittade. Not.
Oh dear, nu är embryo sådär himla bra igen.
embryo okcså abuabu kajkrar in i storkmarkcnaden som västra bluffalo bill okcså bluffalo bull
nu ska vi köpra books det säjer jag nu
yo
jag vill ha ett par i korkodilskinn
okcså jag ska ha ett par i grummi
grummibooks det undrar jag nu
yo
är det så väst vilda västen det undrar jag nu yo
det trykcer jag
trykcer du
ja tänkc på klimatgrisen okcså allan översvimningar det säjer jag nu yo
Premiärturen av Julkalendern 2024 är avklarad med den första (och svåraste!) gåtan och det efterföljande facitet. Jossilurens belönades på ett obestämt sätt – men något ska som vanligt skickas till alla vinnare. (När man blir dragen ur plommonstopet och vinner, måste man alltså mejla mig och tala om adress och för säkerhets skull även överkroppsstorlek.)
Idag blir det mycket enklare, så det så. Ledtrådarna står som trollspön i backen!
Lucka 3!
Topplistan – några låtar som handlar om galenskap, heder, kärlek och sanning!
1 Artist: Annie Lennox Låttitel: ”Echoes of Dreams”, en lysande comeback som handlar om det fullständigt vanvettiga i att ge upp sina drömmar.
2 Artist: Mariah Carey Låttitel: ”A Thousand Years Ahead”, där artisten kanske lite banalt råder oss att leva länge – om än inte på platsen som inte ju bör nämnas vid namn.
3 Artist: Hozier Låttitel: ”Scars of Honor”, en i dessa krigstider aktuell låttext om att vi blir starkare av såren som vi åsamkas.
4 Artist: Aerosmith Låttitel: ”The Wisdom of Judas’ Mask”, som är en blinkning åt Shakespeares favoritkaraktär: gycklaren.
6 Artist: Adele Låttitel: ”Silent Depths of Love”, som även den andas Shakespeare, och då särskilt King Lear eftersom andemeningen är att kärlek sällan behöver betonas eller skrikas ut på sociala medier, vars ideal sannerligen inte bör upprätthållas.
7 Artist: Nirvana Låttitel: ”Swings of Fate”, en tidigare inte inspelad låt där titeln antyder att det inte är lättja, utan ödet som avgör om vi går upp ur sängen eller ej.
Nämen. Huvvaligen, en sån där onödig bild som nog inte är av människa skapad.
Välkomna ska ni vara till 2024 års första Julkalenderfacit!
Lucka 1 klämdes fram igår morse, och under hela första advent gödslades kommentatorsbåset med gissningar, kliv upp på läktarn och sprint ner till mittcirken samt kanske även med en och annan blåsippa.
Dagens HB är förutom författare även programledare på tv, producent och redaktör samt specialist på rymden. (Jag är inte männscha att bedöma nivån på ”specialiststämpeln”, men alla är vi ju nördar inom något område som Pompeji, dinosaurier, basket och Jakobs tolv söner.) Innan ni skrollar neråt tar vi en svängom i lite av det som skrevs båsets brainstorm!
PK:
Jag ser lunden trots alla träd.
Pysseliten:
Undrar om PK sitter med en blåsippa?! Han är i alla fall för jäkligt bra på barnlitteratur.
Citronen:
Jag tror bestämt att vi ska blicka ut mot rymden …
Kråkan:
Jag får väl ta något i rymdfararnas bar och fundera ett tag till.
Aku:
En sjujävla bra bok det där alltså.
J K
Klurar och klurar men nej. Jag befinner mig dessvärre långt ute i galaxerna.
Anne Marie Tålig
Nu vet jag precis vem det inte är! Därför trumpetar jag ut det! Björn Ranelid!
Lösningen:
Hemlisbloggaren är en karl med tur vad gäller hårgenerna. (Foto: Joel-Nilsson. CC BY-SA 4.0)
Andrev Walden (f. 1976) har haft fler efternamn än någon annan jag känner, och då ska ni veta att den barnflicka som mina föräldrar anställde i Luleå just 1976 heter ungefär Gunilla Norberg Fejfelt Åknart Persson Olsson Nilsson Petréus. (Och att Wald betyder ’skog’ på tyska vet ni alla nu eftersom skogen fanns som ledtråd i kommentatorsbåset.)
Stackars Andrev (nej, det är egentligen inte synd om honom) har hetat t.ex. Delhaye, Karlsson, och Bergström beroende på männen som under sju år var hans styvpappor. Vilket beskrivs alldeles utmärkt i den Augustprisade romanen ”Jävla karlar”, där de sju fadersfigurerna (ju) kallas:
Växtmagikern
Konstnären
Tjuven
Prästen
Mördaren
Kanotisten
Indianen
Så nu förstår ni varför Carl von Linné, Pablo Picasso, Robin Hood, Martin Luther King, Jack the Ripper, Gert Fredriksson och Sitting Bull gick in i en bar. Vissa ordvrängningar i texten är inspirerade av meningar i ”Jävla karlar”, och min sista mening kommer från Waldens senaste krönika i DN, där han på sitt karakteristiska sätt läser läsarnas tankar. Krönikan handlar om den svenska skolans tillstånd – och plötsligt en dörr:
Förmodligen avundas jag dagens HB lite, eftersom han till synes sömlöst har glidit mellan Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet under karriären. Man (= jag) ser att meningarna under åren har blivit allt kortare, för att plötsligt nå mininivå och vända uppåt igen och bli nästan normallånga. Han är lättläst, han är lågmält rolig, han för med lätthet fram sitt budskap – och kan dessutom bli godkänd, oredigerad och jätteläst fastän artiklarna ibland är långa som ett ösregn.
Nu är det ju så att man (= jag igen) inte ostraffat stoppar in nu levande personer i Julkalendern. Både Ca***la L***b**g och U** Lu****l har 1) via ombud 2) personligen fräst ifrån, så jag försöker hålla mig till döingarna. Men Andrev Walden är för bra för att lämnas utanför Hemlisbloggeriet i Julkalendern. (Måtte karln nu inte googla/AI:a sig själv.)
I en intervju i i ICA-kuriren står tack och lov:
Men problemet är att Andrev Walden tycker att det är fruktansvärt att skriva. – Att skriva är att blöda, jag står nästan inte ut med att se min text i tidningen när den är tryckt. ”Jag kan bättre!” tänker jag alltid.
Aaaaaah, perfekt. Konsten ska naturligtvis med svårighet klämmas fram som ett barn under en förlossning eller det som avslutar en tid av förstoppning. Häromdagen läste jag om hur en väldigt lyckad och beundrad skådespelerska ”ramlade in i yrket” och aldrig hade behövt kämpa eller ens provspela samt ”förmodligen kommer att göra nåt helt annat om några år”.
Då sänker jag blicken, frustar som en jak på prärien – fylld av hämndbegär eftersom jag själv ju inte fick bli skådespelerska. (Men jag kan förstås skriva en hel roman som bygger på mitt ohyggligt misslyckade inträdesprov till Dramatens scenskola.)
Och hur var det nu med rymdkunskaperna? Jo, på bloggen ”Rymdslottet” förklarade Andrev Walden med hjälp av seriestrippar och videosnuttar komplexa astrofysikaliska fenomen. Vilket i förlängningen gjorde att han fick samarbeta med Apoteket i kampen mot solen. (Trots att hans pitch egentligen gick helt åt helskotta.)
Nu ska vi dra en vinnare ur morfars stackars plommonstop, som ju har legat dammig och övergiven i snart ett år. Vad ni vinner vet jag inte riktigt än – kanske blir det den däringa 2023-tischan som ligger kvar här i en låda, kanske blir det nåt annat. Men jag är inte bekymrad. Något vinner vinnarna!
Jag drar … jag drar …(ni vet att lapparna ligger och bara ligger när de inte används och att nytillkomna lappar fylls på, va?) … och nu får jag upp … Jossilurens!
Välkomna till lucka 3 – nästa gåta – i ottan den 3 december!
Traditionsenlig bonus till alla som inte hänger i båset: embryo!
gouda gouda
jag kan inte holland mej
det räta svaret är rakt ut: sjövilt okcså de sjukct små vargarna
Då är det väl inte mer att göra än att faktiskt sätta igång Julkalendern 2024? Gissa vem som spökar i lucka 1 och skriv nåt om det i kommentatorsbåset, så kommer facit strax efter midnatt den 2 december. Kom ihåg att inte skrika ut svaret med versaler utan linda in gissningarna i vackra ord och lustiga formuleringar …
(Ni som är nypåstigna kan ha nytta av att läsa programförklaringen från i förrgår häääär.)
Lucka 1
Ibland syns pubens skylt redan på håll, och då vet man att det inte är långt kvar. De sju männen går med lite snabbare steg mot värmen.
Bartendern Johannes skakar lätt på huvudet när de sju kliver in tillsammans. (Denna bartender heter egentligen något annat, men just det namnet kan man inte heta i Sverige så han säger helt enkelt att han heter Johannes.) Han väser ett tyst ”jävlar” när han inser att det kommer att bli en besvärlig kväll eftersom Snövit inte är på plats för att hjälpa till.
Carl von Linné är snabbast av de sju när han trippar fram till bardisken och beställer kvällens första drink.
– Vilken som helst! Utan paraply! Gärna med flädersmak!
Picasso verkar vara lite otålig, där han börjar möblera om och flytta på de små kvadratiska caféborden. Han förklarar.
– HÄR KAN VI DANSA I FYRKANTER! Nej, här! Det måste vara en estetiskt tilltalande möblering – ni förstår inte att det faktiskt är en konst att både dricka och dansa!
Robin Hood lutar sig självsäkert mot bardisken och säger till bartendern:
– Drinkar till alla! Laget om! Jag betalar rubbet!
Alla beställer i tur och ordning sina drinkar. Jack the Ripper får sin Bloody Mary, Gert Fredriksson ett simpelt glas vatten medan Sitting Bull ber lite omständligt om en drink som innehåller både söt och torr vermouth, gin och en liten apelsinskiva.
Martin Luther King inser som vanligt vad som komma skall. Han höjer både glaset (med den passande drinken Suffering Baptist) och rösten:
– Jag har en dröm… om en värld där drinken är kallare, glädjen är större … och där jag inte behöver betala varje gång som Robin Hood bjuder laget runt.
Nu tror ni att historien om dessa sju män ska leda någonstans, kanske mot en liknelse som motiverar alkoholintag … men inget kan vara mer fel.
gouda gouda
jag kan inte holland mej
det räta svaret är rakt ut: sjövilt okcså de sjukct små vargarna
hej hå hej då hej hå
det sjungrer jag nu det säjer jag nu
yo