Ojojojojojojoj, vilket spretigt bås det sjunde var! Jag förstod knappt hälften, men skrattade gott åt många kommentarer!
Pysseliten
Jag smurfar luckan. Klara, färdiga, smurf!
God morgon. Det är ju Tintin, lätt som en plätt, han är ju med på bild och allt. Sådärja då kan jag tuffa vidare mot dagens basketmatcher.
Niklas
Nä, sådana där moderna artister är inget för mig. Jag håller mig på läktaren och väntar på bättre tider.
Aku
Det spretar och har sig men kanske anar jag en liten niña?
Kaffeflickan
71 veckor leder till bruna ögon som i associationer ändå valsar tillbaka till blå, som det sjöngs om, i en film som antogs handla om/inspireras av HB men som inte visade sig göra det i alla fall.
Betong-Bess
Silkesstrumpor och själsstyrka fick mig att tänka på Dårfinkar och dönickar där Simone klipper håret kort och misstas för pojken Simon.
Helena
Vem vet vart tiden tar vägen? Nu fick jag alla pusselbitar att trilla på plats. Snyggt att de är så många och mångfacetterade, för vilken artist hon var! Jag hittade bland annat en gata i en mer än 2000-årig gammal nederländsk stad som är uppkallad efter HB. Nog sagt!
Ja! Nuff Said! (1968)
Hemlisbloggaren Nina Simone (1933–2003) började spela piano i kyrkan redan när hon var 3–4 år och hette Eunice Kathleen Waymon. Hela församlingen häpnade över hennes fantastiska talang, och vips fick hon gratis pianolektioner varje lördag – av en till allas förvåning vit pianofröken. (”Jag trodde att hon var en alien”, sa Nina på äldre dagar.) Varje lördag gick den lilla flickan över tågspåren till den vita världen för att lära sig att spela Bach, Beethoven, Brahms och de andra grabbarna.
Hon blev helt enkelt en fullfjädrad klassisk pianist. Som tonåring tränade hon åtta timmar per dag, och kom plättlätt in på den finfina privatskolan Juilliard. Sedan sökte hon in till Curtis Institute of Music i Philadelphia, och alla var så bombsäkra på att hon skulle komma in att hela familjen flyttade till Philadelphia.
Men hon kom inte in. (Skolan erkände sedermera att detta berodde på ren och skär rasism, och bad om ursäkt genom att 2003 – bara några dagar innan Nina Simone dog – utnämna henne till hedersdoktor.)
Familjen saknade nu vettig bostad och betalda jobb i en stad där de inte hade några kontakter. När Nina för att försörja sig började spela piano på olika inrättningar, insåg hon att väldigt få nattklubbsgäster uppskattade Matteuspassionen. Snabbt lärde hon sig den nya musiken (främst blues & jazz), och när klubbägaren efter första kvällen (natten) påpekade att hon skulle förlora jobbet om hon inte sjöng till låtarna, gjorde hon det. Med bravur! För att inte hennes föräldrar eller de sju syskonen skulle förstå att hon jobbade med att ”spela för djävulen”, bytte hon namn till Nina Simone, där förnamnet kom från det spanska ordet för liten flicka: niña.
Framgångarna kom slag i slag när hon träffade sin blivande man, som – förutom att marknadsföra henne hårt och driva henne som en kassako – slog henne gul och blå.
Hon jobbade sedan non stop under några år, och turnerade över hela världen. Hon var aldrig ledig. Så när vilade hon? Aldrig. Som en miljard andra framgångssagor kom succén inte bara med pengar och beundran, utan även med depression, manodepressivitet och plötsliga utbrott av total ilska. Under 1960-talets många gånger våldsamma medborgarrättsrörelse i USA, deklarerade hon frankt:
– Jag har aldrig varit helt emot våld. Måste vi döda, så måste vi. Och själva bli dödade.
När hennes nära vän och granne Martin Luther King sköts, tog Nina Simone ett stort steg genom att helt enkelt fly; hon skilde sig och flyttade till Liberia, sedan vidare till Schweiz, Paris och Nederländerna.
Jag kan absolut rekommendera den Oscarsbelönade dokumentären, som bl.a. producerades av Ninas dotter Lisa Simone Kelly. Dottern hatar nämligen filmen ”Nina” (2016), som enligt henne inte alls håller sig till någon som helst sanning. Man förstår att Nina Simone klassas som ett musikaliskt geni – även om hon för att över huvud taget fungera gick på tunga mediciner på 1980- och 90-talen.
Hur luckan var gjord: det var bara väldigt mycket tjat om blå färger och liten flicka samt massa låtar och plattor i nästan kronologisk ordning.
Plötsligt! Paaang! Plommonstopsdags!
Måste stoppa in några lappar i hatten. Ni ska bara veta att vissa lappar är så slitna att ma… ni tycker att jag babblar? Okej, nu drar jag … Citronen!
Lucka 9 kommer i ottan på måndag morgon! Den är så simpel att läktarn kommer att eka tomt hela dagen. Ack.
Jag och många med mig skrattade gott åt embryo idag!
timtim okcså embryo – ett äventyr inuti en julkallelender
nej nej timtim öppnra inte
vaddårå
det kan varan en fallukca det säjer jag nu yo
en fallukca nej det tror jag då inte y
o
o
o
o
o
o
o
o
o
