Äntligen en enkel lucka 5, va? Så att alla liksom gliiiider ner från läktarn och in i mittcirkeln … som är rätt kladdig av glögg.
Nu drar vi upp några kommentarer den dy som kallas kommentatorsbåset!
Pysseliten:
Jag phamlar i mörkret, så här dags måste man tända lampor när man stiger upp.
Hemul:
Elektriska bicyklar! Jag säger då det! Vad ska de hitta på härnäst? Åka till månen?
Citronen kan man lita på, även om detta ser ut som ren rappakalja:
Nu är det väl ändå en musikfråga! Familjen W*hlg**n är ju med i alla sammanhang så det är inte helt osannolikt att P******a är dagens HB. Hennes ”De talar om Rom Paris å Seine och om tågresor till Brittaniaa’ ” är riktigt medryckande om ni frågar mig. Om min HB mot förmodan är fel så kommer jag blicka ut i rymden.
Karin:
Ojordad!? Upp i rymden eller ner i haven? Och hvad är denne Filippus för phigur?
Christina:
Två tankar hoppar runt i min hjärna. En leder runt och runt och den andra leder till ett nyinstallerat konstverk i Bryssel. [Är det en karusell?/Lotten]
Aha!
Känner mig lite som Nemos glömska kompis Doris (men vid mindre gott mod).
Kråkan
Han skrev ju mycket om olika sätt att färdas, att komma fram i tid, ibland med små chanser att komma tillbaka och en gång om att komma till Centralen; nu gäller det kanske mest att hitta kaptenen.
Såja!
Hur många litterära figurpar tror ni att det finns, där den ene är en lite stroppig karl och den andra är en högerhand som är listig och hjälpsam? Wooster har sin Jeeves, Don Quijote har Sancho Panza … och Phileas Fogg har ju Passepartout i ”Jorden runt på 80 dagar”, som utkom i svensk översättning 1873. (Därav språket i luckan.) De tågluffade (eller åkte på tågbluff enligt embryo) sig runt jorden på 79 dagar och vann vadet – läs om boken även om jag nyss avslöjade slutet!
Dagens hemlisbloggare är alltså författaren Jules Verne (1828–1905), som jag en gång i tioårsåldern blandade ihop med Jacques Cousteau, vilket för mina föräldrar var sådär rysligt roligt att de ganska ofta ville berätta för kreti och pleti om misstaget. Kolla nu årtalen på dessa höjdarböcker och fundera över var Jules Vernes motsvarighet befinner sig idag:
Resan till jordens medelpunkt (1864) – en expedition i underjorden.
Från jorden till månen (1865) – rymdresor 100 år i förväg.
En världsomsegling under havet (1870) – med kapten Nemo ubåten Nautilus.
Jorden runt på 80 dagar (1873) – ja, just det.
Ack! Fly mig en Jules Verne med vettiga framtidsuppfinningar! Nu!
Det intressantaste med Jules Verne är dock inte alla fantastiska böcker han skrev, där han ingående beskriver elsparkcykl… nej förlåt … tåg, båtar, månraketer, ballongflygning (även om Phileas Fogg & Passepartout inte använder detta färdmedel) och faktiskt ubåtar. Nej, det konstigaste är att han som 35-åring 1863 skrev en framtidsvision om Paris på 1960-talet, som hans förläggare refuserade för att den var absurt negativ och faktiskt – enligt honom – inte ens välskriven.
Manuset till ”Paris au XXe siècle” hittades 1989 i ett kassaskåp hos en (antagligen helt jädra pantad) släkting. Boken redigerades noggrant och gavs ut 1994. Den beskriver 1960-talets Paris med skyskrapor och allehanda uppfinningar, som är så bra påhittade att Jules Verne kanske trots allt nog kunde resa i tiden. Fiacres à gaz är gasdrivna droskor, vilket vi skulle kunna tolka som nutida bilar med förbränningsmotorer, och télégraphie photographique är en teknik för att överföra bilder via telegraf, vilket kanske skulle kunna påminna om våra numera relativt utdöda faxar.
(Åååh, vad jag var bra på att faxa. På Nationalencyklopedins redaktion var jag faxdrottningen som lätt skickade iväg 20 redigerade artikelmanus om dagen. Jag kunde byta toner utan att spilla, gnugga skrivarhuvudet rent utan att repa och fixa alla pappersstopp i världen utan att knota.)
Texten i lucka 5 skrev jag på svenska från 1873. Hurdå? tänker ni förstås eftersom det inte är helt lätt med alla verbformer och fv, hv samt e/ä. Jo, jag läste ett par kapitel i förstaupplagan av ”Jorden runt på 80 dagar” hääääär, och läste sedan 1873-artiklar i både DNs och SvDs arkiv (som jag betalar dyrt för). Då fick jag snabbt en känsla för hur det skulle låta, och skrev en låtsasdialog mellan de två huvudpersonerna. Sedan filade jag tyvärr på den jättelänge eftersom jag ville vara språkligt korrekt. (OBS: mejla mig om ni hittar språkfel, för jag vill gärna rätta!)
Se här nu ett stycke ur första upplagans kapitel fyra! Lägg särskilt märke till hur Passepartouts förvåning beskrivs.
Att komma undan med denna beskrivning är fantastiskt! Vänta, vi njuter igen!
”Passepartout gjorde stora ögon, hans pupiller vidgades och hans ögonbryn drogo sig uppåt; hans armar föllo slappa nedåt, hans kropp krympte ihop och allt visade att hans förvåning stegrades till den yttersta häpenhet.”
Söstra mi – Orangeluvan – och jag brukar skicka sms till varandra när vi i dagens moderna deckare hittar sånt trams. Som:
”Anna-Maria gav Pohjanen ett frågande ögonkast och han ryckte på axlarna samtidigt som han höjde på ögonbrynen, som för att tala om att de var klara.”
Sedan fyller vi systrar på med egna påhitt, ännu värre formuleringar:
”Jag lovade honom att inte gå. Hans ögonbryn vidgades med en rynkning och han slog frenetiskt ut med händerna i en avvärjande gest.”
”Framför de vibrerande ögonen kunde han inte ana att hon snart skulle svimma.”
”Han blängde ilsket på henne med ett kallt och likgiltigt ansikte.”
”Nej, sade hon kärleksfullt med uppspärrade ögonbryn.”
Hihihihi! Men förlåt, vi återvänder nu till den fantastiske Jules Verne med de uppåtdragna ögonbrynen och kollar hur det står i den franska förstaupplagan!
Det var som fan. ”Passepartout uppvisade med vidöppna ögon, höjda ögonlock och ögonbryn, avslappnade armar och slapp kropp alla tecken på förvåning som gränsade till häpnad.” (Ungefär.) Ålrajt, men hur hanterar man i Sverige denna beskrivning i en modern översättning av Jakob Gunnarsson?
Jahaja. ”Passepartous visade alla tecken till en förvåning som gränsade till bestörtning.” (Borde det inte vara ”tecken på”?)
När jag nu tänker efter, var ju Jules Vernes sätt att beskriva stor förvåning faktiskt mycket roligare.
Vi som är medelålders med lite plus i kanten, minns hur Jarl Kulle och Loffe Carlsson sprang omkring på tåg i främmande länder i tv-serien (se bild till vänster), men det verkar inte finnas några filmsnuttar kvar att titta på. Men man kan lyssna på intromusiken – som jag tack och lov helt har förträngt.
Ursäkta, jag dribblar visst bort korten och glömmer helt bort att nämna hur Jules Verne 1886 blev skjuten i foten av sin brorson, och att stackars Verne därför haltade tills han dog 19 år senare.
Eftersom jag har haltat sedan knäoperationen 2013, är jag ju på god väg att bli ett med Jules Verne. Nu ska jag bara skriva en förträfflig fantasybok om 2120-talet. Teleportering, anyone?
Men nu: plommonstopet och jag hälsar er välkomna till nattens lappdragning. Jag vet fortfarande inte vad jag kommer att skicka till er, men håll ut! Något blir det! Jag draaaaar en … en nykomling! BJ!
Lucka 7 – som är jättelätt – kommer i ottan på lördag!
Pssssst: Det finns en ”Jorden runt på 80 dagar” från 2004 på Netflix just nu.
41 kommentarer
